1 Inledning

Regeringsrättens avgöranden avseende mervärdesskatt år 2008 omfattar elva mål. Av dess utgör ett referatmål och tio notismål. Av målen avser åtta förhandsbesked. Av dessa är dock två undanröjda av Regeringsrätten och ansökningarna avvisade. Det mest uppmärksammade målet under året har varit RÅ 2008 ref. 72 där uttagsbeskattning för privat nyttjande av en båt inte baserades på dispositionsrätten utan på faktiskt nyttjande.

Rättsfallen nedan är uppdelade efter vilket kapitel i mervärdesskattelagen (1994:200), nedan ML, som de huvudsakligen anses hänförliga till enligt följande:

2 Omsättning

3 Skatteplikt

4 Avdragsrätt

5 Återbetalning av ingående skatt

6 Omvänd skattskyldighet

De två undanröjda förhandsbeskeden, RÅ 2008 not. 27 och RÅ 2008 not. 21, är inte refererade nedan. De finns dock med i Börje Leidhammars avsnitt. RÅ 2008 not. 20, som gäller resningsförfarande och skattetillägg, återfinns också i det avsnittet.

2 Omsättning

I rättsfallet RÅ 2008 ref. 72 hade ett bolag år 2002 förvärvat en båt av märket Nimbus 29 Nova för 1 225 000 kr inklusive mervärdesskatt. Bolagets huvudsakliga verksamhet bestod av affärsreseförsäljning. Syftet med anskaffningen av båten var att utöka verksamheten till att omfatta båtcharter. Någon uthyrning av båten kom dock inte till stånd under det i målet aktuella räkenskapsåret. Bolaget fick avdrag för den ingående skatten på båtinköpet med 245 000 kr. Fråga i målet var i första hand om bolaget skulle mervärdesbeskattas för uttag.

Bolaget hade uppgivit att båten endast använts i rörelsen under det aktuella året och då nyttjats sammanlagt under 39 timmar. Skatteverket hävdade att bolaget haft dispositionsrätten till båten och att uttagsbeskattning på denna grund skulle ske för all tid under månaderna maj och juni 2002 med undantag för en dag då båten användes för personalsammankomst.

Regeringsrätten anser att bolaget till hälften nyttjat båten för privat bruk, varför kostnaden för det skulle uttagsbeskattas. Båten hade innehafts fem månader under beskattningsåret och beräknades ha en livslängd av femton år och beskattningsunderlaget för det privata nyttjandet blev då 23 793 kr, 50 % × 47 587 kr (5/12 × 1/15 × 1 225 000 kr = 34 027 kr +13 560 kr, övriga kostnader). Den utgående momsen som skulle redovisas var då 4 758 kr (20 % × 23 793 kr). Skatte-tillägg påfördes inte.

Regeringsrätten angav i domskälen att avdragsrätten inom mervärdesskattesystemet i princip omfattar all ingående mervärdesskatt för en investeringsvara och detta även om tillgången i endast begränsad utsträckning avsågs bli använd i rörelsen. Här hänvisade Regeringsrätten till EG-domen, C-97/90 Lennartz. För att säkerställa att privat konsumtion inte undandras mervärdesbeskattningen krävs dock enligt Regeringsrätten, att avdragsrätten kompletteras med effektiva regler om uttagsbeskattning vid privat användning. Om det gäller tillgångar som väl lämpar sig för privat användning, exempelvis en båt av det slag som var aktuell i målet, ansåg Regeringsrätten att en effektiv uttagsbeskattning inte kunde upprätthållas om bevisbördan odelat skulle läggas på Skatteverket. Den skattskyldige ansågs då normalt vara den ende som kan prestera en utredning som visar i vilken omfattning användning skett i rörelsen. Om Skatteverket då visat att privat användning varit möjlig, bör det enligt Regeringsrätten ankomma på den skattskyldige att förebringa den utredning som behövs för att ställning ska kunna tas i uttagsbeskattningsfrågan. Här hänvisade domstolen till RÅ 2001 ref. 22, som gällde vem som hade bevisbördan för att privatkörning hade ägt rum i mer än ringa avseende (inkomstskatt). I aktuellt mål ansåg Regeringsrätten- att bolaget inte ansågs ha gjort sannolikt att mer än hälften av de angivna timmarna skulle hänföras till rörelsen.

