HFD:s senaste dom om carried interest – klargörande vägledning och kvarstående spänningar

Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2025 ref. 40 tagit ställning till hur carried interest ska beskattas när den utgår inom riskkapitalstrukturer. I artikeln kommenteras flera aspekter av avgörandet, däribland dess förhållande till tidigare underrättspraxis och frågor som även fortsättningsvis kan antas vara obesvarade.

1 Inledning

Beskattningen av carried interest, som på svenska kallas för särskild vinstandel, har under förhållandevis lång tid varit föremål för prövningar hos framför allt underrätterna. Domarna och domskälen har också blivit föremål för förhållandevis stark kritik.1 Under 2025 förefaller det ha uppstått ett visst momentum i frågan. I slutet av januari 2025 lämnades till Finansdepartementet ett förslag om lagstiftningsåtgärder.2 Förslaget går i huvudsak ut på att inkomster som härrör från särskild vinstandel ska falla under de så kallade klyvningsreglerna i 57 kap. IL. Vidare meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) under juni månad 2025 en dom i ett förhandsbeskedsärende rörande beskattningen av sådana inkomster, HFD 2025 ref. 40.

I den här artikeln redogör jag för HFD:s dom, varefter jag kommenterar hur domen skiljer sig från tidigare underrättspraxis, lyfter fram några även fortsättningsvis öppna frågor, förklarar hur domen synliggör slitningar mellan klyvningsreglernas i delar motstridiga syften och försöker mig på att sia om de föreslagna lagstiftningsåtgärdernas framtidsutsikter.

Riskkapitalbolagens verksamheter och strukturer och vad carried interest är för någonting har förklarats ingående i tidigare texter och utelämnas därför här.3 Mig veterligen har dock inte ursprunget till benämningen carried interest förts fram i svenska skattesammanhang tidigare. Benämningen härrör från när privata investerare på 1500- och 1600-talen finansierade handelsfartyg som transporterade varor mellan Europa, Nord- och Sydamerika och Asien.4 Enligt sed erhöll då fartygskaptenerna en ersättning kallad carried interest, vilken uppgick till 20 procent av de transporterade varornas värde, eller förtjänsten på dem.5 Trots att benämningen innehåller det engelska ordet interest åsyftar den alltså inte ränta på investerat kapital eller liknande.

2 HFD 2025 ref. 40

HFD:s dom rör ett förhandsbeskedsärende.6 Enligt förutsättningarna i ansökan var Sökanden anställd i Advisory, som är ett svenskt dotterbolag till ett riskkapitalbolag (Riskkapitalbolaget). Riskkapitalbolaget är moderbolag i en koncern som har flera förgreningar, varav en i Luxemburg. Den luxemburgska grenen består av helägda bolag som motsvarar svenska aktiebolag. Bolaget Partners Holding äger samtliga andelar i bolaget Holding, som äger samtliga andelar i bolagen GP och ILP. GP och ILP har ingått ett (LPA-)avtal med varandra som utgör själva fonden (Fonden). Sökandens arbetsgivare, Advisory, är ett rådgivningsbolag som enbart har rådgivningsuppdrag för Riskkapitalbolagets fonder, bland annat Fonden (genom avtal med GP).

I sitt arbete för Advisory skulle Sökanden utföra tjänster åt GP. Han ska erbjudas att förvärva aktier i Holding, vilka berättigar till carried interest (särskild vinstandel). Sökanden avser att förvärva andelarna indirekt, genom sitt egenägda svenska holdningaktiebolag (PH), och önskade svar på två frågor.

Den första frågan (fråga 1) var om carried interest som skulle betalas från Fonden till ILP, eller utdelning från ILP till Holding skulle komma att beskattas hos Sökanden, i inkomstslaget tjänst.

Bakgrunden till frågan är fördelningen av fondens resultat, där den särskilda vinstandelen enligt avtalet mellan GP och ILP i sin helhet tillfaller ILP. På grund av olika aktieklasser i ILP och Holding kommer Sökanden i praktiken endast att få del av ILP:s resultat. En risk för Sökanden är således att redan Fondens resultatfördelning anses berika honom. Skatteverket ifrågasatte i och för sig resultatfördelningen och menade att den särskilda vinstandelen i stället ska tillfalla GP, men anser samtidigt att det inte föranleder några beskattningskonsekvenser för Sökanden, eftersom GP och ILP ingår i samma koncern.7 I sin dom konstaterar HFD att den mellan GP och ILP avtalade resultatfördelningen inte ska frångås, eftersom den varken innebär någon obehörig inkomstöverföring från GP till ILP, eller ska anses betingad av skatteskäl. Anledningen är enligt domstolen att det är ILP som åtagit sig att investera kapital i Fonden och att den särskilda vinstandelen utgör avkastning på den investeringen.8

