EU-domstolens domar

C Övriga EU-domar

I mål SKO-Energo s.r.o.,1 prövades frågan om gåvobeskattning av utsläppsrätter som hade tilldelats gratis stred mot artikel 10 i utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG).2 Syftet med handelsdirektivet är att bidra till ett effektivt fullgörande av de åtaganden som EU och medlemsstaterna har förbundit sig till genom bland annat Kyotoprotokollet. Enligt artikel 10 i direktivet föreskrevs att under perioden 2008–2012 skulle minst 90 procent av utsläppsrätterna fördelas gratis. Av den tjeckiska lagstiftningen som var föremål för prövning av EU-domstolen följde (något förenklat) att en gåvoskatt skulle tas ut på utsläppsrätter för växthusgaser som hade tilldelats gratis under åren 2011–2012.

Enligt etablerad praxis från EU-domstolen framgår att artikel 10 i direktivet utgör ett hinder för att ta ut avgifter för tilldelningen av utsläppsrätterna. Även att i efterhand ta ut en avgift för tilldelningen utgör enligt tidigare praxis ett hinder.3

EU-domstolen konstaterade, i nu aktuellt mål, inledningsvis att gåvobeskattningen utgjorde ett hinder.4 Den tjeckiska regeringen menade dock att gåvobeskattningen i praktiken belastade mindre än tio procent av det totala värdet av de utsläppsrätter för växthusgaser som medlemsstaten delar ut. I denna del konstaterade EU-domstolen att begränsningen av de tio procenten som får tilldelas mot vederlag ska, med beaktande av likhetsprincipen, bedömas utifrån de ekonomiska aktörerna i varje berörd sektor och inte i förhållande till det totala antalet utsläppsrätter som en medlemsstat utfärdar.5 Därefter gav EU-domstolen den nationella domstolen i uppdrag att pröva om den nationella begränsningen var förenlig med dessa principer.

Målet de Ruyter,6 ligger i gränslandet mellan sociala avgifter och direkt beskattning. Av målet framkommer att de sociala avgifterna som togs ut i Frankrike kunde klassificeras som en skatt på kapitalinkomster snarare än en avgift för social trygghet. Mot bakgrund av detta har vi valt att ta med målet i detta sammahang. Frågan i målet var således om det uttag av egenavgift som togs ut på kapitalinkomster skulle omfattas av artikel 4 i förordningen 1408/717 enbart av den anledningen att de bidrog till finansieringen av Frankrikes obligatoriska system för social trygghet.

Bakgrunden i målet var att de Ruyter, som var nederländsk medborgare, hade bosatt sig i Frankrike men samtidigt var anställd av ett nederländskt bolag. De Ruyter deklarerade sina förvärvsinkomster och kapitalinkomster (inklusive livräntebelopp) i Frankrike. Problemen uppkom då Frankrike ålade de Ruyter att betala sociala avgifter på kapitalinkomsterna. Enligt huvudprincipen enligt förordning 1408/71 om social trygghet ska sociala avgifter endast betalas till ett land, nämligen arbetslandet (Nederländerna i detta fall), vilket även hade skett i de Ruyters fall avseende förvärvsinkomsterna. De Ruyter menade därför att de dubbla uttagen av sociala avgifter på samma inkomst stred mot artikel 13 i förordningen.

En skillnad i detta mål jämfört med tidigare praxis avseende sociala avgifter är att det i aktuellt mål handlar om avgifter på andra inkomster än förvärvsinkomster (dvs. kapitalinkomster),8 varför domstolen inledningsvis hade att ta ställning till om dessa avgifter omfattades av förordningen (artikel 4). EU-domstolen besvarade frågan jakande och menade att det saknades betydelse att man i nationell rätt såg avgiften som en skatt och att det inte gick att härleda en motprestation i form av en förmån från avgiften. Vidare konstaterade EU-domstolen, med stöd av tidigare praxis, att det även saknar betydelse att det inte handlar om avgifter på förvärvsinkomster. Det avgörande är istället att en person är försäkrad (obligatoriskt eller frivilligt) mot en eller flera risker enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet (jfr artikel 1a i förordningen).9 Därefter konstaterade EU-domstolen att de lagvalsregler som förskrevs i förordningen gällde, vilket innebär att sociala avgifter endast fick tas ut av Nederländerna.10 Som vi tolkar domen skulle omständigheten att Nederländerna eventuellt inte har sociala avgifter på kapitalinkomster inte föranleda en annan bedömning.11

Här kan en tydlig skillnad mot den praxis från EU-domstolen rörande direkta skatter identifieras. Att två medlemsstater parallellt utövar sin beskattningsrätt, vilket kan föranleda internationell juridisk dubbelbeskattning, utgör inte ett hinder mot de fria rörligheterna då ingen av de inblandade staterna har gjort sig skyldig till negativ särbehandling.12 När det gäller sociala avgifter sker en första bedömning i förhållande till förordningen om social trygghet. Denna förordning har en huvudregel som innebär att avgifter endast får tas ut i ett land, varför ett uttag av dubbla avgifter i princip inte är tillåtet.

I målet, Marlène Pazdziej,13 prövades frågan hur artikel 12 andra stycket i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier skulle tolkas i förhållande till de franska reglerna om beräkning av beloppstak vid boendebeskattning (en lokal och regional skatt).

Av första stycket i artikel 12 framgår i princip att unionens tjänstemän och övriga anställda är skyldiga att betala skatt till unionen på löner och arvoden som de får av unionen. Andra stycket lyder: ”De ska vara befriade från nationella skatter på de löner och arvoden de får av unionen.” Av EU-domstolens tidigare praxis framgår dels att tjänstemännens löner ska beskattas av unionen och att övriga inkomster beskattas av medlemsstaterna, dels att undantaget i andra stycket i artikel 12 endast avser nationella skatter av samma slag som de unionsskatter som utgår på samma typ av inkomster. Detta innebär till exempel att andra stycket förhindrar att medlemsstaterna använder lönerna från unionen vid fastställande av en progressiv skattesats på de inkomster som unionen inte beskattar.14

I målet yrkade EU-tjänstemannen Marlène Pazdziej att hennes inkomst från unionen inte skulle medtas vid beräkningen av den skattemässiga referensinkomst som användes för att fastställa beloppstaket för den franska boendeskatten. Enligt den franska lagstiftningen beaktades unionstjänstemännens löner och arvoden vid fastställandet av beloppstaket. EU-domstolen har i tidigare praxis konstaterat att den franska boendeskatten saknar koppling till de löner och arvoden som unionen betalar ut och därför inte kan likställas med en beskattning av löner eller arvoden från unionen.15 I korthet innebar detta att andra stycket i artikel 12 i protokollet inte utgjorde ett hinder för att beakta löner och arvoden vid fastställandet av beloppstaket för boendeskatt.

Katia Cejie & Maria Hilling