Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har under de senaste åren prövat ett antal mål om nedsättning av skattetillägg. I ytterligare ett mål har HFD nyligen beviljat prövningstillstånd. Syftet med denna artikel är att undersöka om HFD har ändrat synsätt, och i så fall till fördel för skattebetalaren eller till fördel för Skatteverket. Frågan vi ställer oss är vad – om något – som har hänt?
1 Inledning
Under flera år har vi som verksamma jurister gjort observationen att domstolarna inte i någon större utsträckning tycks använda sig av lagstiftarens till buds stående möjlighet att sätta ner eller undanröja påfört skattetillägg. Denna möjlighet har funnits under många år och kan numera ske helt eller delvis efter domstolens prövning. Den ska också ske ex officio.
Efter att ha skrivit bland annat lagkommentaren till skatteförfarandelagen för JP Infonet väcktes vår nyfikenhet och vi gjorde därför en genomgång av domstolsavgöranden från senare tid. Vi har båda lång erfarenhet av dylika mål från vår verksamma tid på Skatteverket varför nyfikenheten behövde stillas. Frågorna vi ställer oss är om domstolarna på något sätt ändrat sin inställning och om så ej skett, varför inte?
2 Rättslig reglering
Bestämmelser om nedsättning av skattetillägg och andra särskilda avgifter finns i 51 kap. 1 § skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL.1 I denna paragraf anges att Skatteverket ska besluta om hel eller delvis befrielse från en särskild avgift om det är oskäligt att avgiften tas ut med fullt belopp.2
Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om
den felaktighet eller passivitet som har lett till avgiften kan antas ha
berott på ålder, hälsa eller liknande förhållande,
berott på en felbedömning av en regel eller betydelsen av de faktiska förhållandena, eller
föranletts av vilseledande eller missvisande kontrolluppgifter eller uppgifter om betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationer,
avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten, eller
en oskäligt lång tid har gått efter det att Skatteverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut utan att den som avgiften gäller kan lastas för dröjsmålet.
De ovanstående punkterna tar sikte på tre olika situationer när lagstiftaren anser att oskälighet föreligger.
Den första punkten handlar om skattebetalarens mer eller mindre personliga förhållanden. Här anges de särskilda omständigheter som Skatteverket – och därmed även domstolarna ska beakta.
Den andra punkten är en regel om proportionalitet. Denna regel gäller jämte den generella proportionalitetsregeln i 2 kap. 5 § SFL.
I tredje punkten anges att en särskild avgift ska sättas ned om Skatteverkets och domstolarnas handläggningstid har tagit oskäligt lång tid.
Det bör noteras att lagtexten innehåller ordet ”ska”, inte ordet ”får” eller ”bör”. Skatteverket och domstolarna har därför en skyldighet att ex officio tillämpa bestämmelsen.
Lagrummet gäller för alla typer av särskilda avgifter, bland annat förseningsavgift, skattetillägg, återkallelseavgift, dokumentationsuppgift, rapporteringsavgift och kontrollavgift.3
Före införandet av SFL kunde delvis befrielse av skattetillägg och förseningsavgift göras till hälften eller ned till en fjärdedel. De fasta nivåerna har tagits bort, vilket innebär att befrielse kan göras till andra nivåer. I förarbetena anges att vissa fasta hållpunkter måste finnas för olika typfall och att vissa schabloner måste ställas upp. I annat fall finns det risk att nyanseringen drivs så långt att det resulterar i en bristande enhetlighet i praxis.4
Skatteverket har på sin webbplats publicerat mer än 200 ställningstaganden som gäller befrielse från särskilda avgifter och som regelbundet uppdateras. I dessa anger verket hur det tillämpar bestämmelsen om befrielse från särskilda avgifter.
Vi har i artikeln gjort en genomgång av några av de mål som Skatteverket hänvisat till. I det följande går vi igenom rättsfallen i den ordning som befrielsegrunderna ställts upp i lagstiftningen.
Beträffande vissa särskilda avgifter som till exempel dokumentationsavgift finns specialbestämmelser i 51 kap. 2–4 §§ SFL.
För närmare redogörelse för bestämmelsen samt rättspraxis, se lagkommentarerna av Karin Almgren och Börje Leidhammar i JUNO 2025-04-08 samt av Ylva Larsson och Nils-Bertil Morgell i JP Infonet 2025-04-22.
