Till skrivandets vedermödor hör att vi måste klara kommunikationen själva, utan det stöd vi i regel får när vi talar. Inga bekräftande nickar, inga frågande miner, inga klippande ögonlock.
Vi är många som har tränats i en utredningssvenska som inte är särskilt snäll mot läsaren. Knappast någon av oss har kunnat stå emot denna påverkan i vårt eget skrivande. Men vem skulle komma på idén att berätta följande i ett telefonsamtal: ”Till komplettering av det grundläggande borgenärsskydd som följer av kravet på full täckning för det bundna kapitalet gäller i dag enligt försiktighetsregeln att vinstutdelning inte får ske med så stort belopp att utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid med god affärssed. Kommittén föreslår att försiktighetsregeln stramas upp i flera avseenden.” Det vore nog att begära för mycket av samtalspartnern. Nej, när vi samtalar har vi en mycket mer mottagaranpassad informationsstrategi.
Vilket underbart ord förresten, att samtala. Varför har vi inte ordet ”samskriva”, dvs. att skriva för att kommunicera? Att dela något, en kunskap, en tanke, ett resonemang...
Vi är nog inte riktigt medvetna om vilka mästerliga informationsstrateger vi blir när vi på kort tid måste förmedla något muntligt, t.ex. i ett telefonsvararmeddelande. På vilket sätt skulle vi ordna informationen i exemplet ovan, om det gällde ett muntligt meddelande? Kanske så här:
”Kommittén vill strama upp försiktighetsregeln, på flera sätt. I sin nuvarande lydelse innebär denna regel att vinstutdelningen inte får bli stå stor att den står i strid med god affärssed om man tar hänsyn till företagets eller koncernens konsolideringsbehov, likviditet eller ställning i övrigt. Regeln kompletterar det grundläggande borgenärsskyddet, dvs. det som följer av kravet på full täckning av det bundna kapitalet.
För det första vill nu kommittén att försiktighetsregeln formuleras om så att.” Det är väl inte så oävet i skrift heller, eller vad tycks?
Bör vi kanske skriva som vi talar? Det låter som en bekant slogan. Svaret är kanske: som vi tror att vi talar när vi vill vara tydliga och nå fram i mötet med en telefonsvarare. I ett samtal på tu man hand, med samtalspartnern fysiskt närvarande, har vi ett mycket bredare register. Då har vi kroppsspråkets alla nyanser att ta till och kan kontrollera om vi lyckats förmedla det vi vill säga. Att skriva för att nå fram är en oändligt mycket större – men rolig – utmaning!
Janet Gardell är språkkonsult och har arbetat med olika språkvårdsfrågor åt FAR. Hon tar gärna emot synpunkter och reaktioner.