EU-domstolens domar

Katia Cejie och Maria Hilling

I Dragos Constantin Târsia,1 som meddelades av domstolens stora avdelning, aktualiserades frågan om återbetalning av felaktigt uttagen skatt. I målet hade Târsia importerat en bil till Rumänien från Frankrike. När han registrerade bilen i Rumänien blev han tvungen att betala en särskild skatt. Târsia ansåg att skatteuttaget stred mot artikel 110 FEUF och väckte talan i ett tvistemål och yrkade att skatten skulle återbetalas. Domstolen, i första instans, biföll talan. Den rumänska staten överklagade domen och domstolen i andra instans beslutade att endast en del av den särskilda skatten som hade betalats av Târsia skulle återbetalas. Domstolen menade att det endast var mellanskillnaden mellan den betalda skatten och den utsläppsskatt som därefter hade beslutats om i en särskild regeringsdekret avseende utsläppsskatter avseende motorfordon som skulle återbetalas. Efter det att EU-domstolen meddelat dom i Tatu2 och konstaterat att en sådan utsläppsskatt som beslutats om i regeringsdekretet från år 2008 utgjorde ett hinder mot artikel 110 FEUF ansökte Târsia om resning. Târsia ansåg således att hela den särskilda skatt som uttogs vid registreringen av personbilen borde återbetalas till honom. Enligt de rumänska processreglerna är det inte möjligt att ansöka om resning av ett lagakraftvunnet domstolsavgörande i tvistemål, trots att det handlar om ett åsidosättande av unionsrätten. En sådan ansökan kan dock ges in enligt de processuella regler som gäller i förvaltningsmål. Den rumänska domstolen ställde, mot bakgrund av denna skillnad i möjlighet till resning i de olika måltyperna frågan till EU-domstolen. Frågan var om unionsrätten3 utgjorde ett hinder för den nationella lagstiftningen att i vissa måltyper (förvaltningsmål) medge resning när det var fråga om åsidosättande av principen om unionsrättens företräde, medan det inte var möjligt i andra måltyper (tvistemål och brottmål).

Den första fråga som EU-domstolen hade att ta ställning till var om tolkningsfrågan kunde tas upp till sakprövning.4 EU-domstolen konstaterade att frågan kunde tas upp till sakprövning beträffande måltyperna förvaltningsmål och tvistemål, men inte rörande brottmål eftersom denna del av frågan inte hade samband med saken i det nationella målet. I sak konstaterade EU-domstolen, med hänvisning till tidigare praxis, att medlemsstaterna i princip är skyldiga att återbetala skatter och avgifter (jämte ränta) som har tagits ut i strid med unionsrätten. Å andra sidan framhåller EU-domstolen vikten av att säkerställa en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättskipning, vilket innebär att en dom som har vunnit laga kraft efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristen för dessa har löpt ut inte längre ska kunna angripas. Därefter förklarar EU-domstolen innebörden av likhetsprincipen och effektivitetsprincipen.5 I korthet innebär likhetsprincipen ett förbud för medlemsstaterna att införa processuella regler som gör det mindre förmånligt att ansöka om återbetalning av skatt när ansökan grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten än när den grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt. Detta, klargör domstolen, innebär dock inte att det krävs en likvärdig möjlighet när det gäller olika typer av mål. Att ge en lagakraftvunnen dom i tvistemål rättskraft på så sätt att någon ändring inte är möjlig (trots att den strider mot unionsrätten) utgör inte ett hinder, oaktat att en lagakraftvunnen dom i ett förvaltningsmål (som strider mot unionsrätten) kan ändras. En doms rättskraft är även betydelsefull i förhållande till effektivitetsprincipen. Târsia har mot bakgrund av detta inte möjlighet att få resning eftersom den lagakraftvunna domen var ett tvistemål. Att neka honom detta stred inte mot likhetsprincipen eller effektivitetsprincipen och något hinder mot EU-rätten förelåg således inte.

Börje Leidhammar

EU-domstolens dom den 8 september 2015, mål nr C-105/14 (stora avdelningen). Domstolen besvarade i domen en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF framställd av Tribunale di Cuneo (Italien). Av processuellt störst intresse för svenskt vidkommande är därvid frågan om preskriptionsavbrott kan medföra att skattebrott, i det här fallet mervärdeskattebedrägerier utförd av en liga med hjälpa av bl.a. brevlådeföretag och falska fakturor, inte kan lagföras. I domen hänvisas till tillämpliga bestämmelser i bl.a. artikel 325 FEUF att unionen och medlemsstaterna ska bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Vidare har medlemsstaterna förbundit sig att vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, som de vidtar för att bekämpa bedrägerier och som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen. Medlemsstaterna har också förbundit sig att belägga förfaranden som nu avses med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder och således verka för att förhindra skatteundandragande, skatteflykt eller missbruk, se K. 3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd för Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 316 s. 48) och artikel 131 i direktiv 2006/112.

Förlängning av preskriptionstiden i Italien för den mervärdesskattebedrägerier som nu omnämnts kan göras med endast en fjärdedel av den inledande preskriptionstiden. Sistnämnda tid är högst fem år för den som enbart deltagit i ligan och högst sju år för den som bildat ligan. I Italien tar denna typ av mål enligt domen så lång tid att straffrihet i praktiken inte är ett undantag utan huvudregel. Vidare är det vanligtvis omöjligt för italienska skattemyndigheter att återkräva den skatt som undanhållits genom det ifrågavarande brottet. Om den hänskjutande domstolen drar slutsatsen att de berörda nationella bestämmelserna inte uppfyller det unionsrättsliga kravet att åtgärderna för att bekämpa mervärdeskattebedrägeri ska vara effektiva och avskräckande gäller följande. Det ankommer det enligt EU-domstolen på nämnda domstol att säkerställa unionsrättens fulla verkan och, vid behov, underlåta att tillämpa nämnda bestämmelser och att på så sätt neutralisera den effekt som straffrihet medför, punkt 46 i domen. Den hänskjutande domstolen behöver därvid inte (jag tolkar det som inte är skyldiga att) begära eller invänta att bestämmelserna först upphävs genom lagstiftning eller annat konstitutionellt förfarande. Enligt min mening är EU-domstolen uppenbarligen beredd att gå långt för att medlemsländerna ska uppfylla sina åtaganden gentemot EU på bekostnad av innehållet i nationell lagstiftning.

I Sverige följer av 35 kap. 1 § BrB att preskriptionstiden för grovt skattebrott, räknat enligt 4 § från den dag brottet begicks, är 10 år utan möjlighet till förlängning. Det torde i praktiken betyda att EU-domstolens avgörande den 8 september 2015 i mål C-105/14 kommer att ha liten om ens någon betydelse i den svenska nationella tillämpningen avseende preskription av skattebrott. Handläggningstider på upp till 10 år ifrån det att brottet begicks tills misstanke delgivits den misstänkte eller åtal väckts för grovt skattebrott är lyckligtvis sällan eller aldrig förekommande i Sverige.

Katia Cejie & Maria Hilling respektive Börje Leidhammar