Fråga i detta mål var om uttagsbeskattning skulle ske för dispositionsrätten till båten för privat nyttjande eller om det faktiska privata nyttjandet skulle beskattas. Regeringsrätten anser, med stöd av såväl EG-rätten som mervärdes-skattelagen, att uttagsbeskattningen ska grundas på användningen av en tillgång och att det menas faktisk användning. Dock anser domstolen att det vid beräkning av det belopp som ska uttagsbeskattas ska tas hänsyn till den tid tillgången inte alls använts. Det ansågs framgå av EG-domen C-230/94, Enkler, där domstolen angående beskattningsunderlaget uttalar: ”även de perioder under vilka en tillgång står till den skattskyldiges förfogande på ett sådant sätt att denne hela tiden har möjlighet att faktiskt utnyttja densamma för sitt privata behov”. Å andra sidan har EG-domstolen i domen C-193/91, Mohsche, ansett att begreppet ”användning av varor” ska tolkas restriktivt, vilket bör tolkas så att användning av varor endast kan omfatta nyttjandet av själva tillgången. Min tolkning är att också Regeringsrätten följt denna princip i domen och inte ansett att uttagsbeskattning ska ske på en dispositionsrätt, men att beräkningen av underlaget för uttagsbeskattning för privat nyttjande även ska beräknas på kostnader som uppkommit under den tid egendomen stått oanvänd. Enligt Regerings-rätten har Skatteverket bevisbördan för att uttagsbeskattning ska ske, men den skattskyldige för hur beräkning ska ske. Att den senare har ansvaret för detta motiverar Regeringsrätten med att hänvisa till ett inkomstskattemål. Hur detta skulle betraktas enligt EG-rätten framkommer tyvärr inte i målet.

Då ett bolag som bedriver mervärdesskattepliktig verksamhet tillskjuter egendom till marknadsvärdet i utbyte mot aktier i ett för ändamålet nybildat bolag är fråga om bolaget blir skattskyldigt för ersättningen. Detta har avgjorts i ett förhandsbesked hos Regeringsrätten, RÅ 2008 not. 1. Enligt praxis från EG-domstolen ska tillskott från ett bolag i form av kontantinsats i ett annat bolag, som låter en bolagsman inträda i detta, inte anses tillhandahålla en skattepliktig tjänst (C-442/01, KapHag). Samma slutsats ska enligt domstolen gälla vid nyemission av aktier i syfte att anskaffa kapital (C-465/03, Kretztechnik). För den som förvärvar aktierna ansågs då erlagt belopp ske i investeringssyfte och inte som ett vederlag för utförd prestation.

I det här aktuella förhandsbeskedet ansåg dock Skatterättsnämnden, att den i ansökan tilltänkta transaktionen inte skedde i kapitalplaceringssyfte, utan främst för att organisera om verksamheten. Tillskottet ansågs därför utgöra omsättning i mervärdesskattehänseende. Regeringsrätten gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden.

En andra fråga i förhandsbeskedet var om överlåtelsen skulle kunna anses undantagen från skatteplikt enligt bestämmelsen i 3 kap. 25 § ML såsom verksamhetsöverlåtelse. En komplikation var då att det förelåg en s.k blandad verksamhet, d.v.s. med både skattepliktiga och skattefria omsättningar. Skatterättsnämnden ansåg att överlåtelsen endast medförde att verksamheten skulle komma att bedrivas vidare på motsvarande sätt som tidigare och någon snedvridning av konkurrensen från mervärdesskattesynpunkt i förhållande till andra företag därför inte skulle uppkomma. Undantaget ansågs därför tillämpligt. Regeringsrätten fann dock i denna fråga att, beroende på oklarheter i förutsättningarna, förhandsbeskedet inte kunde lämnas. Detta undanröjdes därför.

