Under 2009 har EG-domstolen avgjort åtta mål inom området statliga stöd som har anknytning till skatteområdet. Dessa refereras nedan. Dessutom har tribunalen (tidigare förstainstansrätten) avgjort närmare 40 mål inom samma område. Andelen skattemål av det totala antalet av EGD och tribunalen avdömda statsstödsmål under 2009 utgjorde för övrigt omkring 80 %.

Regional skatt inte tillåten

Som beskrivs i artikeln av Fredrik Jonsson har EG-domstolen i mål C-169/08, Sardinien, funnit att artikel 49 EG ska tolkas så att den utgör hinder för en skattelagstiftning enligt vilken en regional avgift enbart tas ut av personer med skatterättsligt hemvist utanför regionen.

Regionen Sardinien hade lagt en regional avgift på ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar som sker för turiständamål. De som betalade avgiften var fysiska och juridiska personer med skatterättsligt hemvist utanför Sardinien. Frågan var då, utöver om avgiften stred mot artikel 49, om den även utgjorde statligt stöd enligt artikel 87 till företagen på Sardinien.

Enligt domstolens rättspraxis måste samtliga av de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 87.1 EG (107.1 EUF) vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i fördraget.

  1. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel.

  2. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna.

  3. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas härigenom.

  4. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

I det aktuella fallet ansågs det till en början utrett att avgiften uppfyllde det andra och det fjärde villkoret, eftersom den påverkar tjänster som tillhandahålls i samband med ankomster med luftfartyg och fritidsbåtar vilket berör handeln mellan medlemsstaterna, och att en sådan avgift hotar att snedvrida konkurrensen genom att den medför en ekonomisk fördel för personer med hemvist på Sardinien.

Det första villkoret ansågs härefter också uppfyllt eftersom en skattelagstiftning enligt vilken vissa företag befrias från skyldighet att erlägga en skatt eller avgift utgör statligt stöd, även om den inte innefattar någon direkt överföring av allmänna medel, eftersom den innebär att de berörda myndigheterna avstår från skatteintäkter som de normalt hade kunnat uppbära.

Slutligen prövade domstolen det tredje villkoret, dvs. om avgiften var selektiv. Portugal hävdade, med stöd av rättsfallet C-88/03, Portugal mot kommissionen1, att avgiftsbefrielsen inte utgjorde en selektiv fördel eftersom referensramen borde vara skatter på Sardinien och inte skatter i Italien som helhet. Det fallet gällde sänkta inkomstskatter för fysiska och juridiska personer med skattemässigt hemvist på Azorerna. Sardinien hade, liksom Azorerna, självständig behörighet att instifta egna skatter.

Domstolen påpekade emellertid, med stöd av samma rättsfall, att först måste undersökas om skattebefrielsen medför en fördel för vissa företag i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation. Eftersom alla fysiska och juridiska personer, oavsett hemvist, som kan utnyttja ”ankomstrelaterade tjänster” till Sardinien måste anses befinna sig i jämförbar situation så fann domstolen att avgiften inte var generell. Sardinien räckte alltså inte som jämförelseområde.

Statligt stöd ansågs alltså föreligga.

Se ingående kommentar av Mona Aldestam i Skattenytt 2007 s. 243.

Mervärdesskatt och statsstöd

I mål C-460/07 Puffer var i huvudsak fråga om artikel 17 i sjätte direktivet, om avdragsrättens inträde och räckvidd, stred mot likabehandlingsprincipen, eftersom direktivet skulle kunna leda till att personer skattskyldiga till mervärdesskatt skulle kunna förvärva bostäder för privat bruk billigare än andra.

Puffer, som var bosatt i Österrike, hade byggt ett hus med pool. Hon avsåg att använda huset till elva procent i sin mervärdesskattepliktiga verksamhet. Puffer menade att hon i enlighet med praxis från EG-domstolen hade rätt till omedelbart avdrag för hela den ingående mervärdesskatten som utgick på förvärvet. Den privata användningen skulle det sedan tas hänsyn till genom uttagsbeskattning. Likviditetsfördelen av omedelbart avdrag uppskattades till fem procent av totalkostnaden. Som beskrivs i Tomas Karlssons och Jesper Öbergs artikel fann domstolen att den österrikiska lagstiftningen, vilken inte medgav ett sådant förfarande, inte stred mot principen om likabehandling.