Prop. 2010/11:165, del 2, s. 964 f.
Prop. 2010/11:165, del 1, s. 477.
3 Särskilda omständigheter som ska beaktas
Vid bedömningen om det finns skäl till hel eller delvis befrielse ska det särskilt beaktas om den felaktighet eller passivitet som har lett till avgiften kan antas ha berott på ålder, hälsa eller liknande förhållande, eller ha berott på en felbedömning av en regel eller betydelsen av de faktiska förhållandena, eller ha föranletts av vilseledande eller missvisande kontrolluppgifter eller uppgifter om betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationer.
Frågan om nedsättning på grund av ålder, hälsa eller liknande synes inte ha varit föremål för HFD:s prövning under detta millennium. Däremot har frågan om nedsättning av särskilda avgifter prövats i nedanstående mål.
RÅ 1983 1:51 II, RÅ 1985 1:32, RÅ 1987 ref. 61 och RÅ 2009 not. 61.
HFD 2020 ref. 56
Målet rörde en sale and lease back-transaktion och huvudfrågan var om underlag för skattetillägg skulle beräknas med beaktande av ingående mervärdesskatt när den skattskyldige i sin deklaration har redovisat ingående skatt och medgetts avdrag för denna innan det upptäcktes att den utgående mervärdesskatten inte hade redovisats. HFD fann att ”eftersom bolaget hade redovisat den ingående mervärdesskatten för inköpet av maskinen och tillgodoräknats skatten när det upptäcktes att den utgående skatten inte hade redovisats, kan den ingående skatten inte beaktas vid bestämmandet av underlaget för skattetillägg. Detta gäller oavsett om den ingående och utgående skatten avser samma fråga. Underlaget för skattetillägg utgörs därmed av den oredovisade utgående mervärdesskatten”. HFD ansåg dock att det ”med hänsyn till bolagets agerande” var oskäligt att ta ut skattetillägget med fullt belopp. HFD satte därför ner skattetillägget till hälften.
Vi konstaterar här att HFD har flyttat fram skattebetalarens position vilket vi uppfattar varit lagstiftarens avsikt. Se även RÅ 2004 ref. 26 i vilket avgörande huvudfrågan i HFD gällde ersättning för rättegångskostnader.
Avgörandet i HFD 2020 ref. 56 kan ställas mot ett antal fall där den skatterättsliga frågan inte bedömts som svår varför befrielse nekats.5 En omständighet i 2020 års mål, som kan ha påverkat utgången, var att den skattskyldige var ett brittiskt bolag utan skattekonto i Sverige och som ”tydligt redovisat de transaktioner som det hade för avsikt att utföra och som också var de som utfördes”.
4 Proportionalitetsregeln
Proportionalitetsprincipen infördes inom alla skatteförfaranden genom tillkomsten av SFL. Skatteförfarandelagen har trätt ikraft 1 januari 2012 och befrielsegrunden blev möjlig att tillämpa utan angivande av nivå. Proportionalitet stadgades enbart i tidigare taxeringslagen (1990:324) och fanns inte i skattebetalningslagen (1997:483).
I förarbetena till SFL ges exempel på fall där befrielse bör medges. Ett exempel är att det regelmässigt är oskäligt att ta ut dubbla skattetillägg. Situationer med dubbla skattetillägg kan uppstå då den uppgiftsskyldige har blivit skönsbeskattad i avsaknad av deklaration och har påförts skattetillägg. Detta skattetillägg kommer att kvarstå om den uppgiftsskyldige inte lämnar deklaration inom viss tid. Risken för dubbla skattetillägg uppkommer om den uppgiftsskyldige efter fristen lämnar deklaration eller begär omprövning av skönsbeskattningsbeslutet och härvid lämnar en oriktig uppgift. I sådana fall bör befrielse därför medges.
I äldre förarbeten har även uttalats att bestämmelsen bör kunna tillämpas bland annat när deklarationen avgetts av förmyndare, förvaltare eller god man eller annars av en företrädare som den skattskyldige inte själv har valt. I ett sådant fall bör uttag av skattetillägg med fullt belopp anses oskäligt för att avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller underlåtenheten. Här är det någon annan än den skattskyldige som gjort fel och det bör då anses oskäligt att ta ut skattetillägg av den skattskyldige.
