Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare (Fi 2017:03) lämnade sitt betänkande Rapporteringspliktiga arrangemang – ett nytt regelverk på skatteområdet (SOU 2018:91) till regeringen den 15 januari 2019. I denna artikel lämnas en kortfattad redogörelse för förslagen. Artikeln avslutas med reflektioner kring vad som kan bidra till regelverkets effektivitet.
1 INLEDNING
Regler om informationsskyldighet avseende skatteupplägg är ingen ny företeelse. USA införde sådana regler redan under mitten av 1980-talet och därefter har liknande regelverk införts i ett antal länder runt om i världen, däribland Storbritannien, Irland, Portugal, Kanada, Sydafrika, Israel och Sydkorea. Under våren 2013 påbörjades OECD/G20:s projekt mot skattebaserosion och vinstflyttning, det s.k. BEPS-projektet. Inom ramen för en av projektets åtgärdspunkter, åtgärd 12, har rekommendationer tagits fram om regler om informationsskyldighet (Mandatory Disclosure Rules). Dessa rekommendationer är framtagna för att utgöra ett stöd för de länder som vill införa sådana regler och finns samlade i en rapport från 2015.1 Det huvudsakliga syftet med regler om informationsskyldighet är enligt rapporten att aggressiv skatteplanering på ett tidigt stadium ska komma till skattemyndighetens kännedom samt att skattemyndigheten ska få information om vilka som tillhandahåller denna typ av skatteupplägg och vilka användarna är.
I 2016 års ekonomiska vårproposition aviserade regeringen att OECD:s rekommendation om att skatterådgivare ska vara skyldiga att informera skattemyndigheten om skatteupplägg ska utredas.2 Införande av en informationsplikt för skatterådgivare utgör också en av regeringens tolv åtgärder för att motverka skatteflykt, skatteundandragande och penningtvätt.3
Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare (Fi 2017:?03) tillsattes den 6 april 2017 med uppdrag att se över möjligheterna att införa en skyldighet för bl.a. skatterådgivare att informera Skatteverket om skatteupplägg.4 Enligt kommittédirektiven är syftet att bekämpa skatteflykt, skattefusk och skatteundandragande. Reglerna skulle utformas så att även gränsöverskridande skatteupplägg träffas. Utredningens uppdrag var således att ta fram förslag till regler avseende såväl gränsöverskridande som rent inhemska skatteupplägg.
I uppdraget ingick att beakta den internationella utvecklingen inom EU och OECD. En kort tid efter att utredningens arbete inletts lade Europeiska kommissionen den 21 juni 2017 fram ett förslag om informationsskyldighet för främst förmedlare av gränsöverskridande skatteupplägg och om automatiskt utbyte av upplysningar om skatteupplägg mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna.5 Vid Ekofinrådets möte den 13 mars 2018 ingicks sedan en politisk överenskommelse om ett reviderat förslag och den 25 maj 2018 antogs rådets direktiv (EU) 2018/822 av den 25 maj 2018 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning som rör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang (DAC 6). Direktivet, som trädde i kraft den 25 juni 2018, innebär en skyldighet för medlemsstaterna att införa regler om informationsskyldighet avseende vissa gränsöverskridande arrangemang på skatteområdet, s.k. rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang.
OECD (2015), Mandatory Disclosure Rules, Action 12 – 2015 Final Report, OECD/G20 Base Erosion and Profit Shifting Project.
Prop. 2015/16:100 s. 45.
https://www.regeringen.se/artiklar/2016/04/regeringens-10-atgarder-for-att-motverka-skatteflykt-skatteundandragande-och-penningtvatt/
Dir. 2017:38.
Europeiska kommissionen (2017), Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning som rör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang, COM (2017) 335 final.
