The EU accounting harmonization – a Scandinavian perspective, så rubricerades det halvdagsseminarium som Nätverket för redovisningsrättslig forskning anordnade vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, lördagen den 20 november 2004. Seminariet finansierades välvilligt av Nätverket för Europarättsforskning, Wenner-Gren Stiftelserna samt Öhrlings PricewaterhouseCoopers.
För att ge perspektiv åt det svenska förhållningssättet till den pågående redovisningsharmoniseringen inom EU, samt för att skapa förståelse för redovisningsutvecklingen i våra skandinaviska grannländer engagerades föredragshållare inte bara från Sverige, utan även från Norge och Danmark. Inledde seminariet gjorde dock belgaren Karel van Hulle som under många år varit ordförande i EU-kommissionens avdelning Financial Reporting and Company Law. I sin position har han utgjort en stark, drivande kraft bakom redovisningsharmoniseringen.
van Hulle, Karel, From Accounting Directives to International Accounting Standards, sid. 349–375 i Leuz C., Pfaff D., Hopwood A., The Economics and Politics of Accounting, International Perspectives on Research Trends, Policy, and Practice, Oxford University Press, 2004.
van Hulles föredrag byggde till stor del på en artikel han tidigare under året publicerat, där hans syn på utvecklingen av EG:s redovisningsrätt redovisas.1 Föredraget handlade således mycket om utvecklingen från det fjärde bolagsdirektivet, med syfte att harmonisera medlemsländernas redovisningslagstiftning, till Rådets förordning (EG) nr 1606/2002 som tvingar alla börsnoterade företag inom EU att upprätta sina koncernredovisningar i överensstämmelse med redovisningsnormerna International Financial Reporting Standard (IFRS).
van Hulle påtalade att bolagsdirektiven tjänat en viktig uppgift då de bidragit till att kvaliteten på redovisningslagstiftningen höjts i många medlemsländer. Ett ytterligare steg mot en fullständig harmonisering utlöstes av den snabba utvecklingen på kapitalmarknaden under 1990-talet. Bolagen efterfrågade en standard som accepterades vid andra börser än de i respektive hemland och i en strävan att skapa en gemensam kapitalmarknad inom EU föreslog Kommissionen 1995 att IAS skulle utgöra denna standard.
Trots att alla börsnoterade bolag, i enlighet med den tvingande förordningen (EG) nr 1606/2002, från och med år 2005 måste tillämpa den gemensamma redovisningsstandarden IFRS i sina koncernredovisningar hävdade van Hulle att de första åren förmodligen kommer att fungera som övergångsperiod och att en fullständig tillämpning av IFRS är möjligt först om ett par, tre år.
De IFRS-anpassade bolagsdirektiven, som innebär att alla medlemsländer har fullständiga möjligheter att tillämpa EU:s redovisningsstandards, kommer enligt van Hulle, förhoppningsvis att leda till att medlemsländernas redovisningsreglering på sikt blir långt mer harmoniserad än vad som idag är fallet. Ett projekt som IASB driver om redovisning i små- och medelstora företag, Accounting Standards for Small and Medium-Sized Entities, kan möjligen ytterligare påskynda en sådan utveckling.
Efter van Hulles presentation talade professor Hans Robert Schwencke, Handelshøiskolen BI i Oslo, om de norska erfarenheterna av EU:s redovisningsharmonisering. Schwencke underströk det faktum att sambandet mellan redovisningsrätten och företagsbeskattningen är mycket svagt i Norge. Således behöver den norska lagstiftaren i liten mån ta hänsyn till skattekonsekvenser i samband med redovisningslagstiftning. Följaktligen beslutade det norska parlamentet, den 16 november, att alla internationella redovisningsstandards som blivit godkända av EU-kommissionen skall översättas till norska och implementeras som norsk redovisningslagstiftning. Börsnoterade företag skall vara tvungna att tillämpa internationella redovisningstandards i sin koncernredovisning såväl som i sin årsredovisning. Den norska finansinspektionen, Kredittilsynet, skall övervaka efterlevnaden av de nya redovisningsstandarna.
I december väntas den norska regeringen föreslå att norsk redovisningsslagstiftning skall anpassas så att den ej hindrar tillämpningen av internationella redovisningsstandards. Regeringen förväntas även föreslå att medelstora företag skall vara skyldiga att tillämpa IFRS, medan små företag skall ges möjlighet till en sådan tillämpning.
