Innehåll

Skattenytt nr 4 1995 s. 201

Arbetsgivaren, socialförsäkringen och EU

Vad gäller på socialförsäkringsrättens område vid arbete i EU/EES-land? En översikt om gällande regler vid arbete i ett eller flera länder eller som utsänd till ett medlemsland.

1 Den rättsliga bakgrunden

1.1 Inledning

Den 1 januari 1995 blev Sverige medlem i Europeiska Unionen, EU. Detta innebär att en rad regler som varit gällande inom EG numera har blivit svensk lag. Vad beträffar socialförsäkringen medför EU-medlemskapet inga förändringar jämfört med EES-avtalet; samma regler som sedan den 1 januari 1994 gällt via EES-avtalet gäller nu genom EU-anslutningen. Skillnaden är egentligen bara den att medan EES-avtalet antogs som svensk lag via en särskild lagstiftning (den s.k. samordningslagen, SFS 1992:1776), gäller EUs regler direkt. Två av EES-länderna, Island och Norge, har inte anslutit sig till EU. Detta medför att socialförsäkringsfrågor mellan Sverige och dessa två länder även i fortsättningen regleras av den nordiska konventionen och EES-avtalet.

En person som är medborgare i ett EES- eller EU-land och förvärvsarbetar i ett annat medlemsland, omfattas av EGs socialförsäkringsregler vilka reglerar rättigheten till sociala förmåner och – indirekt – skyldigheten att betala sociala avgifter. Statslösa och flyktingar som är bosatta inom ett medlemsland jämställs med landets egna medborgare. Reglerna gäller både för anställda och egenföretagare. Bestämmelserna om tillämpliga regler finns dels i förordningen (EEG) nr 1408/71 (härefter kallad ”förordningen”), dels i förordningen (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71 (härefter kallad ”tillämpningsförordningen”). Förordningen innehåller de materiella reglerna om vilket lands lagstiftning som är tillämplig i olika arbetssituationer, medan tillämpningsförordningen i huvudsak innehåller administrativa regler. Förordningarna gäller som svensk lag och tar dessutom över både den nationella lagstiftningen när den kommer i konflikt med förordningarna, och befintliga socialförsäkringskonventioner inom EES-/EU-området.

Varken förordningen eller tillämpningsförordningen berör beskattningen, varför det är fullt möjligt att en person som omfattas av förordningarna betalar skatt i ett land och omfattas av socialförsäkringen i ett annat.

Stadganden i den interna socialförsäkringslagstiftningen som strider mot förordningarna, kan i fortsättningen inte tillämpas inom EES-/EU-området. Så kan t.ex. krav inte ställas att en EES-/EU-medborgare som arbetar i Sverige också skall vara bosatt här för att få vissa socialförsäkringsförmåner.

De konventioner som finns inom medlemsområdet (samtliga länder utom Belgien och Irland) är från och med 1994 endast tillämpliga på personer som är bosatta eller arbetar inom EES-/EU-området utan att vara EES-/EU-medborgare.

1.2 EG-rättens geografiska omfattning

Förordningarna omfattar medborgare i följande länder:

Danmark, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Som nämnts ingår inte Island och Norge i den Europeiska Unionen. För dessa länder gäller förordningarna även fortsättningsvis via EES-avtalet.

För Liechtenstein kom EES-avtalet aldrig att träda i kraft under 1994 som planerat var, men kan komma att träda i kraft vid ett senare tillfälle. Sverige saknar även socialförsäkringskonvention med Liechtenstein.

Även Madeira och Azorerna (Portugal), Kanarieöarna (Spanien), Gibraltar (Storbritannien) och Frankrikes ”utomeuropeiska departement” (Franska Guyana, Guadeloupe, Martinique, Réunion, Saint-Pierre et Miquelon) ingår i EU.

Grönland och Färöarna (Danmark), Kanalöarna och Isle of Man (Storbritannien), Monaco, Andorra och San Marino står utanför både EES och EU, vilket som bekant även Schweiz gör.

1.3 Förordning 1408/71, avdelning I, allmänna bestämmelser

Förordning 1408/71 inleds i Avdelning 1, artikel 1, med ett antal definitioner av begrepp som förekommer i förordningen och tillämpningsförordningen. Följande kan vara värt att notera:

Begreppen ”anställd” respektive ”egenföretagare” är mycket vidsträckta. I stort sett faller samtliga förvärvsarbetande in under endera beteckningen om de är försäkrade, obligatoriskt eller frivilligt, mot någon eller några av de risker som täcks av ett socialförsäkringssystem. Det utförda arbetet kan tidsmässigt vara av mycket ringa omfattning. Förordningen lämnar sedan åt den interna lagstiftningen att göra gränsdragningen mellan vad som menas med ”anställd” och vad som menas med ”egenföretagare”. För Sveriges del innebär detta att personer som är arbetstagare eller uppdragstagare i den mening som gäller enligt lagen om allmän försäkring, omfattas av förordningens begrepp ”anställd”.

Med ”gränsarbetare” avses en person, anställd eller egenföretagare, som är verksam i en medlemsstat och bosatt i en annan och regelbundet återvänder till bosättningslandet dagligen eller minst en gång i veckan.

Begreppet ”flykting” har samma innebörd som i Genève-konventionen 1951 om flyktingars rättsliga ställning, artikel 1.

Begreppet ”statslös” har samma innebörd som i New York-konventionen 1954 om statslösa personers rättsliga ställning, artikel 1.

Med ”bosättning” avses stadigvarande bosättning, vilket alltså i normalfallet inte är detsamma som det svenska skatterättsliga bosättningsbegreppet.

