1 Fri rörlighet för kapital
EFTA-domstolens uppgift är att tolka reglerna i EES-avtalet. I detta avtal finns bestämmelser om undanröjande av hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital vilka i princip överensstämmer med motsvarande bestämmelser i EG-fördraget. Enligt artikel 6 i EES-avtalet är EFTA-domstolen vid uttolkningen av bestämmelserna i EES-avtalet bunden av relevanta avgöranden i EG-domstolens praxis som meddelats före undertecknandet av EES-avtalet. Enligt artikel 3 i avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av ett övervakningsorgan och en domstol skall EFTA-domstolen vidare ta tillbörlig hänsyn även till senare praxis från EG-domstolen.
År 2004 prövade EFTA-domstolen i mål E-1/04 Fokus Bank för första gången om en nationell inkomstskatteregel var förenlig med bestämmelserna om fri rörlighet i EES-avtalet. Målet gällde det norska skatteavräkningssystemet vid beskattningen av aktieutdelningar. De norska reglerna liknar i stor utsträckning de finska regler som prövades av EG-domstolen i Manninen-målet (se EG-domstolens domar, avsnitt A3 ovan). Frågan i Fokus Bank var om det kunde anses förenligt med den fria rörligheten för kapital att endast medge skattegottgörelse för utdelning till mottagare hemmahörande i Norge. Effekten av detta var att utdelningar till sådana utdelningsmottagare i praktiken skattebefriades på ägarnivå, medan utdelningar till mottagare hemmahörande utomlands belastades med norsk källskatt utan någon motsvarande möjlighet att vid fastställandet av källskatten få avräkning för den bolagsskatt som belastat de utdelade vinstmedlen. EFTA-domstolen inledde med att konstatera att skatteregler i princip inte omfattas av EES-avtalet, men att staterna ändå måste respektera EES-rätten när de utformar sina skatteregler. Domstolen slog också fast att aktieutdelningar omfattas av den fria rörligheten för kapital samt att de norska bestämmelserna hade en hindrande verkan på denna rörlighet både på så sätt att de avhöll aktieägare från andra länder att investera i Norge och på så sätt att de försvårade för norska bolag att erhålla utländskt kapital.
Domstolen gick sedan över till att bedöma om reglerna ändå kunde rättfärdigas. Domstolens resonemang i den delen överensstämmer till stor del med det som EG-domstolen förde i Manninen-målet och Lenz-målet (båda behandlade i avsnittet om EG-domstolens domar ovan, underavsnitt A3). Att det i dessa fall var fråga om olikbehandling p.g.a. var det utdelande bolaget var hemmahörande, medan det här var fråga om olikbehandling p.g.a. var utdelningsmottagaren hörde hemma, ansåg domstolen vara utan betydelse. Med hänvisning till EG- domstolens resonemang i de nämnda domarna fann EFTA-domstolen därmed att de norska reglerna inte kunde rättfärdigas vare sig med argumentet att situationerna inte var jämförbara eller med argumentet om skattesystemets inre sammanhang. Domstolen ansåg vidare att det var utan betydelse om källskatteuttaget kunde undanröjas genom att aktieägarna fick avräkning för källskatten i sina hemländer. Domstolen menade att en nackdel vid beskattningen i källstaten inte kan uppvägas av en fördel i den skattskyldiges hemland, samt att en EES-stat inte kan förlita sig på att en annan medlemsstat undanröjer den olikbehandling som den egna lagstiftningen förorsakar. Domstolen fann därmed att de aktuella norska reglerna stred mot EES-avtalet. Domstolen fann vidare att även de procedurregler som tillämpades i samband med uttaget av källskatt stred mot EES-avtalet, eftersom de innebar en negativ särbehandling av utländska jämfört med inhemska aktieägare. De förstnämnda erhöll nämligen inga underrättelser om omprövningar etc. som skattemyndigheten meddelat angående källskatteuttaget och hade inte heller partsställning i ärendet. I stället var det det utdelande bolaget som var part i ärendet och erhöll dessa underrättelser. Eftersom detta avvek från vad som gäller för inhemska aktieägare kunde det enligt domstolen inte anses förenligt med EES-avtalet.
Kristina Ståhl