Vilken omfattning har Art 73 i Rådets förordning (EEG) nr 1408/71?

1 Inledning

En av EU:s hörnstenar är den fria rörligheten för personer. Rörligheten över landsgränserna för arbetskraft har ökat sedan Sveriges inträde i EU. Flera svenska företag sänder ut anställda med särskild specialistkompetens för att arbeta tillfälligt i andra europeiska bolag inom koncernen. Vanligtvis varar utlandstjänstgöringen två till fem år.

Många gånger är det yngre människor som lockas av en meriterande utlandstjänstgöring tidigt i karriären. I flera fall kan det vara svårt för både mannen och hustrun att finna arbete utomlands. Det är inte ovanligt att familjen får barn i samband med en utlandsvistelse eller i vart fall lämnar Sverige under en period då barnen inte är i skolåldern. Då det ofta är mannen som sänds ut för arbete är det inte ovanligt att hustrun utnyttjar sin rätt till föräldraledighet under mannens utlandstjänstgöring. Familjen flyttar oftast tillbaka till Sverige efter några år så att barnen kan påbörja sin skolgång i Sverige. Försäkringskassorna har regelmässigt nekat den medföljande föräldrapenningförmåner med hänvisning till att den medföljande inte längre kan anses försäkrad i Sverige.

Syftet med den fria rörligheten är att underlätta möjligheterna för personer att flytta inom gemenskapen. Försäkringskassans tillämpning av bestämmelserna i EU:s förordning om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen medför dock negativa ekonomiska konsekvenser för den enskilda familjen och förhindrar sålunda den fria rörligheten.

2 EG-rätten främjar fri rörlighet av arbetskraft

Av EG-fördraget framgår att gemenskapen skall ha till uppgift att upprätta en gemensam marknad.1 Som ett led i detta slås det fast att fri rörlighet för arbetstagare och deras familjemedlemmar skall främjas.2 En viktig del för främjandet av den fria rörligheten är socialförsäkringsfrågorna. Socialförsäkringsfrågorna har givit upphov till en omfattande rättsbildning inom EU. Av intresse här är emellertid främst Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. I preambeln till nämnda förordning hänvisas till EG-fördraget bl.a. artikel 51 (numera artikel 42) enligt vilken rådet skall besluta om åtgärder inom den sociala trygghetens område som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare.

EU-bestämmelserna om social trygghet ersätter inte de olika nationella bestämmelserna med ett enda system. Att göra en fullständig harmonisering av samtliga nationella bestämmelser skulle med tanke på ländernas olika levnadsstandard vara svårt. Något sådant förslag har inte heller framförts av medlemsländerna. Bestämmelserna syftar istället till att samordna ländernas olika system. Av reglerna skall bl.a. kunna utläsas vilket lands lagstiftning som skall tillämpas vid flyttning inom unionen. Varje medlemsland får således fritt bestämma om vem som skall försäkras och vilka förmåner som skall erhållas.3 De nationella bestämmelserna får dock inte motverka EU-bestämmelsernas ändamålsenliga verkan.4

I förordningens avdelning II artiklarna 13–17 finns bestämmelser om vilket lands lagstiftning om social trygghet som skall tillämpas i olika situationer. Huvudregeln är att man omfattas av lagstiftningen i det land där man arbetar oavsett om man är bosatt i ett annat land (art 13.2).

I artikel 14.1a finns bestämmelser om att stater kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13 om arbetet inte väntas vara längre än tolv månader.

I art 17 finns vidare bestämmelser om att stater kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13–16 till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer.

I artikel 73 i förordningen regleras rätten till familjeförmåner för familjemedlemmar. Av artikeln framgår att en anställd, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten.

3 Rätten till svenska sociala förmåner

Den 1 jan 2001 trädde socialförsäkringslagen (1999:799) i kraft. Genom införandet har svensk rätt i större utsträckning än tidigare anpassats till EG-reglerna om social trygghet.

Av 1 kap 1 § socialförsäkringslagen framgår att rätten till en förmån som huvudregel skall grundas på bosättning eller förvärvsarbete i Sverige.

