Det börjar svagt. Cello och kontrabas klättrar ner, mycket suggestivt. Fiol och altfiol faller in, träblåset svarar för första melodislingan. Franz Schuberts åttonde symfoni, den ofullbordade, växer fram. Det bästa väntar.
Jag spelar cello i Trollhättans ungdomssymfoniorkester. 1974 kallar vi oss Trollhättan Youth Symphony Orchestra, för vi är på väg till USA. Under tre veckor ska vi ge åtta konserter i svenskbygderna och på den amerikanska ostkusten.
Det är stort, att som 16-åring få resa till det stora landet i väster. Det är stort för hela Trollhättan. Men som alltid hörs kritiska röster: Det är för ambitiöst, det blir för dyrt. Men stadens industri stöttar, och lokala artister som Laila Westersund och bröderna Eriksson (Claes och Anders i Galenskaparna) medverkar vid en soaré till förmån för resan.
En av mina orkesterkompisar, Mats, dokumenterar resan. Foton, broschyrer och recensioner samlas i en fin resedagbok, tjock som en pärm. När våra familjer träffas 1990, sexton år efter resan, får jag låna resedagboken. Ett stort ansvar.
Åren går. Varje gång julkortet från Mats och hans familj dimper ner påpekar min fru att det är hög tid att återlämna resedagboken. Det blir aldrig av, jag vill kika i den en gång till. Julkorten slutar att komma, inga automatiska påminnelser.
Jag ser ibland resedagboken i bokhyllan och den blänger tillbaka. Därför öppnar jag den aldrig. Efter att resedagboken tillbringat femton år hos oss kommer ett julkort. Jag får gärna återlämna resedagboken ”om den fortfarande finns i behåll”. Ytterst pinsamt, men det går fem år till.
Under årets semester tänker jag ibland pä vår turné i USA, försöker minnas. Jag tar hjälp av Franz Schubert och väntar in det bästa, när cello och trombon tar i för kung och fosterland. Vilken kraft, vilken känsla, men det gör också lite ont... resedagboken.
Nu eller aldrig. Jag kontaktar Mats och är beredd på att få en rejäl skrapa. Mitt förslag är att jag ska posta resedagboken. Inte en chans, för han är på väg till västkusten och vill gärna träffa mig.
Vi sitter på altanen, Mats, en av hans döttrar, min fru och jag. Vi talar om allt möjligt, stort som smått, dåtid och nutid. Men det är högtid och jag hör mig själv säga: Vet du Mats, jag skäms inte längre för den här stunden hade jag aldrig velat vara utan.
Det känns tomt när Mats och hans dotter åker med resedagboken.
Lev väl,
Dan Brännström är Fars generalsekreterare