Skattenytt nr 7-8 2011 s. 571

Domarjäv i skattemål

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i en dom den 15 mars 2011 (mål nr 1284-10 och 1285-10) kommit fram till att en domare i länsrätt inte varit förhindrad att handlägga taxeringsmål med anledning av att han tidigare prövat och bedömt att det inte funnits förutsättningar att bevilja anstånd med inbetalning av skatten. HFD har dessutom i ett beslut samma dag (mål nr 6002-10) slagit fast att en adjungerad ledamot i kammarrätt, som varit tjänstledig från sin fasta anställning hos Skatteverket, på grund av jäv varit förhindrad att delta i ett slutligt avgörande av ett taxeringsmål.

1 Inledning

HFD har genom två avgöranden den 15 mars 2011 kommit med vissa klarlägganden i fråga om under vilka situationer en domare i skattemål kan betraktas som jävig. I den här kommentaren avser jag att sätta in avgörandena i sitt rättsliga sammanhang.

Avsnitt 1 inleds med en allmän beskrivning av vad som avses med domarjäv och vilken reglering som gäller på området.

Avsnitt 2 handlar om i vilka situationer domarjäv kan uppstå med anledning av att domaren tidigare befattat sig med målet. Avsnittet inleds med en redogörelse för ett på området centralt rättsfall från Europadomstolen, Hauschildt mot Danmark.1 Därefter presenteras HFD:s dom den 15 mars 2011 om ifrågasatt domarjäv på grund av tidigare beslut i anståndsfråga.

Avsnitt 3 handlar om domarjäv för s.k. adjungerade ledamöter.

Europadomstolens dom den 24 maj 1989.

1.1 Allmänt om domarjäv

Allmänheten har rätt att förvänta sig att domare i sin verksamhet beaktar allas likhet inför lagen och iakttar saklighet och opartiskhet, se 1 kap. 9 § regeringsformen. Om det finns omständigheter som kan rubba dessa förväntningar brukar man tala om att det föreligger jäv.

Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, vilka enligt 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) också ska tillämpas inom förvaltningsprocessen. Syftet med bestämmelserna om domarjäv är att utesluta en domare från handläggningen av ett mål när hans ställning antingen till någon av parterna eller till saken kan innebära fara för partiskhet eller för berättigad misstanke om partiskhet.2 Om någon ledamot av domstolen är jävig är ledamoten i princip obehörig att vidta någon som helst åtgärd i målet.

Regleringen av domarjäv i rättegångsbalken innehåller en uppräkning i tio punkter av situationer som anses grunda jäv. De flesta punkterna är helt konkreta och vållar sällan tolkningsproblem i rättstillämpningen. Uppräkningen avslutas emellertid med en mer allmän jävsgrund, en s.k. generalklausul, som ofta kan vara mera svårbedömd. Enligt bestämmelsen anses det vara jäv om det föreligger särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet.

Som exempel på vad som träffas av generalklausulen brukar nämnas nära vänskap eller påtaglig ovänskap, personligt eller ekonomiskt beroende eller andra nära personliga eller ekonomiska förhållanden som kan misstänkas ge en förutfattad mening.3 I vissa fall benämns den här typen av jävsfall för delikatessjäv eller grannlagenhetsjäv.4

Det finns en mängd vägledande avgöranden i praxis i fråga om generalklausulens tillämpning. Bestämmelsen har sålunda tolkats av såväl Högsta domstolen (HD) som av HFD. Även JO har i ett stort antal beslut tagit ställning till om jäv enligt generalklausulen förelegat.5

För att i en given situation ta ställning till om jäv föreligger är det emellertid inte tillräckligt att hämta ledning i rent nationell praxis. Jävsbestämmelserna måste också tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen och dess krav i artikel 6.1 att var och en har rätt att få sin sak prövad i en opartisk domstol. En sådan konventionskonform tolkning har anammats av HFD i flera fall, se nedan under 2.3 och 3.1.

Se prop. 1992/93:25 s. 10.

Se Förvaltningsprocesslagen m.m., Wennergren. 5:e uppl. 2005, s. 406 f.

Vissa författare har gjort skillnad mellan de jävssituationer som träffas av generalklausulen och s.k. delikatessjäv, vilket enligt dessa författare är en jävsgrund utanför den direkta regleringen i rättegångsbalken (se t.ex. Ekelöf, Rättegång del 1, s. 150). Min uppfattning är emellertid, i likhet med bl.a. Wennergren (föregående not), att sådana omständigheter som träffas av generalklausulen är just sådana omständigheter som brukar betraktas som delikatessjäv. Delikatessjäv är alltså i likhet med övriga jävsgrunder ett hinder för domaren att över huvud taget befatta sig med målet.

