Till skillnad från närmast föregående år, då inget fastighetstaxeringsavgörande fanns att referera, har det för detta års vidkommande i alla fall duggat fram ett referat och tvenne notiser. Ingen överväldigande skörd trots allt.
I RÅ 2003 ref. 77 var det fråga om en jordbruksfastighet där det fanns en mangårdsbyggnad med sju bostadshus i dess nära omgivning. Den fråga som kom under Regeringsrättens prövning gällde om den aktuella tomtmarken skulle indelas i två eller åtta värderingsenheter. Enligt huvudregeln i 6 kap. 7 § fastighetstaxeringslagen (FTL) skall varje tomt utgöra en värderingsenhet. Under hänvisning till lagmotiven (prop. 1979/80:40 s. 199) konstaterades att med tomt avses markområde som utgörs av byggnadsplats för t.ex. småhus (jfr även definitionen av begreppet tomtmark i 2 kap. 4 § FTL). I förarbetena uttalades (SOU 1979:32 s. 457) också att man i de flesta fall kan urskilja en tomt runt varje småhus men att fall kan tänkas att det framstår som onaturligt att tala om en tomt för varje byggnad. Så kan vara fallet om en tomt är bebyggd med två eller flera småhus, som t.ex. ligger intill varandra och som utgör en bebyggelseenhet. De i målet aktuella bostadshusen låg emellertid åtskilda från varandra och övriga bebyggelser. De nyttjades även som självständiga bostäder med egna utfarter och det var inte heller fråga om en sådan samlad bebyggelseenhet att man kunde tala om någon gemensam tomt. Slutet på historien blev att åtta värderingsenheter ansågs föreligga, något som givetvis gav ett helt annat taxeringsvärde än om man skulle ha ansett det bara vara fråga om två enheter, dvs. en tomt för mangårdsbyggnaden och en för de övriga byggnaderna. Det kan nämnas att i målet berördes även vilken rättsverkan som tillkom RSV:s rekommendationer.
Något som regelmässigt påverkar en fastighets värde är dess belägenhet. Man kan således via bl.a. köpeskillingsstatistiken utläsa att t.ex. fastigheter med tillgång till strand är dyrare än sådana som saknar denna facilitet. Detta har man vid fastighetstaxeringen (jfr 12 kap. 3 § FTL) velat fånga in med bl.a. värdefaktorn speciell belägenhet och som innehåller tre klasser, nämligen strand, strandnära resp. ej strand eller strandnära. Om fastigheten (eller rättare värderingsenheten) inte går fram till strandlinjen hänförs den till klass 1 (strand) endast om det mellanliggande området utgörs av naturmark, som inte används för bebyggelse, bil-, park- eller gångväg. I RÅ 2003 not. 82 gällde frågan en fastighet, vars tomtmark inte gick ända fram till strandlinjen. Mellan den aktuella fastigheten och grannfastigheten fanns en bred gångväg som ledde ner till stranden. Gångvägen och stranden användes av badande under sommaren och av nöjesfiskare året runt. Fastighetens ägare vidhöll i Regeringsrätten att fastigheten skulle klassas som strandnära (klass 2) och inte som strand. RSV instämde i denna bedömning och klassificeringen blev också i enlighet härmed.
Indelningsfrågor var uppe i RÅ 2003 not. 214. Enligt 2 kap.2 § FTL skall byggnader indelas i någon av de byggnadstyper som anges i lagrummet. Denna fråga har stor betydelse eftersom vissa typer är skattepliktiga, andra skattefria. I det aktuella notisfallet var det fråga om en kyrka tillhörig byggnad skulle indelas som en skattefri ecklesiastikbyggnad eller som ett vanligt skattepliktigt hyreshus. Enligt 2 kap. 3 § FTL skall denna bedömning göras med hänsyn till det ändamål som bygganden till övervägande del är inrättad för och det sätt som byggnaden till övervägande del används på. Om en byggnad används för olika ändamål skall man med den felaktiga benämningen huvudsaklighetsprincipen (det rör sig rät- teligen om en övervägandeprincip, dvs. mer än 50 %) se till hur byggnaden till övervägande del används. Den i målet aktuella kyrkliga gästhemsbyggnaden utgjordes av en byggnad där de två översta våningarna innehåll enkelt inredda gästrum medan det nedre planet huvudsakligen bestod av gemensamma utrymmen i form av samlingslokaler m.m. Regeringsrätten konstaterade alltså att byggnaden i huvudsak var inrättad för gästhemsboende. Byggnaden hade också uppförts i anslutning till kyrkobyggnaden just för att ge medlemmarna övernattningsmöjligheter i samband med kyrkobesök och den användes inte heller för annat. Med hänsyn härtill bedömdes byggnaden i huvudsak använd för de boendeändamål som större delen av byggnaden var inrättad för. Byggnaden indelades också som hyreshus.
Per Anclow