Skattenytt nr 6 2005 s. 327

A Inkomstskatt

A15 Processuella frågor m.m.

1

Omprövningsbeslut – meddelat?

2

Eftertaxering

3

Skattetillägg

4

Anstånd

5

Resning

6

Förhandsbesked – undanröjt

7

Övriga frågor

7.1

Rättsprövning

7.2

Vite

7.3

Mål om F-skatt (I och II)

7.4

Domens utformning

7.5

Betalningssäkring/skattetillägg

7.6

Överklagande kommit in för sent?

7.7

Prövningstillstånd i kammarrätt?

7.8

Avvisningsbeslut korrekt?

7.9

Partsbehörighet

7.10

Retroaktiv företagsöverlåtelse

8

Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt

1 Omprövningsbeslut – meddelat?

I RÅ 2004 ref. 105 var fråga om ett omprövningsbeslut till skattskyldigs nackdel för att anses meddelat före utgången av året efter taxeringsåret senast under detta år måste ha expedierats eller på annat sätt offentliggjorts.

Det föreligger ett samband mellan reglerna om tidpunkten då en handling anses upprättad enligt 2 kap. TF och principerna om den tidpunkt före vilken en myndighet kan ändra sitt beslut oavsett dettas art och innehåll. Domar och andra beslut liksom protokoll och övriga handlingar, som förmedlar information om ett fattat beslut, anses i enlighet härmed upprättade först då tidpunkten för rättskraftens inträde uppnåtts och ändringsmöjligheten sålunda upphört (Ragnemalm, Den enskilde och det allmänna s. 172). I förarbetena till FL (prop. 1985/86:80 s. 35) uttalade departementschefen bl.a. att man måste beakta att de statliga myndigheterna normalt anses ha möjlighet att ändra sina beslut innan dessa har expedierats eller på annat sätt getts till känna för adressaterna. Vidare anförde departementschefen att enligt gällande rätt torde normalt varje ledamot, oberoende av de övriga, fram till expedieringen eller motsvarande tidpunkt ha möjlighet att ändra sin röst med den verkan detta kan få för myndighetens beslut.

I målet är ostridigt att den i målet aktuella underrättelsen avsänts från skattemyndigheten först den 2 januari 1996. Inget har i målet framkommit som visar att omprövningsbeslutet dessförinnan gjorts tillgängligt för E.D. eller någon utomstående på sådant sätt att beslutet därigenom skall anses ha meddelats. Med hänsyn härtill och med stöd av vad som ovan anförts finner kammarrätten att omprövningsbeslutet den 28 december 1995 inte har meddelats inom den i 4 kap. 14 § första stycket TL stadgade tiden. På grund härav skall beslutet undanröjas och överklagandet således bifallas. Vid denna utgång är muntlig förhandling enligt kammarrätten obehövlig i målet.

Kammarrätten undanröjde, med ändring av länsrättens dom, skattemyndighetens beslut den 28 december 1995 avseende inkomsttaxering 1994.

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som kammarrätten.

2 Eftertaxering

I RÅ 2004 ref. 13 var fråga i mål om eftertaxering för inkomst dels om innebörden av kammarrättens dom, dels – i sak – om tillämpning av den s.k. korrigeringsregeln i 43 § 1 mom. kommunalskattelagen (jfr 14 kap. 19 § inkomstskattelagen).

Eftersom kammarrätten i sitt domslut ”påför Holding skattetillägg med 40 procent av den skatt som belöper på 8.722.000 kr” har man enligt Regeringsrätten samtidigt klart preciserat en ”ändring av länsrättens dom”. Skattemyndighetens yrkande om eftertaxering med angivet belopp har bifallits. Att kammarrätten helt i strid med skattetilläggssystemet skulle påföra sådant tillägg, beräknat på grundval av den skatt som belöper på det belopp som yrkandet om eftertaxering avser, samtidigt som det grundläggande yrkandet om eftertaxering underkänns, framstår enligt Regeringsrätten som verklighetsfrämmande. Vad gäller domslutet kan också pekas på det förhållandet, att kammarrätten blankt ”avslår Holdings yrkande om ersättning för kostnader i målet”, vilket vore ägnat att förvåna om bolaget vunnit målet.

Det hittills sagda, som föranlett slutsatsen att kammarrätten beslutat att åsätta Holding eftertaxering för ett belopp om 8.722.000 kr (samt påföra bolaget skattetillägg), har uteslutande baserats på vad som sägs i domslutet. Härtill kommer att kammarrätten i sin motivering i klara ordalag, som ovan citerats, fastslagit att eftertaxering skall ske med det nyss angivna beloppet och att överklagandet således skall bifallas. Mot denna bakgrund måste enligt Regeringsrättens mening bortses från den olyckliga passage i kammarrättens domslut, där man förklarar sig fastställa ”taxeringsnämndens beskattningsåtgärder”, vilken uppenbarligen utgör en ren lapsus.

Då kammarrättens dom således gått Holding emot, är bolaget enligt Regeringsrätten behörigt att enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) överklaga domen hos Regeringsrätten. Enligt meddelade prövningstillstånd skall både eftertaxerings- och skattetilläggsfrågan prövas i sak.

Målet gäller i sak transaktioner som företagits mellan Holding och VMEA. Holding har av VMEA återköpt ett komponentlager till ett pris överstigande det pris VMEA tidigare erlagt för lagret.

Den utredning som RSV förebragt i målet gav enligt Regeringsrätten inte stöd för en eftertaxeringsvis tillämpning av korrigeringsregeln. Beslutet om eftertaxering och skattetillägg skall därför upphävas. Jfr Leidhammar i SST 2001 s. 839 ff. om beviskrav i mål om tillämpning av korrigeringsregeln vid ordinarie taxering respektive eftertaxering.

I RÅ 2004 ref. 51 var fråga om beslut om eftertaxering varit uppenbart oskäligt (eftertaxering 1995 och 1996).

G.R. har i deklarationerna för de nämnda taxeringsåren inte redovisat de inkomster som härrörde från Frankrike, trots att dessa i enlighet med det gällande dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Frankrike skulle beskattas även i Sverige och ett belopp avräknas motsvarande den inkomstskatt som betalats i Frankrike på inkomsterna. Han har därigenom lämnat en sådan oriktig uppgift som utgör grund för eftertaxering enligt 4 kap. 16 § TL. Enligt 4 kap. 18 § andra stycket TL skall eftertaxering inte ske om ett sådant beslut skulle framstå som uppenbart oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Redan av bestämmelsens ordalydelse följer att den skall tillämpas restriktivt. I dess förarbeten nämns inte några konkreta exempel, utan anges att det bör föreligga exceptionella omständigheter för att det skall anses uppenbart oskäligt att fatta ett riktigt taxeringsbeslut (prop. 1991/92:43 s. 90 f.).

Eftertaxeringarna har inneburit att G.R. beskattats i enlighet med de regler som gäller för övriga inkomsttagare i motsvarande situation. De av G.R. uppgivna omständigheterna att han i samband med inflyttningen till Sverige hade ingående kontakter med de svenska skattemyndigheterna och att han inte kände till att Sverige några år senare hade omförhandlat dubbelbeskattningsavtalet kan inte medföra att eftertaxeringsbesluten kan anses uppenbart oskäliga. Inte heller i övrigt har sådana omständigheter framkommit som enligt Regeringsrätten medför att eftertaxeringarna framstår som uppenbart oskäliga.

Två Regeringsråd var skiljaktiga och ansåg att eftertaxeringarna var uppenbart oskäliga.

3 Skattetillägg

I RÅ 2004 ref. 11 var fråga om grund för att påföra skattetillägg ansetts föreligga då ett aktiebolag yrkat avdrag för nedskrivning av anläggningstillgångar och de lämnade uppgifterna inte motsade att bolaget hade rätt till sådant avdrag.

Även om det yrkade avdraget föranlett skattemyndigheten att begära ytterligare upplysningar kan inte något sådant utredningsansvar som har betydelse för frågan om skattetillägg skall påföras anses ha uppkommit för skattemyndigheten. Bolaget har därför i det aktuella hänseendet lämnat en oriktig uppgift som utgör grund för att ta ut skattetillägg. Regeringsrätten fann vidare att oriktig uppgift lämnats i fråga om återfört avdrag för valutakursförluster. Jfr RÅ 2004 not. 102 med samma bedömning avseende nedskrivning av finansiella tillgångar (aktier i ett helägt dotterbolag). Jfr också RÅ 2004 not. 164. I det notisfallet konstaterade Regeringsrätten att även om det yrkade avdraget föranlett skattemyndigheten att begära ytterligare upplysningar kan inte något sådant utredningsansvar som har betydelse för frågan om skattetillägg anses ha uppkommit för skattemyndigheten.