Se bl.a. Processrätt I, Peter Fitger. Uppl. 5:1 2001, s. 90 f. med vidare rättsfallshänvisningar.

2 Prövning av taxering efter tidigare hantering av anståndsfråga

I HFD:s dom den 15 mars i mål nr 1284-10 och 1285-10 aktualiserades frågan om jäv i ett taxeringsmål med anledning av att domaren tidigare prövat och kommit fram till att det inte funnits förutsättningar för att medge den skattskyldige anstånd med inbetalning av skatten.

Innan jag redogör för de närmare omständigheterna i målet finns det anledning att redovisa ett avgörande från Europadomstolen. I det målet aktualiserades frågor om jäv på den grunden att en domare i ett brottmål i samband med bedömning av en häktningsfråga kommit fram till att det förelåg särskilt starka misstankar mot den misstänkte. Frågan var om denna bedömning i häktningsmålet innebar att domaren inte kunde betraktas som opartisk att befatta sig med själva åtalet.

2.1 Hauschildt mot Danmark

I avgörandet Hauschildt mot Danmark kom Europadomstolen fram till att Danmark hade kränkt de rättigheter som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen. Omständigheterna i målet var följande.

Mogens Hauschildt drev i Danmark ett företag som bl.a. handlade med guld. I januari 1980 anhölls Hauschildt misstänkt för bedrägeri och skattebrott. Han häktades ett par dagar senare av Københavns Byret. Häktningen grundades på en särskild bestämmelse i retsplejeloven. Enligt den bestämmelsen kan en misstänkt under vissa omständigheter häktas om det föreligger en särskilt stark grad av misstanke (”saerlig bestyrket mistanke”) att han begått ett brott av viss svårighetsgrad.

Hauschildt hölls häktad till dess att rättegången mot honom började i april 1981. Under tiden innan huvudförhandlingen började fattades fortlöpande nya beslut i häktningsfrågan. Flera av dessa beslut fattades av samma domare som sedan var ordförande vid själva huvudförhandlingen vid prövningen av åtalet. I november 1982 dömdes Hauschildt till sju års fängelse för bedrägeri och förskingring.

Hauschildt överklagade domen till Østre Landsret. På motsvarande sätt som vid byreten fattade landsreten flera beslut om att Hauschildt skulle kvarbli i häktet. Samma domare som tog ställning till häktningsfrågan prövade sedan själva åtalet i landsreten. I mars 1984 dömde landsreten Hauschildt till fem års fängelse.

Hauschildt överklagade landsretens dom till Højesteret, som vägrade prövningstillstånd.

Hauschildt vände sig sedan till Kommissionen för de mänskliga rättigheterna och gjorde gällande att han inte hade fått någon opartisk domstolsprövning med hänsyn till att ordföranden i byreten och domarna i landsreten hade fattat flera beslut i häktningsfrågan före respektive huvudförhandling. Kommissionen överlämnade målet för prövning av Europadomstolen.

Europadomstolen ansåg att enbart den omständigheten att samma domare deltog i prövningen av såväl häktningsfrågan som åtalet inte i sig utgjorde en kränkning av konventionen. Däremot fanns det i målet särskilda omständigheter som enligt domstolen gjorde att opartiskheten hos de aktuella domstolarna kunde ifrågasättas och att farhågorna i detta avseende var objektivt berättigade.

Det som enligt Europadomstolen gjorde att det förelåg en kränkning av konventionen var att domarna redan vid prövningen häktningsfrågan kommit fram till att det förelåg en mycket hög grad av klarhet i skuldfrågan (”saerlig bestyrket mistanke”). Skillnaden mellan den prövning som först gjordes av häktningsfrågan och den som därefter gjordes av åtalet var enligt domstolen hårfin (eng. ”tenous”, fr. ”infime”). Europadomstolen kom därför fram till att Danmark i fallet kränkt Hauschildts rätt till en opartisk domstol enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Domstolen gör en åtskillnad mellan beslut som fattas före huvudförhandlingen och sådana som fattas under själva huvudförhandlingen. Det var just de beslut som fattades före huvudförhandlingen som låg till grund för bedömningen att det förelåg en konventionskränkning.