Den andra frågan (fråga 2) var om utdelning från Holding till Sökandens personliga holdingbolag (PH) skulle komma att beskattas hos Sökanden, i inkomstslaget tjänst. Frågan är intressant eftersom det är vid utdelningen från Holding som Sökanden direkt, eller indirekt via PH, kan anses disponera den särskilda vinstandelen. Beträffande denna fråga är HFD:s motivering mycket kortfattad och förefaller i det närmaste följa av det tidigare konstaterandet att den särskilda vinstandelen utgör avkastning på det genom Holding och ILP investerade kapitalet, det vill säga att den även utgör avkastning när den delas ut från Holding till PH, inte lön till Sökanden.9 Inkomsterna i ansökan om förhandsbesked ska följaktligen inte leda till några beskattningskonsekvenser för Sökanden.

3 Domen i förhållande till tidigare underrättspraxis

Utfallet i målet får på sätt och vis anses vara väntat, dels eftersom inkomsterna enligt Skatteverket inte ska beskattas i inkomstslaget tjänst, dels eftersom det överensstämmer med vad som kan kallas en av huvudfårorna i underrätternas domar i liknande mål, nämligen att carried interest är avkastning av kapital när ägarens andelar är kvalificerade.10 På en viktig punkt förefaller dock HFD:s domskäl skilja sig från dem i underrätterna, närmare bestämt beträffande vikten av om andelarna är kvalificerade eller inte.

Enligt förutsättningarna skulle Sökandens andelar i sitt personliga holdingbolag vara kvalificerade eftersom han genom sitt arbete för Advisory skulle vara verksam i betydande omfattning i GP, ett dotterbolag till Holding och därmed indirekt ägt av Sökandens personliga holdingbolag. Underrätterna förefaller i flera tidigare domar låtit frågan huruvida andelar varit kvalificerade vara avgörande för beskattningen av erhållen carried interest.11 Om andelarna varit kvalificerade så har utbetalade belopp bedömts utgöra utdelning till de skattskyldiga, eller deras egenägda holdingbolag. Om andelarna inte varit kvalificerade så har till personliga holdingbolag utbetalade belopp i stället bedömts utgöra lön för ägaren. Att som underrätterna gjort låta andelarnas kvalificering vara avgörande för inkomstklassificeringen och i förlängningen frågan om rätt skattesubjekt, är bakvänt och har med fog kritiserats av Tjernberg.12

I sin dom fäster HFD inte någon särskild vikt vid att Sökandens andelar i det personliga holdingbolaget förutsattes bli kvalificerade. I stället konstaterar domstolen att carried interest ska anses utgöra avkastning av det kapital som investerats, även om den som direkt eller indirekt gör investeringen arbetar med fonden. SKV uppmärksammar detta i en rättsfallskommentar och drar där slutsatsen att ”[d]en avtalade resultatfördelningen kan därför enligt Skatteverket inte frångås enbart med hänvisning till att andelarna inte är kvalificerade.”13 Förhoppningsvis kommer därför frågan huruvida andelar är kvalificerade fortsättningsvis inte vara avgörande för om en inkomst anses utgöra avkastning av kapital, såsom utdelning, eller lön till ägaren.

4 Några även fortsättningsvis öppna frågor

Domen utgör efterlängtad vägledning från HFD om hur den särskilda vinstandelen ska beskattas. Tidigare har domstolen endast släppt upp ett mål som specifikt behandlat frågan, men i det fallet med en uppsläppandemening som gjorde att domen inte gav någon riktig vägledning.14 Även om 2025 års dom är efterlängtad och ger viss vägledning lär den inte göra att alla frågor rörande beskattningen av den särskilda vinstandelen anses slutligen avgjorda. Omständigheterna i mål om den särskilda vinstandelen varierar avsevärt, exempelvis rör en del mål aktier, andra lån, en del erhåller inkomsterna direkt, för andra utgår de till egenägda bolag, och i vissa fall går de till kapitalförsäkringar.