2 VARFÖR BÖR EN INFORMATIONSSKYLDIGHET INFÖRAS?
DAC 6 innebär som nyss nämnts en skyldighet för Sverige att införa regler om informationsskyldighet avseende vissa gränsöverskridande arrangemang. Direktivet innebär däremot inte någon skyldighet att införa sådana regler när det gäller arrangemang som inte är gränsöverskridande. En central fråga för utredningen har därför varit om informationsskyldigheten bör gälla även rent inhemska arrangemang. Utredningen anser, av skäl som framgår nedan, att regelverket bör omfatta även sådana arrangemang.
Betänkandet innehåller således förslag avseende såväl gränsöverskridande som rent inhemska rapporteringspliktiga arrangemang. Vissa av de föreslagna bestämmelserna är dock inriktade på företeelser som till sin natur är gränsöverskridande och är därför inte tillämpliga på rent inhemska arrangemang. Utredningen har också föreslagit vissa undantag för rent inhemska arrangemang, i syfte att informationsskyldigheten avseende sådana arrangemang enbart ska omfatta arrangemang som är av verkligt intresse för Skatteverket.6
Det viktigaste syftet med de föreslagna reglerna är att ge Skatteverket tidig information om nya former av aggressiv skatteplanering och i vilken utsträckning de används. Skatteverket har visserligen redan i dag möjlighet att på olika sätt få kännedom om nya skatteupplägg. Den som är skyldig att lämna inkomstdeklaration ska t.ex. i deklarationen lämna samtliga uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna fatta riktiga beslut om slutlig skatt och beslut om pensionsgrundande inkomst (31 kap. 3 § skatteförfarandelagen [2011:1244]). En deklarationsskyldig som inte lämnar en uppgift som behövs för att Skatteverket ska kunna fatta ett riktigt beslut anses ha lämnat en oriktig uppgift och riskerar att få betala skattetillägg.7 Skatteverket kan även få information om skatteupplägg genom t.ex. förhandsbeskedsinstitutet och sitt arbete med att besvara frågor från skattskyldiga. Trots detta får Skatteverket, enligt utredningens bedömning, i dag inte tillräcklig information om nya skatteupplägg förrän i ett relativt sent skede, då uppläggen redan kan ha fått stor spridning.8
Det är svårt att på förhand göra en bedömning av vilken effekt den nya informationsskyldigheten kommer att få. Utredningen anser dock att ett antal positiva effekter är sannolika.
De nya uppgifterna innebär att Skatteverket får tidigare information om förekomsten av nya skatteupplägg och i vilken utsträckning de används. Sådan information bedöms kunna förbättra Skatteverkets skattekontroll genom att myndigheten snabbare kommer att kunna besluta om lämpliga åtgärder och samordna sina insatser. Möjligheterna att upptäcka skatteundandragande kommer att öka även genom att uppgifter ska lämnas om vilka som använder ett rapporteringspliktigt arrangemang.
Utredningen gör också bedömningen att den nya informationsskyldigheten kommer att öka möjligheterna att tidigt genomföra lagändringar i syfte att stoppa aggressiv skatteplanering. Ju tidigare Skatteverket får information om nya skatteupplägg, hur de fungerar och i vilken omfattning de används, desto tidigare kan myndigheten uppmärksamma lagstiftaren på behov av lagändringar.
Förslagen bedöms medföra fördelar även för de skattskyldiga, genom att Skatteverket i ett tidigare skede än i dag kommer att kunna publicera ställningstaganden m.m., samordna sina insatser och uppmärksamma lagstiftaren på behov av lagändringar. Sådana åtgärder kan öka förutsebarheten och ge bättre möjligheter till likabehandling av skattskyldiga. De kan också leda till färre långdragna och kostsamma processer i domstol.
Den föreslagna informationsskyldigheten bedöms också kunna förebygga förekomsten av aggressiv skatteplanering. Skattskyldiga kan t.ex. bli mindre benägna att använda ett upplägg om de vet att Skatteverket kommer att få information om det.
Aggressiv skatteplanering snedvrider konkurrensen och missgynnar de som inte använder sådana förfaranden. Informationsskyldigheten bedöms därför också kunna bidra till sundare konkurrens.