2.2 Lagstiftning med anledning av Hauschildtdomen

Europadomstolens dom i Hauschildtmålet aktualiserade frågan om de svenska bestämmelserna om domstolsjäv var konventionsförenliga. Enligt regeringen kunde det i fråga om beslut om rättspsykiatriska undersökningar uppkomma jäv på motsvarande sätt som i Hauschildtdomen.6 Av den anledningen infördes ett särskilt tillägg till bestämmelsen om jäv i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. I punkten 8 stadgas sålunda numera att en domare är jävig att handlägga ett mål vid huvudförhandling i brottmål om han före denna huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen.

Bestämmelsen i 4 kap. 13 § 8 rättegångsbalken tillämpas endast om domstolen efter den rättspsykiatriska undersökningen håller en ny huvudförhandling. Om domstolen återupptar en huvudförhandling som skjutits upp på grund av undersökningen anses jäv inte uppkomma.7

Se prop. 1992/93:25.

Lagrådet uttalade viss skepsis mot den föreslagna lösningen, a. prop. s. 53. Enligt Lagrådet kunde det ifrågasättas om det verkligen var en avgörande skillnad att en ny huvudförhandling rent tekniskt ändras till en fortsatt sådan. ”I Hauschildtdomen hade domstolen inte anledning att ta ställning till om kravet på opartiskhet vid en objektiv prövning kan anses uppfyllt när en domare i ett beslut konstaterar att övertygande bevisning om den tilltalades skuld föreligger och därefter – sedan ett avbrott på flera veckor ägt rum – deltar i vad som formellt utgör en fortsättning på den tidigare förhandlingen”. Svea hovrätt har i ett fall kommit fram till att jäv förelegat när det tagit för lång tid mellan beslutet om rättspsykiatrisk undersökning och den återupptagna huvudförhandlingen, se bl.a. RH 1997:74. Den utdragna tiden i förening med åberopad ny bevisning medförde enligt hovrätten att det blev nödvändigt att hålla en ny huvudförhandling inför nya domare.

2.3 HFD:s dom den 15 mars 2011 (mål nr 1284-10 och 1285-10)

2.3.1 Bakgrund

Skatteverket beslutade att höja den skattepliktiga inkomsten för X samt att påföra skattetillägg. X överklagade taxeringsbeslutet till länsrätten och ansökte samtidigt om anstånd med inbetalning av den skatt och det skattetillägg som påförts genom taxeringsbeslutet.

Skatteverket beviljade inte anstånd med inbetalning av skatten. Länsrätten, dit X överklagade anståndsbeslutet, avslog överklagandet. X fullföljde sin talan i anståndsfrågan hos kammarrätten, som beviljade anstånd.

Hos länsrätten fick X reda på att samme domare som prövat och dömt till hans nackdel i anståndsmålet också skulle komma att bli ansvarig domare i taxeringsmålet. X gjorde en jävsinvändning och ifrågasatte om inte domaren på grund av dennes tidigare prövning av anståndsmålet nu var förhindrad att befatta sig med taxeringsmålet. Länsrätten avslog jävsinvändningen. Kammarrätten, dit X överklagade, förklarade sig instämma i länsrättens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet. X fullföljde sin talan hos HFD, som beviljade prövningstillstånd.

HFD:s dom inleds med en redogörelse av tillämpliga bestämmelser, vissa doktrinuttalanden samt ett par rättsfall från HD (NJA 1981 s. 1205 och NJA 2007 s. 841). Härefter konstaterar HFD att det är nödvändigt att tolka och tillämpa bestämmelserna om jäv i ljuset av Europakonventionen och dess krav i artikel 6.1 på att var och en har rätt att få sin sak prövad i en opartisk domstol. HFD påpekar att Europadomstolen i sin praxis skiljer mellan subjektiv och objektiv opartiskhet hos domstolen. Med subjektiv opartiskhet menas att en domare rent faktiskt inte har en förutfattad mening eller en önskan att främja den ena partens intressen medan man med objektiv opartiskhet menar att varje legitimt tvivel i detta hänseende ska kunna uteslutas.8

HFD lämnar vidare en allmän beskrivning av inhibitionsinstitutet. Om ett beslut gäller omedelbart gäller således enligt 28 § förvaltningsprocesslagen att den domstol som ska pröva ett överklagande kan förordna om inhibition. I anslutning härtill konstateras att anståndsreglerna i 17 kap. skattebetalningslagen (1997:483) utgör en sådan specialreglering av inhibitionsinstitutet på skatteområdet att den allmänna bestämmelsen om inhibition i 28 § förvaltningsprocesslagen inte är tillämplig, se RÅ 1974 ref. 74 och RÅ 2006 ref. 12. Enligt anståndsreglerna kan anstånd medges bl.a. om det framstår som tveksamt att den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten.

