B Direktiv
B4 Övriga indirekta skatter
Cirkulationsdirektivet 92/12/EEG innehåller allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. I målet C-395/00 Distillerie Fratelli Cipriani SpA var det fråga om punktskatter på vissa leveranser av alkohol, vilka gjorts med punktskatteuppskov. Avsikten med systemet med punktskatteuppskov är att punktskattepliktiga varor skall kunna tillverkas, bearbetas, förvaras och flyttas inom unionen utan skatt. Skatt tas i huvudsak ut först vid försäljning till slutlig förbrukare. Domstolen fann att direktivet delvis var ogiltigt.
Artikel 20.3 i direktivet. ”När punktskattebelagda varor inte når sin destination och det inte går att fastställa var överträdelsen eller oegentligheten har begåtts, skall överträdelsen eller oegentligheten utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelsen i artikel 6.2 anses ha begåtts i avsändarmedlemsstaten, som skall uppbära punktskatterna enligt de skattesatser som gällde den dag då varorna avsändes, om inte de behöriga myndigheterna inom fyra månader funnit styrkt att transaktionen gått rätt till eller underrättats om var överträdelsen eller oegentligheten i själva verket begicks.”
Frågan i målet var om Cipriani skulle vara tvungen att betala punktskatten fast man överhuvudtaget inte fått reda på att det förelåg en tvist innan den ovan nämnda fyramånadersperioden gick ut. Bolaget hävdade att man skulle ha rätt att försvara sig.
Den italienska skattemyndigheten hade begärt att de tyska myndigheterna inom ramen för det administrativa samarbetet inom punktskattesektorn skulle kontrollera ett visst antal ledsagardokument. Vid de nämnda kontrollerna framkom det att stämpeln på det märke som anbringats på ledsagardokumentet för att intyga att varorna lämnat gemenskapens territorium var förfalskad. Skattemyndigheten påförde därför bolaget punktskatt.
Det framgick av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att det var först när den italienska skattemyndigheten delgav Cipriani besluten om påförande av punktskatt som bolaget fick kännedom eller skulle ha kunnat få kännedom om förfalskningen av märket på ledsagardokumenten.
Den italienska domstolen frågade härefter domstolen, för att få klarhet i huruvida artikel 20.3 i direktivet skall tolkas så, att den i den nämnda bestämmelsen föreskrivna fristen på fyra månader, inom vilken det skall styrkas att transaktionen har gått rätt till eller var oegentligheten eller överträdelsen i själva verket begicks, kan göras gällande mot en aktör som har ställt säkerhet för punktskattebetalningen, men som inte i rimlig tid före fristens utgång har informerats om att uppskovsförfarandet inte har avslutats i vederbörlig ordning.
Domstolen erinrade om att ”principen om rätt till försvar skall iakttas i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, särskilt i förfaranden som kan leda till vidtagande av sanktionsåtgärder, utgör, såsom domstolen flera gånger har fastställt, en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Denna princip innebär ett krav på att de personer till vilka ett beslut riktas, som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen skall ges tillfälle att lämna sina synpunkter på ett meningsfullt sätt (se dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I-5373, punkt 21, och av den 21 september 2000 i mål C-462/98 P, Mediocurso mot kommissionen, REG 2000, s. I-7183, punkt 36).”
Domstolen fortsatte: ”Det är tydligt att den i artikel 20.3 i direktivet föreskrivna fristen på fyra månader, inom vilken det skall styrkas att transaktionen har gått rätt till eller var överträdelsen eller oegentligheten i själva verket begicks, inte kan anses vara rimlig om den redan hade löpt ut vid den tidpunkt då avsändaren fick kännedom eller skulle ha kunnat få kännedom om att en oegentlighet eller en överträdelse hade begåtts.
Att under sådana omständigheter tillämpa den nämnda fristen på fyra månader från dagen då de ifrågavarande varorna avsändes innebär nämligen att principen om rätt till försvar inte iakttas, eftersom den aktör som har ställt säkerhet för punktskattebetalningen inte i rimlig tid före fristens utgång har kunnat underrättas om att uppskovsförfarandet inte har avslutats i vederbörlig ordning. Till skillnad från vad som krävs enligt den nämnda principen skulle denne därmed inte ha möjlighet att lämna sina synpunkter på ett meningsfullt sätt och särskilt inte att styrka att transaktionen har gått rätt till eller var oegentligheten eller överträdelsen i själva verket begicks.
Med hänsyn till ovanstående skall den första och den tredje frågan besvaras så, att artikel 20.3 i direktivet är ogiltig i den del det i bestämmelsen i fråga stadgas att den i den nämnda bestämmelsen föreskrivna fristen på fyra månader, inom vilken det skall styrkas att transaktionen har gått rätt till eller var oegentligheten eller överträdelsen i själva verket begicks, kan göras gällande mot en aktör som har ställt säkerhet för punktskattebetalningen, men som inte i rimlig tid före fristens utgång har informerats om att uppskovsförfarandet inte har avslutats i vederbörlig ordning.”
Målet är intressant eftersom det erinrar läsaren om att primärrätten alltid står över sekundärrätten (direktiven). Även enhälligt beslutade direktiv kan vara ogiltiga. Svensk lagstiftning behöver dock inte ändras till följd av detta mål.
I C-302/00, Kommissionen mot Frankrike, fann domstolen att en fransk punktskatt på cigaretter var i strid med direktiven 95/59/EG om andra skatter än omsättningsskatter som påverkar förbrukningen av tobaksvaror och 92/79/EEG om tillnärmning av skatt på cigaretter. Syftet med den franska lagstiftningen var att ge en fördel åt franska cigaretter genom att ha ett lägsta referenspris för samtliga cigaretter och ett system där cigaretter av ljus tobak beskattas hårdare än mörk tobak.
Gunnar Rabe