”Behörig myndighet” är den minister/de ministrar eller motsvarande myndighet som i en medlemsstat ansvarar för systemet för social trygghet. I Sverige är Socialdepartementet behörig myndighet.

”Behörig institution” är den institution hos vilken en person är försäkrad eller från vilken han har rätt till sociala förmåner. I Sverige är Försäkringskassan behörig institution. Det är också i regel den behöriga institutionen som avgör vilket lands lagstiftning som är tillämplig i ett enskilt fall, som tillhandahåller nödvändiga blanketter och tar direktkontakt med andra medlemsländers behöriga institutioner när så krävs.

Dessutom finns ett eller flera förbindelseorgan i varje medlemsland. I Sverige är Riksförsäkringsverket (RFV) och Arbetsmarknadsstyrelsen förbindelseorgan.

Artikel 2 innehåller en genomgång av den personkrets som omfattas av förordningens regler. Både anställda och egenföretagare omfattas under förutsättning att de är medborgare i en medlemsstat och omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i någon medlemsstat. Beträffande statslösa och flyktingar omfattas dessa om de är bosatta i en medlemsstat.

I artikel 3 kommer den viktiga likabehandlingsprincipen till uttryck. Om inte annat sägs i förordningen har personer som omfattas av förordningen och är bosatta i ett medlemsland, samma rättigheter och skyldigheter enligt ett medlemslands lagstiftning som det landets egna medborgare. Diskriminering på grund av medborgarskap är alltså inte tillåtet.

1.4 Avdelning II, artikel 13-17, bestämmande av tillämplig lagstiftning

I förordningens avdelning II finns i artiklarna 13–16 de regler som säger vilket lands socialförsäkringslagstiftning som skall tillämpas i olika arbetssituationer (lagvalsreglerna). Artikel 17 innehåller en dispensregel som ger medlemsländerna eller deras behöriga institutioner möjlighet att avvika från bestämmelserna i artikel 13–16.

Förordningen innehåller inga uttryckliga regler om i vilket land de sociala avgifterna skall betalas. Avgifterna följer automatiskt det lands lagstiftning som skall tillämpas vad beträffar rätten till socialförsäkringsförmåner.

Förordningens huvudprinciper

Artikel 13

Enligt förordningens huvudregler (artikel 13.1 och 13.2.a) skall en anställd för vilken förordningen gäller, endast omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat åt gången, nämligen arbetslandets lagstiftning (lex loci laboris-principen). Detta innebär att den anställde omfattas av socialförsäkringen i arbetslandet och att sociala avgifter skall betalas i det landet, även om han är bosatt i ett annat EES-/EU-land. Avgifter får inte tas ut samtidigt i annat medlemsland. Även den som bedriver verksamhet som egenföretagare inom ett medlemsland skall omfattas av det landets lagstiftning, även om han är bosatt i annat medlemsland (artikel 13.2.b). Med arbetsland likställs även ett fartyg som för en medlemsstats flagga (artikel 13.2.c).

Statligt anställda är undantagna från lex loci laboris-principen och omfattas alltid av lagstiftningen i det land vars förvaltning de tillhör, även om de arbetar i ett annat land (artikel 13.2.d).

Från huvudregeln om arbetslandets lagstiftning finns ytterligare ett antal undantag som regleras i de följande artiklarna. Även regeln om att endast ett lands lagstiftning får tillämpas har ett undantag som rör vissa specificerade fall när en person är anställd i ett land och egenföretagare i ett annat.

Nedan följer en genomgång av vilket lands socialförsäkringssystem som skall tillämpas för anställd personal enligt de olika artiklarna. Regler som rör egenföretagare kommer endast undantagsvis att beröras.

Svensk arbetsgivare. Utsändning till annat medlemsland

Utsändning. Artikel 14.1.a)

Det har ansetts önskvärt att en persons socialförsäkringstillhörighet inte ändras när vederbörande sänds ut för en kortare utlandstjänstgöring. Därför finns i förordningen en särskild ”utsändningsregel”, enligt vilken tillhörigheten till det egna landets socialförsäkring inte ändras vid utsändning till annat medlemsland i maximalt tolv månader. För en svensk arbetsgivare som sänder ut en anställd för att för arbetsgivarens räkning arbeta i ett annat medlemsland, innebär detta att den anställde står kvar i den svenska socialförsäkringen om utsändningen avses vara i högst tolv månader. Sociala avgifter skall betalas i Sverige (=utsändningslandet) och inte i arbetslandet. En förutsättning för att den anställde skall stå kvar i det utsändande landets socialförsäkring är, att han inte sänds ut för att ersätta någon annan som har fullgjort sin utsändningsperiod. Om så är fallet omfattas ersättaren direkt av arbetslandets lagstiftning.

Formuleringen i artikeln att den utsändande arbetsgivaren skall vara det företag till vilket den anställde normalt är knuten, innebär inte att en person måste ha varit anställd viss tid hos företaget innan utsändningen sker. Det är fullt möjligt för en arbetsgivare att anställa någon enkom för att sändas ut för arbete i annat land. Däremot är det ett krav att den anställde i utsändningsögonblicket är omfattad av socialförsäkringen i arbetsgivarens land för att utsändning skall föreligga. En person som är bosatt i ett land och anställs av en arbetsgivare i ett annat land för arbete i ett tredje land, blir lokalanställd i arbetslandet, inte utsänd. Möjlighet finns dock att genom dispens få den anställde att bli omfattad av socialförsäkringen i arbetsgivarens land i stället för i arbetslandet. Ett annat krav för att en utsändning skall anses föreligga är att lönen kommer från den utsändande arbetsgivaren. Om den anställde t.ex. arbetar vid ett dotterbolag i annat land än Sverige och också får sin lön från dotterbolaget, är det fråga om en lokalanställning i arbetslandet och inte en utsändning.