Europadomstolen har i flera rättsfall uttalat att kravet på opartisk domstol innebär att det måste föreligga ”sufficient guarantees to exclude any legitimate doubts as to the impartiality”, se bl.a. Ekeberg mot Norge (Europadomstolens dom den 31 juli 2007, p. 31). Huruvida sådana garantier föreligger prövas inom ramen för ett objektivt test. HFD tillämpade just ett sådant objektivt test för att ta ställning till jävsfrågan i RÅ 2009 ref. 8. HFD framhöll att man, för att avgöra om det finns en objektiv opartiskhet, måste ta ställning till om det finns en rimlig grund för en objektiv iakttagare att frukta en partisk hållning hos domaren. Frågan i det målet blev därför om den enskildes misstro mot att en anställd hos Skatteverket ingick som ledamot vid domstolen var objektivt berättigad (se nedan under rubriken 3.1).

2.3.2 HFD:s bedömning

HFD konstaterar att bedömningen av om jäv förelegat hos länsrätten måste göras med utgångspunkt i 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken.

”Innebörden i länsrättens båda beslut i anståndsmålen är att domstolen – innan någon prövning av taxeringsfrågan ägt rum – funnit att det inte framkommit tillräckliga skäl för anstånd. Besluten rörande anstånd kan jämställas med prövning av ett yrkande om inhibition. Det är alltså fråga om en preliminär bedömning. Visserligen har anståndsmålen föregåtts av en utredning som av Skatteverket bedömts tillräcklig för att kunna avgöra taxeringsfrågan. Som Skatteverket framhåller kan emellertid den prövning som görs i anståndsmålen inte jämföras med den som görs när själva taxeringsfrågan prövas, eftersom anståndsfrågan normalt prövas innan parterna slutfört sin talan i taxeringsfrågan. [Rådmannens] ställningstaganden i anståndsmålen kan därmed inte anses innebära att hans opartiskhet vid den efterföljande prövningen kan ifrågasättas. [Rådmannen] är därmed inte jävig att handlägga de nu aktuella taxeringsmålen. Överklagandet ska därför avslås.”

2.4 Kommentar

I rättsfallet hade alltså domaren i fråga i anståndsmålet tagit del av handlingarna i själva taxeringsärendet och i det sammanhanget funnit att det inte var tveksamt att den skattskyldige skulle komma att bli skyldig att betala skatten. Trots detta ansågs domaren inte jävig att vid ett senare tillfälle pröva om taxeringsbeslutet var korrekt.

I själva verket är det såvitt jag förstår två omständigheter som ligger till grund för bedömningen att ställningstagandet i anståndsfrågan inte medförde jäv för prövning av taxeringsfrågan:

  1. anståndsfrågan innefattar endast en preliminär bedömning, och

  2. normalt sett tillkommer ytterligare utredning innan domstolen ska döma i taxeringsfrågan

Det finns anledning att ställa sig frågan om denna bedömning är förenlig med vad Europadomstolen kom fram till i Hauschildtmålet.

Av Hauschildtdomen framgår att preliminära beslut under en förhandling eller ett förfarande typiskt sett inte anses medföra jäv. Även preliminära beslut inför domstolsförhandlingar anses inte medföra jäv, så länge det är fråga om preliminära bedömningar av delvis annan karaktär än den slutliga prövningen av sakfrågan.9 Om däremot de bedömningar som görs före huvudförhandlingen inte mer än hårfint skiljer sig från de bedömningar som görs vid den slutliga sakprövningen bör det preliminära beslutsfattandet medföra jäv.

Det bör noteras att Hauschildtmålet gällde en brottmålsprocess, vilken i flera centrala avseenden skiljer sig från en skatteprocess.

