Rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen

Ersättning för rättegångskostnader – HFD mål nr 6184-19

Datum: 2022-09-29

Områden: Förvaltningsrätt & förfarande (Ersättning för ombudskostnader)

Dnr: 8-1927462

HFD 2022 ref. 10 (Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 4 mars 2022, mål nr 6184-19)

Sammanfattning

I förvaltningsprocessen går det inte att få ersättning för rättegångskostnader med stöd av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen eller artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför avvisas om inte bestämmelserna om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning i 43 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, är tillämpliga.

Det kan undantagsvis uppkomma situationer där det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader. Rätten till en rättvis rättegång innebär dock inte att ersättningen för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet. I stället får den enskilde genom ett särskilt förfarande begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmålet genom reglerna om skadestånd.

Referat

Bakgrund

AA ansökte hos Skatteverket om att få byta efternamn. Ansökningen avslogs och AA överklagade till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Kammarrätten biföll AA:s överklagande dit och Skatteverket överklagade till HFD. AA bestred bifall till Skatteverkets överklagande och yrkade ersättning för rättegångskostnader (ombudskostnader). HFD avslog Skatteverkets överklagande och beslutade att frågan om ersättning för rättegångskostnader skulle avgöras av HFD i dess helhet (HFD 2021 ref. 36).

HFD:s bedömning (nio justitieråd)

HFD konstaterade att det i förvaltningsprocessen, med undantag för de fall där enskild parts rättegångskostnader kan ersättas av det allmänna enligt 43 kap. SFL, inte finns några föreskrifter om ersättning för rättegångskostnader. Detta får till följd att vardera parten får stå för sina egna kostnader, oavsett utgången i målet. Trots att frågan om den enskildes rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i förvaltningsmål aktualiserats vid flera tillfällen har lagstiftaren inte funnit skäl att ändra den förvaltningsprocessuella regleringen i detta avseende.

HFD konstaterade vidare att det bl.a. av NJA 2015 s. 374 och Europadomstolens dom den 6 juli 2006 i målet Stankiewicz mot Polen följer att det under vissa förutsättningar kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och – om målet gäller civila rättigheter eller skyldigheter – artikel 6.1 i Europakonventionen att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan får ersättning för sina rättegångskostnader.

Förvaltningsprocessen är enligt HFD så utformad att den regelmässigt uppfyller kraven på en rättvis rättegång i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det kan emellertid inte uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader.

Av Europadomstolens praxis (se t.ex. Černius och Rinkevičius mot Litauen) framgår att den i Sverige gällande ordningen, som innebär att den enskilde i ett särskilt förfarande begär kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmålet genom reglerna om skadestånd, är förenlig med artikel 6.1 i Europakonventionen. Bestämmelserna i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får anses ha samma innebörd. Enligt HFD innebär således rätten till en rättvis rättegång inte att ersättningen för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet.

Att skapa en möjlighet för förvaltningsdomstolarna att tillerkänna enskilda ersättning för rättegångskostnader väcker både principiella och praktiska frågor som enligt HFD kräver överväganden som det bör ankomma på lagstiftaren att göra. En sådan ordning bör därför inte – när rätten till en rättvis rättegång inte kräver det – införas genom rättspraxis.

HFD uttalade avslutningsvis att eftersom det i förvaltningsprocessen inte ska göras någon materiell prövning av yrkanden om ersättning för rättegångskostnader ska fortsättningsvis sådana yrkanden avvisas.

HFD:s minoritet

Sex justitieråd var skiljaktiga och ansåg att HFD inte skulle ha avvisat utan i stället prövat yrkandet om ersättning för rättegångskostnader. Vidare ansåg de att majoritetens modell för hur ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader i ett förvaltningsmål ska hanteras bl.a. leder till att en enskild tvingas föra dubbla processer. Det är både ett omständligt och resurskrävande samt långt ifrån heltäckande system som snarare motverkar än främjar rätten till en rättvis rättegång.

Skatteverkets kommentar

Genom HFD:s avgörande slås det fast att det inom förvaltningsprocessen inte går att få ersättning för rättegångskostnader med stöd av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen eller artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader ska därför avvisas om inte bestämmelserna i 43 kap. SFL är tillämpliga.

Under vissa förutsättningar kan dock rätten till en rättvis rättegång innebära att en enskild part har rätt att få sina befogade rättegångskostnader ersatta av det allmänna. Denna rättighet tillgodoses genom att den enskilde har möjlighet att i ett särskilt förfarande begära kompensation för sina rättegångskostnader i förvaltningsmålet genom reglerna om skadestånd.

För Skatteverket innebär HFD:s avgörande att ett yrkande om ersättning för kostnader i ett ärende ska avvisas om inte bestämmelserna om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning i 43 kap. SFL är tillämpliga.

Referenser

2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen

43 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244)

3 kap. 2 och 4 §§ skadeståndslagen (1972:207)

HFD 2019 ref. 72

HFD 2020 not. 47

HFD 2021 ref. 36

NJA 2010 s. 112

NJA 2013 s. 762

NJA 2015 s. 374

NJA 2018 s. 1127

NJA 2020 s. 908

NJA 2021 s. 235

Artikel 6.1 i Europakonventionen

Europadomstolens dom den 6 juli 2006 i målet Stankiewicz mot Polen

Europadomstolens dom den 18 juni 2020 i målet Černius och Rinkevičius mot Litauen

Europadomstolens dom den 22 juli 2021 i målet Zustović mot Kroatien

Artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna

EU-domstolens dom C-205/15, Toma, EU:C:2016:499