För att styrka att han omfattas av utsändningslandets lagstiftning skall den utsände ha med sig ett intyg om tillämplig lagstiftning (”utsändningsintyg”, blankett E 101), som i Sverige utfärdas av den anställdes försäkringskassa på begäran av arbetsgivaren.

En kortare tjänsteresa ses inte som en utsändning och kräver normalt inte utsändningsintyg.

Om avsikten redan vid utsändningstillfället är att den anställde skall arbeta mer än tolv månader i arbetslandet, skall han avregistreras ur svensk försäkringskassa. Den anställde omfattas från första dagen av socialförsäkringen i arbetslandet och socialavgifter skall betalas där och inte i Sverige.

Förlängning. Artikel 14.1.b)

Om utsändningsperiodens tolv månader kommer att överskridas på grund av att arbetet genom oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades, kan förlängning ske av tillhörigheten till utsändningslandets lagstiftning på begäran av arbetsgivaren. Behörig myndighet eller institution i arbetslandet måste lämna sitt samtycke och ansökan måste göras innan den första tolvmånadersperioden har gått ut. Förlängning kan medges i högst tolv månader. Om förlängning medges, utfärdar försäkringskassan ett intyg om förlängning av utsändningsperiod (blankett E 102).

Utländsk arbetsgivare. Utsändning till Sverige respektive lokalanställning här

Samma regler gäller för den utländske arbetsgivaren som sänder ut anställda för arbete i Sverige som för den svenske arbetsgivaren med utsänd personal. Om arbetet avses vara högst tolv månader, omfattas den anställde av det utsändande landets socialförsäkringssystem och några avgifter skall inte betalas i Sverige. Den utsände skall medföra ett intyg om tillämplig lagstiftning.

Om avsikten med utsändningen är att arbetet skall vara längre tid än tolv månader, omfattas den utsände från första dagen av det svenska systemet och alla socialavgifter betalas här, om inte förlängning har medgetts.

En utländsk arbetsgivare som lokalanställer personal i Sverige, skall betala samtliga avgifter här om inte arbetsgivaren och den anställde slutit ett s.k. omvänt likställighetsavtal (se nedan).

En utländsk arbetsgivare som skall betala arbetsgivaravgifter i Sverige, skall registrera sig som arbetsgivare hos skattemyndigheten i Stockholm. Efter ansökan av arbetsgivaren kan skattemyndigheten också besluta att avgifterna skall betalas ”i annan ordning än som föreskrivs” (7 § lag om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare), vilket brukar betyda att inbetalning görs en gång om året i stället för månatligen.

Samtidigt arbete i två eller flera medlemsländer

Artikel 14.2

När en person samtidigt arbetar i två eller flera medlemsländer gäller särskilda regler för att undvika att avgifter betalas i mer än ett land för samma arbete. Artikel 14.2 delar in de anställda i resande eller flygande personal och övriga.

Enligt huvudregeln (artikel 14.2.a) omfattas resande eller flygande personal hos företag som bedriver internationell befordran med passagerare eller gods, av lagstiftningen i det land där företagets säte finns.

Två undantag finns:

Den som arbetar vid företagets filial eller fasta representation i annat medlemsland än där sätet finns, skall omfattas av lagstiftningen där filialen/den fasta representationen finns (artikel 14.2 a)i).

Om man emellertid huvudsakligen arbetar inom den medlemsstat där man är bosatt, omfattas man av bosättningslandets lagstiftning, även om företaget har säte eller filial i något annat medlemsland (artikel 14.2 a)ii).

För anställda inom internationell transport finns ett särskilt utsändningsintyg, blankett E 110.

Övriga anställda som inte tillhör resande eller flygande personal men ändå arbetar i två eller flera medlemsländer kan delas in i två kategorier: de som arbetar för en arbetsgivare och de som arbetar för två eller flera samtidigt.

Den som arbetar för en och samma arbetsgivare, omfattas av lagstiftningen i bosättningslandet om någon del av arbetet har utförts där (artikel 14.2.b)i).

Om ingen del av arbetet har utförts i bosättningslandet, omfattas den som endast har en arbetsgivare av lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte (artikel 14.2.b)ii).

Om den anställde har två eller flera arbetsgivare samtidigt, omfattas han alltid av bosättningslandets lag. I det fallet behöver alltså inget arbete ha utförts i bosättningslandet (artikel 14.2.b)i).

Verksamhet över två medlemsstaters gemensamma gräns

Artikel 14.3

Den som arbetar i ett medlemsland för ett företag som har sitt säte i ett annat medlemsland och vars verksamhet sträcker sig över de två ländernas gemensamma (land)gräns, skall omfattas av lagstiftningen i det land där företaget har sitt säte. Regeln, som kan bli tillämplig i de fall när t.ex. jordbruksverksamhet eller gruvdrift sträcker sig över två länders gemensamma gräns, torde få begränsad betydelse för Sveriges vidkommande (renbeten?).

Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän

Artikel 14a

Artikel 14a innehåller undantag från artikel 13.2 b och omfattar endast regler som rör egenföretagare, varför artikeln utelämnas här.