I brottmålsprocessen gäller – såvitt jag förstår även i Danmark – att domstolens ledamöter ska ha möjlighet att ta ställning till bevisningen och övrig utredning i ett mål i nära anslutning till en sammanhållen muntlig förhandling (koncentrationsprincipen) vid vilken utredningen lagts fram (omedelbarhetsprincipen), jfr 43 kap. 8 och 11 §§ rättegångsbalken. Jävssituationen i Hauschildtmålet måste enligt min mening förstås delvis mot bakgrund av dessa allmänna utgångspunkter. Problemet i det rättsfallet var att domstolens ledamöter redan före huvudförhandlingen tagit ställning till bevisningen och övrig utredning och därvid funnit att åklagaren presenterat en särskilt stark misstankegrad i förhållande till den åtalade. Den prövning som skulle göras vid huvudförhandlingen med iakttagande av vederbörliga processuella principer var alltså på sätt och vis redan gjord. Av den anledningen kunde enligt Europadomstolen opartiskheten hos de aktuella domstolarna ifrågasättas och farhågorna i detta avseende ansågs vara objektivt berättigade.

Den svenska lagstiftaren har utgått från att jävsproblematiken i Hauschildt i sin helhet kan hänföras till koncentrationsprincipen. Det anses således inte strida mot Europakonventionen att en domare fattar preliminära beslut i ett brottmål, som inte mer än hårfint skiljer sig från den slutliga prövning som ska göras, så länge de preliminära besluten fattas under en och samma huvudförhandling.

Om denna utgångspunkt är riktig, dvs. att preliminära beslut under en och samma huvudförhandling aldrig kan medföra jäv, är det svårt att dra direkta paralleller till skatteprocessen. I skatteprocessen finns inga huvudförhandlingar och inte heller några principer om koncentration och omedelbarhet. En skattedom ska enligt 30 § förvaltningsprocesslagen grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Jag tror emellertid inte att betydelsen av dessa skillnader ska överdrivas i fråga om existensen av jäv. Det är t.ex. inte ovanligt att anståndsmål prövas innan själva taxeringsfrågan ens har anhängiggjorts hos domstolen. I sådana situationer kan det vara aktuellt att bedöma om bedömningen i anståndsmålet har medfört att den skattskyldige fått objektivt berättigade farhågor att domstolen inte längre är opartisk.

Enligt HFD förelåg inte jäv eftersom anståndsmålet endast innebar en preliminär bedömning som inte kan jämföras med den som görs när själva taxeringsfrågan prövas.

Ofta är det precis som HFD anger, dvs. att anståndsprövningen är av en preliminär karaktär och inte direkt jämförbar med den slutliga prövningen av taxeringsmålet. I förvaltningsrätt är det t.ex. inte ovanligt att en anståndsfråga prövas av en domare ensam. Domaren studerar därvid handlingarna och bildar sig en uppfattning om vad saken gäller. Själva avgörandet brukar dessutom ges en helt mallbetonad utformning, dvs. skälen anpassas inte särskilt efter de förutsättningar som gäller i anståndsmålet.

Den slutliga prövningen av taxeringsmålet är regelmässigt mer gedigen än prövningen av anståndsmålet. Normalfallet torde vara att en handläggare, efter avslutad skriftväxling, gör en rättsutredning och sätter upp ett förslag till dom. I detta läge kan målet ha kompletterats med ytterligare argumentation och bevisning. Ofta sker en diskussion mellan handläggare och domaren om förslaget till dom. Inför domstolens slutliga överläggning presenteras målet för domstolen av handläggaren. Att domaren i en sådan situation tidigare på ett preliminärt stadium kommit fram till att det inte funnits förutsättningar för att medge anstånd med inbetalning av skatten framstår inte som jävsgrundande enligt min mening.

Det finns emellertid situationer när prövningen av anståndsmålet och prövningen av taxeringsmålet blir i stort sett identisk.

En sådan situation är när skattetvisten gäller en ren rättsfråga. Sakförhållandena kan således vara fullständigt glasklara och tvisten i stället ligga i den rättsliga klassificeringen av dessa sakförhållanden. Eftersom den skattskyldige redan hos Skatteverket har redogjort för sin uppfattning om gällande rätt tillkommer ingen ytterligare utredning vid domstol. Om domaren vägrar anstånd innebär detta att han eller hon kommit fram till att Skatteverket med stor säkerhet bedömt rättsfrågan korrekt. Anståndsdomen förmedlar därmed att domstolen redan bestämt sig för hur den ska döma i taxeringsmålet. Ur den enskildes perspektiv måste det i varje fall te sig i det närmaste uteslutet att samma domare plötsligt skulle ändra sig och bestämma sig för att lagen i stället ska tolkas på motsatt vis.