Domstolen prövade härefter om artikel 17 kunde utgöra statligt stöd. Enligt Puffer utgjorde det stöd att skattskyldiga som hade avdragsrätt kunde tillgodogöra sig den nyss nämnda likviditetsfördelen, medan skattskyldiga utan avdragsrätt inte kunde göra det. Hon hävdade således att avgiften var selektiv.

Domstolen påpekade emellertid att avdragsrätten följer direkt av artikel 17.2 a. Medlemsstaterna var tvungna att implementera bestämmelsen. Alltså föreligger ingen statlig åtgärd.

Intressant nog kan man tolka utgången som att i de många fall när medlemsstaterna har valfrihet enligt mervärdesskattedirektivet att införa en regel eller inte, skulle reglerna om statligt stöd kunna tänkas bli tillämpliga. Kommissionen har för egen del tidigare hävdat att så inte är fallet, men frågan är alltså inte prövad i domstolen.

Danskt skeppsregister

Fallet C-317/07P, 3F mot kommissionen, överprövning av beslut T-30/03 från förstainstansrätten, nu tribunalen, gällde om en förening för sjömän skulle ha rätt att överklaga ett beslut enligt vilket kommissionen godkänt en ordning som innebar att anställda på fartyg som är registrerade i det s.k. DIS-registret var undantagna från skatteplikt för inkomstskatt, medan sjöfolk anställda på andra fartyg var skyldiga att betala sådan skatt.

Enligt artikel 230 EG (263 EUF) får den som direkt och personligen berörs av ett en rättsakt väcka talan mot den. Förstainstansrätten fann emellertid att 3F inte var behörig att väcka talan.

EG-domstolen upphävde emellertid beslutet i de delar som förstainstansrätten inte bemötte de argument som anförts av 3F, angående dels 3F:s konkurrensställning i förhållande till andra arbetstagarorganisationer vid förhandlingar om kollektivavtal för sjöfolk, dels de sociala frågor som skattebestämmelserna för sjöfolk anställda på fartyg som är registrerade i det danska internationella fartygsregistret ger upphov till. Målet återförvisades därigenom till förstainstansrätten för prövning av huvudfrågan om DIS-registret utgör statsstöd.

Frågan är intressant för Sverige eftersom vi har ett liknande system som det danska DIS-registret, förordningen (2001:770) om sjöfartsstöd. Detta stöd har godkänts av kommissionen i beslutet N542/2001.

Vite mot uteblivna återbetalningskrav

En medlemsstat följer normalt ett beslut om återkrav av statligt stöd. Om så inte sker har kommissonen emellertid tvångsmedel att ta till. Den kan vända sig till EU-domstolen och be domstolen utkräva vite. Denna fråga behandlades i C-369/07, Kommissionen mot Grekland.

I målet C-415/03, Kommissionen mot Grekland hade domstolen på talan av kommissionen funnit att Greklands åtgärd att inte återkräva statligt stöd till flygbolaget Olympic Airways var olagligt. Grekland hade åberopat rättsliga, politiska och praktiska svårigheter, men inte nått framgång.

Kommissionen påpekade under processen att den enda grund som en medlemsstat som inte har återkrävt olagligt stöd kan åberopa till sitt försvar är att det föreligger ett absolut hinder för verkställighet av beslutet om återkrav av stödet samt vidare att en medlemsstat som vid verkställigheten av ett sådant beslut möter oförutsedda och oförutsägbara svårigheter ska underställa kommissionen dessa problem för bedömning.

Domstolen konstaterade också i C-415/03 att enligt fast rättspraxis kan en medlemsstat inte åberopa bestämmelser, praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av gemenskapsrätten.

Grekland hade för övrigt påstått att de omtvistade stödbeloppen hade återbetalats genom ömsesidiga kvittningar av skulder och fordringar mellan Olympic Airways och staten. Detta påstående godtogs till vissa delar. Eftersom återkrav inte verkställts fullt ut yrkade kommissionen i det nu aktuella målet att Grekland skulle betala vite enligt artikel 228 EG (nu 260 EUF).