Särskilda regler för sjömän

Artikel 14b

Som tidigare nämnts är huvudregeln om arbetslandets lagstiftning tillämplig även på sjömän som är anställda för arbete ombord på ett fartyg. Arbetslandet är det land vars flagga fartyget för. Utsändningsreglerna är tillämpliga även på sjömän; en sjöman som sänds ut för arbete från ett medlemsland eller ett medlemslands fartyg till ett annat medlemslands fartyg, står kvar i det utsändande landets lagstiftning om arbetet avses vara i högst tolv månader (artikel 14b 1.).

Även egenföretagare som arbetar ombord omfattas av utsändningsreglerna (artikel 14b 2.).

Den som utan att vara anställd till sjöss ändå utför arbete inom ett medlemslands territorialvatten eller hamn ombord på ett fartyg som för ett annat medlemslands flagga och vars besättning han inte tillhör (lots, stuveriarbetare), omfattas dock av ”hamnlandets” lagstiftning (artikel 14b 3.).

Ytterligare ett undantag från flagglandets lagstiftning finns i artikel 14b 4. och gäller den som är anställd ombord på ett fartyg som för ett medlemslands flagga men är avlönad av ett företag med säte i annat medlemsland. Om sjömannen är bosatt i det landet, skall han också omfattas av det landets lagstiftning. Den som betalar ut lönen skall ses som arbetsgivare.

I Sverige är Göteborgs allmänna försäkringskassa, Sjöfartskontoret, behörig institution för sjömän som inte är bosatta i Sverige men ändå skall omfattas av svensk socialförsäkring.

Särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium

Artikel 14c

För den som är samtidigt anställd och egenföretagare i två olika medlemsländer gäller normalt lagstiftningen i anställningslandet både vad beträffar anställningen och egenverksamheten (artikel 14c a). I ett antal specificerade fall, som räknas upp i bilaga 7 till Rådets förordning (EEG) nr 1945/93, uppkommer den situation som normalt aldrig skall uppkomma, nämligen att den försäkrade omfattas av socialförsäkringen i två länder samtidigt och att sociala avgifter alltså skall betalas i två länder (artikel 14c b). För en i Sverige bosatt egenföretagare kan detta inträffa när han bedriver egenverksamhet i Sverige samtidigt som han är anställd i ett annat medlemsland.

Regler om frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

Artikel 15

Artikeln berörs inte vidare här.

Anställda på beskickningar och konsulat samt Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

Artikel 16

Personal, som arbetar på en beskickning eller ett konsulat och har diplomatstatus, är statligt anställda och omfattas enligt regeln i artikel 13.2.d) alltid av lagstiftningen i förvaltningslandet utan tidsbegränsning. Övrig personal (medföljande privattjänare eller lokalanställda) omfattas enligt artikel 16.1 med hänvisning till artikel 13.2.a) av arbetslandets (= det land där beskickningen finns) lagstiftning.

En beskickningsanställd som inte är statligt anställd, och som är medborgare i arbetsgivarlandet, har dock enligt artikel 16.2 rätt att välja om han vill tillhöra arbetsgivarlandets eller arbetslandets lagstiftning. Så kan t.ex. en person som är svensk medborgare och anställd som chaufför vid en svensk beskickning i Tyskland välja om han vill omfattas av svensk eller tysk lagstiftning.

I tillämpningsförordningens avdelning III, artikel 13, finns närmare reglerat hur valrätten kan utövas. I huvudsak kan valmöjligheten utnyttjas vid varje kalenderårs utgång med avseende på nästa kalenderår. För den som är nyanställd vid en beskickning och utnyttjar sin valrätt för första gången inom tre månader från det han blev anställd får dock valet retroaktiv verkan från anställningens början. I övriga fall gäller valrätten endast framåt, aldrig retroaktivt. Valet av tillämplig lagstiftning skall anmälas till den behöriga institutionen i det ”valda” landet, som utfärdar intyg (blankett E 103) som visar att den anställde omfattas av det landets lagstiftning.

Även de Europeiska gemenskapernas hjälppersonal har en omfattande rätt att välja vilket lands lagstiftning de vill omfattas av. Valet kan stå emellan den medlemsstat där de är anställda, den medlemsstat de senast har omfattats av eller den medlemsstat där de är medborgare. Valrätten kan endast utövas en gång och gäller från anställningens början (artikel 16.3).

Undantag från artikel 13–16

Artikel 17

Två eller flera medlemsstater eller deras behöriga institutioner kan komma överens om undantag (dispens) från artiklarna 13–16. En dispens kan t.ex. ges för att en utsänd anställd skall stå kvar i det egna landets socialförsäkringssystem under längre tid än de tolv månader som normalt kommer i fråga. Enligt praxis hos ett flertal medlemsländer bör en dispens inte omfatta längre tid än högst fem år. EUs administrativa kommission har i en rekommendation (nr 16 den 12 december 1984) angett att dispensreglerna mer generellt kan användas för anställda med speciella kunskaper och färdigheter som är utsända till annat land på längre tid än tolv månader.

En överenskommelse om dispens kan ingås även för förfluten tid.

I Sverige handlägger försäkringskassan (på arbetsorten) dispensfrågor som rör enskilda personer och RFV sådana som rör grupper av personer eller egenföretagare.

Tillämplig lagstiftning saknas

Artikel 13.2 f)

I undantagsfall kan det för en person hända att lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat tar över. Vederbörande blir då inte omfattad av något lands lagstiftning alls enligt de ordinarie artiklarna. Enligt artikel 13.2 f) skall en sådan person omfattas av bosättningslandets lagstiftning. Den som förvärvsarbetar inom något medlemsland torde normalt aldrig komma i situationen att ”falla mellan två stolar”.