Min uppfattning är att en sådan situation inte medför jäv att pröva taxeringsmålet. Kravet på opartisk domstol torde nämligen i första hand avse bevisfrågor och inte rättsfrågor. Det viktiga är att domaren förhåller sig opartisk till utredningen i målet och förutsättningslöst tar del av den bevisning som presenteras. När det gäller rättsfrågor är läget ett annat. Det är i och för sig angeläget att en domare har förmåga att förutsättningslöst ta del av ny argumentation och vid behov ompröva en tidigare redovisad inställning till en särskild rättsfråga.10 Bristande flexibilitet i detta avseende är emellertid inte detsamma som att domaren är partisk.11 Således kan en domare som t.ex. i en dom eller ett beslut tillkännagett en viss uppfattning om lagens innehåll inte därmed anses ha jävat ut sig från att befatta sig med likadana rättsfrågor i framtiden.

En annan situation – där prövningen av anståndsmålet och prövningen av taxeringsmålet blir i stort sett identisk – är när utredningen är fullständig redan hos Skatteverket och det alltså inte tillkommer någon bevisning eller argumentation i domstol. Anta t.ex. att den skattskyldige yrkat avdrag för förbättringskostnader och redan hos Skatteverket presenterat all bevisning som finns till stöd för avdraget. På grundval av den utredningen vägrar Skatteverket avdraget och beslutar dessutom att inte bevilja anstånd med att betala in skatten. Anståndsbeslutet överklagas av den skattskyldige till domstol. Domaren i förvaltningsrätten beslutar att inte ändra beslutet, eftersom det inte framstår som tveksamt att skatten ska betalas. Med andra ord har domaren därmed bedömt att det inte är tveksamt att den skattskyldiges bevisning inte kommer att räcka till. I en sådan situation får anståndsbeslutet anses förmedla att domaren redan bestämt sig för hur han eller hon ska döma i taxeringsmålet. Av den anledningen torde det finnas skäl att ifrågasätta om domaren alltjämt kan betraktas som opartisk i förhållande till den bevisprövning som sedan aktualiseras vid prövningen av det taxeringsmål som senare kommer att anhängiggöras.

I sin dom anger HFD att anståndsfrågan ”normalt” prövas innan parterna slutfört sin talan i taxeringsfrågan. Denna artskillnad mellan prövningarna gör att de enligt HFD inte ”kan jämföras”. HFD undersöker således om jäv föreligger mot bakgrund av en bedömning av ett normalfall. I normalfallet är prövningarna olika, därför är det inte jäv i det enskilda fallet.

Å ena sidan framstår HFD:s lösning som pragmatisk. Domstolarna har fått ett tydligt besked om att jäv inte uppkommer i taxeringsmål av den anledningen att domaren tidigare tagit ställning till frågan om anstånd med betalning av skatten. En annan utgång skulle sannolikt ha ställt krav på domstolarna att ändra sina rutiner för lottning av skattemål.

Å andra sidan saknar jag en antydan om att en individualiserad prövning kan bli nödvändig i vissa situationer. Att anståndsbedömningar typiskt sett är annorlunda än den slutliga bedömningen i ett taxeringsmål behöver egentligen inte besvara frågan om det förelegat jäv i en given situation. Europadomstolen har i flera fall markerat att bedömningen av om jäv föreligger måste ta sikte på omständigheterna i varje enskilt fall.12

Man får tills vidare utgå från att jävsinvändningar i taxeringsmål, som avser domarens tidigare befattning med anståndsfrågan, generellt kommer att ogillas. Huruvida Europadomstolen i framtiden kommer att ta ställning till någon liknande fråga återstår att se.

Se Hauschildt p. 50.

Om en domare t.ex. kommer fram till att en tidigare i dom eller beslut framförd uppfattning är felaktig i ljuset av ny klargörande argumentation, måste domaren alltså ha modet att döma på ett annat sätt eller i vart fall lämna över målet till en kollega. Här kan hänvisas till Olaus Petris domarregler som är intagna i lagboken, p. 39: ”När en domare dömer efter sitt yttersta förstånd, och efter de skäl, som honom föregivna varda, då är han utan skuld. Där saken sedan kommer för en annan, som mera förstånd haver, och bättre bevis framkommer, och varder sedan annorledes dömd, det skall han väl kunna lida, och det är honom intet förnär”.