Framöver kan man tänka sig att Skatteverket driver frågor som rör vad som utgjorde förutsättningar i den här ansökan om förhandsbesked. En sådan förutsättning är att rådgivningsarvodet från GP till Advisory enligt ansökan är marknadsmässigt, en annan är att Sökanden skulle förvärva andelarna i Holding för marknadspris. Även i mycket snarlika framtida ärenden kan man tänka sig att Skatteverket, riskkapitalbolagen och skattskyldiga visar sig ha olika uppfattningar om vad som är marknadspriser för såväl koncerninterna tjänster som aktier.

Värt att uppmärksamma är vidare att Skatterättsnämnden, till skillnad från HFD, valde att lägga nästan allt krut på att besvara frågan huruvida utdelningarna från Holding utgjorde så kallad differentierad utdelning, vilket förenklat innebär om utdelningarna skulle anses så nära sammankopplade med Sökandens arbetsinsatser att de helt eller delvis skulle anses utgöra lön för sökanden.15 I det aktuella fallet kunde flera omständigheter anses tala för att utdelningen skulle vara kopplad till Sökandens personliga arbetsinsatser, åtminstone i jämförelse med om Sökanden i stället köpt andelar i det bolag där han var anställd. Sökanden skulle indirekt investera i Holding, som genom GP och ILP sätter upp just den fond vars avkastning Sökandens arbetsinsatser förhoppningsvis ska bidra till. Tillkommer gör vissa förfogandeinskränkningar beträffande aktierna i Holding, om än inte särskilt långtgående. Vidare anges i ansökan om förhandsbesked att möjligheten att köpa sådana andelar i Holding som ger rätt till carried interest kunde komma att vara beroende av senioritet. Som motvikt angavs dock i ansökan att det inte skulle ske ”någon omfördelning av aktierna i Holding under Fondens livstid baserat på individuell prestation och dylikt.” Trots att nämnden till slut fann att det inte rörde sig om differentierad utdelning är det således helt förståeligt och försvarligt att den frågan uppmärksammades ordentligt. Det kan inte heller anses uteslutet att frågan dyker upp igen när omständigheterna avviker från dem i det aktuella målet.

Även om domen ger viss efterlängtad vägledning kan Skatteverket i framtiden alltså likväl komma att driva mål om riskkapitalbolagen och deras anställdas rätt till särskild vinstandel.

5 Synliggörande av de delvis motstridiga ändamålen med 57 kap. IL

Den av HFD:s dom resulterande beskattningen av Sökanden synliggör svårigheterna med att 57 kap. IL förväntas uppfylla två delvis motstridiga ändamål, dels det ursprungliga ändamålet att motverka inkomstomvandling, dels att främja entreprenörskap. Samtidigt som det kan tyckas vara en rimlig kompromiss att utdelningar från Holding i förlängningen blir föremål för regler avsedda att motverka inkomstomvandling förefaller det mera tveksamt om Sökanden ska anses utgöra en entreprenör.

Det lär ha gått få förbi i skattevärlden att fåmansföretagsbeskattningsreglernas ursprungliga ändamål att motverka inkomstomvandling över tid kommit att kompletterats med ändamålet att främja entreprenörskap. Önskan om att främja entreprenörskap har förts fram under förhållandevis lång tid.16 I den senaste utredningen anges exempelvis att kommittén ”[…] haft i uppdrag att hitta en balans mellan å ena sidan behovet av att stimulera ökat entreprenörskap, skapandet av fler arbetstillfällen och högre tillväxt, och å andra sidan reglernas syfte att förhindra inkomstomvandling.”17 I och med att budgetpropositionen för 2026 antogs ska nu schablonbeloppet om 2,75 inkomstbasbelopp (IBB) i 2025 års förenklingsregel ersättas med ett grundbelopp om 4 IBB i 2026 års regler. När remissinstansernas yttranden sammanfattas i propositionen förekommer uppfattningen att ett högre grundbelopp om 5 IBB behövs ”som incitament för att stimulera nyföretagande”, men även att lägre belopp än det föreslagna är att föredra eftersom ”förslaget försvagar regelverkets koppling till dess grundläggande syfte att motverka inkomstomvandling i fåmansföretag.”18 Den eftersträvade balansen mellan regelverkets två ändamål förefaller svårfunnen.