1.5 Omvänt likställighetsavtal

Enligt svensk lag (3 kap. 2 a § lagen om allmän försäkring) kan en utländsk arbetsgivare som saknar fast driftställe i Sverige och sysselsätter anställda här, komma överens med den anställde att han betalar de sociala avgifterna själv i form av egenavgifter (s.k. omvänt likställighetsavtal). I tillämpningsförordningen, artikel 109, finns motsvarande regel för arbetsgivare som har anställda i land inom EES/EU-området och som saknar fast driftställe i det landet. Artikeln är tillämplig både på utländsk arbetsgivare med anställda i Sverige och på svensk arbetsgivare med anställda i annat medlemsland. Enligt artikel 109 skall arbetsgivaren underrätta den behöriga institutionen (i Sverige försäkringskassan) om överenskommelsen. Om den anställde taxeras i Sverige skall han dessutom enligt 2 kap. 18 § lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter ange i sin deklaration att en sådan överenskommelse finns.

1.6 ATP-förbindelser

Svensk arbetsgivare respektive svenskt moderbolag med bestämmande inflytande över utländskt dotterbolag har haft möjlighet att frivilligt teckna en s.k. ATP-förbindelse med Riksförsäkringsverket. Förbindelsen innebär att det svenska företaget betalar ATP-avgift för utsänd respektive hos dotterbolaget lokalanställd svensk medborgare, som egentligen inte skulle omfattats av svensk socialförsäkring. Den anställde tillgodoräknas då pensionsgrundande inkomst i Sverige. Även en utländsk beskickning i Sverige kan ingå ATP-förbindelse för anställda som är svenska medborgare eller lokalt anställda utländska medborgare bosatta i Sverige. När arbetet utförs i land med vilket Sverige har socialförsäkringskonvention medför en ATP-förbindelse att den anställde blir försäkrad både i arbetslandet och i Sverige.

I och med EES-avtalet upphörde möjligheten att teckna ATP-förbindelser inom EES/EU-området. En ATP-förbindelse skulle leda till dubbelförsäkring för vissa anställda och detta strider mot förordningens regler.

En arbetsgivare kan från och med den 1 januari 1994 säga upp gamla förbindelser som berör EES/EU-området. Kontakt skall i så fall tas med Riksförsäkringsverket.

Utanför EES/EU-området gäller ATP-förbindelserna som tidigare och nyteckning kan även ske.

Vad beträffar medlemsländernas beskickningar i Sverige, kan förbindelse fortfarande tecknas för anställda som är bosatta i Sverige men inte är medborgare i ett EES/EU-land.

1.7 Den nya nordiska konventionen

Det finns ingenting som hindrar att medlemsstater sluter konventioner med varandra även fortsättningsvis. Tvärtom sägs i förordningens artikel 8 att två eller flera medlemsstater vid behov kan sluta konventioner under förutsättning att konventionerna bygger på förordningens ”principer och anda”. Samtidigt med EES-avtalet upphävdes således den nordiska konventionen om social trygghet från 1981 och ersattes med en ny. Den nya konventionen är tillämplig på personer som står utanför förordningens regler. För förvärvsarbetande blir konventionen främst gällande för den som är bosatt i ett nordiskt land och är medborgare i ett land utanför EES/EU-området.

Den nya nordiska konventionen har samma utsändningstid som förordningen (högst tolv månader) och anknyter i allt väsentligt till förordningens regler.

1.8 Svensk socialförsäkringslagstiftning i förhållande till förordningens regler

När EES-avtalet trädde i kraft 1994 skedde ingen ”EG-anpassning” av den svenska socialförsäkringslagstiftningen, vilket bl.a. har medfört att det i en del fall saknas överensstämmelse mellan skyldigheten att betala socialavgifter och rätten att erhålla sociala förmåner. Ett exempel på detta är de allmänna egenavgifterna.

Från och med den 1 januari 1993 har de sociala avgifterna utökats med s.k. allmänna egenavgifter, som betalas av de förvärvsarbetande själva, både anställda och egenföretagare (bl.a. lag /1994:1744/ om allmänna egenavgifter). De allmänna egenavgifterna är sjukförsäkringsavgift (införd 1993), avgift till arbetslöshetsförsäkringen (endast gällande under 1994) och pensionsavgift (införd 1995). Avgifterna omfattas i princip av förordningens regler, men eftersom avgifterna endast beräknas för den som är skattskyldig för inkomsten enligt kommunalskattelagen, kan de inte tas ut för den som beskattas i ett annat land, även om han enligt förordningen skall omfattas av svensk socialförsäkring. Inte heller den som beskattas enligt reglerna i lagarna om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK) respektive utomlands bosatta artister m.fl. (LSI) påförs de allmänna egenavgifterna, även om inkomsten är pensionsgrundande i Sverige.

Ytterligare ett exempel på bristande överensstämmelse mellan avgifter och förmåner är den ovan nämnda lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. Den särskilda inkomstskatten för artister är en definitiv källskatt (15 %). Enligt 2 kap. 4 § p 4. lagen om socialavgifter (SAL) skall arbetsgivaravgifter inte betalas på ersättning som omfattas av LSI. Ersättningen är inte heller pensionsgrundande enligt uttalande i prop. 1990/91:159 (sid. 35). Som en följd av detta har tidigare någon egentlig kontrolluppgift inte lämnats, endast en blankett för redovisning av skatten.