Det saknas rättspraxis på fråga om undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 25 § ML är tillämpligt för blandad verksamhet. Tyvärr blev denna fråga nu inte besvarad i förhandsbeskedet. Undantaget bör dock vara tillämpligt, under förutsättning att avdragsrättens omfattning inte förändras efter överlåtelsen.

Eleonor Alhager har i sin avhandling ”Mervärdesskatt vid omstruktureringar” 2001, sid 293–396 behandlat undantaget för företagsöverlåtelser vid blandad verksamhet och kommit fram till att det ska vara tillämpligt.

För att omsättning ska föreligga då tillgångar förs in i en verksamhet såsom aktieägartillskott, är förutsättningen enligt här aktuellt förhandsbesked, att det sker i omstruktureringssyfte. Skulle det ske i kapitalplaceringssyfte föreligger ingen omsättning. Med en sådan tolkning uppstår gränsdragningsproblem. Min uppfattning är att avgörande mer borde inriktas på om det föreligger en utförd skattepliktig prestation mellan parterna. Har tillgångar överlåtits mot vederlag (aktier) från en mervärdesskattepliktig verksamhet borde skattskyldighet föreligga oavsett syftet med överlåtelsen.

En utländsk delägare i ett handelsbolag, ingående i en svensk mervärdesskatte-grupp, utförde IT-tjänster åt detta bolag. Fråga i förhandsbeskedet RÅ 2008 not. 19 var om gruppen skulle förvärvsbeskattas för dessa tjänster och om det således utgjorde omsättning i mervärdesskattehänseende, då bolagsman utförde tjänster till ett handelsbolag i vilket denne var delägare. Denna frågeställning har varit föremål för prövning i ett flertal förhandsbesked under senare år. Inledningsvis tolkades då bestämmelserna så att omsättning inte ansågs föreligga oavsett om delägarens tillhandahållande var en direkt utförd tjänst eller om det skedde i egenskap av delägare i bolaget. I senare rättspraxis har dock tolkningen ändrats. Omsättning anses numera inte föreligga endast om delägaren varit verksam i bolaget genom att i dess namn tillhandahålla utomstående personer tjänster där ersättningen uppburits av handelsbolaget. Delägaren har då ansetts delta i bolagets förvaltning i enlighet med bolagsändamålet och inte för egen räkning omsätta tjänster till handelsbolaget. Detsamma har ansetts gälla, d.v.s. ingen omsättning, om delägarens tillhandahållande endast varit erforderligt för handelsbolagets utåtriktade verksamhet och tjänsterna avser dess allmänna organisation och drift.

I aktuellt förhandsbesked ansåg Skatterättsnämnden att det väsentliga i bolagsmannens tillhandahållande här var att utföra IT-tjänster mot marknadsmässigt arvode och att det som utgjorde handelsbolagets verksamhet var att förädla och vidaresälja dessa tjänster med egen personal. Omsättning av skattepliktiga tjänster ansågs då föreligga, varför mervärdeskattegruppen blev skattskyldig för förvärvet. Regeringsrätten instämde i Skatterättsnämndens bedömning. En näraliggande fråga är om förvärvsbeskattning ska ske om skattepliktiga tjänster utförs från en filial utomlands till ett huvudkontor inom landet och det bolaget ingår i en mervärdesskattegrupp. Frågeställningen blir då om det är mervärdesskattegruppen eller det enskilda bolaget som förvärvar tjänsten. Det föreligger olika tolkningar om detta hos medlemsländerna. I Danmark anses gruppen förvärva tjänsten varför förvärvsbeskattning ska ske där. I Finland däremot anses bolaget förvärva tjänsten och då föreligger ingen omsättning. Frågan har disku-terats inom kommissionen och enligt uppgift har denna samma uppfattning som de danska skattemyndigheterna.