Någonstans går givetvis gränsen för hur en domare kan agera i ett skattemål och samtidigt upprätthålla förtroendet som opartisk. Anta t.ex. en domare i en dom i en anståndsfråga eller i ett preliminärt beslut i ett taxeringsmål avfärdar argument från ena parten med mer eller mindre uppseendeväckande skrivningar. Sådana situationer kan inge den förlorande parten uppfattningen att domaren varit negativt inställd mot just honom eller henne, se även Ekelöf, Rättegång I. Uppl. 8:1, s. 148. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet torde alltså jäv kunna uppkomma även i fråga om bedömning av rena rättsfrågor.

Se t.ex. Hauschildt p. 49 andra stycket.

3 Anställd hos Skatteverket dömer i skattemål

Sedan den 1 januari 2002 är det möjligt för kammarrätter att förordna en lagfaren person som adjungerad ledamot för viss tid i domstolen, se 44 § förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion. Den här möjligheten har varit ett led i statsmakternas strävan att bredda domarrekryteringen. Under adjunktionstjänstgöringen är personen i fråga i regel tjänstledig från sin vanliga anställning.

Den omständigheten att en person tjänstgör som ledamot i domstol samtidigt som han eller hon är anställd hos Skatteverket har i ett par avgöranden aktualiserat frågan om jäv. Kan man verkligen anses opartisk i ett mål där ens arbetsgivare uppträder som part? Rättsläget i detta avseende har klarnat genom två avgöranden från HFD, RÅ 2009 ref. 8 samt HFD:s beslut den 15 mars 2011 i mål nr 6002-10.

3.1 RÅ 2009 ref. 8

3.1.1 Bakgrund i målet

I ett mål som gällde särskilda tvångsmedel i beskattningsförfarandet yrkade det skattskyldiga bolaget att kammarrätten skulle hålla en muntlig förhandling. Kammarrätten avslog yrkandet. I kammarrättens avgörande ingick tre ledamöter, varav en var en s.k. adjungerad ledamot (M.K.).

Adjunktionstjänstgöring vid kammarrätt är i regel tidsbegränsad till sex månader. Under denna tid är den adjungerade ledamoten tjänstledig från sin ordinarie anställning. I rättsfallet var M.K. tjänstledig från sin anställning vid Skatteverket. I sin anställning vid Skatteverket var M.K. processförare och bl.a. ansvarig för rättslig samordning gentemot kontorets revisorer och utredare.

Den skattskyldige gjorde i målet gällande att M.K. på grund av sin anställning vid Skatteverket var jävig att delta i beslutet som innebar att yrkandet om muntlig förhandling avslogs. Bolaget framhöll bl.a. att tjänstledighet medför en rätt för arbetstagaren att efter tjänstledigheten återgå till samma eller likvärdiga arbetsuppgifter och anställningsvillkor som gällde vid beviljandet av tjänstledigheten. Den tjänstledige kunde därför enligt bolaget ha ett intresse av att verka lojalt med sin arbetsgivare, även under tjänstledigheten.

Kammarrätten avslog jävsinvändningen. Bolaget fullföljde sin talan i HFD.

Kammarrättens president avgav ett yttrande i målet som redovisas in extenso i rättsfallsreferatet. I yttrandet redogjorde presidenten bl.a. för hur regeringen under en följd av år arbetat med att försöka bredda domarrekryteringen och tillföra domstolar kompetens från välutbildade jurister med erfarenhet från andra arbetsplatser än domstolar. HFD knyter an till kammarrättspresidentens yttrande och konstaterar att ”det anses att denna möjlighet att arbeta i domstol är värdefull ur flera aspekter.”

HFD redogör för tillämpliga jävsbestämmelser samt uttalanden i doktrin och rättspraxis. HFD betonar bl.a. att jävsreglerna syftar till att skydda rättsskipningens objektiva handhavande och att det är angeläget att reglerna tillämpas på ett sådant sätt att en domare som omfattas av en sådan regel inte får delta i en rättegång även om det i det särskilda fallet saknas anledning att anta att han eller hon vid handläggningen eller avgörandet av målet skulle låta sig påverkas av sitt förhållande till den ena parten.13 HFD framhåller vidare att jävsbestämmelserna måste tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen. För att avgöra om jäv föreligger måste man enligt HFD ta ställning till om det finns en rimlig grund för en objektiv iakttagare att frukta en partisk hållning hos domaren.

Se NJA 2007 s. 841.

3.1.2 HFD:s bedömning

HFD konstaterar att det visserligen är möjligt att en enskild part i ett mål där Skatteverket är den enskildes motpart kan känna misstro mot en domstol där det ingår en ledamot som är anställd vid Skatteverket, även om denne är tjänstledig från anställningen. Frågan är emellertid enligt HFD om en sådan misstro i alla lägen är objektivt berättigad.