På samma sätt bör befrielse från skattetillägg normalt ges ett konkursbo i de fall förvaltaren lämnat en oriktig uppgift i fråga om till exempel mervärdesskatt. Avgiften skulle ju i så fall drabba borgenärerna, vilka som regel inte kan lastas för det inträffade.6
I de två nedanstående fallen har HFD inte ansett att det stred mot proportionalitetsprincipen att ta ut fullt skattetillägg.
Prop. 2002/03:106, s. 243.
Se också, med motsatt utgång, kammarrätten i Stockholms dom 2022-10-11 i mål 1741–22 där kammarrätten meddelade hel befrielse från skattetillägget.
Kerstin Nykvist, Högsta förvaltningsdomstolen och Europakonventionen, Skattenytt 2018, s. 249.
Teresa Simon-Almendal, Kan HFD bryta ny mark på oprövade områden? Analys av ett mål om befrielse från skattetillägg, Svensk Skattetidning 2018, s. 127.
Stig von Bahr, Ingripanden mot skatteflykt med och utan lagstöd, Svensk Skattetidning 2018, s. 153.
HFD 2014 ref. 24
Ett bolag hade i sin deklaration redovisat underlag för särskild löneskatt för pensionskostnader med drygt 16 miljoner kronor i stället för det riktiga beloppet, drygt 27 miljoner kronor. Bolaget påfördes därför skattetillägg om 1.098.914 kronor det vill säga 40 procent av den skatt som belöpte på det nämnda underlaget. HFD ansåg inte, utan att närmare motivera sin uppfattning, att skattetillägget var oproportionerligt.
HFD 2017 ref. 68
I målet hade Skatteverket gått ifrån den skattskyldiges deklaration så till vida att verket dels höjde den skattskyldiges inkomst, dels sänkte inkomsten för ett bolag som den skattskyldige ägde samtliga aktier i. Som skäl för besluten angavs att den gjorda resultatfördelningen mellan den skattskyldige och hans bolag inte framstod som affärsmässigt motiverad utan som väsentligen betingad av skatteskäl. Vidare påfördes den skattskyldige skattetillägg om ungefär 240.000 kronor. När frågan om skattetillägg prövades av HFD anförde den skattskyldige bland annat att det var oskäligt att ta ut skattetillägget då det händelseförlopp som gav upphov till en höjning av näringsverksamhet samtidigt medförde en motsvarande sänkning av inkomsten för bolaget samt att om medel togs ut ur detta bolag skulle resultatet beskattas ytterligare. Sammantaget torde det inte uppstå någon skattevinst. HFD anförde i denna del att ”om en skattskyldig har lämnat en oriktig uppgift ska tillägget tas ut i förhållande till den försumlighet som personen har gjort sig skyldig till. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att vid bedömningen av befrielsefrågan ta hänsyn till skatteeffekter som skulle ha uppkommit i den skattskyldiges bolag om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Inte heller det förhållandet att inkomsten i fråga eventuellt kan komma att beskattas hos [den skattskyldige] ytterligare vid ett senare beskattningstillfälle i framtiden föranleder att han kan befrias från skattetillägget”. HFD meddelade därför inte befrielse från skattetillägget.7
Avgörandet HFD 2017 ref. 68 har kritiserats i doktrinen.
Kerstin Nyqvist skriver följande.