3 Skatteplikt

Frågan om färdtjänst kunde utgöra mervärdesskattefri social omsorg prövades i förhandsbeskedet RÅ 2008 not. 77. Ett bolag, som ägdes av några kommuner och landstinget, var länstrafikhuvudman. Det innebär att bolaget svarade för kollektivtrafiken i länet, i vilken färdtjänsten ingick. För att ombesörja denna skulle bolaget ha en beställningscentral, upphandla tjänster genom underentreprenörer samt sköta de formella delarna avseende tillståndsgivning för färdtjänster. Bolaget tog ut en viss ersättning direkt av den färdtjänstberättigade. När denne reste med bolagets buss, angavs bolagets namn och registreringsnummer på resenärens färdbevis/biljett. Bolaget sökte förhandsbesked huruvida den ersättning som bolaget erhöll från en resenär i samband med en färdtjänst skulle anses utgöra betalning för en från skatteplikt undantagen tjänst avseende social omsorg eller en skatteplikt tjänst avseende persontransport.

Bolaget hävdade i förhandsbeskedet att ändringar i lagstiftningen avseende färdtjänst medfört att detta ska ses som en trafikpolitisk åtgärd och inte längre utgöra social omsorg. Undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § första stycket mervärdesskattelagen, ML skulle därför inte vara tillämpligt för färdtjänster. Vidare anförde bolaget att undantag från skatteplikt inte heller var i enlighet med EG-rätten.

Skatterättsnämnden ansåg att det förhållandet att den tidigare offentligrättsliga regleringen varit inordnad under socialtjänstlagstiftningen, men att regler-na numera ingick i en lagstiftning om kollektivtrafik i ett vidare trafikpolitiskt sammanhang för att förbättra kollektivtrafiken för bl.a. funktionshindrade, inte skulle innebära att tillhandahållna färdtjänster enligt den nya regleringen skulle ha ändrat sin karaktär av socialt bistånd. Nämnden fann därför att tjänsterna enligt ML:s regler fick anses utgöra social omsorg och omsättningen av dem då var undantagna från skatteplikt. Regeringsrätten instämde i denna bedömning.

Enligt EG-rätten skall från skatteplikt undantas verksamhet avseende tillhanda-hållande av tjänster och varor som är nära kopplade till socialt bistånd eller socialförsäkring, däribland sådant som tillhandahålls ålderdomshem, offentligrättsliga organ eller andra organisationer som är erkända som välgörenhetsorganisationer i fråga. Undantag får dock inte gälla om det inte är väsentligt för de undantagna verksamheterna. I aktuellt fall kan diskuteras om undantaget är väsentligt för verksamheten då det vållar både ekonomiska och administrativa nackdelar för bolaget. Den ekonomiska nackdelen är att det här gäller persontransporter med skattesatsen 6 %. Genom att undanta färdtjänsten från skatte-plikt får bolaget inte avdragsrätt för den ingående mervärdesskatten hänförlig till denna verksamhet, både vad gäller direkta kostnader dit, som för gemensamma kostnader. Den administrativa nackdelen är att bolaget får en blandad verksamhet med de problem i redovisningen som det medför.