Mot de positiva effekterna måste givetvis ställas de kostnader som det föreslagna regelverket kommer att innebära för de uppgiftsskyldiga. Dessa kostnader kan förväntas bli betydande. Ett sätt att minska kostnaderna hade naturligtvis varit att enbart föreslå en informationsskyldighet för gränsöverskridande arrangemang. Utredningen har dock gjort bedömningen att vikten av att Skatteverket får uppgifter även om rent inhemska skatteupplägg väger tyngre än de ökade kostnaderna för de uppgiftsskyldiga. Som nämnts ovan har utredningen föreslagit vissa undantagsbestämmelser avseende rent inhemska arrangemang. Dessa är tänkta att begränsa inrapporteringen av inhemska arrangemang till sådana arrangemang som är av verkligt intresse för Skatteverket. Det ska framhållas att utredningens slutsats att även rent inhemska arrangemang bör omfattas av informationsskyldigheten bygger på antagandet att Skatteverket kommer att arbeta aktivt för att begränsa inrapporteringen på detta sätt. Detta kan ske genom såväl ställningstaganden som föreskrifter om undantag. En kort beskrivning av de föreslagna undantagsbestämmelserna ges i nästa avsnitt.
Se SOU 2018:91 avsnitt 11.6.15.
Se prop. 2010/11:165 s. 817.
Se SOU 2018:91 s. 175.
3 KORT OM FÖRSLAGEN
3.1 En ny uppgiftsskyldighet införs
Utredningen har som framgår ovan kommit fram till att en informationsskyldighet avseende skatteupplägg ska införas i Sverige och föreslår att en ny uppgiftsskyldighet avseende s.k. rapporteringspliktiga arrangemang införs i 33 b kap. skatteförfarandelagen. Bestämmelser om vad som utgör ett rapporteringspliktigt arrangemang föreslås tas in i en ny lag om rapporteringspliktiga arrangemang.
Uppgiftsskyldigheten omfattar såväl gränsöverskridande som rent inhemska arrangemang. Förslagen i den del de avser gränsöverskridande arrangemang innebär samtidigt att DAC 6 genomförs i svensk rätt. Regelverket omfattar inte alla skatter. När det gäller rent inhemska arrangemang har tillämpningsområdet uttryckligen begränsats till arrangemang avseende skatt som tas ut enligt inkomstskattelagen (1999:1229) eller lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. I fråga om gränsöverskridande arrangemang motsvarar tillämpningsområdet det som gäller för DAC 6, vilket innebär att det i huvudsak omfattar direkt skatt. Mot bakgrund av utformningen av regelverket i övrigt torde det främst vara inkomstskatt som kommer att omfattas av uppgiftsskyldigheten.
3.2 Vilka arrangemang som är rapporteringspliktiga
Ett arrangemang är rapporteringspliktigt om det uppvisar minst ett av ett antal s.k. kännetecken, som indikerar att det kan finnas en risk för skatteundandragande.9 Kännetecknen hänför sig till följande:
Omvandling av inkomst
Användning av ett förvärvat företags underskott
Standardiserade arrangemang; dvs. färdiga skatteprodukter som kan marknadsföras till en större krets
Konfidentialitetsvillkor
Ersättning kopplad till skatteförmånen
Cirkulära transaktioner som resulterar i att medel förs ut ur och sedan tillbaka in i en jurisdiktion
Gränsöverskridande betalningar m.m.
Påverkan på rapporteringsskyldigheten vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton
Verkligt huvudmannaskap
Internprissättning
Kännetecknen i de fem första punkterna är tillämpliga i fråga om såväl gränsöverskridande som rent inhemska arrangemang medan övriga kännetecken enbart avser gränsöverskridande arrangemang. Arrangemang som uppvisar vissa av kännetecknen (punkterna 1–6 samt vissa arrangemang som avses i punkt 7) är dessutom bara rapporteringspliktiga om en skatteförmån är den viktigaste fördel, eller en av de viktigaste fördelar, som en person rimligen kan förvänta sig av arrangemanget.
