E Mervärdesskatt

1 Inledning

Högsta förvaltningsdomstolens (nedan HFD) avgöranden avseende mervärdesskatt år 2016 omfattar endast åtta mål. Av dessa utgör sex referatmål och två notismål. Fyra mål är överklagade förhandsbesked. Året präglades av mål rörande skatteplikt, med ett par intressanta undantag avseende bl.a. den frivilliga skattskyldigheten.

Rättsfallen är uppdelade efter vilket kapitel i mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som de huvudsakligen hänför sig till enligt följande:

2 Omsättning

3 Skatteplikt

4 Frivillig skattskyldighet

5 Vinstmarginalbeskattning

2 Omsättning

Mervärdesskatterättsligt är handels- och kommanditbolag skattesubjekt och utgångspunkt är att bolagsmännen genom sitt bolagsmannaskap aktivt deltar i bolagets verksamhet. De tjänster som delägaren utför i handelsbolaget tillhandahålls av handels- eller kommanditbolaget som juridisk person och inte av delägaren. I undantagsfall kan en delägare själv bli skattskyldig till mervärdesskatt för tjänster som denne utför till handels- eller kommanditbolaget.

EU-domstolen har uttalat att arbeten som utförs av medlemmarna i ett enkelt bolag i enlighet med bolagsavtalet och som svarar mot bolagsmannens ansvar enligt bolagsavtalet inte ska ses som omsättning av vara eller tillhandahållande av tjänst mot ersättning till det enkla bolaget. När en bolagsman utför mer än det arbete som åligger denne enligt bolagsavtalet, och detta föranleder en betalning är detta ytterligare arbete däremot en omsättning som kan medföra skattskyldghet till mervärdesskatt, se mål C-77/01, EDM.

Det är vanligt att olika typer av fonder sätts upp i form av kommanditbolag och att komplementären i kommanditbolaget är förvaltare av fonden. Så var också fallet i HFD 2016 ref. 58 från den 21 juni. Kommanditdelägarna var olika institutionella investerare. Förvaltningsuppdraget reglerades i ett bolagsavtal mellan komplementären och kommanditdelägarna. För förvaltningstjänsterna betalade kommanditbolaget ett särskilt förvaltningsarvode som under de första åren utgick med ett belopp motsvarande en viss procent av det kapital som kommanditdelägarna utfäst sig att investera i fonden. Därefter beräknades arvodet med utgångspunkt i av fonden gjorda investeringar i olika portföljbolag. Eventuella framtida vinster vid försäljning av portföljbolag skulle enligt bolagsavtalet fördelas proportionellt mellan bolagsmännen tills dessa återfått det investerade kapitalet jämte ränta.

Skatteverket ansåg att förvaltningsarvodet utgjorde ersättning för skattepliktiga tjänster som komplementären tillhandahållit fonden, varför det var skattepliktigt. Komplementären överklagade Skatteverkets beslut. Förvaltningsrätten biföll överklagandet då domstolen fann att komplementären inte uppträtt självständigt gentemot fonden utan hade agerat i kommanditbolagets (fondens) namn när komplementären förvaltade fonden. Ett sådant fullföljande av sina åtaganden i enlighet med bolagsavtalet utgjorde därför inte omsättning i ML:s mening. Kammarrätten delade förvaltningsrättens bedömning varpå Skatteverket överklagade till HFD.

HFD konstaterade inledningsvis att det följer av flera avgöranden från EU-domstolen att tillhandahållande av tjänst mot ersättning endast föreligger om det ett direkt samband mellan den tillhandahållna tjänsten och det motvärde som erhålls och att ett sådant direkt samband förutsätter att det finns ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer där ersättningen utgör det faktiska motvärdet. I det aktuella fallet skulle fonden betala ett förvaltningsarvode som inte var kopplat till fondens resultat. Domstolen konstaterade att komplementären och fonden båda hade fullgjort sina åtaganden enligt bolagsavtalet. Det medförde att det var fråga om ett ömsesidigt utbyte av prestationer där förvaltningsarvodet utgjorde det faktiska motvärdet för de tjänster som komplementären tillhandahöll. Det var därför fråga om omsättning av tjänst enligt ML.