”För att en rättslig presumtion för påförande av skattetillägg i form av ett strikt ansvar med möjlighet till befrielse ska kunna accepteras enligt artikel 6 i Europakonventionen krävs att tillämpningen lever upp till de krav som Europadomstolen ställer. Det innebär att HFD vid sin prövning så långt det är möjligt bör kompensera frånvaron av subjektiva rekvisit genom att verkligen i varje enskilt fall göra en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om befrielse från skattetillägg ska göras. Så kan inte anses ha skett i det här fallet och med HFD som ansvarig för praxisbildningen på området kan med fog ifrågasättas om Europakonventionen har acceptans i högsta instans.”8
Teresa Simon-Almendal erinrar om att lagstiftaren genom SFL gett både incitament och möjlighet att i rättstillämpningen öka nyanseringen vid påförande av skattetillägg och att i ökad utsträckning beakta omständigheterna i varje enskilt fall. I ljuset av denna utveckling och mot bakgrund av Europakonventionens ökade genomslag på svensk skattestraffrätts område framstår denna dom som ett steg tillbaka. Teresa Simon-Almendal påpekar vidare att analysen i befrielsedelen var relativt knapphändig. Det enda skäl för befrielse som egentligen diskuterades – och avfärdades – var spörsmålet om huruvida det vid bedömningen av befrielsefrågan finns anledning att ta hänsyn till skatteeffekter som skulle ha uppkommit hos en annan person än den skattskyldige, om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Enligt hennes uppfattning hade motivuttalandena till den aktuella befrielseregeln lika väl kunnat tolkas extensivt och omfatta just skatteeffekter hos annan än den skattskyldige. Här hade HFD, enligt hennes uppfattning, kunnat bryta ny mark. En sådan extensiv tolkning skulle ha lett till en mer generös tillämpning av befrielseregeln.9
Även Stig von Bahr har kritiserat avgörandet. Förutom att han har synpunkter på den materiella skattefrågan anser han att det är ”förskräckligt” att fullt skattetillägg påfördes.10
Vi ansluter oss till denna kritik och återkommer i frågan i avslutningen av denna artikel.
5 Handläggningstiden
Syftet med befrielsegrunden om oskäligt lång handläggningstid är att tillförsäkra den enskilde de rättssäkerhetsgarantier som ställs upp i artikel 6 i Europakonventionen i den del där det föreskrivs att den som är anklagad för ett brott är berättigad till en rättvis rättegång inom skälig tid. Befrielse kan således bli aktuell när det gått oskäligt lång tid från det att anklagelsen om en felaktighet eller underlåtenhet framfördes till dess att den särskilda avgiften ska bestämmas. Utgångspunkten för tidsberäkningen är ”anklagelsen”, vilket enligt förarbetena motsvaras av när Skatteverket funnit anledning att anta att särskild avgift ska påföras. Slutpunkten för tidsberäkningen är när en slutlig dom föreligger. I praktiken måste hänsyn tas till frågans svårighetsgrad samt den enskildes och myndigheternas agerande i processen.11 Däremot saknar frågan om det har funnits skälig grund för anklagelsen eller inte i princip betydelse vid bedömningen av om prövningen har skett inom skälig tid.12
Vid tillämpning av bestämmelsen kan stor vägledning fås av Europadomstolens domar i målen Janosevic mot Sverige samt Västberga Taxi och Vulic mot Sverige (domar 2002-07-23 i mål 34619/97 samt 36985/97). I dessa mål fann domstolen att Sverige hade brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen. I målet Janosevic hade handläggningen hos skattemyndigheten tagit nästan tre år och handläggningen i länsrätten två år och nio månader. Västberga Taxis talan avvisades nästan fem år efter det att skattemyndigheten hade meddelat sitt beslut. För Vulic tog det fyra och ett halvt år innan hans sak prövades av länsrätten. Till bilden hör att både Janosevic och bolaget försattes i konkurs på grund av överklagade skatteskulder under den tid som skatteprocesserna pågick.
Även inom andra förvaltningsrättsliga områden och inom straffrätten har en lång handläggningstid i vissa fall medfört att sanktionen eller straffet har satts ned.13
Kammarrätternas tillämpning av denna grund för nedsättning är minst sagt spretig. Som exempel kan nämnas Kammarrätten i Göteborgs dom 2021-12-23 i mål 4221–21. Den sammanlagda handläggningstiden från det att den skattskyldige först blev medveten om att Skatteverket övervägde att påföra skattetillägg fram till tidpunkten för kammarrättens dom uppgick till drygt fem och ett halvt år. Kammarrätten ansåg att handläggningstiden, med hänsyn till målens karaktär och särskilt det omfattande material som lämnats in av den skattskyldige, inte var att anse som så lång att det framstod som oskäligt att ta ut skattetillägg med fullt belopp. Den skattskyldige påfördes fullt skattetillägg. Detta avgörande kan ställas mot Kammarrätten i Stockholms dom 2023-12-22 i mål 5603-5609-23. Kammarrätten konstaterade att den totala handläggningstiden i målet hade uppgått till ungefär tre och ett halvt år, en tidsperiod som inte anses vara oskäligt lång för tre instanser. Handläggningen i förvaltningsrätten pågick dock nästan två år och åtta månader, och inga åtgärder vidtogs under nästan två år. Det hade inte kommit fram några ursäktande omständigheter, målen ansågs inte vara särskilt komplexa och inte heller kunde dröjsmålet kopplas till bolagets agerande. Den oskäligt långa handläggningstiden motiverade enligt kammarrätten en viss befrielse varför skattetillägget sattes ned till hälften av fullt belopp.14
Prop. 2002/03:106, s. 243 f.
