B Direktiv
B 1 Fusionsdirektivet
EU-domstolen har i målet C-352/08 Zwijnenburg tolkat artikel 11.1. a i fusionsdirektivet (90/434/EEG). I direktivet föreskrivs att vissa former av omstruktureringar ska kunna ske utan omedelbar beskattning. Artikel 11.1. a (numera artikel 15.1. a) i direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att vägra att tillämpa de förmånliga skattebestämmelser som föreskrivs i direktivet vid fall av skatteundandragande och skatteflykt. I Zwijnenburg var frågan om denna bestämmelse kunde tillämpas för att vägra direktivets förmåner vid en företagsombildning där skatteflykten gällde undvikandet av en skatt som inte omfattades av direktivets tillämpningsområde. Den aktuella skatten var en (stämpel)skatt på överlåtelse av fast egendom, vilken därmed beräknades på ett annat beskattningsunderlag och utgick med en annan skattesats än den inkomstskatt som direktivet tar sikte på. Målet gällde en företagsombildning i Nederländerna. Direktivets skatteflyktsbestämmelse hade implementerats i nederländsk rätt så att den även var tillämplig i rent inhemska situationer. I intern rätt saknades dock uttryckliga bestämmelser för att vägra undantag från skatt på överlåtelse av fast egendom när skatteflykt var det huvudsakliga skälet för att genomföra ombildningen. De nederländska skattemyndigheterna tillämpade därför direktivets skatteflyktsbestämmelse för att ta ut inkomstskatt för bolaget som en kompensation för att beskattningen av överlåtelsen inte skett.
EU-domstolen konstaterade att den nederländska stämpelskatten inte omfattades av direktivets tillämpningsområde och som en konsekvens av detta kunde direktivets förmåner inte vägras. Med andra ord visar domen att direktivets skatteflyktsbestämmelse endast sanktionerar regler som ska förhindra kringgående av de skatter som omfattas av själva direktivet. Domen bekräftar också att direktivets skatteflyktsbestämmelse ska tolkas restriktivt.
B 2 Moder-dotterbolagsdirektivet
Moder/dotterbolagsdirektivet (90/435/EEG) reglerar som bekant beskattningen av utdelningar från dotterbolag i ett medlemsland till moderbolag i ett annat medlemsland. De förenade målen C-338/08 och C-339/08 Ferrero gällde tolkning av artiklarna 5.1 och 7.2 i moder-dotterbolagsdirektivet. Enligt artikel 5.1 ska vinstutdelningar från dotterbolag i ett medlemsland till moderbolag i ett annat medlemsland undantas från källskatt. Enligt artikel 7.2 ska direktivet dock inte hindra tillämpningen av nationella eller avtalsgrundade bestämmelser utformade för att förhindra eller minska ekonomisk dubbelbeskattning av utdelningar, i synnerhet sådana bestämmelser som hänför sig till skattetillgodohavande till förmån för den som mottar utdelningarna. Frågan i målet var om den italienska beskattningen av en återbetalning av en s.k. kompletteringsskatt, vilken enligt skatteavtalet mellan Italien och Nederländerna klassificerades som utdelning, var direktivstridig. Utan att här gå in på de sedan år 1997 upphävda italienska reglerna kan konstateras att den principiellt viktiga frågan var hur begreppet vinstutdelning i artikel 5.1 i direktivet skulle förstås.
EU-domstolen konstaterade att det faktum att återbetalningen av kompletteringsskatten enligt skatteavtalet omfattades av begreppet utdelning saknade betydelse för den unionsrättsliga klassificeringen. I stället var frågan hur kompletteringsskatten i sig skulle klassificeras. Enligt tidigare praxis framgår att med källskatt på vinstutdelning enligt artikel 5.1 avses all inkomstskatt som tas ut i den stat där vinstutdelningen sker och som påförs till följ av en betalning av utdelning eller av varje inkomst från värdepapper, när beskattningsunderlaget utgörs av inkomsten från dessa värdepapper och det är innehavaren av dessa som är skattskyldig. EU-domstolen fann att kompletteringsskatten var en extra skatt på dotterbolagets vinst som dotterbolaget, och inte moderbolaget, var skattskyldigt för. Betalningen ansågs vidare inte vara någon avkastning av värdepapper. Därmed utgjorde återbetalningen av kompletteringsskatten inte någon vinstutdelning i direktivets mening och den italienska beskattningen var förenlig med direktivet.
Något oväntat överlämnade EU-domstolen dock den slutliga klassificeringen av återbetalningen till den hänskjutande italienska domstolen. Skulle denna finna att återbetalningen av kompletteringsskatten enligt de av EU-domstolen fastställda kriterierna i stället skulle anses vara en vinstutdelning, var den italienska beskattningen i strid med artikel 5.1. Om så skulle vara fallet är det upp till den hänskjutande domstolen att bedöma om artikel 7.2 är tillämplig. Domen kan ses som en vidareutveckling i förhållande till tidigare praxis eftersom EU-domstolen klargör vad som innefattas i begreppet vinstutdelning i artikel 5.1 i moder-dotterbolagsdirektivet.
B 3 Indirekta skatter på kapitalanskaffning
I direktiv 69/335/EEG om indirekt skatt på kapitalanskaffning regleras på vilket sätt medlemsstaterna får beskatta bolagsbildningar, höjningar av aktiekapital och liknande. Sverige beskattar inte alls denna typ av transaktioner varför direktivet är av mindre intresse för svensk rätts vidkommande.
I målet C-35/09 Speranza klargjorde EU-domstolen att det enligt direktivet är möjligt för en medlemsstat att låta en registrering av ett beslut om kapitalökning i aktiebolag ligga till grund för beskattningsskyldighetens inträde. Dock får inte medlemsstaten kräva betalning av skatten om det föreligger osäkerhet om huruvida tillgångarna faktiskt kommer att tillskjutas.
Maria Hilling