Skattenytt nr 6 2011 s. 426

EU-domstolens domar

EUF-fördraget

A 4 Statliga stöd

Under 2010 har målen när det gäller statliga stöd och skatter ”bara” gällt processuella frågor. Tre mål har avgjorts av EUD.

Om kommissionen finner att ett olagligt statligt stöd föreligger, och att det inte är förenligt med den inre marknaden, måste kommissionen enligt rådsförordningen 659/1999/EG (artikel 14) besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren. Sker inte detta, och det inte föreligger exceptionella omständigheter, kan kommissionen be EU-domstolen förklara att ett fördragsbrott föreligger. Sker detta, och återkrav inte verkställs, kan kommissionen gå tillbaka till domstolen och i förlängningen begära att staten ådöms att betala ett löpande vite till dess återkravet har verkställts. Regelsystemet är alltså synnerligen långtgående.

I C-507/08, kommissionen mot Slovakien, gällde frågan om Slovakien gjort vad landet kunnat för att verkställa återbetalning. Grundregeln är som sagt att en sådan alltid måste verkställas, om det inte föreligger exceptionella omständigheter. Det ska mer eller mindre vara omöjligt. Om nationell lagstiftning ger eller inte ger möjlighet att verkställa återkrav är inte relevant.

Företaget Frucona hade i mars 2004 lämnat in en ansökan om ackord till behörig slovakisk domstol. Bland företagets skulder fanns en skuld som avsåg punktskatt på alkohol. Efter att borgenärerna röstat för en ackordsuppgörelse,­ fastställdes ackordet av nämnda regionaldomstol den i juli 2004. Domstolsbeslutet vann laga kraft. Enligt ackordsuppgörelsen skulle Frucona betala 35 procent av sina skulder inom en månad, medan borgenärerna, inklusive skattemyndigheten, avskrev resterande 65 procent.

I beslut i juni 2006 i ärende C-25/2005 fann EU-kommissionen att avskrivningen av en del av skatteskulden utgjorde ett illegalt statligt stöd. Återkrav skulle därmed ske. För att följa beslutet ålade ett lokalt skattekontor i juli 2006 Frucona att inom åtta dagar återbetala det olagliga stödet, jämte ränta. Eftersom Frucona inte följde åläggandet, väckte skattekontoret en återkravstalan vid distriktsdomstol Kosice II några veckor senare.

I dom i juni 2007 ogillade distriktsdomstolen talan och förklarade att Frucona inte var skyldigt att återbetala det aktuella stödet. Regionaldomstolen i Kosice fastställde detta avgörande genom en dom i april 2008. Som skäl angavs bland annat att det inte var möjligt att ompröva ackordsbeslutet eftersom det vunnit laga kraft. Landet Slovakien åberopade också detta i domstolen, däremot inte formellt att det förelåg exceptionella omständigheter.

EU-domstolen konstaterade då helt enkelt att Slovakien inte gjort vad landet kunnat för att verkställa återkravet. Ett nationellt lagakraftvunnet beslut är alltså utan verkan, EU-rätten tar över.

Varken domstolen eller kommissionen lämnar i sådan här fall någon anvisning till medlemsstaten om hur återkravet ska ske. Det är helt upp till landet ifråga. Finns det inga nationella rättsmedel får man tillämpa EU-rätten direkt. Om Frucona i detta fall inte betalar kan det teoretiskt gå så långt att EU-rättens krav leder till att det lagakraftvunna ackordsbeslutet måste upphävas, eftersom Slovakien inte sett till att återkravet av 100 procent av skattefordran prioriterades framför övriga borgenärer.

Fallet är intressant även sett ur svenska förhållanden. Leder det till att staten alltid måste kräva att en återbetalning ska ske på bekostnad av andra fordringsägare, även om den skulle leda till att företaget går i konkurs, givet att staten i så fall får in mer pengar? Svaret är rimligen i huvudsak ja när det gäller punkskatter och mervärdesskatt eftersom kommissionen i sitt beslut lyfter fram att dessa skatter inte är företagets egna. Företaget betalar bara skatten åt köparen och företagets ställning skulle i en konkurssituation därigenom enligt kommissionen inte påverkas av skatten. Mer osäkert är det därmed hur det skulle gå om det gällt exempelvis företagets egen bolagsskatt. Sannolikt skulle målet fått samma utgång, men det är inte säkert. Där blir utgången rimligen än mer beroende av situationen i det enskilda fallet.

Medlemsstaterna är i sådana här fall skyldiga att tillämpa ett marknadsekonomiskt test, alltså hur en oberoende kreditgivare i samma situation skulle ha agerat. Att ett sådant hypotetiskt test ska utföras har klarlagts av EU-domstolen i en lång rad fall, med början i 234/84, Belgien mot Kommissionen. Hur skulle med andra ord en oberoende kreditgivare ha agerat för att få in mesta möjliga pengar?

I det likartade målet C-304/09, Kommissionen mot Italien, var bakgrunden den att Italien hade gett skattelättnader till företag som börsnoterade sig. Förfarandet utgjorde naturligen ett olagligt statligt stöd. Dessa nyligen börsnoterade bolag betalade bland annat en lägre bolagsskatt än andra bolag. Kommissionen beslöt att stödet skulle återbetalas. Italienska domstolar fann att det krävdes ny nationell lagstiftning för att stödet skulle återkrävas och vilandeförklarade återkravet. Den italienska staten anförde också i processen i EU-domstolen att det förelåg rättsliga, politiska och ekonomiska omständigheter som gjorde att det inte gick att verkställa återkravet.

Domstolen erinrade då om att detta inte är tillräckligt. Det måste föreligga ett absolut hinder. Bristande nationell lagstiftning är inte ett sådant absolut hinder. Italien ansågs inte ha uppfyllt sina skyldigheter.

Förutsättningarna i fallet C-480/09P var mer komplicerade. En grundregel i statsstödsrätten säger att ett nytt stöd till ett företag inte får utbetalas innan återbetalning skett av ett tidigare olagligt stöd som bedömts vara oförenligt med den inre marknaden. Företagen A och B ingick båda i samma företagsgrupp. Företagsgruppen hade en mycket komplicerad ägarstruktur, med bland annat statligt delägande. Huvudfrågan i fallet var om en tidigare stödmottagare A och en annan mottagare B av ett nytt stöd skulle anses utgöra en enda ekonomisk enhet. I så fall kunde B inte få det nya stödet innan A återbetalt det gamla. Domstolen fann A och B ingick i samma ekonomiska enhet och betonade att begreppet ekonomisk enhet har en egen betydelse inom statsstödsrätten, skild från den betydelse begreppet har inom konkurrensrätten i övrigt.

Gunnar Rabe