Almgren och Leidhammar, a.a.
Se exempelvis RÅ 2006 ref. 43, HFD 2014 ref. 12, NJA 2003 s. 414 och NJA 2015 s. 417.
För ytterligare kammarrättsavgöranden, se Larsson och Morgell a.a.
Avgörandena har kommenterats av Börje Leidhammar, Processuella frågor, Skattenytt 2025, s. 273 f. och i analysen, Nedsättning av skattetillägg på grund av oskäligt lång handläggningstid, JP Infonet 2024-08-21 samt av Magnus Kristoffersson, Delvis befrielse från skattetillägg vid långa handläggningstider. Två nya avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen, Svensk Skattetidning 2024, s. 552 f.
Nils-Bertil Morgell, Skattetillägg ska halveras när handläggningen av målet tagit oskäligt lång tid, JP Infonet, 2024-07-23.
HFD 2024 ref. 40 och not 3015
I dessa mål har HFD slagit fast när en handläggningstid anses för lång samt när detta medför att skattetillägget ska sättas ner.
Målen hade handlagts i fyra instanser och den totala handläggningstiden hade uppgått till cirka sex år. Med hänsyn till den långa instanskedjan ansåg inte HFD att tiden i sig var oskäligt lång. Däremot fanns det enligt HFD anledning att närmare granska handläggningstiden i kammarrätten, som uppgick till drygt två år och åtta månader.
På den skattskyldiges begäran hade kammarrätten vilandeförklarat målen i avvaktan på ett annat avgörande från HFD. Handläggningen återupptogs efter sju månader. När kommuniceringen därefter hade avslutats dröjde det ett år och sju månader innan kammarrätten meddelade sin dom. Av kammarrättens dom kunde utläsas att domstolen hade arbetat med målen under tre månader av denna tid och att övrig tid avsåg ren liggetid.
HFD ansåg att själva vilandeförklaringen framstod som välmotiverad och den tid som målen var vilandeförklarade var inte uppseendeväckande lång. Efter att målet hade återupptagits och kommuniceringen hade avslutats dröjde det dock ett år och sju månader innan kammarrätten meddelade sin dom. Målen fick enligt HFD sägas ha varit av en förhållandevis komplex natur och bland annat gällt hur bolagets verksamhet ska klassificeras, som hobby eller som näringsverksamhet. Målens komplexitet var dock ingen godtagbar förklaring till att handläggningen av målen stannade upp under en så lång tid som varit fallet. Till det kommer att målen rörde för den skattskyldige betydande belopp. I målet hade Skatteverket påpekat att den skattskyldige inte hade utnyttjat möjligheten att begära förtursförklaring i kammarrätten enligt lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol och att en del av tidsutdräkten därmed fick anses självförvållad. Att en enskild inte begär förtursförklaring är enligt HFD:s mening inget som fråntar domstolen dess ansvar för målets handläggning. Att den skattskyldige inte begärde förtursförklaring saknade därmed betydelse i sammanhanget.
HFD ansåg att kammarrättens dröjsmål hade uppgått till i vart fall ett år och vidare att detta dröjsmål medförde att det vid tiden för kammarrättens dom hade gått oskäligt lång tid efter det att Skatteverket funnit anledning att anta att skattetillägg skulle tas ut. HFD fann sammanfattningsvis att skattetilläggen skulle sättas ned till hälften. Förvaltningsrätten hade, av andra skäl än det nu aktuella, satt ned skattetilläggen med vissa belopp och nedsättningen skulle därför utgå från de skattetillägg som kvarstod efter förvaltningsrättens dom.
En snabb läsning av domen ger vid handen att HFD slår fast två huvudprinciper: För det första att en handläggningstid utöver ett och ett halvt år får anses oskäligt lång. För det andra att en oskäligt lång handläggningstid medför att skattetillägget ska sättas ned till hälften.
Men är saken verkligen så enkel?