RÅ 2004 not. 98. Det allmänna avdraget för underskott av aktiv näringsverksamhet 1999 års inkomsttaxering var begränsat till 100.000 kr såvida det inte var fråga om underskott från litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. I K.A:s deklaration fanns inga som helst hållpunkter för antagandet att underskottet kunde härröra från sådan verksamhet. Redan denna omständighet medför att det framstår som närmast uteslutet att det yrkade avdraget skulle ha godtagits av skattemyndigheten utan närmare utredning. K.A. har, sedan skattemyndigheten vid fullgörande av sin utredningsskyldighet begärt förklaring, lämnat klargörande besked angående det nu aktuella beloppet. Med hänsyn härtill kan förutsättningar för påförande av skattetillägg enligt Regeringsrätten inte anses föreligga.

I RÅ 2004 ref. 75 var fråga om uppgifter om marknadsnotering av aktier ansetts utgöra sådant normalt tillgängligt kontrollmaterial som medför att skattetillägg skall påföras efter en lägre procentsats (inkomsttaxering 2001).

En förutsättning för att en aktie skall anses vara marknadsnoterad är enligt Regeringsrätten att uppgift om noteringen är allmänt tillgänglig. Uppgifter om sådana marknadsnoteringar får därför anses utgöra normalt tillgängligt kontrollmaterial som avses i 5 kap. 1 § tredje stycket TL. Av det förhållandet att ICA AB inte återfunnits bland de marknadsnoterade bolagen bör skattemyndigheten enligt Regeringsrätten ha kunnat sluta sig till att aktien inte var marknadsnoterad och därmed att schablonmetoden inte kunnat användas för beräkning av anskaffningsvärdet. Den oriktiga uppgiften har dock inte kunnat rättas därigenom. Av uttalanden i förarbetena (prop. 1977/78:136 s. 197) och rättsfallen RÅ 2001 ref. 32 och RÅ 2002 ref. 75 framgår att den lägre procentsatsen är tillämplig även när kontrollmaterialet indikerat att en oriktig uppgift föreligger men inte varit tillräckligt för att skattemyndigheten skulle kunna fatta ett riktigt taxeringsbeslut. I ett fall som det förevarande bör således skattetillägget beräknas efter tjugo procent.

En jämförelse kan här göras med RÅ 2004 not. 184. I det rättsfallet var fråga om skattetillägg skulle utgå när schablonmetoden oriktigt användes vid försäljning av icke marknadsnoterade aktier (ICA AB), jfr RÅ 2004 ref. 75. Det får enligt Regeringsrätten anses närmast uteslutet att skattemyndigheten skulle ha godtagit det i deklarationen redovisade anskaffningsvärdet utan närmare förklaring. G.K. har efter förfrågan av skattemyndigheten lämnat klargörande besked. Det saknades därför enligt Regeringsrätten förutsättningar att påföra skattetillägg.

Skillnaden i utgången torde förklaras med att i referatmålet hade den skattskyldige inte bifogat skrivelse av vilken framgick att aktierna var marknadsnoterade. Vidare hade i referatmålet, till skillnad mot notisfallet, den skattskyldige på blankett K 12 i deklarationen även redovisat uppgifter för beräkning av skattefri utdelning av aktier i ICA AB som han erhållit under året. Förekomsten av K 12 blanketten uteslöt inte att schablonmetoden hade kunnat användas varför den skattskyldige i referatmålet således ansågs ha lämnat oriktig uppgift.

RÅ 2004 ref. 106 var fråga om uppgifter från tidigare års deklaration som funnits registrerade i det centrala skatteregistret ansetts utgöra sådant normalt tillgängligt kontrollmaterial som medför att skattetillägg skall påföras efter en lägre procentsats.

Av utredningen i målet framgår att skattemyndigheten haft terminalåtkomst till uppgifter i det centrala skatteregistret från bolagets deklaration för taxeringsåret 1997 rörande tidigare medgivna värdeminskningsavdrag. Dessa uppgifter får därför anses utgöra – i likhet med för övrigt bolagets självdeklaration från föregående år (jfr RÅ 2004 ref. 107, se nedan) – sådant normalt tillgängligt kontrollmaterial som avses i 5 kap. 1 § TL (jfr prop. 1991/92:43 s. 65).

En jämförelse mellan de uppgifter bolaget lämnat i sina deklarationer till ledning för 1997 respektive 1998 års taxering utvisar att beloppen vid deklarationskoderna 720 (anskaffningsvärde på byggnader anskaffade före beskattningsåret), 724 (beskattningsårets avskrivningar avseende sådana tillgångar) och 725 (summan av tidigare beskattningsårs avskrivningar av nyss nämnt slag) minskat med betydande belopp mellan taxeringsåren. Såsom Skatteverket konstaterat torde det därför vid en jämförelse mellan uppgifterna i 1997 och 1998 års deklarationer ha stått klart att skattemässiga värdeminskningsavdrag gjorts och medgivits för byggnad eller byggnader på de i målet aktuella fastigheterna. Även om tillräckliga uppgifter för att beräkna storleken på dessa avdrag inte framgår av det tillgängliga deklarations- och kontrollmaterialet får risken för att felet i bolagets deklaration i nu aktuellt hänseende inte skulle ha upptäckts bedömas som obetydlig. De oriktiga uppgifterna i bolagets självdeklaration för år 1998 får därför anses ha kunnat rättas med ledning av sådant kontrollmaterial som avses i 5 kap. 1 § TL. Av det anförda följer då att avgiftsberäkningen bör ske efter 20 procent (jfr RÅ 2001 ref. 32 och 2002 ref. 75).

Skattetillägg påfördes med 20 procent av underlaget.

I RÅ 2004 ref. 107 fann Regeringsrätten föregående års självdeklaration alltjämt utgöra sådant normalt tillgängligt kontrollmaterial som medför att skattetillägg kan påföras efter en lägre procentsats. (20 %).

I RÅ 2004 ref. 144 var fråga om beräkning av skattetillägg när inkomst som redovisats i inkomstslaget kapital i stället bort tas upp i inkomstslaget tjänst. För bedömningen av frågan var av betydelse hur saken i målet skulle avgränsas.

Regeringsrätten hänvisade till relativt nyligen avgjorda rättsfall angående avgränsningen av saken. Vad som i skatteprocessen bör utgöra samma fråga har varit föremål för Regeringsrättens behandling i bl.a. rättsfallen RÅ 2000 ref. 54 och RÅ 2003 ref. 15. Av de nämnda rättsfallen framgår att för att åberopade omständigheter skall höra till samma fråga krävs i princip att de ingår i samma händelseförlopp eller saksammanhang. Enligt Regeringsrättens mening är höjningen av H.N:s inkomst av tjänst och de konsekvensändringar detta medfört för honom genom att deklarerad realisationsvinst justerats så att i stället en avdragsgill realisationsförlust uppkommit hänförliga till en och samma fråga, nämligen frågan om hur den försäljningslikvid som erhållits vid avyttring av bostadsrätten skulle beskattas.

Vid detta förhållande skall förändringarna enligt Regeringsrätten i skatteuttaget beträffande H.N. vad gäller skatten på kapital och medgiven skattereduktion räknas honom tillgodo vid beräkningen av skattetillägget. Underlaget för skattetillägget skall därför bestämmas med beaktande av den sammantagna förändringen av det skatteuttag som för H.N:s del blir följden av rättelsen av den oriktiga uppgiften. Eftersom skatteuttaget för H.N:s sambo inte skulle ha blivit för lågt om den oriktiga uppgiften godtagits saknas förutsättningar för att vid bestämmande av underlaget för beräkning av det H.N. påförda skattetillägget beakta den förändring i skatteuttaget som beslutats för hennes del.

Med hänsyn till utgången i målet fann Regeringsrätten att H.N. skall beviljas ersättning enligt ersättningslagen för sina kostnader i Regeringsrätten samt för ytterligare viss del av kostnaderna i kammarrätten och länsrätten. Ersättning bör medges med nu yrkade belopp.

Regeringsrätten beviljade H.N. ersättning av allmänna medel för kostnader i Regeringsrätten med 5.000 kr samt beviljar honom, utöver vad han tillerkänts av kammarrätten, ersättning för kostnader i länsrätten och kammarrätten med ytterligare 3.000 kr.

I RÅ 2004 not. 104 var fråga om A.G:s underlåtenhet att lämna uppgift om fastighetsförsäljningen i sin självdeklaration innebär att hon lämnat en sådan oriktig uppgift som enligt 5 kap.1 § TL skall föranleda påförande av skattetillägg. Det förhållandet att andra delägare redovisat fastighetsförsäljning och att skattemyndigheten erhållit underrättelse om avyttringen samt att A.G. gjort en fyllnadsinbetalning avseende den skatt som beräknades belöpa på realisationsvinsten utgör enligt Regeringsrätten inte sådana omständigheter som medför att något utredningsansvar, som har betydelse för frågan om skattetillägg skall påföras, kan anses ha uppkommit för skattemyndigheten. Inte heller är enligt Regeringsrätten omständigheterna sådana att det föreligger skäl för befrielse från skattetillägget.

Frågan i målet blir då om skattetillägget skall tas ut med tjugo eller fyrtio procent av skattebeloppet.