HFD framhåller bl.a. att Skatteverket relativt nyligen omorganiserats till att bli en enda rikstäckande myndighet med ett mycket stort antal olika enheter med sinsemellan vitt skilda uppgifter och funktioner. HFD påpekar också att det i de flesta mål där Skatteverket är part inte finns någon som helst koppling till en adjungerad ledamots tidigare tjänstgöring eller till den verksamhet han eller hon avser att återvända till efter avslutad adjunktion.

HFD konstaterar att M.K. endast deltog som en av tre ledamöter i ett icke slutligt beslut i målet. M.K:s tjänstgöring vid Skatteverket avsåg dessutom annan verksamhet än sådan som var aktuell i målet hos kammarrätten. Dessutom arbetade hon på annat håll i landet än den enhet hos Skatteverket som förde talan i målet. Mot denna bakgrund anser HFD att det inte framkommit något som är ägnat att rubba tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sätt. Jävsinvändningen ogillades därför.

En ledamot i HFD var skiljaktig. Enligt henne utgjorde det förhållandet att M.K. hade kvar sin anställning hos Skatteverket som är part i målet en sådan särskild omständighet som var ägnad att rubba förtroendet till M.K:s opartiskhet i målet.

3.2 HFD:s beslut den 15 mars 2011 (mål nr 6002-10)

I beslut den 15 mars 2011 hade HFD åter anledning att ta ställning till en invändning om jäv med anledning av att en av kammarrättens ledamöter var tjänstledig från en anställning hos Skatteverket. Omständigheterna i målet var följande.

Skatteverket beslutade att beskatta en skattskyldig (G.W.) för ytterligare inkomster av tjänst. På taxeringshöjningen påfördes också skattetillägg. Förvaltningsrätten, dit G.W. överklagade, avslog överklagandet. Kammarrätten, dit G.W. fullföljde sin talan, ändrade beslutet endast på så sätt att skattetillägget undanröjdes. G.W. överklagade kammarrättens dom till HFD, men HFD meddelade inte prövningstillstånd.

Efter HFD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd fick G.W. reda på att referenten i kammarrätten var en adjungerad ledamot (R.L.) som vid den aktuella tiden var tjänstledig från sin tjänst hos Skatteverket. R.L. var hos Skatteverket anställd som särskild kvalificerad skattehandläggare vid rättsavdelningen, Skatteverkets huvudkontor. G.W. begärde därför resning av kammarrättens dom och yrkade att målet skulle återförvisas till kammarrätten för ny handläggning.

HFD kom fram till att omständigheterna i det här målet var annorlunda jämfört med omständigheterna i RÅ 2009 ref. 8. ”[R.L:s] deltagande i kammarrätten vid det slutliga avgörandet av taxeringsmålet skulle, objektivt sett, kunna ha rubbat tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sett. Jäv har därmed förelegat.”

Trots att jäv alltså ansågs ha förelegat beviljades inte resning. Detta berodde på att det inte fanns stöd i utredningen för att kammarrättens sammansättning hade påverkat utgången i målet.

3.3 Kommentar

HFD:s bedömning i RÅ 2009 ref. 8 har diskuterats vid seminarier och i flera artiklar.14 Eftersom rättsfallet innefattade en samlad bedömning av en mängd olika faktorer är det å ena sidan svårt att se prejudikatvärdet av referatet. Å andra sidan är det kanske främst metoden i problemlösningen som har ett prejudikatvärde. HFD tillämpar en tydlig måttstock för sin bedömning och förklarar att det är nödvändigt att beakta den rättsutveckling som skett och sker genom Europadomstolens domar.

Det nya beslutet innebär att gränserna för i vilka sammanhang en adjungerad ledamot får medverka har blivit klarare. Typiskt sett kan jäv anses uppkomma i alla slags mål där den adjungerade ledamotens arbetsgivare är part. Och detta är väl egentligen helt rimligt. I sådana situationer är det tydligt att motparten har anledning att känna oro för domstolens objektivitet.

Per Holstad är verksam som skattejurist vid Skeppsbron Skatt.

Se bl.a. Wiweka Warnling-Nerep, JT 2009/10 s. 233, Claes Sandgren, JT 2009/10 s. 318 samt Carl Lindstrand, JT 2009/10 s. 747.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...