Det ska först noteras att det i lagtexten talas om tiden ”efter det att Skatteverket har funnit anledning att anta att avgift ska tas ut”. Bestämmelsen gäller enligt sin ordalydelse den sammanlagda handläggningstiden hos Skatteverket, förvaltningsrätten och, i förekommande fall, kammarrätten. Innebär lagtextens ordalydelse att en långsam handläggning av Skatteverket och/eller förvaltningsrätten kan läkas genom en ovanligt snabb handläggning kammarrätten? Hur lång får i så fall en sammanlagd handläggningstid vara för att den inte ska anses vara oskäligt lång?
Det ska därefter noteras att begreppet ”handläggningstid” kan tolkas som liggetid, det vill säga tid när målet de facto har legat vilande utan att någon handläggningsåtgärd har vidtagits. Den tid när skriftväxling pågått bör inte räknas in. Men vill man bokstavstolka lagen så är en sådan tillämpning för snäv. Den totala handläggningstiden i domstol kan även påverkas om domstolen ger parterna korta förklaringstider och är restriktiv med att bevilja parterna anstånd med yttranden. En sådan restriktivitet bör i så fall gälla både mot den klagande och mot Skatteverket.
Ytterligare en möjlighet att förkorta handläggningstiden i domstol är att behandla mål om skattetillägg med förtur. Men vilka andra mål ska då få stå tillbaka?
I de nu nämnda målen har HFD satt ned skattetillägget till hälften av det utdömda. Men i domen flaggar HFD för att det i vissa fall skulle kunna vara aktuellt med en större nedsättning eller till och med hel eftergift. Så skulle kunna vara fallet om handläggningen varit extremt långsam och/eller att det påförda skattetillägget hade medfört allvarliga konsekvenser för den skattskyldige. I sådana fall bör en större nedsättning kunna vara motiverad.16
6 Avslutning
Som ovan redovisats ska nedsättning ske i tre olika situationer som i lagtexten beskrivits i tre olika punkter.
Enligt den första punkten ska nedsättning ske på grund av vissa särskilda omständigheter som kan vara kopplade till den skattskyldiges person eller till skattefrågans komplexitet. Med hänsyn till avgörandet HFD 2020 ref. 56 anser vi att HFD har intagit en ”skattebetalarvänlig” inställning.
I den andra punkten stadgas att nedsättning ska ske om avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten. Här föreligger avgörandena HFD 2014 ref. 24 och HFD 2017 ref. 68. Som framgår ovan har 2017 års avgörande kritiserats av Kerstin Nyqvist, Teresa Simon-Almendal och Stig von Bahr. Vi ansluter oss till denna kritik och vill här även hänvisa till HFD 2016 ref. 60. Domen i det målet gäller frågan om en likvidators betalningsskyldighet enligt reglerna om företrädaransvar i 59 kap. SFL. HFD satte ner det personliga betalningsansvaret från det av underinstanserna utdömda 60 miljoner kronor till 2 miljoner kronor. HFD hänvisade till den allmänna proportionalitetsprincipen i 2 kap. 5 § SFL vilken avses omfatta hela skatteförfarandet. Vi anser därför att inte bara att HFD utan även underinstanserna och inte minst Skatteverket i större utsträckning än idag ska kunna sätta ned skattetillägg enligt denna princip.
Enligt den tredje punkten ska nedsättning ske om handläggningen har tagit oskäligt lång tid. I avgörandena HFD 2024 ref. 40 och not 30 har HFD satt ned foten och – även om det finns vissa kvarstående frågor – markerat vad som avses med oskäligt lång handläggningstid och hur stor nedsättningen bör vara. Även dessa avgöranden får anses vara ”skattebetalarvänliga”.
Sammanfattningsvis verkar några av de senaste rättsfallen från HFD ändå delvis luckra upp den tidigare mycket restriktiva hållningen som främst syns hos underinstanserna och Skatteverket. Utvecklingen synes gå i positiv riktning för skattebetalarna. Vi ser fram emot denna utveckling vilken lagstiftaren faktiskt sedan länge har ställt till buds för såväl Skatteverket som domstolarna och hoppas att ny mark kommer att brytas genom en extensiv tolkning i framtiden.
Ylva Larsson är f.d. universitetsadjunkt och medlem i skatterättsgruppen vid Örebro universitet. Nils-Bertil Morgell är f.d. verksjurist vid Skatteverkets rättsavdelning.