I rättsfallet RÅ 2002 ref. 75 fann Regeringsrätten att, när en skattskyldig lämnat oriktig uppgift genom att inte redovisa en fastighetsförsäljning, skattetillägget skulle beräknas efter endast tjugo procent. Regeringsrätten hänvisade till att försäljningen framgått av sådan underrättelse om sökt lagfart som författningsenligt skulle lämnas av vederbörande myndighet till skattemyndigheten. Även i det nu aktuella målet har skattemyndigheten författningsenligt underrättats om försäljningen. Situationen är således jämförbar med den som förelåg i det nämnda rättsfallet. Mot bakgrund härav skall skattetillägg även i detta mål påföras med tjugo procent av underlaget, jfr samma bedömning i RÅ 2004 not. 25.

I RÅ 2004 not. 132 avsåg målet tillämpningen av 1 och 11 §§ lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet (LAU). Bestämmelserna motsvarar, såvitt här är av intresse, tidigare bestämmelser i 26 § kommunalskattelagen (1928:370) med anvisningar. Regeringsrätten uttalade, vid tillämpning av nämnda bestämmelser i kommunalskattelagen, i rättsfallet RÅ 1999 ref. 59 att storleken av ett underskott i näringsverksamhet skall prövas och fastställas redan vid taxeringen för underskottsåret medan frågan om det föreligger hinder mot avdrag för underskott till följd av ackord skall prövas först vid taxeringen för det beskattningsår som följer närmast efter underskottsåret. Regeringsrätten fann vidare att den skattskyldiges åtgärd att tillgodoföra sig avdrag vid sistnämnda taxering, utan att samtidigt lämna uppgift om ackordet, innebar att den skattskyldige lämnat en sådan oriktig uppgift som utgjorde grund för att påföra skattetillägg. I enlighet härmed fann Regeringsrätten vid tillämpning av bestämmelserna i LAU i rättsfallet RÅ 2002 not. 142, att frågan om påförande av skattetillägg till följd av att ett bolag inte upplyst om ackordsvinst inte skulle prövas vid taxeringen för underskottsåret. Omständigheterna i ifrågavarande mål är i sak desamma som i det sistnämnda rättsfallet. Grund för att påföra skattetillägg till följd av att bolaget i fråga inte upplyst om ackordsvinsten vid 1998 års taxering förelåg således inte.

RÅ 2004 not. 85. S.T. inkom inte med deklarationer inom föreskriven tid taxeringsåren 1998 och 1999.

I förevarande mål är det enligt Regeringsrätten oklart om, och i så all när, S.T. fått del av besluten om skattetillägg, skattsedel eller någon annan handling med uppgift om skattetilläggen. S.T. har uppgivit att hon inte fått del av några handlingar från skattemyndigheten. Det förhållandet att såväl förelägganden som beslut synes ha adresserats till Krällingegränd 21 och därefter gått i retur till skattemyndigheten talar emot att hon fått del av besluten. Med hänsyn till omständigheterna får S.T. anses ha gjort sannolikt att hennes självdeklarationer vid 1998 och 1999 års taxeringar kommit in inom sådan tid att förutsättningar för undanröjande av skattetilläggen är för handen. Överklagandet skall därför bifallas i denna del.

RÅ 2004 not. 4 Enbart det förhållandet att beslut om skattetillägg, som meddelats med stöd av 5 kap. 2 § andra stycket TL, undanröjs om deklaration lämnas inom viss tid innebär inte enligt Regeringsrätten att det är uppenbart oskäligt att låta skattetillägget stå kvar i det fall deklaration visserligen lämnas men efter utgången av denna tid. Skattetilläggets storlek kan inte enligt Regeringsrätten i och för sig medföra att det framstår som uppenbart oskäligt (jfr RÅ 1995 ref. 5). Den samtidiga förekomsten av dessa båda omständigheter samt det förhållandet att U.L. – enligt den i målet tillämpliga lydelsen av TL – vid skönstaxering i avsaknad av deklaration inte tillgodoräknades förekomsten av kontrolluppgifter som varit tillgängliga vid taxeringen leder Regeringsrätten inte till annan bedömning. Då inte heller några andra omständigheter föreligger som medför att skattetillägget får bedömas som uppenbart oskäligt skall U.L:s överklagande i denna del avslås.

RÅ 2004 not. 76 Bakgrunden till ifrågavarande Bolags förfarande uppges vara villfarelse vad gäller Finans (helägt dotterbolag till Bolaget) skattskyldighet till mervärdesskatt. Denna villfarelse skall ha föranlett att Bolaget dels med tillämpning av den s.k. slussningsregeln dragit av mervärdesskatt hänförlig till Finans verksamhet, dels inte yrkat avdrag för mervärdesskatt på de skattepliktiga tjänster som Finans utförde för Bolaget.

Tillämpningen av 5 kap. 2 a § taxeringslagen (1990:324) – skattetillägg skall bestämmas utan hänsyn till invändningar som rör någon annan fråga än den som föranlett tillägget, har i princip samma innehåll som 64 a § femte stycket lagen (1968:430) om mervärdeskatt samt 18 kap. 4 § och 18 kap. 3 § mervärdesskattelagen (1994:200) såvitt avser redovisningsperioderna april 1992–oktober 1994. Bestämmelsen har varit föremål för Regeringsrättens bedömning vid ett par tillfällen till vilka domstolen hänvisar. Rättsfallet RÅ 2002 ref. 46 rörde en skattskyldig som inte redovisat någon mervärdesskatt i sin självdeklaration. Den oriktiga uppgiften avsåg således inte någon enskild mervärdesskattepost. Redovisningen av mervärdesskatt sågs då som en och samma fråga och skattetillägget beräknades på skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt. I rättsfallet RÅ 2001 ref. 20, som gällde en skattskyldig som i sin självdeklaration underlåtit att redovisa ett antal värdepappersförsäljningar varav vissa gått med vinst och andra med förlust, ansågs varje beräkning av försäljningens resultat och den skattemässiga behandlingen av detta som en särskild fråga. Det var följaktligen inte tillåtet att vid beräkningen av skattetillägget kvitta förlusterna mot vinsterna. Vad som i skatteprocessen bör utgöra samma fråga var också föremål för behandling i rättsfallen RÅ 2000 ref. 54 och RÅ 2003 ref. 15. Av de nämnda rättsfallen framgår att för att åberopade omständigheter skall höra till samma fråga krävs i princip att de ingår i samma händelseförlopp eller saksammanhang.

Vissa i målet aktuella fel vid bolagets redovisning av mervärdesskatt avseende transaktioner med dotterbolaget ansåg Regeringsrätten vid beräkning av underlaget för skattetillägg avse samma fråga. Jfr RÅ 2004 not. 103 avseende bl.a. skattetillägg i mål om mervärdesskatt. Målet i fråga återförvisades till kammarrätten då ett där framställt yrkande inte hade prövats.

RÅ 2004 not. 78. Bolaget i fråga redovisade inte någon utgående eller ingående mervärdesskatt i den särskilda självdeklarationen till ledning för 1998 års taxering. Däremot framgick av räkenskapsschemat att bolaget hade en mervärdesskattefordran och en mervärdesskatteskuld. På begäran av skattemyndigheten redovisade bolaget den utgående och den ingående mervärdesskatten. De av bolaget lämnade uppgifterna godtogs av skattemyndigheten.

Genom sin underlåtenhet att redovisa utgående och ingående mervärdesskatt i självdeklarationen har bolaget enligt Regeringsrätten lämnat sådana oriktiga uppgifter som utgör grund för att påföra skattetillägg. Det förhållandet att räkenskapsschemat i deklarationen utvisat att bolaget haft en mervärdesskatteskuld medför inte att något sådant utredningsansvar som har betydelse för frågan om skattetillägg skall påföras kan anses ha uppkommit för skattemyndigheten. Inte heller föreligger skäl för befrielse från skattetillägget.

Vad härefter gäller frågan på vilket underlag skattetillägget skall beräknas fann Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 2002 ref. 46 att det skulle beräknas på skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt när en skattskyldig inte redovisat någon mervärdesskatt i sin självdeklaration men senare lämnat uppgifter som godtagits av skattemyndigheten.

Regeringsrätten fann inte skäl till annan bedömning i nu aktuellt mål. Underlaget för skattetillägget skall därför utgöras av skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt.

I RÅ 2004 not. 176 var fråga om förutsättningar at påföra skattetillägg i samband med realisationsvinstberäkning vid försäljning av icke marknadsnoterade aktier, jfr RÅ 2004 not. 177 (ej medtaget här). Regeringsrätten konstaterade att det föreligger betydande svårigheter att fastställa ett entydigt marknadsvärde på aktier av ifrågavarande slag. Oavsett vilka metoder som används kan dessa endast tjäna som ett hjälpmedel för bedömningen av vilket pris aktierna skulle betinga vid en försäljning på den allmänna marknaden. Utredningen i målet gav enligt Regeringsrättens mening tillräckligt stöd för underinstansernas åtgärd att beskatta R.F. med utgångs punkt i att aktierna saknat marknadsvärde. Fråga var om fåmansdelägare som sålt aktier till sitt bolag för ett pris som översteg aktiernas marknadsvärde. Delägaren blev beskattad i inkomstslaget tjänst för beräknat värde av aktierna om 262 260 kr. Dåvarande skattemyndigheten hävdade att aktierna i fråga vid den aktuella tidpunkten var värda 0 kr. Beskattning skedde i enlighet härmed genom slutlig prövning i Regeringsrätten.

