Jag hade glömt att jag hade sökt jobbet. Så jag höll masken när Jan Ohlsson, kontorschef på Hagströms Revisionsbyrå (i dag en del av EY) ringde mig en lördagmorgon(!) och bad mig att komma på anställningsintervju.
Det är nu 33 år sedan jag klev in på byråns kontor ovanpå Fiskekrogen vid Lilla Torget i Göteborg. Och trots att intervjun gick så där (det är en positiv beskrivning) fick jag jobbet.
Mina ledare handlar oftast om aktuella och framtida utmaningar för branschen och alla som jobbar i den. Men jag vill göra ett undantag och i stället ”fira” mina 33 år i branschen med att återge ett axplock av alla de dråpligheter jag har varit med om.
Under de första åren hette byrån alltså Hagströms Revisionsbyrå. Eftersom det fanns en musikfirma som hette Hagström fick jag otaliga gånger övertyga min svärfar om att vi var oskyldiga till dragspelen, de tillverkades på annat håll.
Säg det byrånamn som varar för evigt. Samgåendevågen ledde efter några år fram till namnet Hagström & Olsson. Jag kommer aldrig att glömma ett besök på kursgården Aronsborg i Bålsta. I receptionen stod namnen på de företag som konfererade under veckan. Mitt i uppräkningen fanns även Hagström & Olsson. Medan jag stod där och checkade in kom det förbi några personer som kikade på företagsnamnen. Plötsligt hörde jag en kille säga: ”Hagström & Olsson, det måste ju vara ett dansband”. Det dröjde inte länge förrän vi bytte namn. Igen.
I dag förstår jag inte hur jag vågade tacka ja till utmaningen att i unga år – för detta var 1986 – etablera byråns verksamhet i Uddevalla. På hösten samma år valde jag att förlägga byråns skattedag för det lokala näringslivet till den nybyggda pingstkyrkan som många i Uddevalla var nyfikna på.
När jag startade upp skattedagen läste jag en historia ur Grönköpings Veckoblad för den fullsatta kyrkan. Hål i staketet runt en villa hade gjort det möjligt för barnen i familjen att enkelt ta sig till den angränsande badstranden. Denna fria access till havsbad skulle nu självklart medföra förhöjt taxeringsvärde och dito skatteuttag.
Jag tittar upp. Ingen skrattar. Jag blir osäker och säger lite trevande: Som jag sa var det här en historia ur Grönköpings Veckoblad, vill ni att jag läser upp den igen? Då fylls kyrkorummet av ett befriande skatt. Jag förstod sedan att det fanns många som trodde att man inte fick skratta i kyrkan.
På tal om skratt. Det hände att jag ibland utredde förekomsten av ekonomisk brottslighet, ofta med anledning av företagskonkurser. Jag minns särskilt ett tillfälle när polisen bad oss att bedöma huruvida det fanns anledning att misstänka bokföringsbrott. Det rörde sig om en företagare med diversifierad verksamhet. Han hade bland annat utvecklat en vägskylt med en speciell egenskap. Om en bil körde över vägskylten så skulle den nämligen resa sig på nytt.
När prototypen fanns framme bjöd företagaren in media till en visning. Nu är fotograferna på plats. Han startar bilen, ökar farten och kör på vägskylten. Men den viker sig inte, utan bilen kraschar och han får föras till sjukhus. Jag vill inte skratta åt andras olycka, men den här gången var det svårt att inte se det tragikomiska.
Sedan kan jag inte låta bli att berätta om en annan dramatisk händelse. Om jag alltid hade gått omkring med en blodtrycksmätare på armen hade det högsta trycket noterats när jag inventerade olja i ett bergrum i västra Sverige.
Tillsammans med två medarbetare från oljebolaget sitter jag och lodar högt upp på en stor cistern längst in i bergrummet. Då går brandlarmet. Min första tanke är att detta händer kanske ofta, så jag slår snabbt ifrån mig hur prekär situationen faktiskt kan vara. Men nu ser jag oron hos de två medarbetarna och hur de – utan att säga ett ord till mig – snabbt börjar klättra ner för att ta sig till utgången. Då kan inte ens den alldeles för trånga overallen, som de tvingat på mig, stoppa mig i mitt livs snabbaste språngmarsch. Jag kommer först fram till ljuset i tunneln.
Det finns mer jag vill berätta om, men det får bli nästa gång jag ”firar”.
Dan Brännström är FAR:s generalsekreterare.