Under 1998 kommer redovisningsrådet med all sannolikhet att ge ut en rekommendation om redovisning av kassaflöden. Man kan därför vänta sig att intresset för kassaflödesredovisning kommer att öka liksom behovet av auktoritativa vägledningar. Johan Adolphsons bok är ett exempel, men säkert inte det sista, på ett försök att beskriva några av de problem som är förknippade med redovisning av kassaflöden.
Kassaflödesanalys är skriven för att användas som kurslitteratur på Universitetet. Det präglar uppläggningen. Det finns sålunda i boken ett antal teoretiska resonemang som förmodligen saknar intresse för flertalet praktiker. Bland annat hänvisas till verk skrivna av den brittiska forskaren Tom Lee. Även om Lee är erkänd som en av de mest aktiva förespråkarna för kassaflödesredovisning i världen måste jag erkänna att jag aldrig helt lyckats förstå hur han vill bygga upp redovisningen. Det blir inte lättare av den beskrivning som lämnas i boken. Där introduceras begreppet ”orealiserade kassaflöden”. Dessa definieras som interimsposter och värden som kan omvandlas till kassaflöden. Jag har svårt att se hur en student som vill lära sig vad som menas med kassaflödesredovisning skall förstå vad som avses med ”orealiserade kassaflöden”.
Valet av målgrupp torde också ha påverkat dispositionen. Adolphson har sålunda valt att diskutera kassaflödesredovisning i mer principiella termer och inte i första hand utifrån det förslag som Rådet lagt fram. En kort beskrivning av förslaget har visserligen tagits med, men först i slutet av boken. Enlig min uppfattning är det ett misstag. Jag tycker det hade varit mer naturligt att starta med det förslag till kassaflödesredovisning som flertalet av studenterna kommer att få arbeta med när de lämnar Universitetet. Ambitionen att ta upp olika principiella problem till diskussion kan rimligen lika väl tillgodoses med utgångspunkt från Rådets rekommendation. I stället för att börja med den rekommendationen har Adolphson valt att beskriva en traditionell finansieringsanalys, i huvudsak med utgångspunkt från FAR 10. Anledningen sägs vara att man behöver ha kunskap om finansieringsanalysen för att kunna förstå kassaflödesredovisningen. Det är ett påstående som jag inte delar. Dock håller jag med om att det är bra att Adolphson inkluderar en beskrivning av den traditionella finansieringsanalysen för att understryka skillnaderna mot en redovisning av de verkliga kassaflödena.
Tveksamma nyckeltal
Det kapitel i boken som jag har svårast för handlar om kassaflödesrelaterade nyckeltal. Adolphson räknar här upp ett drygt tjugotal nyckeltal av vilka flertalet för mig är okända. Problemet ligger inte bara i att boken tar upp nyckeltal som inte används i praktiken. Flera av nyckeltalen kommenteras också i normativa ordalag. Ett exempel gäller ett av de vanligaste, nämligen utdelningen i förhållande till kassaflödet. Här skriver Adolphson att ett så lågt värde som möjligt bör eftersträvas. Det är klart att man kan säga att om målsättningen för företaget är att ackumulera så mycket likvida medel som möjligt så är det bra om utdelningen reduceras till ett minimum. Detta är dock knappast ett accepterat mål. Ett annat nyckeltal definieras som summan av avskrivningar och amorteringar dividerat med rörelsens kassaflöde. Måttet sägs beskriva rörelsens förmåga att återinvestera och bibehålla tillgångarna. Ju mindre andel som utgörs av avskrivningar och amorteringar, desto effektivare sägs företaget vara. Att hävda att det finns ett samband mellan låga amorteringar och effektivitet är för mig långsökt. När det gäller sambandet mellan avskrivningar och kassaflöde torde det påverkas mer av företagens kapitalintensitet än av effektivtet.
Lustigt nog saknas ett av de kassaflödesinriktade nyckeltal som oftast återfinns i årsredovisningar, nämligen (fritt) kassaflöde per aktie. Det är i och för sig ett mått som jag är negativ till eftersom det lätt kan misstolkas. I en uppräkning av olika nyckeltal har det dock en given plats.
Att jag är kritisk mot den här uppräkningen av nyckeltal beror mycket på målgruppen. Jag kan föreställa mig att studenter lär sig definitionerna utantill liksom vad som beskrivs vara bra och dåliga värden. Det är inte den typen av kunskap vi skall lära ut. Jag skulle hellre se ett ifrågasättande, inte bara av olika nyckeltal, utan av hela kassaflödesredovisningen. Det är lätt att bibringas uppfattningen att den traditionella resultatmätningen enligt räkenskapsenliga principer är onödig. Det gäller inte minst för den interna styrningen. I ett av bokens avslutande kapitel kommer nämligen Adolphson in på valet mellan den direkta och den indirekta metoden (för upprättande av en kassaflödesredovisning). Adolphson är uppenbarligen en stark anhängare av den förstnämnda. Den direkta metoden sägs sålunda ge de företag som använder den konkurrensfördelar genom att metoden ger synergieffekter genom bättre styrning och kontroll. Metoden är därigenom ett ”första steg mot en mer kvalificerad internredovisning. Redovisningsagnarna kommer att skiljas från vetet på kassaflödets välgrodda åker”! Det är ett starkt påstående som det hade varit intressant att få utvecklat.
Lättläst
Adolphson skriver lättläst och har, i sin egenskap av auktoriserad revisor och lärare vid Universitetet med intresse för både den externa och interna redovisningen, ovanligt goda förutsättningar för att skriva om kassaflödesredovisning. Jag är därför övertygad om att Kassaflödesanalys snart kommer i en ny upplaga. Det är min förhoppning att den kommer att lyfta fram Rådets rekommendation på ett bättre sätt (därför att den kommer att bli uttryck för god redovisningssed i Sverige från och med 1998) och att den kommer att stimulera till en diskussion om kassaflödesredovisning genom att tydligare ifrågasätta för- och nackdelar med kassaflöden i förhållande till den traditionella redovisningen.
Rolf Rundfelt
Johan Adolphson:
Kassaflödesanalys – styrning – redovisning – analys.
Liber Ekonomi 1998. 176 sidor.
Rek. cirkapris 213:- (inkl moms)