Skatt på plastbärkassar
I förhandsbeskedsärendet HFD 2021 ref. 26 prövades om rekvisitet ”avsedd för varaktigt bruk” i lagen om skatt på plastbärkassar var uppfyllt. En kasse var tillverkad av biodolomer som består av förnyelsebara råvaror från växtriket. Materialet är fullt nedbrytbart och inga mikroplaster bildas vid nedbrytningen. En tidig version av kassen har testats och godkänts som en flergångsbärkasse av RISE. Kassen håller enligt certifieringen för minst 50 användningar. Enligt bolagets egna mätningar är materialet i den nu aktuella kassen starkare än det som testades av RISE.
Bärkassar som i mer än försumbar omfattning består av plast är föremål för punktskatt. En sådan bärkasse är en påse, med eller utan handtag, som är avsedd att tillhandahållas konsumenter för att de ska kunna packa varor i en affär eller bära varor därifrån och som inte är avsedd för varaktigt bruk. Skatten infördes 2020 och syftet är att förbrukningen av plastbärkassar ska minska eftersom förbrukningen leder till nedskräpning i naturen vilket i förlängningen resulterar i spridning av mikroplaster.
Skatterättsnämnden fann att plastkassen inte kan anses vara avsedd för varaktigt bruk, eftersom den till konstruktion och materialval inte skiljer sig från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln och som typiskt sett inte återanvänds ett stort antal gånger.
I HFD 2020 ref. 54 ansågs en plastkasse som hade godkänts som en flergångsbärkasse av RISE inte vara avsedd för varaktigt bruk. I det fallet fann HFD att plastkassens konstruktion och materialval inte på något avgörande sätt skilde sig från sådana plastkassar av engångskaraktär som typiskt sett tillhandahålls inom detaljhandeln. Kassen bedömdes inte vara av sådant slag att den typiskt sett skulle komma att användas ett stort antal gånger. Den enda väsentliga skillnaden mellan kassen i detta mål och den som var föremål för bedömning i rättsfallet är att den nu aktuella kassen är tillverkad av ett miljövänligt material som kan brytas ned utan att det bildas mikroplaster. Som lagstiftningen är utformad finns det emellertid inte utrymme för att väga in miljöaspekten vid prövningen av om rekvisitet avsedd för varaktigt bruk är uppfyllt. Även den nu aktuella kassen omfattas således av skatteplikt och förhandsbeskedet ska fastställas. HFD fastställde därför Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Av intresse är att regeringen i förarbetena hänvisar till de miljömål som finns på. unionsnivå i förpackningsdirektivet. I direktivet återfinns bl.a. krav på åtgärder för medlemsstater att minska användningen av tunna plastbärkassar. I artikel 4.1a anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att uppnå en varaktig minskning av förbrukningen av tunna plastbärkassar (plastbärkassar med en väggtjocklek under 50 mikrometer). I direktivet finns också en definition av tjock plastbärkasse (plastbärkassar vars vägg är 50 mikrometer eller tjockare). För tjocka plastbärkassar finns inte något krav enligt förpackningsdirektivet på att minska användningen. Av förarbetena framgår att undantaget för påsar som är avsedda för varaktigt bruk omfattar påsar som är av sådant slag att de typiskt sett återanvänds ett stort antal gånger för samma ändamål som de utformades för. Detta torde i normalfallet framgå tydligt av påsens konstruktion och materialval. Det hade varit intressant om HFD, då LSP genom de begrepp som används för att definiera skattepliktiga produkter knyter an till förpackningsdirektivets definition, hade analyserat förpackningsdirektivets syften vid tillämpningen av LSP istället för att bara konstatera att plastbärkassen inte nämnvärt skiljer sig från den plastbärkassar som prövades i HFD 2020 ref. 54. HFD:s tillämpning begränsar möjligheten för kassar att klassas som kassar för varaktigt bruk. En konsekvens blir att en kasse av normalt utförande med positiva miljöegenskaper inte kan bli skattebefriad och är det inte avsikten bör lagstiftaren se över lagen.