Ett bolag hyrde ut avgränsade rum och skåputrymmen i en datahall och fråga i RÅ 2008 not. 48 var om detta utgjorde mervärdesskattefri upplåtelse av fastig-het. Regeringsrätten fastställde Skatterättsnämndens förhandsbesked, som innebar att tillhandahållandet i sin helhet skulle betraktas som upplåtelse av fast egendom. Bolagets hyresavtal med kunder löpte på viss tid med en uppsägningstid på sex månader. Den aktuella lokalen användes som säker datorhall, vilket innebär att den var utrustad på olika sätt för att bl.a. en säker driftmiljö skulle föreligga för hyresgästens servrar och andra IT-system. Det omfattade nedgrävda fiber-anslutningar, dieselaggregat för strömförsörjning m.m. Skatterättsnämnden ansåg att det centrala i tillhandahållandet var lokalen. De tillkommande tjänsterna ansågs inte vara särskilda från lokalupplåtelsen. Tillhandahållande skulle därför ses som en enda ekonomisk prestation som det skulle vara konstlat att dela upp i flera olika tjänster i mervärdesskattehänseende. Upplåtelsen ansågs då utgöra sådan fastighetsupplåtelse som var undantagen från skatteplikt. Fråge-ställningen gällde även eventuell skatteplikt för s.k. colocationstjänster, vilket innebär upplåtelse av plats i ett inre skåp, s.k. datarack, för kundens dataservrar. Tjänsten innefattar även kyla, el och kommunikation. Även denna tjänst ansåg Skatterättsnämnden utgöra mervärdesskattefri fastighetsupplåtelse.

För att utgöra en mervärdesskattefri fastighetsupplåtelse ska, enligt praxis från EG-domstolen (C-326/99, Stichting Goed Wonen, C-284/03 Temco och C-451/06, Gabriela Walderdorff), den avse en situation då en hyresvärd för en avtalad tidsperiod och mot ersättning till en hyresgäst upplåter rätten att nyttja en fastighet eller lokaler och utrymmen i fastigheten, som om han vore ägare av fastigheten eller utrymmen i denna. Han ska också kunna motsätta sig att någon annan erhåller en sådan rätt. I vissa fall kan dock lokalen anses underordnad andra tjänster varför upplåtelsen inte blir undantagen från mervärdesskatt. Så är exempelvis fallet vid upplåtelse av konferenslokaler i samband med tillhandahållna konferenstjänster.

Generellt sett kan sägas att en mervärdesskattefri lokalupplåtelse föreligger då lokaler eller utrymmen passivt ställs till förfogande mot vederlag och utesluter andra från att disponera dessa. Hyrestidens längd bör då sakna betydelse. Här bortses då från sådana fastighetsupplåtelser där undantaget från skatteplikt inte är tillämpligt, exempelvis viss korttidsuthyrning för idrottsändamål och parkering i parkeringsverksamhet.

4 Avdragsrätt för ingående skatt

Ett bolag, som bedrev hamnverksamhet i vilken de anställda tillhandahölls måltider i personalmatsalar, ansökte om förhandsbesked huruvida rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt förelåg på förvärv till personalmatsalarna. Bolaget hävdade att avdragsrätt skulle föreligga och anförde som skäl bl.a att hamn-arbetarna arbetade under särskilda villkor beträffande arbetstider, skiftarbeten, oregelbundna tider och raster. Det skulle därför inte gå att bedriva hamnverksamheten utan att erbjuda personalen måltider i matsalar inom hamnområdet. Vidare anförde bolaget att kostnaderna för personalmatsalarna skulle betraktas på motsvarande sätt som kostnader för företagshälsovård. Sådan anses utgöra förvärv för verksamheten, varför den ingående skatten på kostnader för den är avdragsgill i en mervärdesskattepliktig verksamhet. Enligt bolagets mening skulle kostnader för att tillhandahålla mat till personalen utgöra en allmän omkostnad i den mervärdesskattepliktiga hamnverksamhet och den ingående skatten då vara avdragsgill. Bolaget hänvisade härvid till rättspraxis från EG-domstolen, C-16/00 Cibo Participation SA och C-258/95 Julius Fillibeck Söhne GmbH & Co KG.