Frågan om en bolagsmans förvaltning av handels- eller kommanditbolag utgjort omsättning i ML:s mening har prövats i olika sammanhang i svenska domstolar. Ofta har det då varit fråga om konsultverksamheter som bedrivits i kommanditbolagsform. I dessa mål har skiljelinjen ofta varit om ersättningen enligt bolagsavtalet är beroende av resultatet i kommanditbolaget eller om det var mer att likna vid ett uppdragsförhållande där ersättning betalas för faktiskt tillhandahållna tjänster. Nu aktuellt mål har större likhet med den senare kategorin eftersom ersättningen saknade koppling till resultatet i fonden. HFD:s resonemang i detta avseende synes vara hämtat från EU-domstolens praxis rörande enkla bolag och andra samarbeten i bolagsform (mål C-77/01 EDM), även om HFD inte refererar till det. HFD:s avgörande är ett värdefullt klargörande vad gäller betydelsen av hur ersättningen för bolagsmäns arbete fastställs.

En liknande frågeställning prövades i ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden som senare fastställdes i HFD 2016 not. 29 den 8 november. Målet gällde ett samarbete att bedriva lotteriverksamhet där ett aktiebolag, enligt samarbetsavtalet, ansvarade för att utveckla, marknadsföra, sälja, administrera och redovisa lotterierna och en förening ansvarade framförallt för att ansöka om lotteritillstånd. Fråga var då om bolagets åtaganden enligt samarbetsavtalet och den resultatandel som bolaget erhöll skulle utgöra omsättning i mervärdesskattehänseende. Bolaget hade rätt till 15 procent av försäljningspriset för varje såld lott. HFD fann att fördelning av ansvar, inflytande, arbetsuppgifter och ersättning enligt avtalet inte skulle medföra att parterna därigenom bedrev gemensam verksamhet. Såväl bolaget som föreningen ansågs därför bedriva egen verksamhet och bolaget var skattskyldigt för sin verksamhet.

Frågan i denna dom skiljer sig från HFD 2016 ref. 58 på så sätt att det i detta mål var frågan om en gemensam verksamhet överhuvudtaget förelåg, medan frågan i HFD 2016 ref. 58 var när en bolagsman utför arbete som låg utanför den gemensamma verksamheten. Detta senare fall kan uppfattas som en restriktivare tolkning av vad som kan anses omfattas av ett samarbetsavtal om att bedriva en gemensam spelverksamhet i ett enkelt bolag. Tidigare har det normalt varit tillräckligt att parterna skulle bedriva en verksamhet tillsammans där varje part bidrog med olika tjänster. Enligt HFD måste man nu även bedöma fördelning av ansvar, inflytande, arbetsuppgifter och ersättning enligt samarbetsavtal för att avgöra om det avser en gemensam verksamhet eller inte. Ofta är det som ska avgöras i fall som detta om det är fråga om ett samarbete eller ett uppdragsförhållande. HFD ansåg i detta mål att det var fråga om ett uppdragsförhållande. Omständigheter som skulle kunna tyda på att det var ett samarbete kunde vara om det förelåg någon form av risk- eller resultatfördelning. Det är noterbart att HFD inte valt att hänvisa till HFD 2016 ref. 58 och just lyfta fram kopplingen mellan det utförda arbetet och det faktiska motvärdet. Givet det tidigare målet framstår utgången här som tämligen väntad eftersom ersättningen i det nu aktuella fallet utgjordes av en procentsats på försäljningen. Hade ersättningen istället utgjorts av en andel i resultatet i den gemensamma verksamheten hade utgången möjligen blivit en annan.

3 Skatteplikt

Kan en discjockeyverksamhet omfattas av undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 11 § 1 ML och kan detta betraktas som sådana konserter för vilken reducerad skattesats ska tillämpas enligt 7 kap. 1 § tredje stycket 5 ML? Frågan uppkom i ett överklagat förhandsbesked. Förutsättning för tillämpning av det nämnda undantaget är att det gäller en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk som omfattas av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Den aktuella frågan i ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden gällande detta undantag avsåg en discjockeyduo som via sina bolag tillhandahöll tjänster som innefattade att spela upp egna och andra artisters studioinspelningar samt sammanfoga de olika låtarna till en enhet. Förutom detta utfördes en show bestående i användandet av rökmaskiner och ljusanläggning där duon ”vevar med händerna och rör sig i takt med musiken”.

I HFD 2016 ref. 5 angavs som utgångspunkt för bedömningen att duon spelar upp egna och andras låtar och att dessa musikstycken var för sig utgjorde upphovsrättsligt skyddade verk. För att kunna avgöra om så var fallet anlitade HFD Institutet för immaterialrätt och marknadsrätt (IFIM) för ett utlåtande. Av detta, som upprättats av professor Per Jonas Nordell och professor Jan Rosén, framgår bl.a. följande.