Normgivningen vad gäller redovisning för små och medelstora företag kommer förmodligen att följa utvecklingen i International Accounting Standards Boards (IASB:s) ovan nämnda projekt Accounting Standards for Small and Medium-Sized Entities. När detta projekt är färdigt kommer dessa normer förmodligen att implementeras som norsk lag och vara tvingade för små och medelstora företag i Norge. Schwencke sammanfattade sitt föredrag med att konstatera att Norge, trots sitt utanförskap i EU, är ett av de länder som gått längst i att harmonisera den europeiska redovisningslagstiftningen.
Frank Thinggaard, professor i redovisning vid Aalborg Universitet, inleddes sitt anförande med att konstatera att den nya danska redovisningslagstiftningen, gällande från och med år 2002, har inneburit ett paradigmskifte, där den resultatorienterade redovisningen fått ge vika till förmån för en mer balansorienterad redovisning. Bakgrunden till paradigmskiftet är att det i dansk redovisningslagstiftning införts viktiga delar ur IASBs Framework i syfte att ge danska företag möjlighet att tillämpa internationella redovisningsstandards. I mitten av februari lagstadgades att alla börsnoterade danska företag, fr.o.m. år 2005 måste tillämpa IFRS i koncernredovisningen såväl som i årsredovisningen. Det svaga sambandet mellan redovisning och inkomstbeskattning i dansk rätt har möjliggjort att onoterade danska företag fått möjlighet att tillämpa IFRS både i koncernredovisningen och årsredovisningen fr.o.m. år 2005. Om företagen utnyttjar denna möjlighet blir de tvungna att tillämpa IFRS i alla sina redovisningsrapporter fr.o.m. år 2009. Danska företag som väljer att inte tillämpa IFRS måste följa den danska redovisningsnormgivningen, som efter paradigmskiftet blivit kraftigt IFRS-inspirerad.
Seminariets sista föredragshållare var Kristina Artsberg, docent i redovisning vid Internationella handelshögskolan i Jönköping. Till skillnad från vad som är fallet i Norge och Danmark, har den svenska regeringen föreslagit att svenska företag får tillämpa IFRS bara i begränsad omfattning. Förutom de börsnoterade företag som enligt Rådets förordning (EG) nr 1606/2002 måste tillämpa IFRS i sina koncernredovisningar får även onoterade företag möjlighet att tillämpa IFRS i sin koncernredovisning. Det är dock inte tillåtet för något svenskt företag att fullt ut tillämpa IFRS i sin årsredovisning. Anledningen till detta är, enligt uttalanden i prop. 2004/05:24, de beskattningskonsekvenser som skulle uppkomma vid en sådan tillämpning.
Efter att ha undersökt de ca 60 st remissvar som kommit in till Internationell redovisning i svenska företag, SOU 2003:71, konstaterade Artsberg att motviljan att tillåta en tillämpning av IFRS i svenska företags årsredovisningar i stort sett bara existerar hos vissa grupper av praktiserande jurister, t.ex. domstolarna och Sveriges Advokatsamfund. Hos de remissinstanser som representerar redovisningsprofessionen (t.ex. FAR), ”användarna” av årsredovisningar (t.ex. Sveriges Aktiesparare), tillämparna av redovisningsregleringen (t.ex. Företagarnas Riksorganisation och Sydsvenska industri- och Handelskammaren), samt Bokföringsnämnden var inställningen dock den motsatta. De ansåg alltså att en tillämpning av IFRS borde vara tillåten alt. tvingande i svenska företags årsredovisningar. Artsberg menar att motsättningarna avseende utformning av redovisningslagstiftning mellan representanter med juridisk utgångspunkt och representanter med utgångspunkt i redovisningen är ett etablerat fenomen som existerar även i andra länder. Dessa motsättningar kan sammanfattas med att den juridiska professionen föredrar en regelbaserad redovisning medan redovisningsprofessionen föredrar en principbaserad dito. Vidare förespråkar juristerna en transaktionsbaserad redovisning, medan redovisarna föredrar en värderingsbaserad dito. Slutligen föredrar juridikprofessionen en redovisning som baseras på juridisk form framför ekonomisk innebörd, vilket är vad redovisningprofessionen förespråkar. Artsberg avslutade sitt föredrag med att framföra en önskan om ökat samförstånd mellan de bägge skiljaktiga grupperna, för att kvaliteten på framtida svensk redovisningsreglering inte skall bli lidande.
Seminariet avslutades med en livlig paneldiskussion ledd av Jan Buisman, ordförande i FAR:s redovisningskommitté. Frågor som diskuterades var bland andra EU:s godkännandemekanism för IASB:s redovisningsstandards, utbildningsbehov och utbildningsmetoder på grund av den nya redovisningen, samt lämpligheten i och behovet av ett samband mellan redovisning och beskattning i svensk skattelagstiftning.
Axel Hilling är doktorand i skatterätt vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.
Jan Kellgren är universitetslektor vid Linköpings universitet.