Plötsligt inser jag att han har funnits där hela tiden. I parken, helt nära trottoaren där jag går morgon och kväll. Stilla, ljudlös, sträng, närmast metallisk. Jag kallar honom bronsmannen. Det är obehagligt att han bara tittar. En dag bryter jag tystnaden med ett ”God morgon”. Ingen respons, bara