Med utgångspunkt i den vida definitionen av utövande konstnärer som anges i artikel 3 a i 1961 års Romkonvention om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag till att avse sångare, musiker, dansörer och andra personer som sceniskt framställer, sjunger, reciterar, deklamerar, medverkar i eller på annat sätt framför litterära eller konstnärliga verk, är det – mot bakgrund av bedömningsunderlagen, inte minst genom samordningen av framförandet av musikaliska verk och scenaktiviteter – uppenbart att duon framträder som utövande konstnärer enligt 45 § upphovsrättslagen.

HFD fann att samtliga delar av framträdandet – mixandet av musikstycken, rök- och ljusshow, projektion av filmsekvenser, duons uppträdande på scenen och kommunikation med publiken – framstår som en integrerad och sammanhängande helhet som är ägnad att lyfta fram musiken och levandegöra den på ett sådant sätt att det är fråga om utövande konstnärers framförande av konstnärliga verk. Undantaget från skatteplikt var därför tillämpligt. Den andra frågan besvarade HFD så att framträdandena ansågs utgöra konserter och därmed jämförliga föreställningar där inträdet skulle beskattas med skattesatsen 6 %. Här anförde HFD att publiken befann sig på golvet framför den scen där duon spelade upp musik och framförde sin show. Publiken rörde sig visserligen i takt med musiken, men uppträdde inte som på ett dansgolv utan hade sin uppmärksamhet riktad mot scenen och duons musikaliska och sceniska framträdande.

De här bedömda bestämmelserna angående såväl undantaget från skatteplikt för artistframträdande som den reducerade skattesatsen för inträde till konserter skapar svåra tillämpningsproblem. Inte minst är det besvärligt med en direkt hänvisning i ML till upphovsrättslagen. Att kopplingen till upphovsrättslagen vållar problem visar även detta mål, där sökandebolagen hade åberopat ett utlåtande avseende upphovsrättslagen av en annan professor, Gunnar Karnell. Denne kom då fram till att vad som tillförts av duon till publiken inte framträdde som resultat av någon konstnärlig regi. Duon sammanförde därvid publiken bl.a. musikaliska verk eller delar av verk med åthävor och effekter. Detta var inte konstnärligt ägnade framföranden av respektive verk eller delar av verk som var upphovsrättsligt skyddade varför undantaget i ML inte borde vara tillämpligt enligt Karnell.

Målet har kommenterats av professor Eleonor Kristoffersson, Skattenytt 2016 sid 824, Discjockeyframträdande – konsert och framförande av upphovsrättsligt skyddat verk. Professor Kristoffersson är av uppfattningen att HFD tillämplat såväl undantaget från skatteplikt i 3 kap. 11 § ML och bestämmelsen om reducerad skattesats i 7 kap. 1 § tredje stycket 5 ML förhållandevis generöst.

I HFD 2016 ref. 6 prövades om transaktioner i den elektroniska valutan bitcoins var undantagna från momsplikt. Målet hänsköts först till EU-domstolen av HFD. Målet är ett illustrativt exempel på när en föråldrad lagstiftning möter teknikutvecklingen. Det är också ett speciellt mål på så sätt att det inte är så ofta som ett svenskt mål om mervärdesskatt möter sådan internationell uppmärksamhet.1

Enligt förutsättningarna var det en person, som i enskild firma eller bolag, skulle bedriva handel med bitcoins. Bitcoins kunde köpas in från privatpersoner, företag eller växlingssajter. Försäljningen skulle sedan ske från eget lager eller genom att inköp gjordes i samband med försäljningen. Det var således fråga om handel i eget namn och inte om förmedling i ML:s mening. Frågan i ärendet var om transaktionerna i bitcoins utgjorde transaktioner i lagligt betalningsmedel eller ej. Handel med lagliga betalningsmedel är undantaget från momsplikt enligt 3 kap. 23 § ML och enligt 135.1.e i mervärdesskattedirektivet 2006/112/EG. Av utredningen i ärendet framgår att Europeiska Centralbanken i en rapport om virtuella valutor funnit att bitcoins inte har status av legalt betalningsmedel. Å andra sidan är handel med bitcoins anmälningspliktigt enligt Finansinspektionen.