Regeln i förordning 1408/71 om likabehandling av alla EES/EU-medborgare oberoende av i vilket medlemsland de är bosatta, gör att artister och idrottsmän som är medborgare i och bosatta i ett EES/EU-land och arbetar i Sverige inte kan undantas från rätten till sociala förmåner. Ersättningen skall ligga till grund för bl.a. beräkning av pensionsgrundande inkomst. Genom en ändring (SFS 1994:1864)i lagen om beräkning av pensionsgrundande inkomst (LBP), skall därför den som har betalat ut ersättning som omfattas av LSI till en EES/EU-medborgare numera lämna s.k. särskild (”gul”) kontrolluppgift. Den nya regeln trädde i kraft den 1 januari 1995 och tillämpas första gången vid 1995 års taxering. I lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. har det även införts en hänvisning till LBP. Punkten i SAL rörande avgiftsfrihet har emellertid inte ändrats, varför det f.n. inte tas ut några arbetsgivaravgifter på ersättningar som faller under LSI, vilket är ett avsteg från principen i lagen om allmän försäkring att pensionsgrundande inkomster också skall vara underlag för sociala avgifter.

Med anledning av EES-avtalet har även punkten 3 i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen (KL) ändrats (SFS 1994:1856). Från och med taxeringsåret 1995 medges den som är skattskyldig för inkomsten i Sverige avdrag inte bara för socialavgifter som debiterats i enlighet med den nordiska konventionen, utan också för avgifter som på grund av EES-avtalet påförts i annat land.

2 Den praktiska hanteringen

För tillämpning av förordningen 1408/71 finns, som tidigare nämnts, utförliga tillämpningsföreskrifter i förordningen 574/72.

Vi har redogjort för huvudregeln att den EU/EES-medborgare som flyttar och tar en anställning eller blir egenföretagare i ett medlemsland också omgående skall omfattas av sysselsättningslandets socialförsäkring. Vilka undantagsregler som gäller när en person arbetar i flera länder eller är utsänd för arbete i annat land har också beskrivits.

En närmare beskrivning vad som gäller vid utsändning eller dispens och vilka blanketter som kan komma till användning följer här.

2.1 Utsändning

För den anställde, som sänds ut att under högst 12 månader arbeta i ett EES/EU-land, skall den svenska arbetsgivaren begära ett Intyg om tillämplig lagstiftning (ett s.k utsändningsintyg), blankett E 101. Detta sker lämpligast genom att fylla i ett formulär Begäran om utsändningsintyg vilket tillhandahålls hos försäkringskassan. Här skall arbetsgivaren ange den anställdes namn och personnummer, arbetsgivarens namn och organisationsnummer, utsändningsperioden, arbetsgivare och vistelseadress i sysselsättningslandet samt den viktigaste uppgiften att lön och samtliga sociala avgifter betalas i Sverige av arbetsgivaren. (En person som är avlönad från ett dotterbolag i utlandet är inte att anse som utsänd.) Formuläret lämnas sedan, efter undertecknande av behörig företrädare för arbetsgivaren, till den försäkringskassa där den anställde eller egenföretagaren är inskriven. Observera att den anställde (till skillnad från egenföretagaren) som skall sändas ut aldrig själv kan begära nämnda intyg.

Har försäkringskassan fått alla erforderliga uppgifter utfärdas blankett E 101 jämte E 111, Intyg om rätt till sjukvårdsförmåner under tillfällig vistelse i en medlemsstat. Dessa två blanketter skickas till den anställde. Kopia av E 101 skickas av kassan till arbetsgivaren, lokala skattekontoret, som den anställde tillhör och där företaget har sitt säte samt till RFV:s pensionsenhet.

2.2 Förlängd utsändning

Om den utsändes arbete p.g.a. oförutsedda omständigheter blir fördröjt kan utsändningstiden förlängas maximalt i ytterligare 12 månader. En förutsättning för en förlängning är att den behöriga myndigheten i sysselsättningslandet lämnar sitt samtycke till detta.

Den svenska arbetsgivaren måste därför i god tid före tolvmånadersperiodens utgång hos försäkringskassan begära en blankett Förlängning av utsändningsperiod E 102. Denna blankett skall fyllas i av arbetsgivaren i fyra exemplar och lämnas till försäkringskassan för vidare befordran till den behöriga myndigheten i sysselsättningslandet.

När denna myndighet gett sitt samtycke och returnerat blanketten till försäkringskassan vidarebefordras den till arbetsgivaren. Den utsände skall också ha en kopia. Som tidigare nämnts skall kopior också skickas till skattekontoren och RFV. Samtidigt utfärdar kassan en ny blankett E 111 avseende den förlängda utsändningstiden.

2.3 Undantagande från bestämmelserna om tillämplig lagstiftning,s.k. dispens

I de fall den utsände behöver fortsätta sitt arbete i sysselsättningslandet ytterligare tid eller när utsändningstiden från början är bestämd till mer än 12 månader kan, som tidigare nämnts, de behöriga myndigheterna i berörda medlemsländer komma överens om undantagande, s.k. dispens.

Den svenska arbetsgivaren skall då inlämna en skrivelse till försäkringskassan med samma uppgifter som vid begäran om utsändning (detta formulär kan också användas) samt ange skälen varför dispens önskas. Därefter gör försäkringskassan en formell framställan till den behöriga myndigheten i sysselsättningslandet.

Om dispensansökan beviljas meddelar försäkringskassan arbetsgivaren beslutet samt utfärdar blankett E 101. Dessutom utfärdas ett Intyg rörande rätt till sjuk- och moderskapsförmåner för personer bosatta i annan stat än den behöriga staten, blankett E 106. Dessa blanketter överlämnas till den utsände. Kopior av E 101 skickas som tidigare nämnts till berörda myndigheter i Sverige.