Kommissionens yrkande att vitet skulle tas ut dels som löpande vite, dels som ett schablonbelopp, allt grundat på kommissionens meddelande SEK(2005) 1658 av den 13 december 2005 (EUT C 126, 2007, s. 15). Meddelandet innehåller tämligen komplicerade formler som inte återges här.

En intressant fråga i målet var om både schablonbelopp och löpande vite kunde tas ut. Domstolen fann att så var fallet och dömde Grekland att betala 2 miljoner euro i schablonbelopp samt dessutom 16 000 euro per dag med start från en månad efter dagen för denna dom till dess åtgärder vidtagits för att verkställa återkravet.

Sysselsättningsriktlinjerna

Kommissionen fastställer riktlinjer för att underlätta statsstödstillämpningen. I ett förhandsavgörande, C-415/07,

Lodato, frågade en italiensk domstol hur uttrycket ”ökning av antalet sysselsättningstillfällen” i riktlinjerna för sysselsättningsstöd (EGT C 334, 1995, s. 4) och riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9) skulle tolkas.

Domstolen svarade att det vid bedömningen av huruvida det skett en ökning av antalet arbetstillfällen ska göras en jämförelse mellan det genomsnittliga antalet arbetskraftsenheter per år avseende året före nyanställningen och det genomsnittliga antalet arbetskraftsenheter per år avseende året efter nyanställningen.

Unionsrättsliga principer

Unionsrättsliga, eller som de tidigare kallades gemenskapsrättsliga, principer har en mycket stark ställning inom EU-rätten. Flera av principerna, som likabehandlingsprincipen, har minst samma ställning som primärrätt. I målet C-519/07P, Kommissionen mot Koninklijke FrieslandCampina NV (KFC), prövades principen om skydd för berättigade förväntningar och likabehandlingsprincipen.

Nederländerna har alltid varit innovativt när det gäller skatter. 1997 infördes en regel som innebar att bolag som tillhör en internationell koncern och som endast från Nederländerna bedrev finansieringsverksamhet till förmån för bolag som tillhörde koncernen och som hade sitt säte eller verksamhet i minst fyra länder eller två världsdelar fick, efter ansökan av den skattskyldige, på villkor som bestämdes av myndigheten, inrätta en reserv för risker i samband med denna finansieringsverksamhet. Bolag som omfattades av koncernfinansieringsordningen kunde avsätta 80 procent av sin beskattningsbara vinst till en riskreserv. De belopp som avsätts kunde användas till olika ändamål som anges i lagen. Vid köp av aktier i ett nederländskt eller utländskt bolag eller kapitaltillskott till ett sådant bolag, fick mellan 50 och 100 procent av köpeskillingen eller kapitaltillskottet lyftas från reserven utan att beskattning skedde. Regeln upphävdes 2005, men skulle enligt övergångsbestämmelserna få utnyttjas i 10 år till.

Kommissionen slog fast att koncernfinansieringsordningen var oförenlig med den gemensamma marknaden. Kommissionen medgav emellertid, eftersom ordningen i fråga var jämförbar med det belgiska systemet med s.k. coordination centres och som tidigare inte ansetts utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, kunde de bolag som omfattades av koncernfinansieringsordningen då kommissionen antog beslutet den 11 juli 2001 åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar.

KFC yrkade hos förstainstansrätten att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras, på så sätt att företag som hade ingett en ansökan om koncernfinansieringstillstånd till den nederländska skattemyndigheten vid tidpunkten för beslutet också skulle få omfattas. Förstainstansrätten medgav detta i T-348/03 på den grunden att kommissionen ansågs ha åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling.

Principen om skydd för berättigade förväntningar

EGD framhöll att de som ansökt om koncernfinansieringstillstånd för första gången inte befinner i samma situation som en skattskyldig som redan har ett sådant tillstånd vad gäller investeringar och åtaganden. KFC hävdade också självt att om kommissionen inte hade antagit det omtvistade beslutet hade KFC, från och med år 2000, kunnat göra avsättningar till sin riskreserv till dess slutskattsedeln upprättats. KFC har alltså tappat framtida fördelar av ett koncernfinansieringstillstånd. Detta ansågs inte tillräckligt. För de som redan hade fått tillstånd bedömdes situationen alltså annorlunda.

Likabehandlingsprincipen

Av fast rättspraxis framgår att ett åsidosättande av den allmänna principen i unionsrätten om likabehandling föreligger när skilda regler tillämpas på lika situationer eller när samma regel tillämpas på olika situationer.

