Skattenytt nr 9 2011 s. 643

Skattenytt Internationellt – direkt beskattning

Syftet med den återkommande avdelningen Skattenytt Internationellt är att referera och analysera nyheter på det internationella skatteområdet, avseende direkt beskattning. Ambitionen är att Skattenytt ska tillhandahålla sina läsare med kommentarer avseende all praxis från EU-domstolen på området. Detta görs under -rubriken Aktuellt om EU-domstolens praxis. I mer varierande grad uppmärksammas även arbetet inom EU och OECD samt praxis från Högsta förvaltningsdom-stolen.

Aktuellt om EU-domstolens praxis

I målet C-267/09 Kommissionen mot Portugal var frågan om kravet på skatte-ombud för skattskyldiga personer utan hemvist i Portugal var förenligt med kapitalets fria rörlighet i EUF-fördraget och i EES-avtalet. Det aktuella kravet gällde inkomster som inte omfattades av den definitiva källskatten, det vill säga inkomster från fast egendom och kapitalinkomster.

EU-domstolen konstaterade att kravet på skatteombud utgjorde ett hinder- för kapitalets fria rörlighet enligt såväl EUF-fördraget som EES-avtalet eftersom den kostnad det innebar att avlöna ett sådant ombud kunde ha en avhållande effekt på viljan att investera i exempelvis fastigheter i Portugal. I fråga om rättfärdigande hävdade Portugal att syftet med skyldigheten att utse ett skatte-ombud var att säkerställa en effektiv skattekontroll och att bekämpa skatte-flykt. När det gällde rättfärdigandebedömningen för reglernas tillämplighet inom EU avfärdade EU-domstolen argumentet om skatteflykt med hänvisning till tidigare praxis som visar att allmänna presumtioner för skatteflykt inte är tillåtna.1 Vidare konstaterades att reglerna i princip kunde rättfärdigas med argumentet att säkerställa en effektiv skattekontroll. Dock innebar Portugals möjlighet att använda sig av mekanismerna för ömsesidigt bistånd, vilka återfinns i direktivet om myndighetssamarbete, att kravet på skatteombud inte var i förenligt med proportionalitetsprincipen.

I enlighet med senaste årens praxis gjorde EU-domstolen också i detta mål en klar åtskillnad vad gällde möjligheterna till rättfärdigande mellan EU-länder och EFTA-stater.2 Eftersom direktivet om myndighetssamarbete inte är tillämpligt i förhållande till EFTA-staterna ansågs kravet på skatteombud vara proportionerligt. Därmed kunde Portugal fortsätta att tillämpa detta krav i förhållande till begränsat skattskyldiga personer från Norge, Island och Liechtenstein.

Ytterligare ett mål är avgjort som rör kapitalets fria rörlighet, nämligen målet C-384/09 Prunus. I målet aktualiseras den intressanta frågan huruvida utomeuropeiska länder och territorier (ULT) ska likställas med medlemsstater eller tredjeländer med avseende på tillämpningen av fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för kapital. De prövade franska reglerna om beskattning av fastigheter hade redan varit uppe till prövning i målet C-451/05 ELISA, vilket gällde EU medborgare, och i målet C-72/09 Rimbaud där det i stället gällde EES-avtalets bestämmelser om kapitalets fria rörlighet mellan EU och EFTA-länderna, närmare bestämt mellan Frankrike och Liechtenstein. I Prunus var frågan om de numera upphävda franska reglerna om undantag från skatt på marknadsvärdet av franska fastigheter som ägdes av juridiska personer vars delägare hade hemvist inom EU, också skulle tillämpas i förhållande till del-ägare med hemvist i ULT, i detta fall Brittiska Jungfruöarna.

För att bli undantagen beskattning krävdes att vissa uppgifter om fastigheterna och om delägarna i den juridiska personen lämnades till skattemyndigheten. För utländska juridiska personer krävdes dessutom att de måste vara hemmahörande i ett land med vilket Frankrike slutit ett handräckningsavtal eller ett skatteavtal med diskrimineringsförbud som omfattade de aktuella juridiska personerna. Syftet med reglerna var att motverka att fysiska personer kringgick förmögenhetsbeskattningen av fastigheter genom att placera ägandet i ett bolag. Varken handräckningsavtal eller skatteavtal fanns mellan Frankrike och Brittiska Jungfruöarna.

Eftersom hindersprövningen går till på samma sätt inom EU som i förhållande till tredje land är det inte förvånande att utgången av prövningen i denna del blev den samma i Prunus som i ELISA och i Rimbaud, d.v.s. att de franska reglerna utgjorde ett hinder för kapitalets fria rörlighet.3 Den normalt sett efterföljande rättfärdigandebedömningen uteblev dock p.g.a. att de franska bestämmelserna varit i kraft före den 31 december 1993, vilket enligt artikel 64.1 FEUF innebär att sådana restriktionen i förhållande till tredje land är tillåtna. Genom att låta den aktuella restriktionen omfattas av denna s.k. standstill-bestämmelse klassificerade EU-domstolen Brittiska Jungfruöarna som ett tredje land vad gäller tillämpningen av artiklarna 63 och 64 FEUF. Ett klargörande vad gäller betydelsen av t.ex. administrativt samarbete i förhållande till ULT uteblev därmed.

Maria Hilling, docent, forskare och lärare vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.

Se t.ex. mål C-451/05 ELISA, p. 91.

Se t.ex. mål C-72/09 Rimbaud.

Ståhl, Persson Österman, Hilling och Öberg, EU-skatterätt, 2011, s. 145.