Blankett E 106 skall av den utsände överlämnas till den behöriga myndigheten i sysselsättningslandet för registrering. Som bekräftelse på att detta har gjorts returnerar den utländska myndigheten blanketten till försäkringskassan. E 106 ger den utsände och familjemedlemmarna sjukvårdsförmåner i sysselsättningslandet.

Dispens kan ibland begäras för vissa grupper av anställda eller egenföretagare. Framställan skall då inlämnas till RFV som därefter söker samtycke hos motsvarande myndighet i den andra staten. Samma blanketter som ovan beskrivits utfärdas också i dessa fall.

2.4 Retroaktiva intyg

Som regel gäller att arbetsgivaren eller egenföretagaren i god tid före en utsändning skall begära ett utsändningsintyg hos försäkringskassan. Om detta av någon anledning inte har skett finns ändå möjligheten att begära ett sådant intyg så länge den utsände befinner sig i sysselsättningslandet.

Har den utsände redan återvänt till sitt hemland eller har arbetsgivaren eller egenföretagaren glömt eller varit omedveten om gällande regler kvarstår möjligheten att med dispens rätta till felaktigheterna. Kontakt bör då omgående tas med försäkringskassan.

2.5 Utsändningsintyget godkänns inte i det andra landet

Det kan också uppstå situationer då det andra landet inte accepterar ett utsändningsintyg. Så kan t.ex. vara fallet då den utsände redan har kommit in i sysselsättningslandets socialförsäkringssystem och börjat uppbära förmåner. Myndigheten i sysselsättningslandet kan också ifrågasätta om villkoren i förordningen 1408/71 för utsändning är uppfyllda därför att den utsände får hela eller större delen av lönen från bolaget i sysselsättningslandet. Enligt RFV:s rekommendation anses en utsändning föreligga när minst hälften av lönen utbetalas från bolaget i utsändningslandet.

När en myndighet i sysselsättningslandet inte godkänner ett utsändningsintyg tas normalt kontakt med myndigheten som utfärdat intyget. För svensk del gör då försäkringskassan en utredning och underrättar sedan den andra myndigheten sin uppfattning om villkoren i nämnda förordning kan anses uppfyllda. Kan man ändå inte komma överens kan ärendet överlämnas till RFV som då kan överväga om kontakt skall tas med förbindelseorganet i sysselsättningslandet.

2.6 Förmåner som den utsände och hans familjemedlemmar kan ha rätt till

Enligt huvudregeln i förordningen 1408/71 skall den anställde eller egenföretagaren omfattas av lagstiftningen i det land där han eller hon arbetar. Den som uppfyller villkoren för att anses som utsänd eller är s.k. dispensfall står dock kvar i utsändningslandets socialförsäkringssystem, dvs för Sveriges del står kvar som inskriven i försäkringskassa. Härifrån betalas också utgående förmåner så länge utsändningen varar.

Vårdförmåner erhålles av naturliga skäl i sysselsättningslandet medan utsändningslandet svarar för kostnaderna. I de nordiska länderna har man kommit överens om att kostnaderna belastar det vårdgivande landet.

När det gäller kontantförmåner betalas dessa ut från utsändningslandet bl.a. i form av sjukpenning, föräldrapenning och barnbidrag. Vissa förmåner utbetalas endast om man är bosatt i Sverige och är inte exportabla, t.ex. delpension och bilstöd.

Medföljande make till utsänd där hon eller han inte förvärvsarbetar i sysselsättningslandet, omfattas också av utsändningslandets lagstiftning. Samma gäller övriga familjemedlemmar. För svensk del anses barn under 18 år vara familjemedlem.

Skulle medföljande make däremot ta en anställning i sysselsättningslandet kommer han eller hon att omedelbart omfattas av detta lands socialförsäkringssystem. Medföljande barn kommer då också att omfattas av sistnämnda lands lagstiftning. Detta innebär att inom samma familj kan man komma att tillhöra olika socialförsäkringssystem. På förmånssidan kan detta innebära att vissa förmåner betalas ut i sysselsättningslandet enligt dess regler. Om t.ex. barnbidrag utges kan den situationen inträffa att motsvarande förmån från ett land utbetalas med högre belopp än i det andra landet. I så fall utbetalas mellanskillnaden från det land som har den högsta nivån.

Familjemedlemmar antecknas på såväl blankett E 111 som på E 106. Med familjemedlem förstås enligt förordningen 1408/71 den som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen utges. Vem som anses som familjemedlem avgörs alltså av myndigheten i sysselsättningslandet, vilket i vissa länder kan innebära att en sambo inte accepteras som familjemedlem. Detta framgår då av den returnerade blanketten E 106.

En av de bärande principerna enligt förordningen 1408/71 är att alla skall behandlas lika oavsett medborgarskap. Denna likabehandlingsprincip medför att medborgare, statslösa eller flyktingar i ett EES- eller EU-land som är bosatta i ett annat av dessa länder och som omfattas av förordningen har samma rättigheter och skyldigheter som det landets egna medborgare.

Eftersom syftet med förordningen är att samordna ländernas regler på socialförsäkringens område innebär detta att det är varje lands lagstiftning som avgör rätten till förmåner. Att förmåner finns och utges i Sverige innebär inte att motsvarande förmåner också finns eller kan erhållas i det andra landet.

2.7 Övriga socialförsäkringskonventioner

Sedan årtionden tillbaka har Sverige tecknat bilaterala s.k. socialförsäkringskonventioner med ett flertal länder såväl inom som utom EU/EES. Förordningen 1408/71 ersätter i huvudsak dessa konventioner. För vissa personer, som inte är medborgare i någon medlemsstat eller Norge och Island , kommer konventionerna fortfarande att gälla om personen omfattas av lagstiftningen i något av dessa länder. T.ex. blir den svensk-tyska socialförsäkringskonventionen tillämplig när en japansk medborgare, som är bosatt i Sverige och inskriven i försäkringskassan, sänds ut för arbete i Tyskland. I sådana fall har han dock endast rätt till de förmåner som regleras av konventionen.