Som angivits ovan valde HFD att hänskjuta målet till EU-domstolen, mål C-264/14 Hedqvist. HFD ställde två frågor till EU-domstolen. Den första var om växlingstransaktioner mellan en traditionell valuta och en virituell valuta utgjorde tillhandahållande av tjänst mot ersättning. Den andra frågan var om sådana växlingstransaktioner, om de utgjorde omsättning av tjänst mot ersättning, var undantagna från skatteplikt såsom finansiella tjänster.

Med utgångspunkt i EU-domstolens dom fann HFD att bitcoins var ett betalningsmedel som användes på ett motsvarande sätt som legala betalningsmedel och även visade stora likheter med elektroniska pengar. De omfrågade transaktionerna utgjorde därför enligt HFD sådana som undantas från momsplikt i artikel 135.1.e mervärdesskattedirektivet. En sådan slutsats ansågs även förenlig med syftet med undantagen i artikel 135.1.b–g, nämligen att undvika de svårigheter som finns med att momsbelägga finansiella tjänster.

I detta mål gör HFD en till synes extensiv tillämpning av undantaget från mervärdesskatteplikt, som ju normalt ges en mer restriktiv tillämpning. I vart fall vid en läsning av ML kan det framstå så, dock ger mervärdesskattedirektivet utrymme för den tolkning som HFD och EU-domstolen kom fram till.

Vid tillhandahållanden av såväl lokaler som mervärdesskattepliktiga tjänster uppstår ofta frågan om detta ska betraktas som ett eller flera tillhandahållanden och om det utgör ett tillhandahållande huruvida det är skattepliktigt eller ej. En sådan fråga har varit uthyrning av konferenslokaler med samtidigt tillhandahållande av skattepliktiga konferenstjänster. Där ansågs tidigare lokalen vara den dominerande delen i tillhandahållandet som kunden primärt efterfrågade, men genom ett förhandsbesked (HFD 2007 ref. 33) ändrades detta synsätt och hela tillhandahållandet blev skattepliktigt. HFD motiverade detta med att lokalupplåtelsen i ett sammansatt konferensarrangemang endast var ett medel att på bästa sätt kunna tillhandahålla kunden den efterfrågade tjänsten avseende arrangemanget. EU-domstolen har på motsvarande sätt i mål C-55/14, Luc Varenne, funnit att ett gemensamt tillhandahållande av en fotbollsarena (upplåtelse av fastighet) och andra skattepliktiga tjänster (förvaltning, underhåll, städning m.m.) i sin helhet var ett skattepliktigt tillhandahållande.

HFD har i en dom (HFD 2008 not. 48) ansett att en tjänst avseende upplåtelse av serverrack i en datorhall tillsmamans med andra tjänster (tillgång till kommunikationsnät, kyla, ström och säkerhetsskydd) i sin helhet utgjorde upplåtelse av fastighet och var därför undantaget från skatteplikt. Med bl.a. hänsyn till ovan nämnda dom från EU-domstolen sökte ett företag förhandsbesked och anförde att hela tillhandahållandet skulle anses vara skattepliktigt. Skatterättsnämnden instämde i denna bedömning. Till skillnad mot det tidigare målet i HFD ansåg nämnden att det nya ärendet innefattade fler element som skulle säkerställa såväl driftsäkerhet som säkerhet kring kundernas tillgång till sin IT-utrustning och som var nödvändiga för att serverracket skulle kunna utnyttjas på åsyftat sätt. HFD fann dock i HFD 2016 ref. 75 att bolagets tillhandhållande här skiljde sig varken till omfattning eller till karaktär på ett avgörande sätt från det tidigare målet och att det då saknades skäl att göra en annan bedömning än tidigare. HFD fann då att hela tillhandahållandet skulle utgöra ej skattepliktig upplåtelse av fastighet.

Även om förhållandena var likartade i detta mål jämfört med HFD 2008 not 48 har rättspraxis, inte minst genom den ovan nämnda EU-domen i målet, Luc Varenne, medfört ett ändrat synsätt när det gäller tillhandahållanden som innehåller såväl mervärdesskattefria lokalupplåtelser som mervärdesskattepliktiga tjänstetillhandahållanden. Lokaldelen har därvid bedömts som underordnad de övriga tjänsterna och hela tillhandhållandet har ansetts skattepliktigt. En viktig komponent i en sådan bedömning är vad kunden primärt efterfrågar, vilket även framgår av EU-domen C-349/96, Card Protection Plan. Vid uthyrning av serverracker i datorhallar med andra tjänster måste det då anses tveksamt om kunderna verkligen efterfrågar själva utrymmet i datorhallen och inte de övriga tjänsterna. Denna tjänst, som betecknas colocationtjänst, är vanligt förekommande idag och det hade varit intressant att få denna fråga prövad i EU-domstolen då det är ett tillhandahållande som hanteras olika i olika medlemsstater. Det finns medlemsstater som anser att detta inte är en fastighetstjänst. Det är omöjligt att förutspå hur EU-domstolen hade dömt om HFD valt att hänskjuta målet, det är inte helt klart att EU-domstolen då kommit till samma slutsats som HFD – men då hade HFD åtminstone bidragit till en harmoniserad bedömning inom den gemensamma marknaden.

