Svenska Dagbladet har i ett antal artiklar i oktober i år återigen uppmärksammat de brister som förelåg i revisionen av den kollapsade banken HQ. Enligt intern dokumentation har IFRS-experterna på den ansvariga revisionsbyrån, KPMG, inte accepterat den årsredovisning som den ansvarige revisorn ville skriva under. Experterna verkar ha gjort ett gediget arbete och stämt av med andra experter i både Storbritannien och Tyskland. Det interna beslutet var enhälligt – HQ:s redovisning av vissa derivatpositioner följer inte standarden IAS 39. Trots detta skrev revisorn under.
Revisorsnämnden har granskat HQ-revisorns agerande och kommit fram till att revisionen inte står i strid med gällande praxis. Det saknas visserligen dokumentation över vissa av revisorns beslut, men det anser Revisorsnämnden inte vara allvarligt. Nämnden är samtidigt mycket tydlig med att de granskat revisionen, inte tagit ställning till om HQ:s redovisning följer IAS 39. I den pågående tvisten mellan aktieägarna i nuvarande HQ och bland annat revisorn anses dock Revisorsnämndens beslut allmänt ha gynnat revisorn.
Nyligen träffade jag en revisor, som jag känt under många år. Han var strålande glad. Han hade nämligen precis blivit ”frikänd” i Revisorsnämnden. En klient hade anmält honom till nämnden för att han skulle ha skadat klientens affärsverksamhet. Han hade avgivit en oren revisionsberättelse, eftersom klienten vägrade att rätta vissa fel i redovisningen. Revisorn skrev den orena revisionsberättelsen, fick sparken av företaget och blev anmäld till Revisorsnämnden. Två och ett halvt år senare, efter oräkneliga timmar med skrivelser, kopierande av arbetspapper, konsultationer med advokater, nya skrivelser till nya handläggare på Revisorsnämnden, blev han alltså frikänd. I annat fall hade klienten kunnat kräva skadestånd, med motiveringen att den orena revisionsberättelsen skadat affärsverksamheten.
För något år sedan blev jag uppringd av en journalist. Revisorn i en idrottsförening, som också drev aktiebolag, hade blivit anonymt anmäld till Revisorsnämnden. Orsaken var att ishallen, som låg i aktiebolaget, skrevs av på 50 år. Dessutom gällde anmälan en rad andra ganska specialiserade bokföringsfaktorer. Den anonyme anmälaren var därför tveklöst hemmastadd i både årsredovisningar och lagtext. Men varför anonym? Var det en konkurrent som hade anmält? En avskrivningstid på 50 år för en islada ute på landsbygden, framstår naturligtvis som väldigt lång, men en del andra islador jag tittade på samtidigt hade samma fantasifulla avskrivningstid.
Behövs Revisorsnämnden? Läsare av den här krönikan kan inte ha undgått att notera min kritiska inställning till revisorns faktiska oberoende. I HQ-fallet är jag solitt förankrad i den fördömande skaran, både av revisorn, styrelsen och företagsledningen. Det beror inte bara på att redovisningsreglerna använts på ett felaktigt sätt utan även på att HQ tvättat bort all form av kvantifierbar information kring de orealiserade vinster, som senare knäckte banken. Det hade varit en enkel bakdörr för revisorn att kräva tydlig och kvantifierbar information om derivatpositionerna. Att Revisorsnämnden kallas in som en domare i denna rättsprocess blir helt fel. Nämnden är ingen domstol, men trots det får den en avgörande inverkan på rättsprocessen.
Jag upprepar, behövs Revisorsnämnden? Nej, inte heller som klagomur för försmådda klienter eller elaka konkurrenter. Här blir en anmälan direkt kontraproduktiv av två skäl. Kontraktet mellan revisorn och klienten är att vanligt affärsavtal. I övriga affärslivet löses tvister kring avtal i förhandlingar, skiljedomsförfaranden eller i domstolar, men det kostar pengar. En anmälan till Revisorsnämnden är däremot gratis. En försmådd klient, där revisorn agerat tufft för att skydda andra än huvudägaren, kan alltså helt kostnadsfritt låta sin ilska kanaliseras i en anmälan. Det andra skälet till att en anmälan blir kontraproduktiv, är att den försvagar revisorns ställning. Samhället gynnas inte av rädda revisorer, som producerar massor av skyddande arbetspapper, utan revisorer som sätter ner foten i de fåtal kritiska situationer, som faktiskt dyker upp. Om klienter kostnadsfritt kan anmäla en tuff revisor då havererar systemet. Om denna kontraproduktiva möjlighet ska kvarstå måste anmälaren åläggas att betala kostnaderna för processen. Mitt förslag är därför att en anmälan till Revisorsnämnden ska kosta 300.000 kronor.
Återigen, behövs revisorsnämnden? Tveklöst ja, men inte som domstol eller klagomur, utan som kvalitetskontrollant av revisorernas löpande arbete. Privat revision är en hörnpelare i ett modernt marknadsekonomiskt samhälle. För att vi alla ska känna förtroende för denna viktiga funktion, måste den övervakas. Revisorsnämnden måste alltså återta agendan för sitt eget arbete och befrias från den funktion av domstol och klagomur, som nu verkar vanlig.
Peter Malmqvist är finansanalytiker. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
peter.malmqvist@eqr.se