F.1 Energiskatt
Enligt den sedan årsskiftet upphävda lagen (1961:372) om bensinskatt anges i 7 § 1 mom. e) att avdrag får göras för skatt på bensin som har sålts med förlust, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare, s.k. kundförlust. Värt att notera är att den nya lagen (1994:1776) om skatt på energi, som även omfattar bensin, inte innehåller någon bestämmelse om avdragsrätt vid kundförlust.
I förhandsbeskedet RÅ 1994 ref 5 var frågan om avdrag kan medges då bilförare, efter att ha tankat sin bil, avviker utan att betala för bensinen. Bolaget hävdade att lagrummet är tillämpligt såväl i fall då säljaren beviljat köparen kredit som då en bilägare avviker utan att betala för bensinen. I det senare fallet menar man att bilägaren genom att tanka sin bil får anses ha ingått ett köpeavtal med den skattskyldige säljaren.
Regeringsrätten fann emellertid i sin bedömning att en förlust på grund av bristande betalning normalt kan uppkomma endast om säljaren har beviljat köparen kredit. Detta följer av den huvudregel som gäller i fråga om mervärdesskatt och flertalet punktskatter och som säger att skattskyldigheten inträder när en vara levereras, oberoende av när betalning sker. Sökandebolaget medgavs därmed inte avdrag för skatt på bensin som levererats, men där köparen avvikit utan att betala.
Regeringsrätten har i två notismål rörande elektrisk kraft som producerats i vindkraftverk, RÅ 1994 not 532 resp. RÅ 1994 not 533, inte ändrat rättsnämndens förhandsbesked att energiskatt skall erläggas. Observera att bedömningen endast avser bestämmelserna i lagen (1957:262) om allmän energiskatt (EL) i deras lydelse fram till den 1 juli 1994.
Bakgrunden var i bägge fallen följande. Ett kommunägt bolag ägnade sig åt produktion och distribution av elkraft. En samfällighet/ekonomisk förening bildades för att producera el för medlemmarnas eget bruk och mellan bolaget och föreningen ingicks ett transiteringsavtal.
Enligt 2 § a) EL i dess dåvarande lydelse utgick inte skatt för elektrisk kraft som var framställd inom landet av en vindkraftsproducent, som förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än 500 kilowatt och som inte yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft. Den producerade kraften levererades av föreningen till bolaget mot ersättning att den distribuerades över bolagets nät till ett stort antal förbrukare, av vilka de flesta inte var föreningsmedlemmar.
Regeringsrätten bedömde att detta förfarande utgjorde yrkesmässig distribution varför undantaget inte kunde sägas vara tillämpligt för föreningens del. Även bolagets distribution av den från föreningen levererade kraften var att anse som yrkesmässig och därmed skattepliktig. Ett annat förhandsbesked, RÅ 1994 not 233, berörde 2 § d) EL och frågan om skatt ska utgå vid köp av kraft som är avsedd att täcka överföringsförluster eller som ska nyttjas för överföring av elektrisk energi. Enligt lagrummet utgår inte skatt för elektrisk kraft som nyttiggörs inom rörelse för produktion eller distribution av kraft eller som bortgår till följd av förluster vid överföring, transformering eller omformning hos producent eller distributör.
Sökandens huvuduppgift var att förvalta, driva och utveckla det s.k. storkraftnätet som används av ett antal större kraftföretag för transitering. Sökanden kunde därmed inte anses som producent eller distributör utan verksamheten innebar snarare att ställa storkraftnätet till förfogande för kraftföretagens räkning. Dessa senare får också anses vara de som överför kraften. Undantagsbestämmelserna var således inte tillämpliga för sökanden.
F.2 Försäljningsskatt på motorfordon
Regeringsrätten behandlade i rättsfallet RÅ 1994 not 408 frågan om tidpunkten för leverans av fordon till återförsäljare. Enligt 7 § första stycket lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon inträder skattskyldighet när motorfordon levereras till köpare. I förarbetena kommenteras inte närmare innebörden av leveransbegreppet. RSV har uttalat (RSV Ip 1984:17) att en vara kan anses vara levererad vid samma tidpunkt som den enligt köplagens regler ska anses avlämnad. Enligt kammarrätten bör uttalandet ses som ett vägledande uttalande för en enhetlig rättstillämpning och kan inte anses stå i strid med överordnad författning.
För att ett avlämnande ska anses ha ägt rum fordras enligt Regeringsrätten att fordonen omhändertagits av köparen eller att sådana åtgärder vidtagits att köparen utan medverkan från importörens sida haft möjlighet att omhänderta fordonen. Omständigheterna i målet visade att något avlämnande inte ägt rum och yrkandet om nedsättning av försäljningsskatten kunde därför inte bifallas av Regeringsrätten, som fastställde Kammarrättens dom.
F.3 Reklamskatt
Två domar som ligger i linje med den restriktiva tolkning av begreppet reklamtrycksak som regeringsrätten tidigare gett uttryck för har meddelats under året.
I RÅ 1994 not 123 var fråga om en vimpel respektive en hyllvippa med texten ”ReA”. Vimpeln hängdes upp i anslutning till varor som realiserades medan hyllvippan sattes fast på en hylla med realisationsvaror, varvid varans pris angavs på vippan. Enligt 1 § andra stycket 2 lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam avses med reklam sådant meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av bl. a. en vara. Enligt samma lagrum förstås med reklamtrycksak en trycksak som framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam.
Rättsnämnden ansåg att redan av texten ”ReA” framstår ett syfte att främja avsättningen av en vara och bägge trycksakerna bedömdes därför utgöra skattepliktiga reklamtrycksaker. Regeringsrätten gjorde samma bedömning och fastställde Skatterättsnämndens besked.
I förhandsbeskedet RÅ 1994 not 124 var fråga om en vit pappskiva med texten ”Extra Pris” i en rödfärgad cirkel utgjorde skattepliktig reklamtrycksak. Trycksaken användes bl. a. som etikett och hylltalare. Med samma motivering som ovan, nämligen att redan av texten ”Extra Pris” framstår ett syfte att främja avsättningen av en vara, fastslog Regeringsrätten att produkten utgjorde en skattepliktig reklamtrycksak.
I förhandsbeskedet RÅ 1994 not 347 undrade sökanden tillika utgivaren, ett allmännyttigt bostadsbolag, om broschyren ”Nu får Bjärred ett rejält tillskott av hyreslägenheter” var att anse som skattepliktig reklamtrycksak. Trycksaken hade en upplaga på 4 000 exemplar och innehöll 28 sidor med information om ett nytt bostadsområde. Beskrivningen skedde under rubriker som ”perfekt läge”, ”välutrustade lägenheter” och ”trivsam yttre miljö”. Den distribuerades genom bostadsförmedlingens försorg till bostadssökande i kommunen.
Regeringsrätten menade att helhetsintrycket av trycksaken var att den var avsedd att främja avsättning i kommersiell verksamhet av hyreslägenheter. Den ansågs därför utgöra skattepliktig reklamtrycksak.
Barbro Steenstrup