Skatterättsnämnden ansåg att avdragsrätt för ingående skatt avseende personalmatsalarna inte förelåg. Regeringsrätten, RÅ 2008 not. 76, fastställde förhandsbeskedet. Nämnden anförde som skäl till sitt avgörande bl.a. följande. Förutsättningen för att avdragsrätt ska föreligga för anskaffade varor och tjänster enligt EG-domstolens praxis är att de utgör kostnadskomponenter för de skatte-pliktiga transaktionerna. Även om det inte föreligger någon direkt eller omedelbart samband mellan de förvärvade varor eller tjänster och utgående transaktioner kan dessa kostnader ändå utgöra sådana kostnadskomponenter som en del av den skattskyldiges allmänna omkostnader. För att en arbetsgivare skall ha rätt till avdrag för mervärdesskatt som hänför sig till en vara som tillhanda-hålls en anställd fordras enligt EG-domstolens praxis att det finns garantier för att varan uteslutande används för arbetsgivarens skattepliktiga transaktioner (C-33/03 p. 26 Europeiska kommissionen mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland).

De aktuella personalmatsalarna drevs i aktuellt fall av fristående restauratörer.- Bolagets hamnverksamhet ansågs därför inte vara bedriven under sådana särskilda förhållanden att det fordrades att bolaget självt ombesörjde att de anställda hade tillgång till personalmatsalarna. Förvärven kunde därför inte anses hänförliga till hamnverksamheten, utan till de anställdas privata konsumtion. Rätt till avdrag för ingående skatt förelåg därför inte.

Även om det inte klart framgår av förutsättningarna synes de ifrågavarande förvärven avse såväl direkta matkostnader som kostnader för lokaler och inredning. Förhandsbeskedet innebär att avdragsrätt inte föreligger för någon del av dessa. Det är då en förändring av tidigare praxis, som har medgivit avdragsrätt för ingående skatt som avser annat än maten. En fråga som uppkommer är om förhandsbeskedet blivit annorlunda om bolaget hade drivit matsalarna med egna anställda istället för med entreprenörer. Min bedömning är att så inte borde vara fallet. I övrigt synes förutsättningarna i målet vara snarlika de som förelåg i målet C-258/95, där EG-domstolen ansåg att det förelåg avdragsrätt för ingående skatt trots att förvärven avsåg privat konsumtion.

I förhandsbeskedet RÅ 2008 not. 176 var fråga om rätt till avdrag retroaktivt för s.k. investeringsmoms, d.v.s ingående skatt för ny-, till-. eller ombyggnad, förelåg för ett fastighetsbolag som beviljats frivillig skattskyldighet för upplåtelse av lokaler i ett s.k uppförandeskede. I detta fall gällde det ingående skatt på projekteringskostnader, som uppstått innan registrering beslutats. Enligt bestämmelsen i 9 kap. 8 § 2–3 st. ML saknas då rätt till avdrag retroaktivt. Anledningen härtill är enligt förarbetena (prop. 1999/2000:82, sid. 86) att sådan avsaknad inte skulle leda till bristande konkurrensneutralitet, då varje fastighetsägare har en möjlighet att avvakta med att ansöka om frivillig skattskyldighet till dess att uthyrningen påbörjas. I aktuellt mål var fråga framförallt om denna princip var i överensstämmelse med EG-rätten. Enligt denna ska avdragsrätt för ingående skatt föreligga för anskaffningar till mervärdesskattepliktig verksamhet och det även om denna verksamhet inte är påbörjad (EG-domstolen, C-268/83 Rompelman och C-110/94, INZO). Regeringsrätten ansåg dock att den svenska lagstiftningen var klar och att den inte stred mot EG-rätten, då medlemsländerna hade relativt stor frihet att reglera bestämmelserna om frivillig skattskyldighet.

De flesta fastighetsägare har tidigare normalt inte utnyttjat möjligheten till registrering i ett uppförandeskede. Det har bl.a. berott på att avdragsrätt retroaktivt saknats och att det i princip alltid finns investeringar vad gäller projektering och arkitektarbeten, som utförts innan det är möjligt att få beslut om sådan registrering. Dessutom har det inte funnit så starka skäl att begära sådan registrering då man tidigare kunnat handla upp byggnadsentreprenaderna utan mervärdesskatt på a conto betalningarna. Då det numera inte är möjligt blir det av likvidmässiga skäl viktigare att nu begära registrering i uppförandeskedet. Det är då olyckligt att avdragsrätten retroaktivt inte kan tillämpas.

