Balans nr 4 2022

Forskare i revisionens tjänst

Förväntningarna på revisorer är en av ”de eviga frågorna” och särskilt i relation till ekonomisk brottslighet. Det säger Peter Öhman som ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt att forska kring revision – med förväntningsgap mellan revisorer och allmänheten som ett fokusområde.

För Peter Öhman, professor i företagsekonomi vid Mittuniversitet i Sundsvall, är temat förväntningsgap mellan revisorer och allmänheten lika aktuellt när han i dag är redaktör för två böcker inför FAR:s 100-årsjubileum 2023, som när han arbetade med sin avhandling för tjugo år sedan.

Detta förväntningsgap i fråga handlar närmare bestämt om skillnaden mellan vad revisorerna uppfattar att de gör och bör göra, och vad allmänheten samt intressenterna förväntar sig av revisorerna. För dessa två världar samverkar inte alltid.

Frågan har aktualiserats igen, sedan regeringen i slutet av 2021 tillsatte en utredning för att motverka att bolag används som brottsverktyg. Och nu är revisorernas roll i frågor som rör ekonomiska brott, penningtvätt, mutor och korruption åter på agendan.

Peter Öhman har sett det här komma upp till ytan i vågor. Ett exempel är diskussionerna på 1980-talet, när samhällets kamp mot den ekonomiska brottsligheten intensifierades. Då föreslogs det att revisorerna skulle tilldelas en större roll i denna brottsbekämpning och därmed minska ett etablerat förväntningsgap.

I sin avhandling, tryckt år 2006, berättar Peter Öhman att det var första gången som revisorerna i Sverige fick uppleva ett direkt angrepp med politisk bakgrund mot den traditionella revisorsrollen. Trots motstånd från professionens sida, lagstiftades det så småningom om en utökning av revisorernas uppdrag i den riktningen. Och revisorerna blev många fler till antalet.

– Men fortfarande är revisorer inte bekväma i rollen som brottsbekämpare, säger Peter Öhman till Balans.

Siffror från Finanspolisen (Fipo) ger honom rätt. 2021 inkom revisionsbyråerna endast med 20 rapporter om misstänkt penningtvätt. Visserligen mer än dubbelt så många som året innan. Men det är ändå låga siffror.

Hur är det att forska om revision i en svensk kontext?

– I Sverige har vi bättre access till data än i många andra länder och det är relativt lätt att få folk att ställa upp. Vi får jämförelsevis också hög svarsfrekvens på undersökningar och enkäter. Ibland upp till 50 procent, medan de i USA kan få vara glada om de når tio procent. Sedan är ju frågan om vi verkligen kommer under ytan. Får vi reda på hur det förhåller sig? Eller svarar revisorerna bara som de förväntas svara? Det här kan jag känna igen från och brottas med i mitt eget yrke, att man vanemässigt försvarar sin verksamhet in i det sista trots att allt inte är perfekt.

Vad kan man göra åt det?

– Fortsätta forska, ställa frågor och utveckla både datainsamlings- och dataanalysmetoder. Här har både forskningen och journalistiken en viktig roll.

I vilken utsträckning och med vilken kraft ska revisorer granska ekonomisk brottslighet?

– Vi vet av studier från olika länder – och under lång period – att det är frågor som allmänheten tycker är viktiga. Samtidigt är det få anmälningar som kommer från revisorer om misstänkt ekonomisk brottslighet. Revisorerna är en ganska perifer part i brottsbekämpningen. Man ska också komma ihåg att det som låter sig granskas ofta inte är det viktigaste att granska. Och att det som är viktigt att granska ofta är svårt och tidskrävande att ta sig an.

– Här har vi också en av revisionsverksamhetens många paradoxer. Undersökningar visar att långvariga revisionsuppdrag ökar revisorernas kompetens och kännedom om ett visst företag och en viss bransch. Och för att både kontrollera och identifiera risker för penningtvätt måste man ha god kundkännedom. Samtidigt har politikerna infört revisorsrotation som tidsbegränsar revisionsuppdragen. Långvariga revisionsuppdrag förknippas med oberoendeproblem. Problemet här är alltså att kompetens och oberoende inte går hand i hand.

Du har i många år skrivit och pratat om förväntningsgap. Varför är detta ett problem?

