EG-domstolens domar

B Direktiv

1 Registreringsavgift på bilar

Mål C-387/01 Harald Weigel, Ingrid Weigel (kommenteras även av Kleerup) rör en skatt som tas ut vid flyttning till Österrike. Makarna Weigelt flyttade 1996 från Tyskland till Österrike. De tog med sig varsin personbil som personlig egendom. De påfördes då en s.k. normförbrukningsskatt samt ett tillägg på 20 procent. Skatten baseras på försäljningsvärdet och tas ut vid första registrering av en bil i Österrike. Skatten är avsedd att styra mot en försäljning av mer bensinsnåla bilar.

Tilläggskatten på 20 procent tas ut bara på importerade bilar. Dess syfte är att kompensera den mervärdesskatt som inte skall betalas för det berörda fordonet när den beskattningsgrundande händelsen består i en transaktion som inte är mervärdesskattepliktig.

Domstolen prövade först grundskatten och fann att rådets direktiv 83/183/ EEG av den 28 mars1983 om skattebefrielse på permanent införsel från en medlemsstat av personlig egendom inte var tillämpligt. Därefter fann domstolen att grundskatten inte stred mot artikel 39 EG om fri rörlighet för personer. Motivet var att skatten togs ut av alla, även av personer bosatta i Österrike. Dessutom togs den ut på ett schabloniserat värde. Med samma motivering fann domstolen att inte heller artikel 90 var tillämplig. Artikel 90 lyder för övrigt: ”Ingen medlemsstat skall, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor.”

Däremot ansågs tilläggsskatten strida mot artikel 90 eftersom den i praktiken bara togs ut på importerade bilar och närmast kunde jämställas med en importskatt.

Också mål C-365/02, Lindfors, rör skatt på bilar. Lindfors flyttade tillbaka till Finland från Tyskland och påfördes då en registreringsskatt. Domstolen fann att denna skatt inte stred mot direktiv 83/183/EEG (se ovan) eftersom den togs ut även vid köp av nya bilar i Finland. Däremot skulle det ankomma på nationell domstol att se till att Lindfors totalt sett inte betalar mer skatt än en person som är permanent bosatt i Finland. Det betyder att finsk skattemyndighet måste kontrollera att den nedsättning med högst drygt 13.000 kr som medges vid flytt till Finland i alla enskilda fall räcker för att täcka registreringsavgift eller motsvarande erlagd i annat EU-land.

2 Mineraloljedirektivet (92/81/EEG)

Tre mål har avgjorts av EGD under år 2004 avseende mineraloljedirektivet. I C- 240/01, Kommissionen mot Tyskland, fann domstolen att Tyskland brutit mot mineraloljedirektivet genom att inte belägga samtliga mineraloljor avsedda att användas som brännoljor med punktskatt. I grunden var det fråga om en tolkning av begreppet uppvärmning i bl.a. cementindustrin.

Jag kan inte undanhålla läsaren följande tekniska djupdykning från p. 48 i domen.

”Enligt cirkuläret skall man med användning som brännolja endast förstå en avsiktlig användning av den värmeutvecklande förmågan hos ett material, det vill säga förbränning, hel eller delvis, av mineralolja för produktion av värme som överförs, helt eller delvis, till ett annat material, vilket skall bli ny energi- eller värmekälla. Den konkreta användningen av den nya värmekällan som värmebärare för uppvärmning är grund för slutsatsen att den mineralolja som har använts för att framställa denna värmekälla har använts som brännolja. När däremot förbränningen av mineralolja inom ramen för en homogen process sammanfaller med bearbetningen eller elimineringen av det material som upptar den värmeenergi som frigörs vid förbränningen, används mineraloljan enligt cirkuläret inte som brännolja utan används för andra ändamål och skall således inte beläggas med punktskatt.”

Domstolen kom härefter fram till att den tyska tolkningen stred mot direktivet. Finland har för övrigt lagstiftning av samma innebörd som den tyska.

Intressant nog har den svenske lagstiftaren gjort samma tolkning som domstolen och skatt har alltså tagits ut.

Fallet har dock blivit obsolet genom det nya energiskattedirektivet 2003/96/ EG, som ger möjlighet till att undanta mineralogiska processer från skatt.

Skatt på diesel avsedd som drivmedel är högre än samma diesel för annan användning, t.ex. som villaolja. Jordbruket tillhör också traditionellt det lågbeskattade området. För att skilja användningsområdena åt märks den diesel som inte är avsedd som drivmedel och det utgår höga straffavgifter för den som ertappas med märkt dieselolja i sin fordonstank. I Sverige varierar den avgiften mellan 10.000 och 50.000 kronor.

Målet C-292/02, Meiland Azewijn BV, gällde ett holländskt företag som använde traktorer (som får använda den lågbeskattade märkta dieseln) både i Nederländerna och i Tyskland. Nederländerna satte ner skatten för jordbrukstraktorerna genom att tillåta användning av märkt olja. Tyskland satte ner skatten genom att kräva användning av omärkt högbeskattad olja parat med ett återbetalningssystem.

Domstolen kom fram till att i det fall traktorerna innehöll diesel som märkts enligt reglerna i Nederländerna fick den tyska skattemyndigheten inte ta ut någon sanktionsavgift enbart på den grunden att traktorerna innehöll holländskt märkt diesel. Det räcker alltså med att oljan för ändamålet lagligen har frisläppts i en annan medlemsstat.

Mineraloljedirektivet stadgar också undantag från skatt för bränsle till ”sjöfart i gemenskapens farvatten (inklusive fiske) förutom i privata nöjesfartyg”. Målet C- 389/02, Deutsche See, gällde en tysk begravningsbyrå som utförde begravningar till havs.

Begravningsbyrån fick enligt tysk lagstiftning inte rätt till nedsättning av skatten. Domstolen fann naturligen att undantaget gäller all kommersiell användning i sjöfart och att den tyska lagstiftningen stred mot direktivet.

Gunnar Rabe