5 Återbetalning av ingående skatt

I RÅ 2008 not. 40 prövades om ett försäkringsbolags skadereglering skulle anses ingå i bolagets försäkringstjänster och därigenom återbetalning av ingående skatt hänförlig dit kunde medges i enlighet med den s.k. ”95 års momsen”. Enligt en felskrivning i 10 kap. 11 § ML under en viss period år 1995 skulle då återbetalning för ingående skatt ske avseende tillhandahållna försäkringstjänster till privatpersoner inom landet. Det bekräftades i målet RÅ 1999 not. 245. Försäkringsbolaget yrkade i aktuellt mål återbetalning för ingående skatt hänförlig till såväl driftskostnader som skadekostnader i sin försäkringsverksamhet. Skatte-myndigheten medgav endast återbetalning för driftkostnader. Rege-ringsrätten ansåg att skadereglering omfattades av begreppet försäkringstjänster i 3 kap. 10 § första stycket ML samt att avdragsförbudet för personbilar och motorcyklar, men inte avdragsförbudet för stadigvarande bostad, utgjorde hinder för återbetalning av den ingående mervärdesskatt som var hänförlig till skaderegleringen. Här hänvisade Regeringsrätten till 1999 års mål. Även om målet avser de speciella förhållanden som gällde en viss tid för år 1995 är det intressant att det i målet skiljs mellan avdragsförbuden för personbilar och motorcyklar respektive för stadigvarande bostad. Någon närmare förklaring till detta lämnas inte i detta mål. Däremot framgår av RÅ 2007 not. 129 att avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte var tillämpligt eftersom försäkrings-bolaget inte använde de bostäder som var föremål för skadereglering för privat bruk. Det är således det privata bruket som medför avdragsförbud och inte karaktären av stadigvarande bostad. Vad gäller avdragsförbudet för personbilar och motorcyklar ansåg Regeringsrätten i det tidigare målet att avdragsrätten för ingående skatt för dessa kategorier endast förelåg för särskilt i ML uppräknade verksamheter. Då försäkringsbolaget inte bedrev sådana verksamheter kunde inte heller avdragsrätt föreligga.

6 Omvänd skattskyldighet för byggtjänster

Ett bolag installerade brandlarm i byggnader. Efter det att larmutrustningen installerats skedde driftsättning av denna. Det utfördes antingen av det bolag som sålt larmutrustningen eller av annat företag. Driftsättningen bestod av programmering på PC för nedladdning till en s.k. centralutrustning, deltagande vid avprovning av anläggningen för att kontrollera att den fungerar samt att utbilda en anläggningsskötare. Bolaget ansökte om förhandsbesked, RÅ 2008 not. 152, och frågade om driftsättningen var en sådan tjänst som omfattas av reglerna om omvänd skattskyldighet inom byggsektorn. Skatterättsnämnden ansåg att även om driftsättningen sedd isolerad inte till sin natur utgjorde en installationstjänst borde den i de situationer som förelåg i ärendet, anses ha ett sådant samband med själva installationen av brandlarmet att den kan bedömas på samma sätt som installationen av brandlarmet, d.v.s. som en tjänst hänförlig till bygginstallation. Hit ansågs även utbildningstjänsten kunna hänföras. Då sökandebolaget var en sådan näringsidkare, som avses i 1 kap. 2 § första stycket 4 b ML, förelåg skattskyldighet för förvärv av sådana tjänster avseende driftsättning som avsågs i ansökan om förhandsbeskedet. Regeringsrätten instämde i denna bedömning. Intressant i målet är att driftsättning i sig inte är en sådan installationstjänst som ska omfattas av den omvända beskattningen, men att den har ett sådant samband med själva installationen och därför betraktas på motsvarande sätt.

Jan Kleerup