Se SOU 2018:91 avsnitt 11.6.
3.3 Vissa undantag för rent inhemska arrangemang
I fråga om rent inhemska arrangemang föreslås ett undantag från rapporteringsplikt för arrangemang vars skattemässiga effekter är en direkt och förutsedd följd av skattelagstiftningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås dessutom få meddela föreskrifter om ytterligare undantag när det gäller rent inhemska arrangemang. Syftet är att möjliggöra undantag för arrangemang vars effekter i och för sig inte är en direkt och förutsedd följd av skattelagstiftningen men som Skatteverket ändå inte behöver information om, t.ex. därför att upplägget redan är välkänt.
3.4 Vilka som ska lämna uppgifterna
Det är primärt svenska rådgivare som är uppgiftsskyldiga.10 Med rådgivare avses den som utformar, marknadsför, tillhandahåller eller organiserar ett rapporteringspliktigt arrangemang. Med rådgivare avses även den som vet eller skäligen kan förväntas veta att denna har åtagit sig att, direkt eller genom andra personer, bidra till att utforma, marknadsföra, tillhandahålla eller organisera ett rapporteringspliktigt arrangemang. Uppgiftsskyldigheten omfattar även advokater, även om utredningen med hänsyn till advokatsekretessen föreslår en begränsning avseende vilka uppgifter en advokat eller advokatbyrå är skyldig att lämna.
Uppgiftsskyldigheten åvilar i vissa fall användare av rapporteringspliktiga arrangemang. Så är fallet om det inte finns någon rådgivare (t.ex. på grund av att arrangemanget framtagits internt inom ett företag), om rådgivaren är baserad utanför EU (eller, i fråga om rent inhemska arrangemang, utanför Sverige) eller om rådgivaren på grund av advokatsekretess är förhindrad att lämna fullständiga uppgifter om arrangemanget.
Se SOU 2018:91 avsnitt 11.5.
3.5 Vilka uppgifter som ska lämnas
Den information som ska lämnas om ett rapporteringspliktigt arrangemang omfattar bl.a. identifikationsuppgifter för samtliga rådgivare och användare, en beskrivning av arrangemanget och de regler som utgör grunden för arrangemanget, uppgift om det datum då det första steget i arrangemanget genomfördes eller ska genomföras, uppgift om värdet av arrangemanget samt uppgift om de medlemsstater som sannolikt kommer att beröras av arrangemanget.11
Se SOU 2018:91 avsnitt 11.7.
3.6 När uppgifterna ska lämnas
Uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang ska lämnas inom en 30-dagarsfrist.12 För rådgivare räknas tiden som huvudregel från och med dagen efter den dag då rådgivaren gjorde arrangemanget tillgängligt eller från och med dagen efter den dag då det första steget i arrangemanget genomfördes, beroende på vad som inträffar först. För vissa rådgivare räknas dock tiden i stället från och med dagen efter den dag då rådgivaren tillhandahöll sina tjänster avseende arrangemanget. För användare räknas tiden från och med dagen efter den dag då arrangemanget tillhandahölls till användaren eller från och med dagen efter den dag då denne genomförde det första steget i arrangemanget, beroende på vad som inträffar först.
Den som är rådgivare ska lämna periodiska uppdateringar avseende vissa arrangemang. Det gäller arrangemang som inte i väsentlig mån behöver anpassas för att kunna genomföras av nya användare och som därför kan marknadsföras till en större krets. Uppdateringarna ska bl.a. innehålla uppgifter om nya användare av arrangemanget. Uppdateringarna ska lämnas vid utgången av varje kalenderkvartal.
Se SOU 2018:91 avsnitt 11.10.
