Det liknar nästan mobbing. ”Entreprenörer, revisorer, advokater, hyrläkare, riskkapitalister och konsulter nytt skattefrälse.” Skattefrälse?
Tillhör den som lyfter en utdelning som beskattas med nästan 40 procent efter att först ha lyft en lön på över 620 000 kronor vilken beskattats med upp till 65 procent verkligen ett skattefrälse? Eller den som tar ut 170 000 kronor i utdelning till knappt 40 procent i skatt i stället för att ta beloppet som lön? ”Sätter sig på bolag” gör de också, i vart fall delar av frälset. Den lägre skatten äts då snabbt upp av kostnader för att hålla bolag och sköta redovisning. Finessen för frälset är inte så stor som man tror.
Debatten börjar få obehagliga inslag. Normen verkar vara marginalskatten i den homogena bruksorten. Ett bruk som inte finns kvar. Än mindre ett samhälle som är lika homogent i dag som för 30 år sedan.
Kanske är det så att det är ”frälset” som i dag frälser oss? Fyra av fem nya jobb skapas av detta frälse! Detta tar både risk och ansvar för sin egen och andras försörjning. Detta borde inte vara obekant för någon.
Bakgrunden till brösttonerna är skrivningar i januariöverenskommelsen om att såväl 3:12-regler ska ses över som att klyftorna ska minska. Positioneringen har börjat. Den som blickar ut i vår globala värld inser att lösningen är sänkta skatter på arbete, inte höjda på kapital. Detta om man vill skapa sysselsättning och minska klyftor. Ingen erfarenhet talar för något annat. I annat fall behövs just en frälsare!
I går släppte OECD en rapport om skattemoral och tillit – den viktigaste tillgången vi har i ett samhälle. Hur påverkas tilliten av dem som tar varje tillfälle att peka ut skattefrälsen?
Hans Peter Larsson