För att skattetillägg skall kunna påföras fordras enligt Regeringsrätten att den uppgift R.F. lämnat beträffande aktiernas värde befinns vara oriktig. Med oriktig uppgift avses en felaktig sakuppgift men däremot inte en oriktig värdering grundad på den skattskyldiges subjektiva uppfattning (jfr prop. 1971:10 s. 269 och RÅ 1999 ref. 17). Även om den vid inkomsttaxeringen gjorda värderingen avsevärt skiljer sig från det avtalade priset för aktierna kan R.F., med hänsyn till de av honom anförda omständigheterna och de förut berörda svårigheterna att bestämma marknadsvärdet på aktierna, enligt Regeringsrätten inte anses på grund därav ha lämnat en sådan oriktig uppgift som krävs för att skattetillägg skall kunna påföras.

4 Anstånd

I RÅ 2004 ref. 57 var fråga om föreskriften i 17 kap. 2 a § skattebetalningslagen om anstånd med betalning av skattetillägg tillämpas omedelbart vid ikraftträdandet, även om beslut i den fråga som föranlett skattetillägget överklagats redan dessförinnan.

Den nya föreskriften trädde i kraft den 1 juli 2003. Några övergångsbestämmelser meddelades inte.

Den grundläggande förutsättningen för att föreskriften skall kunna tillämpas är således enligt Regeringsrätten att prövningen av anståndsfrågan sker efter den 30 juni 2003. Däremot uppställs för bestämmelsens tillämplighet inget krav på att den skattskyldige först efter denna tidpunkt skall ha ”begärt omprövning av eller till länsrätten överklagat skattetilläggsbeslutet eller beslutet i den fråga som föranlett skattetillägget”. Någon sådan begränsning framgår inte av lagtexten, och i avsaknad av övergångsbestämmelser saknar den omständigheten att i förarbetena (prop. 2002/03:106 s. 223) uttryckts en motsatt uppfattning betydelse.

Underinstansernas prövning av M.N:s begäran om anstånd skedde efter det att den nya 2 a § i 17 kap. SBL trätt i kraft, och föreskriften skulle alltså ha tillämpats oberoende av att hon redan före ikraftträdandet överklagat de taxeringsbeslut som föranlett skattetilläggen. Regeringsrätten fann därför att kammarrättens dom skall ändras och M.N. medges anstånd med betalning av de skattetillägg som påförts henne genom skattemyndighetens taxeringsbeslut den 17 december 2001. Anståndet bör gälla till dess tre månader förflutit efter dagen för länsrättens beslut i anledning av hennes överklagande av nämnda beslut.

I RÅ 2004 ref. 58 fann Regeringsrätten det vid övergångsvis tillämpning av anståndsreglerna i uppbördslagen det obilligt att vägra anstånd med betalning av skattetillägg innan domstol prövat den fråga som föranlett tillägget, då de nya reglerna i skattebetalningslagen ger en generell rätt till anstånd i denna situation.

I en situation då lagstiftaren, bl.a. mot bakgrund av de rättssäkerhetskrav som Europakonventionen reser, genom 17 kap. 2 a § SBL infört en generell rätt att få anstånd med betalning av skattetillägg till dess domstol prövat den fråga som föranlett tillägget, bör en strikt och restriktiv tillämpning av anståndskriterierna i den beträffande beslut vid äldre taxeringar övergångsvis gällande bestämmelsen i 49 § 1 mom. UBL inte komma i fråga. Utan att gå närmare in på de i föreskriften uppställda, mera preciserade kriterierna för anstånd ansåg Regeringsrätten att en omedelbar betalning av det påförda skattetillägget skulle – med lagens ord – framstå som obillig. Anstånd bör således medges.

Vad gäller det i 49 § 2 mom. UBL uppställda kravet på ställande av säkerhet har Regeringsrätten tidigare (RÅ 2002 ref. 55) understrukit att – då det är fråga om skattetillägg – försiktighet bör iakttas beträffande krav som grundas enbart på beslut av skattemyndigheten. I de nya reglerna i SBL uppställs över huvud inte något krav på säkerhet beträffande skattetillägg. Mot denna bakgrund ansåg Regeringsrätten att det i förevarande fall föreligger i lagrummet angivna ”särskilda skäl” för att avstå från att ställa krav på säkerhet.

5 Resning

RÅ 2004 not. 24. Skattemyndigheten i Örebro beslutade den 29 december 1998 att för taxeringsåren 1997 och 1998 höja P.A.U:s inkomst av tjänst och inkomst av kapital samt att påföra honom skattetillägg. P.A.U. överklagade skattemyndighetens beslut. Länsrätten i Värmlands län avslog överklagandena genom dom den 25 oktober 1999. Sedan P.A.U. överklagat länsrättens dom avslog Kammarrätten i Göteborg genom dom den 27 augusti 2001 överklagandena. P.A.U. fullföljde sin talan men Regeringsrätten beslutade den 30 september 2003 att inte meddela prövningstillstånd.

P.A.U. ansökte om resning och anförde bl.a. att ombudet utan hans vetskap återtagit ett av honom framställt yrkande om muntlig förhandling i kammarrätten.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. P.A.U. har inte visat att sådana skäl föreligger. Ansökningen avslogs därför.

RÅ 2004 not. 31 gäller överklagande och ansökan om resning av C-G.G. i mål om eftertaxering för inkomst 1993 och 1994 och inkomsttaxering 1995 samt skattetillägg m.m.

C-G.G:s överklagande av kammarrättens domar har kommit in i rätt tid och kan prövas i ordinär väg. Regeringsrätten har därför att ta ställning till om prövningstillstånd skall meddelas eller inte. Ett skäl för prövningstillstånd är enligt 36 § första stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291) att det föreligger grund för resning. Vad C.G.G. anfört i resningsfrågan beaktas således när Regeringsrätten tar ställning till frågan om prövningstillstånd. Med hänsyn härtill skall enligt Regeringsrätten ansökningen om resning inte tas upp till särskild prövning utan avvisas.

RÅ 2004 not. 86. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Enligt 6 § lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst i dess lydelse vid 1989 års taxering skall en ansökan om skatteberäkning enligt lagen förklaras vilande om tidigare taxering, som inverkar på skatteberäkningen, inte har vunnit laga kraft. Enligt samma bestämmelse ankommer det därefter på den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering har vunnit laga kraft, till länsrätten inkomma med framställning om ansökningens upptagande till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år från det slutligt beslut meddelades i taxeringsfrågan.

G.B:s makes taxering för år 1987 (taxeringsåret 1988), vilken inverkade på skatteberäkningen, vann laga kraft den 19 november 1995. Såvitt framgår av handlingarna har G.B.enligt Regeringsrätten inte inom den lagstadgade tidsfristen hos Länsrätten i Jönköpings län hemställt om förnyad behandling av ansökningen. Synnerliga skäl att pröva saken på nytt har inte framkommit. Ansökan om resning avslogs.

RÅ 2004 not. 100. TGOJ AB (TGOJ) yrkade för redovisningsperioden november–december 1990 avdrag för fiktiv mervärdesskatt med 60 392 482 kr avseende förvärv av ett förrådslager från Statens Järnvägar (SJ) för vilket SJ inte debiterat någon mervärdesskatt. TGOJ medgavs inte avdrag med hänvisning till att SJ ansågs skyldigt att debitera mervärdesskatt. I ett annat beslut påfördes SJ genom efterbeskattning utgående mervärdesskatt med anledning av samma transaktion. De båda besluten överklagades och genom skilda länsrättsdomar bifölls SJ:s yrkande om att efterbeskattningen skulle undanröjas och TGOJ:s yrkande om avdrag. Skattemyndigheten överklagade länsrätternas avgöranden till Kammarrätten i Stockholm som meddelade domar i de båda målen den 30 november 2000. Kammarrätten avslog överklagandet avseende SJ:s skyldighet att betala mervärdesskatt men biföll överklagandet avseende TGOJ:s avdragsrätt (mål nr 5885-1998); i den senare domen anförde kammarrätten bl.a. att det inte var fråga om efterbeskattning och att TGOJ därmed hade bevisbördan för avdragsrätt.

Regeringsrätten beslutade den 18 juni 2003 att till Kammarrätten i Stockholm överlämna en ansökan om resning i skattemyndighetens ärende angående TGOJ:s inkomsttaxering 1991.