3.7 Sanktioner
Utredningen föreslår att en ny särskild avgift i form av en rapporteringsavgift införs i skatteförfarandelagen.13 En rapporteringsavgift ska tas ut om den som ska lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang inte har gjort det i rätt tid. Denna avgift uppgår till 15 000 kronor för rådgivare och 7 500 kronor för användare.
Om uppgiftsskyldigheten inte har fullgjorts inom 60 dagar ska en andra rapporteringsavgift tas ut. Denna uppgår till lägst 50 000 kronor för rådgivare och 25 000 kronor för användare. Om överträdelsen begås i den uppgiftsskyldiges näringsverksamhet kan avgiften dock bli högre, beroende på omsättningen i denna näringsverksamhet. Den högsta avgiften uppgår till 500 000 kronor för rådgivare och 250 000 kronor för användare.
Rapporteringsavgift ska också tas ut om den som ska lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter. I ett sådant fall ska rapporteringsavgift dock inte tas ut om bristen är av mindre betydelse, eller om den uppgiftsskyldige på eget initiativ har rättat de felaktiga uppgifterna eller lämnat uppgifter som har saknats. Rapporteringsavgiften vid felaktiga eller ofullständiga uppgifter uppgår till 15 000 kronor för rådgivare och 7 500 kronor för användare.
I och med att rapporteringsavgiften införs i form av en särskild avgift kommer befintliga bestämmelser i skatteförfarandelagen om bl.a. befrielse att bli tillämpliga.
Se SOU 2018:91 kapitel 14.
3.8 Automatiskt utbyte av upplysningar
Skatteverket ska till varje annan medlemsstats behöriga myndighet och till Europeiska kommissionen genom automatiskt utbyte lämna upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Upplysningarna ska lämnas inom en månad efter utgången av det kalenderkvartal då uppgifterna lämnas till Skatteverket av en uppgiftsskyldig rådgivare eller användare. Bestämmelser om informationsutbytet föreslås tas in i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.
DAC 6 innebär att upplysningar även ska lämnas från samtliga andra medlemsstaters behöriga myndigheter till Sverige om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Skatteverket kan på detta sätt få kännedom om rapporteringspliktiga arrangemang i andra medlemsstater som t.ex. har påverkat den svenska skattebasen negativt.
3.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2020. Uppgifter ska lämnas om arrangemang där någon omständighet som utlöser uppgiftsskyldighet har inträffat efter den 30 juni 2020. Uppgifter ska även lämnas om sådana gränsöverskridande arrangemang som är rapporteringspliktiga enligt DAC 6 och där det första steget har genomförts mellan den 25 juni 2018 och den 30 juni 2020. Uppgifter om sådana arrangemang ska lämnas senast den 31 augusti 2020. Bestämmelserna om rapporteringsavgift ska inte tillämpas på sådana arrangemang.
4 AVSLUTANDE REFLEKTIONER
4.1 En ny typ av verktyg
Det är varken fel eller fult att skatteplanera. I vissa fall kan det även anses vara en skyldighet. Företag måste kunna beakta skattekonsekvenser när de har olika handlingsalternativ och kunna vara fria att välja det som är mest förmånligt. Samtidigt är det viktigt att alla betalar den skatt som är avsedd och inte försöker uppnå icke avsedda skatteförmåner.
Utvecklingen har gått från att beskattning har skett utifrån uppgifter lämnade av den skattskyldige själv till att personbeskattningen i dag till stor del bygger på uppgifter lämnade av andra. Inledningsvis lämnades uppgifter av andra för att Skatteverket skulle kunna kontrollera de uppgifter som lämnats av den skattskyldige. Även inom företagsbeskattningen har utvecklingen gjort att mycket har kunnat förenklas genom att Skatteverket använder sig av uppgifter som redan finns i Skatteverkets databaser och är tillgängliga för myndigheten. Utvecklingen bidrar till att förebygga fel och fusk. Genom den föreslagna informationsskyldigheten tas ytterligare ett steg i utvecklingen. Skatteverket får en helt ny typ av verktyg som innebär att det förebyggande arbetet kan bli mer effektivt i att motverka felaktig eller icke avsedd tillämpning av skattesystemet.
