En stiftelse, som är inskränkt skattskyldig, har som ändamål att lämna bidrag som främjar vård, fostran och utbildning av barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Fråga om en bedömning måste göras av en enskild mottagares ekonomiska situation när denne är mellan 22 till 30 år.

DIARIENUMMER

94-22/D

MEDDELANDEDATUM

2022-12-19

LAGRUM

7 kap. 45 §§ inkomstskattelagen (1999:1229)

SÖKANDE

X

MOTPART

Skatteverket

HAR ÖVERKLAGATS?

Ja

UTFALL ÖVERKLAGANDE

Förhandsbesked fastställt, HFD:s dom den 5 maj 2023, mål nr 287-23

Förhandsbesked

Någon bedömning av den enskildes ekonomiska situation behöver inte göras.

Bakgrund

Omständigheterna i ärendet

X (Stiftelsen) har enligt sina stadgar till ändamål att lämna bidrag som främjar vård, fostran och utbildning av barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Som ungdom räknas, enligt Stiftelsens riktlinjer för bidragsgivning, personer upp till och med 30 år.

Enligt stadgarna kan bidrag lämnas till såväl organisationer som enskilda. Bidrag lämnas främst till hjälpmedel (som inte bekostas av det allmänna) samt till rekreations- eller vårdresor men också till lägervistelser och omsorger av olika slag.

Stiftelsen är en sådan inskränkt skattskyldig juridisk person som avses i 7 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, och som bl.a. uppfyller ändamåls- och verksamhetskraven i 4–5 §§.

När det gäller bidrag till enskilda mottagare som är mellan 22 till 30 år gör Stiftelsen idag – förutom en avstämning av ansökan mot ändamålet i Stiftelsens stadgar – en bedömning av sökandens ekonomiska situation utifrån schablonregler som anges i Skatteverkets ställningstagande ”Behövande i ekonomisk mening vid social hjälpverksamhet och hjälpverksamhet bland behövande – schablonmässig bedömning” (dnr 131 692718-14/111).

Frågan och parternas inställning

Stiftelsen vill veta om bidrag som lämnas till enskilda mottagare som är mellan 22 till 30 år, och som omfattas av ändamålet social hjälpverksamhet, förutsätter att en bedömning görs av sökandens ekonomi.

Stiftelsen anser att så inte bör vara fallet.

Skatteverket menar att vissa uttalanden i lagstiftningens förarbeten tyder på att denna typ av individuella bidrag också förutsätter att en ekonomisk bedömning görs.

Skälen för avgörandet

Rättsligt

I 7 kap. 311 §§ IL finns bestämmelser om undantag från skattskyldighet för vissa inkomster gällande bl.a. stiftelser.

För att en stiftelse ska undantas från skattskyldigheten krävs att den främjar ett eller flera allmännyttiga ändamål som anges i 4 §, däribland ”social hjälpverksamhet”. Enligt 5 § krävs vidare att stiftelsen i den verksamhet som bedrivs under beskattningsåret uteslutande eller så gott som uteslutande främjar något av de ändamål som anges i 4 §.

Det allmännyttiga ändamålet social hjälpverksamhet infördes i lagtexten i och med en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2014 (SFS 2013:960). Tidigare angavs i stället det allmännyttiga ändamålet ”hjälpverksamhet bland behövande”. Med behövande avsågs i detta sammanhang endast behövande i ekonomisk bemärkelse (se RÅ 81 1:28). Bl.a. tillämpningssvårigheter för stiftelser och kontrollsvårigheter för Skatteverket motiverade en ändring (se prop. 2013/14:1 s. 296 f.).

I förarbetena påtalas beträffande det nya allmännyttiga ändamålet social hjälpverksamhet att det i grunden ska finnas ett hjälpbehov. Vidare att omfattningen av prövningen av hjälpbehovet kan variera men för att generellt sett avgöra om det ska anses föreligga ett hjälpbehov kan hänsyn tas till vissa speciella förhållanden. Som exempel på vissa grupper av personer som normalt anses ha ett mer generellt behov av hjälp räknas bl.a. funktionshindrade. Exempel på verksamheter som kan omfattas är bl.a. hjälp för funktionshindrade som inte tillgodoses genom lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (a. prop. s. 297). Förändringen av detta allmännyttiga ändamål innebär för stiftelser således en vidare tillämpning jämfört mot tidigare (a. prop. s. 294).

I HFD 2021 not. 50 (ett överklagat förhandsbesked) prövades bl.a. om bidrag som lämnas till enskilda, som omfattas av ändamålet ”omsorg om barn och ungdom”, förutsätter att en bedömning görs av sökandens ekonomiska situation. Även detta allmännyttiga ändamål infördes i samband med ovan angivna lagstiftningsärende och ersatte då det tidigare angivna allmännyttiga ändamålet ”vård och uppfostran av barn”. Någon bedömning av den enskildes ekonomiska situation ansågs inte behöva göras. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att genom lagändringen fick det tidigare angivna ändamålet en något vidgad omfattning, att något krav på ett ekonomiskt behov inte fanns tidigare och att det varken i lagtexten eller i förarbetena finns något som talar för att en ändring är avsedd i detta avseende med anledning av utvidgningen av ändamålets omfattning.

Skatterättsnämndens bedömning

Frågan i ärendet är om bidrag som ges till funktionshindrade personer som är mellan 22 till 30 år och som omfattas av ändamålet social hjälpverksamhet kräver att Stiftelsen, utöver en avstämning mot Stiftelsens ändamål, gör en bedömning av mottagarens ekonomiska situation.

(…)

Som utgångspunkt för prövningen (…) har angetts att det inte är någon skillnad på de bidrag som lämnas till de enskilda mottagarna som är mellan 22 till 30 år, jämfört med mottagare som är yngre än så. Bidragen ska användas för samma syften (t.ex. hjälpmedel och rekreations- eller vårdresor) och det som skiljer (…) är således åldern hos mottagaren av bidragen.

Att mottagarens ålder kan ha betydelse i dessa sammanhang framgår av uttalanden i förarbetena beträffande det allmännyttiga ändamålet omsorg om barn och ungdom. Där anges att med barn avses någon som inte fyllt 18 år och att den övre gränsen för ungdom ligger runt 21 år. Det anges också att för vuxna skulle ett behov av omsorg i stället kunna täckas av ändamålet social hjälpverksamhet (a. prop. s 292 f.).

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning saknas det skäl att lägga någon ytterligare vikt vid mottagarens ålder för den grupp som omfattas av Stiftelsens stadgar, dvs barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Om ålder även skulle ha betydelse för om en ekonomisk prövning ska krävas skulle det bl.a. innebära en tröskeleffekt som är svår att motivera. Vidare ger lagtextens lydelse inte stöd för en sådan ordning och uttalandena i förarbetena om generellt hjälpbehov för vissa grupper t.ex. funktionshindrade, talar snarare i motsatt riktning.

Det ovan anförda innebär att Stiftelsen inte behöver göra någon bedömning av den enskildes ekonomiska situation när bidrag lämnas som främjar det allmännyttiga ändamålet social hjälpverksamhet och där mottagaren är mellan 22 till 30 år.