TGOJ ansökte om resning i Kammarrättens i Stockholm mål nr 5885-1998 och anförde bl.a. följande. Kammarrättens två domar innebär att TGOJ, trots att SJ inte befunnits skattskyldig för transaktionen, inte har erhållit avdrag för fiktiv skatt. Reciprocitetsprincipen (jfr RÅ 2001 not. 99) har alltså inte iakttagits. Det finns en uppenbar risk för rättsförlust om TGOJ varken medges avdrag vid inkomsttaxeringen eller vid mervärdesbeskattningen.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det har inte framkommit att sådana skäl föreligger. Ansökan om resning avslogs. Jfr en delvis likartad prövning i RÅ 2004 not. 123.

RÅ 2004 not. 108. Skattemyndigheten beslutade i omprövningsbeslut den 17 december 1998 bl.a. att inte medge Astra Zeneca AB avdrag för ingående mervärdesskatt för redovisningsperioder under 1996 med sammanlagt 708 226 kr avseende förvärv av konsulttjänster i samband med noteringen av bolagets aktier på New York Stock Exchange. Riksskatteverket ansökte om förhandsbesked avseende frågan om avdragsrätt.Skatterättsnämnden fann att bolaget inte var berättigat till avdrag. Bolaget överklagade förhandsbeskedet hos Regeringsrätten som fastställde beskedet genom dom den 16 maj 2001 (RÅ 2001 not. 69).

Bolaget yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja resning, undanröja domen och förklara att rätt till avdrag förelåg för ingående skatt hänförlig till konsultkostnaderna. Bolaget anförde bl.a. följande. Bolaget har i samband med noteringen av aktierna på New York Stock Exchange förvärvat konsulttjänster. Det är ostridigt att dessa ingående transaktioner/förvärv inte har ett direkt eller omedelbart samband med en eller flera utgående transaktioner. Det måste därför prövas om förvärvet i stället kan anses ha ett sådant samband med hela den skattskyldiges verksamhet. Kan ett sådant samband konstateras föreligger rätt till avdrag i den mån företaget vidtar skattepliktiga transaktioner. Vid en korrekt tillämpning av EG-rätten skulle Regeringsrätten ha bifallit bolagets talan i målet. EG-domstolen har inte uttalat sig specifikt om denna typ av kostnader. Det kan inte heller ansetts ha varit fråga om en acte clair. Detta stöds inte minst av rättsutvecklingen i andra EU-länder. Vid angivna förhållanden hade det förelegat en skyldighet för Regeringsrätten att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. En underlåtenhet att inhämta sådant förhandsavgörande trots att en sådan skyldighet föreligger utgör grovt rättegångsfel. Denna felaktighet har inverkat på utgången av målet.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det har enligt Regeringsrätten inte framkommit att sådana skäl föreligger. Ansökan om resning avslogs.

RÅ 2004 not. 112. Ansökan av Moragatans Förvaltnings AB om resning i mål om skattskyldighet till mervärdesskatt för uthyrning av verksamhetslokal.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Ändrad praxis – i förevarande fall med utgångspunkt i rättsfallet RÅ 1999 ref. 2 – utgör enligt Regeringsrätten inte i sig skäl för att bevilja resning. Inte heller i övrigt har enligt Regeringsrätten framkommit att skäl föreligger för resning. Ansökan om resning avslogs.

RÅ 2004 not. 152 Ansökan av S-E.L. om resning i mål ang. betalningssäkring m.m.

Länsrätten i Jämtlands län har genom dom den 29 maj 1991 fattat slutligt beslut om betalningssäkring. Frågan om tidigare beslutad interimistisk betalningssäkring har härigenom förfallit. Ansökan om resning i Kammarrättens i Sundsvall mål nr 1287-1991 kan därför inte prövas.

En ansökan om resning skall enligt 8 § första stycket 3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar prövas av kammarrätt om målet eller ärendet slutligt avgjorts av en länsrätt eller en förvaltningsmyndighet. Ansökningen om resning i Länsrättens i Jämtlands län mål nr S 754-91 skall därför prövas av kammarrätt. Regeringsrätten avvisade ansökningen om resning och lämnade över handlingarna i målet till Kammarrätten i Sundsvall för prövning av ansökan om resning i Länsrättens i Jämtlands län mål.

I RÅ 2004 not. 161 var fråga om resning på grund av bl.a. ändrad rättspraxis. Regeringsrätten anförde följande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

Sökandena hade enligt Regeringsrätten till stöd för sin ansökan om resning främst åberopat den praxis rörande talerätt för efter konkurs upplösta bolag som kommer till uttryck i Regeringsrättens avgörande RÅ 2000 ref. 41 samt det förhållandet att Kammarrätten i Stockholm år 2001 vid sin prövning av bolagets inkomsttaxering för taxeringsåret 1993 funnit att utbetalningarna från Lantema inte skall inkomstbeskattas hos bolaget.

Ändrad praxis utgör enligt Regeringsrätten i sig inte skäl för resning (se t.ex. RÅ 1992 not. 58). Inte heller utgör enligt Regeringsrätten den omständigheten att det numera finns en dom avseende bolagets inkomsttaxering som innefattar en ny bedömning av den inkomstskattemässiga karaktären av de transaktioner som under taxeringsåret 1993 förevarit mellan bolaget, Lantema och H.Ö. personligen, eller vad som i övrigt förekommit i målet, att synnerliga skäl visats föreligga för att på nytt pröva den talerättsfråga som avgjordes av kammarrätten i december 1996. Ansökningen om resning avslogs.

I RÅ 2004 not. 166 var fråga förutsättningar förelåg för resning i mål om debitering av respitränta. B.O. ansökte om resning och framhöll att respitränta felaktigt påförts henne. Hon hänvisade till ett mål rörande samma fråga beträffande en kollega till henne där Kammarrätten i Stockholm beslutat att befria denne från respiträntan (dom den 27 augusti 2001 i mål nr 5982-00).

Regeringsrätten gjorde följande bedömning. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det har enligt Regeringsrätten inte framkommit att sådana skäl föreligger. Regeringsrätten avslog därför B.O:s ansökan om resning.

I RÅ 2004 not. 227 konstaterade Regeringsrätten att enligt 36 § första stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan prövningstillstånd meddelas bl.a. om grund för resning föreligger. Bolagets överklagande avseende inkomsttaxeringen i fråga hade enligt Regeringsrätten kommit in i rätt tid och skall prövas i ordinär väg. Med hänsyn härtill finner Regeringsrätten att ansökningen om resning inte skall tas upp till särskild prövning. Regeringsrätten fann inte skäl att meddela prövningstillstånd och avvisade ansökan om resning.

I RÅ 2004 not. 228 var fråga om resning på grundval av nytillkomna omständigheter som kunde förklara brister i ett kassaredovisningssystem. Bristerna hade föranlett att redovisade intäkter blivit för låga.

Bolaget i fråga åberopade en skrivelse från Axfood It AB i vilken det aktuella kassasystemet beskrivs samt en redogörelse från en bokföringsfirma över resultatet av en ombokföring av bolagets räkenskaper.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning enligt Regeringsrätten beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vad bolaget har anfört och åberopat till stöd för sin ansökan visar emellertid enligt Regeringsrätten inte att sådana skäl föreligger varför ansökan om resning avslogs.

6 Förhandsbesked – undanröjt

RÅ 2004 not. 134. Enligt förutsättningarna har Skatterättsnämnden vid prövningen av viss fråga (fråga 4) haft att utgå ifrån att sökanden hade hemvist i USA enligt dubbelbeskattningsavtalet med Amerikas Förenta Stater (SFS 1994:1617). Enligt artikel 13 punkt 6 i avtalet får vinst vid överlåtelse av aktier endast beskattas i den avtalsslutande stat i vilken överlåtaren har hemvist. I artikel 13 punkt 7 i avtalet finns en bestämmelse som ger Sverige rätt att beskatta en person som tidigare haft hemvist i Sverige för sådan vinst. Ingenting i handlingarna tyder på att sökanden tidigare haft hemvist här enligt avtalet. Med hänsyn härtill fanns det anledning för Skatterättsnämnden att beakta att förhållandena kunde vara sådana att någon svensk beskattning inte kunde komma i fråga.

Ett allmänt krav för att förhandsbesked skall lämnas är att de faktiska omständigheterna är tillräckligt klarlagda (jfr RÅ 1989 not. 264). Så är inte fallet beträffande i ansökan angiven fråga 2. Något svar på frågan borde under dessa omständigheter inte ha lämnats. Förhandsbeskedet såvitt avser fråga 2 skall därför undanröjas.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet såvitt avser frågorna 1, 3 och 4. – och undanröjde förhandsbeskedet såvitt avser fråga 2 (inkomst av tjänst – frågor om beskattning av förmån av personaloptioner som kunnat utnyttjas innan den skattskyldige flyttade från USA till Sverige eller kunnat utnyttjas under vistelsen här innan den skattskyldige flyttat tillbaka till USA).

RÅ 2004 not 135. Skatterättsnämnden har på begäran av sökanden besvarat frågorna utan att ta ställning till hur bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra stycket andra meningen inkomstskattelagen (1999:1229) förhåller sig till gemenskapsrätten. Myndigheter och domstolar har en skyldighet att beakta gemenskapsrätten. Den kommande taxeringen av de i ärendet aktuella inkomsterna måste ske med denna utgångspunkt. Kravet att ett förhandsbesked skall vara av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning kan därmed inte anses uppfyllt. Något förhandsbesked borde därför inte ha lämnats.

