Att transportera pengar var förr ett äventyrligt företag. Ända in på 1900-talet saknades allmän landsväg i flera socknar. Byvägarna var smala och slingriga och kunde endast med svårighet användas av hjulfordon. I brist på landsväg fungerade rullstensåsarna som färdstråk. Där gick man torrskodd och tryggast. Vid sidan av långa, bistra vintrar, sjumilaskogar och ett närmast obefintligt vägsystem var risken för rånöverfall det stora problemet.
Fredlösa skogsstrykare var uppenbarligen ganska vanliga i det medeltida Sverige, eftersom medeltidslagarna uppehåller sig vid dem. När peterspenningen – en påvlig uppbörd – 1328 skulle fraktas från Uppsala till Bohuslän, varnades för rövare på flera ställen. Transporten försågs med 10–40 ryttare som eskort.
Under nyare tid däremot tycks organiserat röveri ha varit sällsynt. En del förrymda soldater slog sig dock på yrket. Andra t.ex. gästgivare, bönder och rackare, kunde i ögonblickets ingivelse slå sig på röveri.
Snöre över vägen
Från tingsprotokoll vet vi, att man t.ex. spände ett snöre över vägen, vilket gav signal genom en liten klocka i rövarnästet då någon passerade. Ogärningsmännen kunde förklä sig till oskyldiga bönder eller använda en hjälpsökande, ”nerslagen” kvinna på landsvägen som lockbete. Från Hällemo marknad i Dalsland, som upphörde kring 1880, berättar fler uppteckningar om att bönderna som skulle dit och måste passera Kroppefjäll slog sig samman i karavaner på grund av risken för överfall. T.ex. Brålandabönderna utsåg en stor stark karl med knölpåk som anförare, och de flesta hade egna tillhyggen.
Eftersom gårdfarihandlarna hade kontanter och varulager samt uppträdde ensamma, var de särskilt utsatta för rånmord. Traditionen har bevarat åtskilliga minnen om våldsdåd.
Ibland var det stora summor pengar som skulle forslas genom landet. När engelsmännen 1743 lyckades lägga beslag på en ädelmetalltransport, som var på väg från Mexiko till Frankrike, blev bytet 80 ton guld.
Under Karl XI:s danska krig gick penningtransporten av plåtmynt ned genom landet för truppernas försörjning. Där inträffade 1676 den s.k. Loshultskuppen där 250 foror med 50 000 riksdaler i koppar rånades av danska soldater och göingebönder. Proportionerna mellan belopp och antal vagnar är talande.
De tunga plåtmynten vållade stora problem. Amiralen Carl Tersmeden berättar i sina memoarer hur svårt det blev i Karlskrona i februari 1786. Avlöningen utbetalades i ören av koppar och det krävdes 6–8 man för att släpa iväg med ett par hundra riksdaler.
Bara på öppet vatten
Penningtransporterna i Sverige under 1800-talet skedde oftast med fartyg mellan ostkusthamnarna och huvudstaden. Från Västerås och Uppsala gick fartygen med en kassakista uppställd i kaptenens hytt och i korrespondensen hänvisas under större delen av 1800-talet till att växling och penningleverans fick ske när ”öppet vatten rådde”. I mer brådskande fall skedde transporten med diligens.
Transportkistorna var små och oftast försedda med en kätting, varmed de kunde fästas vid skeppets fasta inredning.
Jan Thuresson är frilansjournalist.
Detta är den sjunde i en serie korta artiklar som beskriver hur vi genom historien skyddat våra dyrbarheter.