4 Frivillig skattskyldighet

Frivillig skattskyldighet för uthyrning av lokaler kan tillämpas för utyrning till kommuner oavsett att det inte bedrivs någon mervärdesskattepliktig verksamhet i dessa (3 kap. 3 § 2 st. ML), vilket annars normalt krävs. Det får dock inte avse stadigvarande bostad. När en fastighetsägare hyr ut lokaler till kommuner för äldreboende eller vårdboende omfattar uthyrningen ofta såväl direkta bostäder som matsalar, trivsellokaler m.m. för de boende. Dessutom förekommer personallokaler som anställda i kommunen helt disponerar. Denna personal är då verksam i övriga lokaler, normalt dock inte i bostäderna. Sådana övriga lokaler har i tidigare rättspraxis (Kammarrätten i Stockholm)2 bedömts utgöra en del av den stadigvarande bostaden varför fastighetsägaren inte kunnat ha frivillig skattskyldighet vid uthyrning till kommunen för sådana lokaler. Den frivilliga skattskyldigheten har endast ansetts tillämplig för personallokalerna.

I HFD 2016 ref. 513 ansågs sådana lokaler inte utgöra stadigvarande bostad. Berörda lokaler avsåg kök med matplatser, allrum och TV-rum. Målet gällde även om frivillig skattskyldighet kunde omfatta uthyrning av gemensamma lokaler i fastigheten såsom entréer, trapphus och korridorer. De förstnämnda lokalerna ansåg HFD inte kunde betraktas som nödvändiga biutrymmen till bostäderna utan som lokaler, vilka kunde hyras ut för annan verksamhet. De boendes egna lägenheter innehöll de faciliteter som är normala för en lägenhet i det allmänna bostadsbeståndet, såsom köksdel, vardagsrum, sovrum och hygienutrymmen. Anledningen till att de boende vistades i de nämnda lokalerna med motsvarande faciliteter kunde då, enligt HFD, inte anses vara att den utrustning som fanns där saknades i de egna bostäderna. Kommunens personal fanns vidare alltid på plats i dessa lokaler med betydande arbetsinsatser. HFD fann då att uthyrningen av aktuella lokaler inte kunde anses utgöra stadigvarande bostad och att fastighetsägaren därför skulle beviljas frivillig skattskyldighet för uthyrning av lokalerna till kommunen.

Målet omfattade inte fastighetsägarens uthyrning av bostäderna utan endast de angivna lokalerna. Denna omständighet torde dock inte ha påverkat utgången i målet. Det förekommer att fastighetsägare hyr ut hela fastigheter till kommuner med såväl bostäder som vårdlokaler. Även i sådana fall bör numera frivillig skattskyldighet kunna tillämpas för lokaler som avser exempelvis kök med matplatser, allrum och TV-rum. Sådana lokaler har i målet tidigare betecknats som gemensamma lokaler, vilket torde vara en felaktig benämning och mer korrekt är att kalla dem för vårdlokaler. Kommunens personal bedrev sin vårdverksamhet i dessa lokaler. Däremot utgör entréer, trapphus och korridorer gemensamma lokaler för såväl bostäderna som vårdlokalerna. En slutsats av målet är att begreppet stadigvarande bostad ska begränsas till själva bostaden och inte utvidgas till lokaler utanför denna. Det förutsätter att bostaden är normalt utrustad enligt det allmänna bostadsbeståndet.

I HFD 2016 ref. 50 bedömdes om uthyrningen av en fastighet till en kommun som använde den för att tillhandahålla personer i aktivt missbruk boende och stöd kunde omfattas av frivillig skattskyldighet eller om det skulle ses som uthyrning av stadigvarande bostad.