Regeringsrättens undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked.

I RÅ 2004 not. 194, jfr not. 222, var fråga om förutsättningarna för meddelande av förhandsbesked.

Enligt Regeringsrätten bör de omständigheter som skall läggas till grund för prövningen vara klarlagda (jfr RÅ 1989 not. 264). Är det fråga om en ännu inte företagen rättshandling måste de hypotetiska förutsättningarna vara entydigt angivna. I förhandsbeskedet har angivits att som en förutsättning för beskedet gäller att bolaget uppträder som part i ekonomiskt hänseende gentemot tävlingsarrangörer och andra uppdragsgivare. I enlighet med vad som anförts i det föregående bör frågor av förevarande slag enligt Regeringsrätten inte prövas i ett ärende om förhandsbesked om inte förutsättningarna är tillfredsställande angivna redan i ansökningen. Utan en utförlig redogörelse för de avtal som avses och vem som kan uppträda som part i dessa borde förhandsbesked enligt Regeringsrätten inte ha meddelats. Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökningen.

7 Övriga frågor

7.1 Rättsprövning

I RÅ 2004 not. 203 var fråga. om rättsprövning av ett beslut av Finansdepartementet. C.A.B. ansökte om rättsprövning av Finansdepartementets beslut att ge ut en promemoria om vissa skattefrågor vid utbetalning från pensionsförsäkring, PM 2004/2518, och av dess beslut att lägga hans begäran om återtagande/rättelse av promemorian ad acta. C.A.B. yrkade att Regeringsrätten skulle förordna att promemorian skulle dras tillbaka för korrigering.

Rättsprövning innebär enligt Regeringsrätten att domstol under de förutsättningar som anges i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut prövar om ett beslut av regeringen eller en förvaltningsmyndighet strider mot någon rättsregel. Finansdepartementets åtgärder i fråga om promemorian och C.A.B:s begäran om återtagande/rättelse av denna innefattar enligt Regeringsrätten inte något sådant avgörande i förvaltningsärende som kan bli föremål för rättsprövning. C.A.B:s ansökan avvisades därför av Regeringsrätten.

7.2 Vite

I RÅ 2004 ref. 19 var fråga om ett föreläggande vid vite att inom viss tid ge in bouppteckning enligt 20 kap. 9 § ärvdabalken utgör ett överklagbart beslut.

Det finns enligt Regeringsrätten inte något lagstadgat förbud för överklagande av föreläggande vid vite att inom viss tid inkomma med bouppteckning enligt 20 kap. 9 § ÄB. Det mot A.T. riktade vitesföreläggandet är följaktligen överklagbart.

Den återstående frågan är huruvida kammarrätten borde ha meddelat prövningstillstånd. Vad som förekommit i målet utgör dock inte enligt Regeringsrätten skäl för att meddela prövningstillstånd i kammarrätten.

7.3 Mål om F-skatt (I och II)

RÅ 2004 ref. 40 I. Reglerna om F-skattsedel syftar till att på ett enkelt sätt göra klart när en uppdragsgivare inte skall göra skatteavdrag och betala sociala avgifter på utbetalda ersättningar, jfr 4 kap. 7 §, 8 § och 9 § samt 11 §, 13 § och 14 § skattebetalningslagen (1997:483). Även om F-skattsedel förutsätter att näringsverksamhet bedrivs eller skall bedrivas gäller inte det omvända; innehav av F-skattsedel är inte något krav för att bedriva näringsverksamhet. I kontakter med presumtiva uppdragsgivare är det emellertid ofta i praktiken en betydande nackdel för en näringsidkare att inte ha F-skattsedel. Skattemyndigheternas beslut rörande F- skattsedlar kan därför vara av stor vikt för den enskilde och kan i hög grad påverka dennes framtida förhållanden.

Beslut om återkallelse av F-skattsedel framstår som särskilt ingripande. Den enskilde har då ofta ett befogat intresse av att få en domstolsprövning i vanlig ordning även om inkomståret gått till ända och frågan därför formellt förfallit.

I det aktuella målet har skattemyndigheten och länsrätten grundat sina ställningstaganden på bedömningen att bolaget brustit i betalning av skatt i en utsträckning som inte varit obetydlig. Mot bakgrund av vad här har sagts borde kammarrätten inte ha skrivit av målet utan i stället avgjort frågan om prövningstillstånd.

Regeringsrätten upphävde det överklagade avskrivningsbeslutet och visade målet åter till Kammarrätten i Jönköping för fortsatt handläggning, jfr RÅ 2004 ref. 40 II. och RÅ 2004 not. 80.

7.4 Domens utformning

I RÅ 2004 ref. 63 var fråga om kammarrätt i ett mål om inkomsttaxering utformat domslutet på ett sätt som omöjliggör förutsatta handläggningsåtgärder (inkomsttaxering 1992).

Målet i underinstanserna har gällt frågan om underlaget för värdeminskningsavdraget skall baseras på ett bokfört värde eller fartygets marknadsvärde. Skattemyndigheten och länsrätten har stannat för det förra alternativet och därmed saknat anledning att ta ställning till hur marknadsvärdet beloppsmässigt borde bestämmas.

Kammarrätten har i sina domskäl redovisat anledningen till att marknadsvärdet skall läggas till grund för beräkningen. Då man i domslutet förklarar sig ändra underinstansernas avgöranden på så sätt att anskaffningsvärdet för fartyget skall utgöras av dess marknadsvärde den 1 januari 1990 och överlämnar målet till skattemyndigheten för fortsatt handläggning i enlighet med vad som anförts, kan det inte råda något tvivel om domens innebörd. Kammarrätten har uppenbarligen ansett att fastställandet av det sålunda preciserade värdet krävde ytterligare utredning för att de för inkomsttaxeringen nödvändiga beloppen skulle kunna bestämmas och att detta lämpligen borde ske i första instans. Skatteverket förefaller ha kommit till samma slutsats eftersom verket yrkar att målet återförvisas dit.

Skatteverkets invändningar synes enligt Regeringsrätten sålunda rikta sig inte mot vad den fortsatta handläggningen skall avse eller vilken instans som skall ha hand om denna utan mot kammarrättens ordval i domslutet, framför allt att kammarrätten inte förordnat att underinstansernas avgöranden skall ”undanröjas” och inte heller att målet skall ”återförvisas”. Av det ovan anförda följer emellertid att innebörden av kammarrättens dom måste anses klar och entydig utan att domslutet för den skull måste innehålla de av Skatteverket saknade termerna. Något formellt hinder mot att skattemyndigheten företar en prövning enligt kammarrättens dom föreligger inte heller.

Regeringsrätten avslog överklagandet.

7.5 Betalningssäkring/skattetillägg

I RÅ 2004 ref. 68 var fråga om betalningssäkring kan ske även för en fordran avseende skattetillägg.

Enligt de bestämmelser om anstånd med inbetalning av skattetillägg som trädde i kraft den 1 juli 2003 skall en skattskyldig som begär omprövning av eller överklagar ett beslut om skattetillägg få anstånd med betalning av skattetillägget utan krav på säkerhet till dess att omprövningsbeslut föreligger eller, vid överklagande, till dess länsrätten beslutat i frågan. Enligt förarbetena till den nya lagstiftningen (prop. 2002/03:106 s. 185 f.) har motivet till ändringarna varit att stärka de enskildas rättssäkerhet. Frågan om de nya bestämmelsernas förhållande till betalningssäkringslagen behandlades inte i sammanhanget.

Den villkorslösa rätten till anstånd innebär, att fordringen på skattetillägg inte skall överlämnas för indrivning innan ett omprövningsbeslut föreligger eller länsrätten beslutat i frågan. En sådan rätt till anstånd minskar inte behovet av betalningssäkring för att, i de särskilda fall sådana åtgärder blir aktuella, trygga en kommande betalning av skattetilläggsfordringen till dess den kan bli föremål för indrivning. Någon konflikt mellan betalningssäkringslagen och anståndsreglerna i skattebetalningslagen föreligger därför inte.

När det så gäller tillämpningen av betalningssäkring i det nu aktuella målet konstaterar Regeringsrätten att den numera fastställda fordringen uppgår till ett betydande belopp. Detta gäller även skattetilläggsfordringen. Omständigheterna i målet visar enligt Regeringsrättens mening att det finns en betydande risk för att bolaget försöker undandra sig att betala. Skälen för betalningssäkring är av sådan tyngd att de, i detta fall även i den del fordringen avser skattetillägg, uppväger det intrång eller men som betalningssäkringen medför för bolaget. Skatteverkets överklagande skall därför bifallas.

Regeringsrätten biföll Skatteverkets överklagande och förklarade, med ändring av kammarrättens dom, att så mycket av bolagets egendom som svarar mot en fordran på skattetillägg om 556.849 kr får tas i anspråk genom betalningssäkring.

