SRN har i ett förhandsbesked bedömt att varken commitment fee eller rådgivningskostnad är att anse som ränteutgift. Skatteverket är av motsatt åsikt. Förhandsbeskedet har överklagats.
Vad som anses vara ränteutgifter och ränteinkomster definieras i 24 kap. 2 och 3 §§ inkomstskattelagen (IL). I lagrummet framgår att med ränteutgifter avses ränta och andra utgifter för kredit samt utgifter som är jämförbara med ränta. Ränteinkomster definieras som inkomster som motsvarar ränteutgifter.
Det finns bestämmelser om avdragsbegränsning för negativa räntenetton i 24 kap. 21–29 §§ IL. Med negativt räntenetto menas att ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna. Ett företag får endast dra av ett negativt räntenetto med högst 30 % av ränteunderlaget.
En av frågorna i förhandsavgörandet är om commitment fee är att anse som andra utgifter för kredit, och därmed omfattas av begränsningarna i avdragsrätten. Commitment fee utgör en avgift som ett företag kan behöva betala enligt avtal om flexibel kreditfacilitet.
Skatteverket menar att commitment fee bör räknas som andra utgifter för kredit eftersom andra liknande avgifter har räknats dit i förarbeten, till exempel årlig avgift på kreditbelopp för checkkredit. Företaget menar att committment fee inte ska räknas till andra utgifter för kredit eftersom det inte finns någon långivare, inget lån eller kredit utan är fråga om en avgift. Skatterättsnämnden stöder företagets ståndpunkt och menar att commitment fee bara aktualiseras om något lån inte tas upp. Eftersom det inte finns något lån och ingen långivare, kan commitment fee inte omfattas av den begränsande avdragsregeln för ränteutgifter.
I förhandsbeskedet avgörs även frågan om rådgivningskostnader är att avse som andra utgifter för kredit. Skatterättsnämndens bedömning är att rådgivningskostnader inte kan sägas motsvara ränteinkomster för rådgivarna i fråga. Rådgivningskostnaderna utgör därmed inte andra utgifter för kredit.
Förhandsbeskedet har överklagats.
Läs även