– Revisorerna ska göra det som lag och anvisningar anger. Medan allmänheten och intressenter tycker att revisorer aktivt ska söka efter oegentligheter, trots att det inte ingår i revisorernas arbetsuppgifter. Det är en av de eviga frågorna, något forskningen har diskuterat i många år.

– Det finns ingen hundraprocentig lösning. Det som däremot finns är ett strukturellt problem i botten som gör att förväntningar och oberoende är frågor som alltid poppar upp till ytan i samband med revisionsmisslyckanden. Vi kommer nog aldrig att sluta prata om olika slags förväntningsgap – och det gör samtidigt forskning om revision fortsatt spännande.

Kan förväntningsgap till och med upplevas som något positivt?

– I min avhandling nämner jag bland annat att förväntningsgap kan ses som en förutsättning för revisionsbranschens framgångar i många länder. Om inte verksamheten förblir tillräckligt abstrakt kan professionens monopolliknande ställning hotas.

– Även i Sverige finns spår av samma problematik. Den monopolliknande ställningen för revisorsprofessionen har lett till att revisionsbyråerna under dessa förhållanden kunnat bygga upp lönsamma verksamheter. Här finns starka incitament för att bekämpa inskränkningar i verksamheten och inriktningen på att granska eventuell ekonomisk brottslighet.

Vad finns det annars för tänkbara anledningar till att revisorer ogärna vill se sig som brottsbekämpare?

– Jag kan nämna åtminstone sex skäl. För det första: Revisorer ser inte det som sin huvuduppgift. De ska ägna sin mesta tid åt att granska om redovisningen ger en rättvisande bild, inte att aktivt söka efter ekonomiska brott. Det finns andra, som konkursförvaltare eller Skatteverket, som kan göra det bättre. För det andra är den här typen av ekonomiska brott svåra att granska. De som begår brotten gör allt de kan för att dölja sitt uppsåt och försvåra för revisorer och andra kontrollinstanser. För det tredje ingår inte brottsbekämpning i revisorernas utbildning.

– För det fjärde förstör du som revisor din relation med kunden om du börjar ifrågasätta dennes heder. Det kan bli riktigt obekvämt. Som revisor vet du att det är av stor betydelse att ha en bra relation med den du granskar. För det femte riskerar revisorn att förlora kommande uppdrag, vilket är en del av det strukturella problemet med revisionsverksamheten. Man kommer alltid i det läget som revisor, att man behöver balansera intressen. Och för det sjätte riskerar revisorn att bli stämd om misstankarna inte stämmer. Det är något som revisorerna alltid måste beakta.

Kan tekniken på något sätt underlätta upptäckten av penningtvätt?

– När en revisor väl gör en anmälan om misstänkt penningtvätt kan man förmoda att misstankarna är mycket starka. Det finns en möjlighet att det blir lättare med Big Data. Datorer kommer att kunna analysera stora mängder information och upptäcka avvikande mönster. På flera håll är det redan igång, många spår att AI kommer att bli bättre och bättre på att hitta mönster som sticker ut och kan indikera bedrägliga beteenden.

Frågan om penningtvätt, korruption och mutor – kontra revisorns roll – är uppe på bordet hos FAR, Revisorsinspektionen, Institutet Mot Mutor och Finanspolisen. Men kanske inte lika ofta hos alla byråer i branschen. Hur bör branschen arbeta med frågan framåt?

– Identifieras något som ett samhällsproblem brukar det synas och höras i debatten. FAR som branschorganisation kan naturligtvis fortsätta uppmärksamma detta. Och byråerna själva skulle behöva ta tag i problemet. Här skulle det vara extra intressant att komma under ytan. Pratar man om penningtvätt i fikarummen på revisionsbyråerna? Vad sägs i så fall och av vem eller vilka?

– Samtidigt vet vi att revisorernas entusiasm att ta sig an den här typen av frågor inte är särskilt stor. Så har det varit historiskt och jag har svårt att se att vindarna plötsligt ska vända. I så fall måste det nog till ett stort yttre tryck, från FAR, Revisorsinspektionen och andra myndigheter, som driver på forskarsamhället och journalister att inte släppa diskussionen.

Sofia Hadjipetri Glantz