7.6 Överklagande kommit in för sent?

RÅ 2004 not. 22. Kammarrätten meddelade den 27 februari 2003 två domar avseende mervärdesskatt för bolaget under skilda redovisningsperioder, dels i mål nr 266–267-2000, dels i mål nr 268-2000. Bolaget ingav i rätt tid överklagande av domen i mål nr 266-267-2000 och angav i detta kammarrättens målnummer och de redovisningsperioder som domen avsåg. Regeringsrätten beviljade bolaget begärt anstånd med att komplettera överklagandet t.o.m. den 17 juni. I meddelande till bolaget om anståndet gavs uppgifter om målnumren och redovisningsperioderna. Det meddelade anståndet med att komplettera det i rätt tid ingivna överklagandet av domen i mål nr 266–267-2000 saknar betydelse vid bedömningen av frågan om bolagets överklagande av domen i mål nr 268-2000 kommit i rätt tid. Som kammarrätten funnit har sistnämnda överklagande kommit för sent.

Regeringsrätten fastställde kammarrättens avvisningsbeslut.

RÅ 2004 not. 23. Enligt 3 a § första stycket delgivningslagen (1970:428) får förenklad delgivning med den som är part användas under förutsättning att det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Bolaget hade gjort gällande att det varit olämpligt att använda denna delgivningsform och också att kammarrätten inte följt de bestämmelser som gäller för sådan delgivning. Bolaget hade missat att bevaka överklagandetiden som en direkt följd av att kammarrätten tillämpat förenklad delgivning. Upplysningen om att förenklad delgivning kunde komma att användas i målen hade inte skickats till bolaget i nära anslutning till att överklagandet kom in till kammarrätten. Meddelandet om att domen hade sänts till bolaget skickades först sex dagar efter det att domen hade expedierats. Vidare var meddelandet endast sänt till _Autoliv AB_. Bolaget borde ha upplysts om att det hade varit lämpligt att hos kammarrätten anmäla en kontaktperson hos bolaget. Delgivningen sammanföll med sommarsemestrarna.

Varken vad bolaget åberopat eller vad som kommer fram av utredningen i övrigt utgör enligt Regeringsrätten skäl för att inte godta det i målen tillämpade sättet för delgivning. Av handlingarna framgår inte annat än att kammarrätten följt de bestämmelser som gäller för sådan delgivning. Kammarrättens avvisningsbeslut fastställdes.

7.7 Prövningstillstånd i kammarrätt?

RÅ 2004 not. 39 Målet i Regeringsrätten gällde huruvida kammarrätten bort meddela tillstånd för prövning av dödsboets efter S.J. överklagande av länsrättens dom i fråga om registrering av tilläggsbouppteckning m.m.

Enligt Regeringsrättens mening var omständigheterna i förevarande mål sådana att det framstår som osäkert om länsrätten i sitt avgörande kommit till ett riktigt slut när den fann att förutsättningar inte förelåg för att registrera den tilläggsbouppteckning som upprättats efter S.J. Mot bakgrund härav och med hänsyn till det samband som råder mellan frågan om registrering av en tilläggsbouppteckning och möjligheten till återvinning av skatt bör tillstånd till prövning i kammarrätten meddelas med avseende på hela det till kammarrätten fullföljda målet.

Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet och meddelade dödsboet efter S.J. prövningstillstånd för prövning i Kammarrätten i Göteborg av dödsboets överklagande av Länsrättens i Vänersborg dom den 31 januari 2003. Handlingarna överlämnades till kammarrätten för fortsatt handläggning.

Ett regeringsråd var skiljaktig och ansåg att kammarrättens beslut skulle fastställas.

I RÅ 2004 not. 217 var fråga om prövningstillstånd i kammarrätten krävdes för prövning av fråga om rättshjälp i mål om inkomsttaxering. Av rättsfallet RÅ 1996 ref. 26 framgår att, i de måltyper där det krävs prövningstillstånd i kammarrätten, detta krav gäller även vid överklagande av sådana beslut som kan överklagas särskilt enligt 34 § första stycket FPL. I mål om inkomsttaxering och skattetillägg krävs inte prövningstillstånd vid överklagande hos kammarrätt. Den i RÅ 1996 ref. 26 aktuella situationen förelåg alltså inte enligt Regeringsrätten. Inte heller regleringen i 43 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619), som enligt Regeringsrätten innebär att i fråga om överklagande av domstols beslut enligt lagen tillämpas vad som i allmänhet gäller om överklagande av beslut av domstolen, ger stöd för att prövningstillstånd skulle krävas. Eftersom kammarrätten således borde ha prövat I.T:s överklagande i sak återförvisade Regeringsrätten målet dit för sådan prövning.

7.8 Avvisningsbeslut korrekt?

I RÅ 2004 ref. 99 var fråga om kammarrätt bort avvisa en ansökan om rättsprövning med åberopande av att aktuellt beslut rörde civila rättigheter och därför med stöd av artikel 6 i Europakonventionen – trots uttryckligt fullföljdsförbud i den tillämpliga lagen – kunnat överklagas hos domstol.

Kammarrätten förefaller enligt Regeringsrätten på grund av ett obiter dictum i ett notisfall (RÅ 2000 not. 57) känt sig föranledd att inta motsatt ståndpunkt. Ett sådant uttalande innefattar emellertid inget prejudikat ägnat att styra rättstillämpningen i nya banor. Regeringsrättens uppfattning i frågan är på anförda skäl den ovan angivna.

Regeringsrätten fann således att kammarrätten förfor felaktigt genom att på den anförda grunden avvisa ifrågavarande bostadsrättsföreningars ansökningar om rättsprövning. Beslutet upphävdes därför och målen visades åter till kammarrätten för ny handläggning.

RÅ 2004 not. 41. Enligt 11 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i paragrafens lydelse inkomståret 1989, skall vid överklagande av länsrätts eller kammarrätts avgörande besvärshandling ha kommit in inom två månader från den dag då klaganden fick del av det överklagade beslutet eller, om besvären anförs av Riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då beslutet meddelades.

Av utredningen i målet framgick att S.K. fick del av kammarrättens dom den 22 oktober 2001. Överklagandet kom in till kammarrätten den 14 november 2001 och således inom föreskriven tid. Kammarrättens avvisningsbeslut den 27 november 2001upphävdes därför såvitt gäller inkomståret 1989.

RÅ 2004 not. 45 Av handlingarna i målet framgick att kammarrättens dom enligt ett den 11 april 2002 undertecknat delgivningskvitto tagits emot av en person som var anställd som chef på en enhet inom ett affärsområde hos Svenska Lantmännen. Denne person var enligt registreringsbevis utfärdat av Patent- och registreringsverket inte behörig att ensam eller tillsammans med annan företräda föreningen. I målet finns inte någon utredning som visar att han på annan grund var behörig att ta emot delgivningar för föreningens räkning. Det föreligger inte skäl att ifrågasätta den lämnade uppgiften om att den överklagade domen inte kom till behörig företrädares för föreningen kännedom förrän den 25 april 2002. Vid angivna förhållanden har överklagandet enligt Regeringsrätten kommit in i rätt tid och kammarrättens avvisningsbeslut upphävdes därför.

RÅ 2004 not. 124. E.B. överklagade per telefax kammarrättens dom i mål om inkomsttaxering 1998 m.m. Regeringsrätten förelade genom beslut i protokoll den 5 november 2002 E.B. att senast inom en månad från delfåendet av beslutet inkomma med ett egenhändigt undertecknat överklagande. I beslutet angavs att hans talan kunde komma att avvisas om något egenhändigt undertecknat överklagande inte kom in till Regeringsrätten inom angiven tid.

Regeringsrätten beslutade den 16 mars 2004 att delgivning av Regeringsrättens tidigare beslut skulle ske genom kungörelsedelgivning. Meddelande enligt 17 § delgivningslagen (1970:428) infördes i Post- och Inrikes Tidningar samt Kristianstadsbladet. Delgivning av E.B. skall enligt 19 § delgivningslagen anses ha skett den 26 mars 2004. Eftersom han inte följt föreläggandet avvisades talan.

7.9 Partsbehörighet

RÅ 2004 not. 119. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 2002 ref. 76 funnit att ett bolag som upplösts efter avslutad konkurs och som av den anledningen annars saknade rättskapacitet och partshabilitet ändå varit berättigat till överprövning i förvaltningsdomstol av påförda skatte- och avgiftstillägg och därvid också funnit det nödvändigt att de på skönsmässig grund fastställda besluten om inkomsttaxering, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt som låg till grund för skatte- och avgiftstilläggen prövades av domstol.

Bolagets överklagande avser arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt som påförts skönsmässigt av skattemyndigheten samt skattetillägg relaterade till dessa beslut. Situationen är således enligt Regeringsrätten jämförbar med den som förelåg i det ovan nämnda rättsfallet. Med hänsyn härtill bifölls bolagets överklagande och målen ifråga visades åter till länsrätten för ny handläggning. Se om nya domar angående upplösta konkursbolags partshabilitet i taxeringsmål, Öberg i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet, 04-05 NR 1 s. 181 ff.