4.2 Användningsområde
Det finns flera sätt som Skatteverket kan använda uppgifterna på. Genom att tidigt identifiera nya företeelser kan myndigheten också tidigt gå ut med ställningstaganden avseende hur den bedömer skattekonsekvenserna av arrangemangen. Det ökar förutsättningarna för en likabehandling av de skattskyldiga över hela landet. Det kan också ha effekt på antalet användare av arrangemanget. Skatteverket kan dock hamna i ett dilemma. Om arrangemanget enligt Skatteverkets uppfattning är helt legalt men inte i enlighet med lagstiftningens syfte kan myndigheten genom att offentliggöra sin uppfattning bidra till att användandet av arrangemanget ökar. Frågan är om Skatteverket ska tipsa om olika sätt att minska skattebördan.
Informationsskyldigheten kommer även att visa vilka områden inom skatterätten som behöver särskild uppmärksamhet och där skattekontrollen är av stor betydelse. Skatteverket kan genom rapporterna fånga upp trender och snabbt sätta in åtgärder t.ex. i form av riktade kontroller.
Informationsskyldigheten omfattar även information om vilka som använder arrangemanget. Det innebär att Skatteverket kan använda informationen i beskattningen för kontroll av att en skattskyldig redovisat arrangemanget korrekt i inkomstdeklarationen. Det ska noteras att informationen inte ingår i avstämningsuppgifterna och att de skattskyldiga alltid måste redovisa arrangemangen i inkomstdeklarationerna för att vara säkra på att de inte har lämnat oriktiga uppgifter. Skattetillägg kan komma att påföras även om information om arrangemanget har kommit till Skatteverkets kännedom genom att information lämnats om arrangemanget såsom ett rapporteringspliktigt arrangemang.
Informationsskyldigheten ger Skatteverket möjlighet att upptäcka företeelser som inte omfattas av lagstiftningen. Det kan vara fråga om aggressiv skatteplanering där kryphål eller missar i lagstiftningen utnyttjas för att ge icke avsedda eller önskvärda skattefördelar. Skatteverket kan tidigt uppmärksamma lagstiftaren på behovet av åtgärder och samtidigt ge en bild av omfattningen av användandet av arrangemanget. Detta kan vara av betydelse för behovet av att vidta åtgärder eller viljan för lagstiftaren att göra något; ju större spridning, desto större behov av att värna skattebasen.
Det är inte bara staten som har fördelar av informationsskyldigheten. Den ökar även rättssäkerheten för de enskilda skattebetalarna. Förutsebarheten blir större för de skattskyldiga om Skatteverket tidigt ger sin syn på hur arrangemanget ska bedömas skatterättsligt. Detta kan i sin tur leda till att tvisterna blir färre och därmed lägre kostnader.
Informationsskyldigheten kan även antas ha en viss förebyggande effekt. Det är inte lika attraktivt att ägna sig åt aggressiv skatteplanering om risken finns att Skatteverket omgående kommer att vidta åtgärder för att förhindra effekterna.
4.3 Administrativa bördan
Den föreslagna informationsskyldigheten innebär en betydande administrativ börda för uppgiftslämnarna, dvs. i första hand för rådgivarna men i viss utsträckning även för användarna. Utredningen har trots det gjort bedömningen att vikten av att Skatteverket får uppgifterna är tyngre än den administrativa bördan för uppgiftslämnarna. En förutsättning för detta måste vara att uppgifterna som lämnas används på det sätt som är tänkt och som utgör skälet till uppgiftslämnandet. Det måste också finnas en märkbar effekt.