I 2 kap 1 § tredje stycket nämnda lag stadgas att en i Sverige bosatt person som lämnar landet fortfarande skall anses vara bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. Vidare gäller vid utsändning enligt 9 § första stycket att arbete utomlands för en arbetsgivare med verksamhet i Sverige skall anses som arbete här i landet om utsändningen kan antas vara längst ett år.

I 2 kap redogörs det för undantag från huvudreglerna. Dessa undantag gäller vissa särskilda personalkategorier såsom diplomater, statsanställda, biståndsarbetare och utlandsstuderande. Några undantag för andra personalkategorier finns inte i lagen. Däremot sägs i förarbetena till lagstiftningen (prop. 1998/99:119 s. 160) följande: ”I sammanhanget kan nämnas att enligt art. 17 i förordningen kan två medlemsstater komma överens om undantag från bl.a. bestämmelserna om utsändning till förmån för vissa grupper av personer eller för vissa personer.”

4 E101-intyget innebär undantag från huvudregeln

Flera svenska arbetsgivare har som önskemål vid utlandstjänstgöring att den anställde skall kvarstå i svensk försäkring. Som nämnts finns det i artikel 17 en möjlighet att besluta om undantag från bestämmelserna i artikel 13–16. Vid utsändning är det undantag från huvudregeln om socialförsäkring i arbetslandet som är aktuell.

Ett intyg om dispens utfärdas av svenska försäkringskassan efter ansökan och kallas intyg om tillämplig lagstiftning eller E101-intyg. Ansökan om dispens görs vanligtvis av arbetsgivaren och innebär även att den svenske arbetsgivaren förpliktigar sig att betala sociala avgifter i Sverige för den anställde under dennes utlandstjänstgöring. Det är mycket vanligt bland svenska företag att den utsände har kvar sin svenska tjänst under uppdraget utomlands. Den anställde kvarstår genom dispensförfarandet/E101-intyget i svensk försäkring under hela utsändningsperioden.

Rätten att kvarstå i svensk försäkring som den anställde har gäller dock enligt försäkringskassans nuvarande praxis inte för medföljande make/maka. Det medför att den medföljande maken/makan inte på denna grund har rätt till svenska sociala förmåner.

5 Praxis rörande föräldrapenning

I ett betydelsefullt avgörande refererat i Regeringsrättens årsbok5 har en finsk medborgare Anne K. som bott och arbetat i Sverige men återflyttat till Finland begärt att få ut svensk föräldrapenning. Av avgörandet framgår att Anne K. fick avslag på sin begäran hos försäkringskassan och i länsrätten. I överklagandet till kammarrätten begärde kammarrätten förhandsavgörande från EG-domstolen. Senare skulle det framkomma att Anne K. var gift och att hennes man arbetade i Sverige. De sistnämnda förutsättningarna var dock inte kända vid tidpunkten för förhandsavgörandet, varför tillämpningen av artikel 73 om familjeförmåner i förordningen inte behandlades fullt ut i förhandsavgörandet. EG-domstolen anförde dock ändå följande rörande art 73.6

65. Dessa tillämpningsföreskrifter (vår anm: svenska bestämmelser om föräldrapenning) låter antyda att syftet med föräldrapenningen dels är att ge föräldrarna möjlighet att växelvis ägna sig åt barnets vårdnad fram till dess det börjar skolan, dels är att till viss del kompensera för det inkomstbortfall som det innebär för den förälder som ägnar sig åt vårdnaden om barnet att tillfälligt avstå från förvärvsverksamhet.

66. Mot bakgrund av vad ovan anförts finns det anledning att hänvisa till de särskilda bestämmelser för familjeförmåner som utgör kapitel 7 i avdelning III i förordning nr 1408/71, för att avgöra om en person i Anne Kuusijärvis situation har rätt att fortsätta uppbära familjeförmåner som har beviljats henne enligt lagstiftningen i en medlemsstat, även efter det att hon helt har upphört att vara yrkesverksam i den medlemsstaten och bosatt sig i en annan medlemsstat.

67. I detta avseende skall det noteras att det i artikel 73 i förordning nr 1408/71, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 (EGT L 331, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 165), föreskrivs att en anställd eller egenföretagare, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten, om något annat inte följer av bilaga VI.