Enligt ansökan om förhandsbesked avser Sökanden genomföra sin investering i Holding genom sitt personliga holdingbolag (PH). Andelarna i PH förutsätts bli kvalificerade, eftersom Sökanden genom sitt arbete ska vara verksam i betydande omfattning i GP, ett dotterbolag till Holding. För Sökanden lär det personliga holdingbolaget fylla flera skatterelaterade funktioner. Enligt reglerna om näringsbetingade andelar blir utdelningar från Holding undantagna från beskattning hos PH. Med det personliga holdingbolaget kan Sökanden således återinvestera från Holding utdelade medel utan skattemässiga avbränningar, skjuta upp beskattningen på ägarnivå och dela upp den på flera beskattningsår. Vidare lär det personliga holdingbolaget möjliggöra för Sökanden att tillgodogöra sig större gränsbelopp än vad som hade varit fallet vid ett direkt ägande i Holding. När ägarens gränsbelopp beräknas enligt 2025 års förenklingsregel fördelas schablonbeloppet (2,75 IBB) med lika belopp på andelarna i företaget. Med det helägda personliga holdingbolaget kan Sökanden således tillgodogöra sig hela schablonbeloppet, vilket inte hade varit fallet med ett procentuellt sett betydligt mindre direkt innehav i Holding. I och med ändringarna för 2026 kan Sökanden nu i stället tillgodogöra sig hela 4 IBB, förutsatt att han inte äger kvalificerade andelar i ytterligare bolag.

Samtidigt som Sökanden kan ta del av de i schablon- och grundbeloppens inbakade incitamenten för stimulerat nyföretagande kan han svårligen anses vara en entreprenör. En entreprenör kan förväntas ha som mål att få sin verksamhet att växa, stå för förnyelse och introducera sina idéer på marknaden och så vidare.19 Sökanden är i stället heltidsanställd hos ett riskkapitalbolag och tillhandahåller inom ramen för sin anställning koncernintern rådgivning. Det finns i och för sig många företagare som inte är entreprenörer, såsom de som satt sig själva på bolag i syfte att enkom sälja sin tid i stället för att vara anställda. För sökandens del är det emellertid inte hans egna bolag som säljer hans tid, utan hans arbetsgivare (Advisory). Det gör att klyvningsreglernas delvis motstridiga ändamål framgår särskilt tydligt.

6 Utsikterna för lagstiftningsförslaget från januari 2025

I slutet av januari 2025 lämnades till Finansdepartementet ett förslag om lagstiftningsåtgärder.20 I korthet går förslaget ut på att beskattningen av carried interest ska inordnas under fåmansföretagsbeskattningsreglerna i 57 kap. IL. Det är som vanligt svårt att sia om framtiden, men efter HFD:s dom lär lagförslaget inte ha vind i seglen.

Innan HFD:s dom innebar risken för tjänstebeskattning att riskkapitalbolagen och deras anställda hade incitament att få igenom den föreslagna lagstiftningen. Om förslaget skulle bli verklighet så kommer det innebära en ökad förutsebarhet, om än till priset av att carried interest blir föremål för uppdelningen mellan tjänst och kapital i 57 kap. IL. Förslaget innehåller också en del särregleringar och betungande aspekter. Bland annat föreslås att utomståenderegeln inte ska vara tillämplig, att trädatiden ska förlängas från fem till tio år och att takbeloppen för utdelningar och kapitalvinster för delägare i riskkapitalbranschen ska uppgå till 150 IBB, i stället för de 90 respektive 100 IBB som gäller för övriga. HFD:s dom talar för att riskkapitalbolagens anställda nu med viss säkerhet kan nyttja reglerna i 57 kap. IL utan lagändringar och utan att belastas med de betungande delarna av lagförslaget. Om så visar sig vara fallet lär de inte längre ha samma incitament att driva på för ändringarna, kanske till och med tvärtom.

Till skillnad från en del andra föreslagna ändringar av 57 kap. IL har regeringen inte gått vidare med förslaget om att inordna carried interest under dessa regler. Anledningarna kan tänkas vara flera. Ur politisk synvinkel kan det exempelvis vara en fördel att beskattningen av carried interest nu potentiellt så att säga löst sig i och med HFD:s dom, så att regeringen under valåret 2026 undgår risken att anklagas för att gå riskkapitalisters ärenden.

Sammanfattningsvis kan HFD:s dom förmodas ha minskat både riskkapitalbranschens och politikers aptit för att gå vidare med förslaget om ny lagstiftning.

Jesper Johansson är jur. dr i finansrätt och verksam vid Handelshögskolan i Stockholm.