7.10 Retroaktiv företagsöverlåtelse

I RÅ 2004 not. 225 var fråga om retroaktiv företagsöverlåtelse. Av Regeringsrättens avgörande framgår bl.a. följande. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 2004 ref. 39, mot bakgrund av den praxis som etablerats, vid inkomsttaxeringen godtagit att en enskild näringsverksamhet med retroaktiv verkan överförts till ett aktiebolag. Övertagandet innebar att bolaget beskattades för en period om 18 månader (jfr 12 § tredje stycket bokföringslagen /1976:125/).

I förevarande mål skulle enligt Regeringsrätten ett godtagande av den retroaktiva överlåtelsen medföra att bolaget vid 2001 års taxering beskattas för verksamhet under tiden den 1 januari 1998–den 30 april 2000, dvs. 28 månader, och innebära en senareläggning av beskattningen av den retroaktivt överlåtna verksamheten med två år. Regeringsrätten fann i anledning härav att det retroaktiva övertagandet av verksamheten inte kunde godtas.

Målet avser enligt Regeringsrätten en fråga som är av betydelse för rättstillämpningen varför J.S. bör beviljas ersättning enligt ersättningslagen för sina kostnader i Regeringsrätten med skäliga 15.000 kr.

8 Ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt

I RÅ 2004 ref. 25. Frågan i målet var om ett mål om återkallelse av F-skattsedel enligt bestämmelser i 4 kap. skattebetalningslagen (1997:483) är ett mål om skatt i ersättningslagens mening. I andra hand uppkom frågan om kostnaderna skäligen behövts för att ta till vara den skattskyldiges rätt.

De uttalanden som gjorts i lagstiftningsärendena enligt ersättningslagen ger enligt Regeringsrätten visserligen vid handen att syftet i första hand varit att ge möjligheter till ersättning för biträdeskostnader i taxeringsmål och liknande mål som gäller en enskilds betalningsskyldighet för vissa skatter eller avgifter. Någon avsiktlig begränsning till sådana fall kan dock inte utläsas vare sig av lagen eller av dess förarbeten. Enligt Regeringsrättens mening saknas anledning att inte anse ersättningslagen tillämplig även i mål som gäller frågor om skattens betalning, under förutsättning att målen är av sådan komplicerad natur att samma skäl för ersättning gör sig gällande som i fråga om taxeringsprocessen. Vad som förekommit vid senare ändring i 1 § ersättningslagen föranleder inte annan bedömning (jfr prop. 2002/03:128 s. 38 och 62).

Återkallelse av en F-skattsedel kan enligt Regeringsrätten vara en mycket ingripande åtgärd som kan ha betydande skadeverkningar för en näringsidkare. En näringsidkare som anser sig på felaktiga grunder ha fått sin F-skattsedel återkallad bör därför oberoende av egna förutsättningar ha möjlighet att ta till vara sin rätt. Regeringsrätten finner sålunda att ersättning enligt ersättningslagen i princip kan utgå i mål om återkallelse av F-skattsedel. Kammarrättens dom skall därför upphävas.

Vid sådant förhållande uppkommer enligt Regeringsrätten frågan om de kostnader handelsbolaget begärt ersättning för i länsrätten skäligen behövts för att ta till vara bolagets rätt. I denna del framställde skattemyndigheten ett andrahandsyrkande hos kammarrätten om ersättning med visst lägre belopp än enligt länsrättens dom. Detta yrkande har inte prövats av kammarrätten. Målet återförvisades därför dit för prövning av skattemyndighetens andrahandsyrkande.

Vad härefter gäller handelsbolagets yrkanden om ersättning för kostnader i kammarrätten och Regeringsrätten konstaterade Regeringsrätten att målet i dessa instanser endast avsett frågan huruvida rätt till ersättning föreligger. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 2002 ref. 95 fastslagit att mål som avser enbart ersättningsfrågan inte utgör mål om skatt i ersättningslagens mening. Handelsbolagets överklagande avslogs därför i denna del liksom yrkandet om ersättning för kostnader i Regeringsrätten.

RÅ 2004 not. 99. Ett bolag hade yrkat ersättning för kostnader med betydande belopp. Liksom Skatteverket fann Regeringsrätten att bolaget är berättigat till viss ersättning. Vid bestämmande av ersättningsbeloppen beaktade Regeringsrätten att en väsentlig del av kostnaderna föranletts av brister i bolagets bokföring m.m. och att bolaget först hos Regeringsrätten kommit med klarlägganden. Med hänsyn till vad nu sagts och omständigheterna i övrigt borde ersättning för bolagets kostnader i länsrätten och kammarrätten enligt Regeringsrätten beviljas med 5.000 kr respektive 10.000 kr medan ersättning för bolagets kostnader i Regeringsrätten bör utgå med 25.000 kr.

RÅ 2004 not. 26. Ett bolag hade i Skatterättsnämnden yrkat ersättning med 56 000 kr exklusive mervärdesskatt avseende arvode för ombud (23–25 timmars tidsåtgång). Riksskatteverket tillstyrkte 25.000 kr. Skatterättsnämnden tillerkände bolaget ersättning för sina kostnader med skäliga ansedda 40.000 kr exklusive mervärdesskatt. Ersättning för bolagets kostnader i Regeringsrätten beviljades med yrkat belopp (1.500 kr). Förhandsbeskedet, där Riksskatteverket var sökande, avsåg realisationsvinstberäkning och då om kvotering skulle ske av avdrag för realisationsförlust vid kommanditbolags avyttring av näringsfastighet.

I RÅ 2004 not. 186 beviljades ersättning för kostnader enligt ersättningslagen i mål om förhandsbesked där dåvarande Riksskatteverket var sökande. Den enskilde, som var klagande i Regeringsrätten, fick bifall till sitt överklagande avseende frågan om den skuld som bokförts i hans enskilda näringsverksamhet, men som därefter förts till den privata sfären, skulle beaktas vid beräkning av räntefördelningsunderlaget. Regeringsrätten fann att skulden därvidlag inte skulle beaktas.

RÅ 2004 ref. 13 (se ovan). Med hänsyn till utgången i målet fann Regeringsrätten att Holding skall beviljas ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för sina kostnader i kammarrätten respektive Regeringsrätten. Ersättning medgavs med yrkade belopp (24.000 kr i kammarrätten och med 25.200 kr i Regeringsrätten).

RÅ 2004 ref. 51 (se ovan). G.R. yrkade i första hand ersättning för kostnader i kammarrätten med 43.750 kr jämte mervärdesskatt och för kostnader i Regeringsrätten med 49.600 kr jämte mervärdesskatt.

Målen avsåg enligt Regeringsrätten en fråga av betydelse för rättstillämpningen och G.R. har haft behov av biträde.

Regeringsrätten fann att ersättning skäligen borde beviljas med 25.000 kr för kostnader i kammarrätten och med 45.000 kr för kostnader i Regeringsrätten.

RÅ 2004 ref. 75 (se ovan). B.L. yrkade ersättning enligt ersättningslagen för biträdeskostnader i Regeringsrätten med 7.200 kr. Målet avsåg enligt Regeringsrätten en fråga av betydelse för rättstillämpningen och B.L. har delvis vunnit bifall till sin talan. Regeringsrätten fann att ersättning bör beviljas med skäliga 3.500 kr.

RÅ 2004 not. 104 (se ovan). A.G. hade tillsammans med sin make Å.G., som för egen del överklagat det skattetillägg som påförts honom i anledning av underlåten redovisning av hans del av realisationsvinsten från försäljningen av nu aktuell fastighet (mål nr 4194-01), yrkat ersättning för kostnader i länsrätten med 11.000 kr, för kostnader i kammarrätten med 28.831 kr samt för kostnader i Regeringsrätten med 3.125 kr. Eftersom A.G. delvis har vunnit bifall till talan i målet är hon enligt Regeringsrätten berättigad till ersättning för sina kostnader. Ersättning bör beviljas henne med skäliga 2.500 kr, 7.000 kr och 1.500 kr.

RÅ 2004 not. 132 (se ovan) Med hänsyn till utgången i målet har bolaget enligt Regeringsrätten rätt till ersättning enligt ersättningslagen. för sina kostnader i Regeringsrätten. Den begärda ersättningen för kostnader i Regeringsrätten 11.180 kr ansåg Regeringsrätten skälig. Se också RÅ 2004 ref. 57 ovan angående tillämpning av ersättningslagen.

RÅ 2004 ref. 58 (se ovan). Regeringsrätten fann att B.J. bör beviljas ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med yrkat belopp. Det av Regeringsrätten den 3 juli 2003 meddelade prövningstillståndet i målet avsåg också fråga om ersättning för kostnader i länsrätten och kammarrätten. Då B.J. varken i underinstanserna eller nu i Regeringsrätten framställt något beloppsmässigt preciserat yrkande härom, eller över huvud argumenterat i frågan, avskrev Regeringsrätten målet i denna del.

Börje Leidhammar

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...