Syftet med kommunens verksamhet i den här aktuella fastigheten var att erbjuda personer med missbruksproblem en tillfällig vistelse i avvaktan på att boendefrågan skulle kunna lösas på ett mer permanent sätt. Dessutom erbjöd kommunen öppenvård i fastigheten för personer som ville delta i aktiviteter i en drogfri miljö. Boenderummen hade hygienutrymmen men inga kök. Måltider erbjöds från kök bemannat med personal. HFD konstaterade här att utformningen av byggnaden härigenom i ett väsentligt avseende skiljde sig från bostäder i det allmänna bostadsbeståndet. Verksamheten här ansåg HFD primärt inte var anpassad för att stödja hemlösa personer utan personer med missbruksproblem. All verksamhet, inklusive boendeverksamheten, var inriktad för att ge hjälp och stöd till missbrukare och personer med samsjuklighet av psykisk sjukdom. De boende kunde ha en annan bostad som de på grund av missbruket inte kunde utnyttja. Man fick endast tillgång till rummet en natt i taget, man fick ingen nyckel till rummet och man var inte garanterad att få behålla samma rum om man stannade ytterligare någon natt. Den omständigheten att de boendes tillgång till rummen var begränsad när det gällde tillgänglighet, möjlighet att inreda och ta emot besök talade, enligt HFD, emot att boendet fyllde en funktion som motsvarade ett boende på den allmänna bostadsmarknaden. Uthyrningen av bostadsrummen ansågs därför inte vara en uthyrning som avsåg stadigvarande bostad, vilket då inte heller kunde gälla uthyrning av övrig yta i byggnaden. Uthyrningen skulle därför omfattas av den frivilliga skattskyldigheten.

HFD gjorde i målet jämförelse med två tidigare mål som också gällde frågan om begreppet stadigvarande bostad, RÅ 2005 not. 78 (tröskelboende för hemlösa) och HFD 2015 not. 56 (uthyrning till flyktingar, ensamkommande barn). Vid bedömningen av om en uthyrning ska anses avse stadigvarande bostad ska, enligt HFD, både utformningen av byggnaden och den faktiska användningen tillmätas betydelse. Om både utformningen och användningen liknar vad som gäller för bostäder i det allmänna bostadsbeståndet talar detta starkt för att det är fråga om uthyrning som avser stadigvarande bostad. Det förekommer dock i tidigare rättsfall att uthyrning ansetts avse stadigvarande bostad även om endast utformningen av byggnaden eller den faktiska användningen liknar den i det allmänna bostadsbeståndet.

Detta mål visar återigen hur svårt det är att avgöra vad som utgör stadigvarande bostad. Både utformning och användning ska bedömas. I det tidigare målet, HFD 2015 not. 56, var de där aktuella rummen definitivt inte utformade som bostäder i det allmänna bostadsbeståndet, de saknade både köksdelar och hygienutrymmen. Trots det blev de klassade som stadigvarande bostad. I här aktuellt mål var förmodligen den korta hyrestiden, i princip per natt till de boende, en avgörande faktor till att det inte ansågs utgöra stadigvarande bostad.

5 Vinstmarginalbeskattning

I HFD 2016 not. 30 var fråga om bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning i 9 b kap. ML var tillämpliga för en viss verksamhet. Den gällde ett paket av tjänster som omfattade dels ett förmedlat boende, dels egenproducerade tjänster såsom liftkort, skidhyra, skidskola, bokning, service och information. Även upphandlade tjänster såsom skoter- och hundspannsturer samt serveringstjänster kunde ingå. Resan till och från skidorten stod gästen själv för. Skatterättsnämnden fann att vinstmarginalbeskattning inte skulle tillämpas för sådant tillhandahållande.

HFD fann att en förutsättning för att den ställda frågan skulle bli aktuell för bolagets del var att bolaget omfattades av bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning i resebyråverksamhet. Bolaget hade dock inte ställt någon fråga om detta utan synes närmast ha utgått ifrån att så var fallet. HFD ansåg därför att det lämnade förhandsbeskedet antogs vara av ringa betydelse för bolaget och att det därför inte borde ha lämnats något förhandsbesked. Ansökningen borde därför ha avvisats av Skatterättsnämnden. HFD undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökningen.

Målet visar hur viktigt det är att sökanden motiverar behovet av förhandsbesked. I annat fall riskeras avvisning. Målet belyser också frågeställningen vad som kan anges som förutsättningar för Skatterättsnämndens prövning. I detta fall hade den sökande angivit att nämnden vid sin prövning kunde utgå från att reglerna om vinstmarginalbeskattning i 9 b kap. ML var uppfyllda.

Mattias Fri och Jan Kleerup