Det måste förutsättas att Skatteverket kommer att arbeta aktivt med uppgifterna som lämnas. Om informationsskyldigheten inte leder till att Skatteverket fångar upp nya företeelser och vidtar åtgärder för att förhindra sådana arrangemang som utgör aggressiv skatteplanering, kan på goda grunder ifrågasättas om uppgiftslämnandet är motiverat. Skatteverket måste således antingen genom egna åtgärder eller genom att lämna signaler till lagstiftaren om att åtgärder är nödvändiga visa att uppgifterna kommer till användning. Om uppgifterna bara samlas in för att lagras i ett datasystem för eventuell senare användning eller för efterkontroll av att deklarationsskyldigheten har fullgjorts, är inte informationsskyldigheten och den administrativa börda som den innebär proportionerlig i förhållande till nyttan med uppgifterna.
4.4 Möjligheten till undantag
DAC 6 är i vissa delar vagt och lämnar utrymme för tolkningar. För att inte ha två parallella system har utredningen ändå valt att anpassa reglerna för informationsskyldigheten avseende inhemska arrangemang efter direktivet. Det kan komma att finnas en viss osäkerhet om vad som omfattas av informationsskyldigheten vilket kan leda till att information lämnas om arrangemang som inte är av intresse för Skatteverket.
Arrangemang som är kända och kanske t.o.m. prövade av Högsta förvaltningsdomstolen finns det inte alltid något behov för Skatteverket att få någon information om. I det fall lagstiftaren har valt att inte åtgärda lagstiftningen kan det finnas anledning att anse arrangemanget som accepterat. Skatteverket behöver i de fallen inte längre få information om den typen av arrangemang. Det kan dock vara så att lagstiftaren vill avvakta för att se om arrangemanget får ytterligare spridning innan åtgärder vidtas. I de fallen är informationen fortfarande av värde.
Enligt förslaget är ett arrangemang som inte är gränsöverskridande inte rapporteringspliktigt om de skattemässiga effekterna av arrangemanget är en direkt och förutsedd följd av skattelagstiftningen. Efter bemyndigande från regeringen ska Skatteverket kunna föreskriva om ytterligare undantag från vad som är rapporteringspliktiga arrangemang. Det gäller enbart arrangemang som Sverige ensamt kan besluta om, dvs. de inhemska arrangemangen. Det är oerhört viktigt att Skatteverket använder sig av denna möjlighet att göra undantag när det inte finns behov av informationen. Den administrativa bördan kommer att vara påtaglig för uppgiftslämnarna. För att bördan inte ska bli större än nödvändigt måste Skatteverket vara snabbt med att vid behov föreskriva undantag för att hålla nere den administrativa bördan.
4.5 Sanktioner
Utredningen har föreslagit sanktioner om informationsskyldigheten inte fullgörs i rätt tid eller om lämnade uppgifter är felaktiga eller ofullständiga. Sanktioner i form av rapporteringsavgift ska påföras av Skatteverket och det är Skatteverket som har bevisbördan för att en överträdelse har begåtts. Rapporteringsavgiften ska både avhålla från överträdelse och utgöra en bestraffning om informationsskyldigheten inte fullgörs. Mot bakgrund av att reglerna är nya och att viss osäkerhet kan råda om vilka arrangemang som omfattas av informationsskyldigheten bör Skatteverket inledningsvis hålla en mjuk linje och vara försiktigt i sina bedömningar om rapporteringsavgiften ska tas ut. Myndigheten bör också vara generös i sina bedömningar om det finns skäl för befrielse från avgiften.
4.6 Utvärdering
Utredningen har varit tydlig med att en utvärdering bör göras efter en viss tid. Om informationen inte kan användas på avsett sätt eller om effekterna inte blir som förväntat bör informationsskyldigheten avseende inhemska arrangemang givetvis tas bort. På samma sätt bör det, om informationsskyldigheten får avsedda effekter, övervägas om en utvidgning ska ske till ytterligare skatteslag; i första hand mervärdesskatt.
Marie Jönsson var särskild utredare i utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare. Katarina Fagring och Maria Sundberg var utredningssekreterare.