Kommissionen hade otvivelaktigt behandlat företag i olika situationer olika. Denna särbehandling ansåg emellertid EGD motiverad, av samma skäl som framfördes när det gällde principen om skydd för berättigade förväntningar.

Således gjorde enligt EGD förstainstansrätten sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen när den inte lät KFC omfattas av övergångsordningen, med motiveringen att kommissionen därigenom behandlade rättssubjekt som befann sig i jämförbara situationer, med avseende på deras berättigade förväntningar om att de skulle omfattas av en rimlig övergångstid, olika.

Domen T-348/03 upphävdes därför och målet återförvisades till förstainstansrätten.

Kommissionens motiveringsskyldighet

Enligt domstolens rättspraxis måste samtliga de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 87.1 EG vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i fördraget.

  1. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel.

  2. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna.

  3. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas härigenom.

  4. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

I fallet C-494/06P, Kommissionen mot Italien och Wam gällde grundfrågan om kommissionen hade fullföljt sin motiveringsskyldighet i förhållande till det andra och fjärde villkoret. Wam hade beviljats ett subventionerat lån för genomförande av handelsprogram för etablering på de japanska, sydkoreanska och taiwanesiska marknaderna.

Kommissionen fann att stödet utgjrode olagligt statligt stöd med bl.a. följande motivering:

”Vad gäller en eventuell påverkan på handeln mellan medlemsstaterna har EG domstolen slagit fast att även om stödet avser export utanför EU kan handeln inom gemenskapen komma att påverkas. Det är vidare möjligt att sådant stöd, med hänsyn tagen till det ömsesidiga beroendet mellan de marknader på vilka gemenskapsföretagen bedriver verksamhet, kan snedvrida konkurrensen inom gemenskapen.”

Förstainstansrätten ogiltigförklarade beslutet i målen T-304/04 och T-316/04 på den grunden att kommissionen ansågs ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

EG-domstolen framhöll att enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG (296 EUF) vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit den angripna rättsakten har resonerat.

De som berörs därav kan på så sätt få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och unionsdomstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.

Normalt sett är handelsvillkoret uppfyllt när en medlemsstat beviljat ett stöd, exempelvis en skattelättnad. Likaledes är normalt sett konkurrensvillkoret uppfyllt om ett stöd stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag. Kommissionens motiveringsskyldighet är alltså på dessa punkter tämligen grund.

I just detta fall, med ett stöd specifikt riktat till handel med tredje land, fann emellertid EGD att det inte räckte med sådana mer allmänna resonemang för att motiveringsskyldigheten skulle vara uppfylld. I stället borde kommissionen mer detaljerat ha redogjort för hur handeln och konkurrensen påverkades. Kommissionens talan ogillades därför.

I C-89/08P, kommissionen mot Irland m.fl., yrkade kommissionen att domstolen skulle upphäva domen T-50/06 från förstainstansrätten. Genom denna dom ogiltigförklarade förstainstansrätten kommissionens beslut 2006/323/EG om befrielse från punktskatt på mineraloljor som används som bränsle vid framställningen av aluminiumoxid i regionerna Gardanne och Shannon samt på Sardinien.

Kommissionen hade i sitt beslut funnit att det skulle stå i strid med principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen att återkräva det olagliga stöd som hade beviljats före den 2 februari 2002, vilket är det datum då besluten att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Orsaken var att besluten om befrielse hade antagits på kommissionens förslag.

Förstainstansrätten fann ex officio att kommissionen hade brustit i sin motiveringsskyldighet genom att inte förklara varför den i sitt beslut angivit att procedurförordningens (rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget) definition av befintligt stöd inte var tillämplig. Distinktionen är viktig eftersom enbart nytt stöd kan återkrävas.

EGD däremot fann att förstainstansrätten åsidosatt den kontradiktoriska principen genom att ex officio ta upp en grund som inte avhandlats och som inte hade något samband med de av parterna åberopade övriga grunderna. Domstolen fann också att kommissionen inte hade någon särskild skyldighet att motivera varför procedurförordningen inte var tillämplig.

Målet återförvisades därför till tribunalen, som förstainstansrätten under tiden bytt namn till, för prövning i sak.

Gunnar Rabe