För tillämpning av de bilaterala konventionerna används inte de ovannämnda E-blanketterna. Istället har Sverige med respektive land förhandlat fram blanketter som skall användas när bestämmelserna i dessa konventioner kan bli tillämpliga. Dessa blanketter finns hos och utfärdas av de allmänna försäkringskassorna.

2.8 Blankettförteckning

Följande blanketter kan bli aktuella för den utsände och dennes familj.

E101

Intyg om tillämplig lagstiftning

E102

Förlängning av utsändningsperiod eller av verksamhet som egenföretagare

E106

Intyg rörande rätt till sjuk- och moderskapsförmåner för personer bosatta i annan stat än den behöriga staten

E110

Intyg rörande anställda inom internationell transport

E111

Intyg för rätt till sjukvårdsförmåner under tillfällig vistelse i en medlemsstat

Begäran om utsändningsintyg.

3 Lagtext

Förordning 1408/71, artikel 13–17

Artikel 13

1. Om något annat inte följer av artikel 14c skall personer för vilken denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2. Om något annat inte följer av artikel 14-17 gäller följande:

a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

b) Den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga skall omfattas av denna stats lagstiftning.

d) Statligt anställda och personer som behandlas som sådana skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem.

e) Avser militär eller civil inkallad personal. Utelämnas här.

f) Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i denna lagstiftning.

Artikel 14

Särskilda regler för andra anställda än sjömän

Artikel 13.2a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1.a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och att han inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

b) Om arbetet i den andra medlemsstaten på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills det arbetet har avslutats, under förutsättning att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit personen har sänts ut, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2. För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:

a) En person som tillhör den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:

i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid denna filial eller fasta representation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.

ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd inte har sitt säte eller någon filial eller permanent representation inom det territoriet.

b) Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av

i) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den anställde är bosatt, om han till viss del utför arbetet inom detta territorium eller om han är knuten till flera företag eller arbetsgivare inom olika staters territorier,

ii) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag eller den person, som anställt honom har sitt säte eller är bosatt, om han inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där han utför arbetet.

3. Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte.

Artikel 14a

Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän

Artikeln rör egenföretagare och utelämnas här.

Artikel 14b

Särskilda regler för sjömän

Artikel 13.2 c skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1. Den som är anställd hos ett företag till vilket han normalt är knuten, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som sänds ut av detta företag för att utföra arbete för detta företags räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 14.1.

2. Den som normalt är egenföretagare, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som utför arbete för egen räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning enligt de villkor som anges i artikel 14a.1.

3. Den som normalt inte har anställning till sjöss men som utför arbete inom en medlemsstats territorialvatten eller hamn ombord på ett fartyg, vilket för en annan medlemsstats flagga inom detta territorialvatten eller denna hamn och vars besättning han inte tillhör, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

4. Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstats flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är bosatt inom denna stats territorium. Företaget eller personen som betalar lönen skall betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av den lagstiftningen.

Artikel 14c

Särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium

En person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av följande:

a) Om något annat inte följer av b), av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är anställd eller, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier, av den lagstiftning som bestäms enligt artikel 14.2 eller 14.3.

b) I de fall som anges i bilaga 7

– av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är anställd, sådan den har bestämts enligt bestämmelserna i artikel 14.2 och 14.3, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier, och

– av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är egenföretagare, sådan den har bestämts enligt artikel 14a.2 – 4, om han utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters territorier.

Artikel 14d

Diverse bestämmelser

Artikeln utelämnas här.

Artikel 15

Artikeln rör frivillig försäkring och utelämnas här.

Artikel 16

Särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat samt för Europeiska gemenskapens hjälppersonal

1. Bestämmelserna i artikel 13.2 a skall tillämpas på personer som är anställda vid beskickningar och konsulat och på privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar och konsulat.

2. Anställda som omfattas av punkt 1 och som är medborgare i den medlemsstat som är den mottagande eller sändande staten har dock rätt att välja att omfattas av lagstiftningen i den staten. Denna rättighet att välja kan utövas vid varje kalenderårs utgång och skall inte ha retroaktiv verkan.

3. Europeiska gemenskapernas hjälppersonal kan välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är anställda, av lagstiftningen i den medlemsstat som de senast har omfattats av eller av lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, vad gäller andra bestämmelser än de som handlar om familjebidrag vilka är reglerade i anställningsvillkoren för denna personal. Denna rätt att välja, som endast kan utövas en gång, gäller från och med den dag anställningen påbörjas.

Artikel 17

Undantag från artikel 13–16

Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13–16 till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer.

Tillämpningsförordningen 574/72

Artikel 109

Överenskommelse om betalning av avgifter

En arbetsgivare som inte har något fast driftställe i den medlemsstat inom vars territorium den anställde arbetar kan komma överens med den sistnämnde att denne skall överta arbetsgivarens skyldighet att betala avgifter.

Arbetsgivaren skall underrätta den behöriga institutionen eller, vid behov, den institution som har utsetts av medlemsstatens behöriga myndighet, om varje sådan överenskommelse.

Yvonne Svenström och Göran Lagerström

Yvonne Svenström, avdelningsdirektör vid Riksskatteverket.

Göran Lagerström, avdelningsdirektör vid Riksförsäkringsverket.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...