68. Såsom domstolen slog fast i sin dom av den 17 maj 1984 i mål 101/83, Brusse (REG 1984, s. 2223, punkt 30) skapar denna bestämmelse, till förmån för den arbetstagare som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat än den stat där hans familjemedlemmar är bosatta, en verklig rätt att erhålla sådana familjeförmåner som föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen. Denna rätt kan inte åsidosättas genom tillämpning av en klausul i denna lagstiftning som utesluter rätten till familjeförmåner för personer som inte är bosatta i den aktuella medlemsstaten.

69. I enlighet med domstolens rättspraxis (se i detta avseende dom av den 19 februari 1981 i mål 104/80, Beeck, REG 1981, s. 503, punkterna 7 och 8, av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes, REG 1992, s. I-4839, punkt 28, och i det ovannämnda målet Hoever och Zachow, punkt 38 (vår anm mål C-245/94 och C-312/ 94)) är denna bestämmelse tillämplig även beträffande en arbetstagare som lever tillsammans med sin familj i en annan medlemsstat än den vars lagstiftning är tillämplig på honom.

Kammarrätten konstaterade i målet att Anne K. omfattades av den svenska lagstiftningen. Vidare konstaterades att föräldrapenning är sådan familjeförmån som sägs i artikel 73. Slutligen anförde kammarrätten att om en anställd omfattas av ett medlemslands lagstiftning har hans make/maka, oavsett bosättningsort, rätt att med stöd av den bestämmelsen uppbära familjeförmåner från den stat där personen är anställd. Därmed ansågs Anne K. med stöd av artikel 73 berättigad till svensk föräldrapenning. Kammarrättens avgörande överklagades av Riksförsäkringsverket till Regeringsrätten. Riksförsäkringsverket anförde i överklagandet att Anne K. inte uppfyllde de nationella kraven om föräldrapenningförmåner. Regeringsrätten delade emellertid kammarrättens bedömning och avslog överklagandet.

Det kan anmärkas att rättsfallet ovan avser äldre svensk rätt. Fallet är dock lika aktuellt även efter ikraftträdandet av socialförsäkringslagen.

6 E101-intyget medför att medföljande make/maka får rätt att uppbära svensk föräldrapenning

Liksom i nämnda rättsfall är vid utsändning den arbetande maken/makan försäkrad i Sverige om dispens erhålls på samma sätt som om han arbetade här. Eftersom den arbetande maken/makan omfattas av svensk socialförsäkring med stöd av förordningen föreligger också en rätt enligt artikel 73 för den medföljande maken/ makan att erhålla svenska familjeförmåner såsom föräldrapenning.

Syftet med artikel 17 är just att låta den arbetande utsände personen kvarstå i svensk socialförsäkring. Bestämmelserna och praxisen rörande artikel 73 ger som en naturlig följd att även den medföljande maken/makan skall omfattas av svenska familjeförmåner.

Ovanstående resonemang stöds av EG-domstolens dom Maaheimo.7 Målet rörde en finsk arbetstagare som kvarstått i hemlandets socialförsäkring med tillämpning av undantagsregeln i artikel 14.1 (utsändning om maximalt 12 månader) under sitt arbete i Tyskland. Hans maka gjorde anspråk på familjeförmåner från Finland. EG-domstolen fastslog att arbetstagaren hade rätt till familjeförmåner, i enlighet med artikel 73, från Finland för sina familjemedlemmar såsom om de varit bosatta där. EG-domstolens dom rör visserligen inte frågan om tillämpningen av artikel 73 i det fall den arbetande makan/maken omfattas av dispens enligt artikel 17 men måste ändå anses ge stöd för resonemanget ovan då målet rör utsändning under en begränsad period.

Försäkringskassorna har, trots det klargörande om tillämpningen av reglerna som lämnats av domstolarna i ovan nämnda avgöranden, konsekvent hållit fast vid sitt synsätt och nekat medföljande rätt till svenska föräldrapenningförmåner trots att den medföljandes make/maka kvarstått i den svenska socialförsäkringen med stöd av artikel 17 i förordningen. Försäkringskassans nuvarande hållning måste ändras då den försämrar svenska familjers socialförsäkringsskydd och motverkar den fria rörligheten för arbetstagare inom EU och står i strid med EG-rätten.

Ellen Winberg

Ellen Winberg är verksam som skattejurist, med särskild inriktning på internationella personalförflyttningar, vid Deloitte, Stockholm.