Hovrätten för Skåne och Blekinge har i en omtalad dom från 2010 tillämpat principer om så kallat ansvarsgenombrott. Mycket talar för att hovrättens rättstillämpning inte har stöd i HD-praxis och att rättsosäkerheten snart lär tvinga Högsta domstolen att pröva något av de nu pågående målen där dessa principer åberopas efter mönstret i hovrättens domskäl.
I det aktuella hovrättsmålet (RH 2011:24) hade två personer vid olika tidpunkter varit styrelseledamot i ett aktiebolag som inte bedrivit någon annan verksamhet än att föra en skadeståndsprocess grundad på en från ett konkursbo överlåten eventuell rätt till skadestånd. Bolaget förlorade processen och ålades att betala ersättning för rättegångskostnader. Därefter försattes bolaget i konkurs utan några tillgångar. Båda styrelseledamöterna ålades personligt betalningsansvar enligt principerna för så kallat ansvarsgenombrott. Domen, som har vunnit laga kraft (prövningstillstånd nekades av Högsta domstolen, HD) har inspirerat andra parter att inleda processer med åberopande av principerna om ansvarsgenombrott efter mönster av hovrättens domskäl. Nekat prövningstillstånd anses enligt svensk rättsuppfattning inte vara prejudicerande i sig. Omständigheterna i det enskilda fallet kan ha varit så speciella att HD inte velat pröva målet redan av den anledningen. Det finns därför anledning att vara försiktig vid bedömningen om möjligheterna att tillämpa den aktuella hovrättsdomen analogt.
En grundläggande fråga i sammanhanget är om det över huvud taget finns grund för antagandet att principer om ansvarsgenombrott är en del av gällande svensk rätt. Med uttrycket ”gällande svensk rätt” avses här det gängse betydelseinnehållet, det vill säga att man med viss grad av sannolikhet kan utgå från att den aktuella regeln skulle komma att tillämpas av den högsta rättsinstansen (i detta fall HD) om saken kom under dess prövning.
Den självklara utgångspunkten för en sådan frågeställning är portalbestämmelsen i 1 kap 3 § aktiebolagslagen (ABL): ”I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser.” Det får anses vara ett mycket stort samhällsintresse att aktieägare i och företrädare för svenska aktiebolag kan lita på friheten från personligt betalningsansvar enligt denna grundläggande aktiebolagsrättsliga princip förutom i de undantagsfall som stipuleras i noga utmejslad lagtext.
Själva termen ”ansvarsgenombrott” kommer därför, som lagstiftningen ser ut i dag, per definition att avse en slags princip eller rättsgrundsats som ligger utanför lagbestämmelserna. Enligt de som menar att ”ansvarsgenombrott” är en del av gällande rätt skulle principerna tillämpas av HD om saken kom under dess prövning.
Rättspolitisk diskussion
Som bekant har det förts en livlig rättspolitisk diskussion de lege ferenda om att lagstifta om ett ansvarsgenombrottsinstitut. Frågan har – på begäran av två riksdagsmotioner från (vpk) respektive (s) vid 1981/82 års riksmöte – utretts och även kommit så långt att ett förslag om lagstiftning medtagits i en lagrådsremiss. Lagrådsremissen byggde på SOU 1987:59. Se om bakgrunden och även kritiken mot förslaget i aktiebolagskommitténs slutbetänkande SOU 2001:1 s. 281 ff. samt t.ex. Nerep, Aktiebolagsrättslig analys, 2003, s. 13 ff. och Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 6 uppl., s. 275 ff.
Lagrådet menade att förslaget var kontroversiellt och att ställningstagandena följde intresse- och partigränser samt att förslaget snarare var ägnat att öka rättsosäkerheten än tvärtom. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen (under Ingvar Carlsson) valde i det läget att inte lägga fram ett förslag om att lagstifta om ansvarsgenombrott (se prop. 1990/91:198, särskilt lagrådets yttrande s. 42 ff.).
Det partipolitiska initiativet i frågan om att lagstifta om ”ansvarsgenombrott” kanaliserades i stället till 1990 års aktiebolagskommitté några månader senare (i september 1991) genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:89). Regeringen Carlsson föll 4 oktober 1991 (efter ett misslyckande att få igenom ett krispaket i riksdagen). Den efterträdande regeringen (under Carl Bildt) beslutade i slutet av samma år genom nya tilläggsdirektiv (dir. 1991:98) – som enbart rörde denna fråga – frånta aktiebolagskommittén uppdraget med motiveringen att ”[inget] tyder på att det skulle föreligga behov av att införa särskilda lagregler om ansvarsgenombrott.” Efter riksdagsvalet 1994 tillträdde ånyo en socialdemokratisk regering under Ingvar Carlsson. Två månader senare fick aktiebolagskommittén genom ytterligare ett tilläggsdirektiv (dir. 1994:143) – som enbart rörde denna fråga – åter i uppdrag att utreda frågan om lagstiftning om ansvarsgenombrott med hänvisning till att det enligt regeringens mening fortfarande fanns ”starka skäl” som talade för en sådan lagstiftning. Trots de tydliga politiska ”signalerna” kom aktiebolagskommittén i sitt slutbetänkande likväl fram till att en generell, lagfäst princip om ansvarsgenombrott inte kunde motiveras (SOU 2001:1 s. 279 ff., särskilt s. 288 f.).
Lagstiftning genom förarbeten?
I det sedermera av den socialdemokratiska regeringen (nu under Göran Persson) avgivna förslaget till ny aktiebolagslag (prop. 2004/05:85 s. 205 ff.) konstaterades att frågan om ansvarsgenombrott inte lämpar sig för lagstiftning, men uttalades likväl – i linje med tidigare framlagda politiska ambitioner i frågan – följande: ”Som tidigare har nämnts har det i rättspraxis också slagits fast att sådana undantag kan göras under vissa förutsättningar. Vi anser att detta bör vara möjligt även i fortsättningen när principen om aktieägarnas frihet från personligt ansvar leder till stötande konsekvenser. Från principiella utgångspunkter finns det därför anledning att i och för sig se positivt på en lagregel om ansvarsgenombrott [kursiveringar av förf.].” Vidare anförs att regeringen med hänsyn till de invändningar som framförts gör ”bedömningen att övervägande skäl talar mot att nu införa en generell lagregel om ansvarsgenombrott. Vårt ställningstagande i denna fråga innebär givetvis inget hinder för domstolarna att tillämpa – och vidareutveckla – de principer som har vuxit fram i rättspraxis när det gäller ansvarsgenombrott.”
Genom vad som skulle kunna tolkas som en anvisning till domstolarna har den då sittande socialdemokratiska regeringen alltså lyckats åstadkomma en slags legitimering av föreställningen om ett ansvarsgenombrottsinstitut som har stöd i praxis utan att behöva ta det politiska ansvaret för att hos riksdagen söka stöd för en lagstiftning därom. Hovrättens dom sommaren 2010, där domskälen hänvisar till dessa uttalanden i propositionen, skulle därför kunna sägas vara en effekt av detta indirekta sätt att dirigera domstolarna utan att behöva ta politiskt ansvar.
Anvisningar till domstolar i ett regeringsförslag som inte leder till lagstiftning är inte bindande eller auktoritativt vägledande för domstolarna vid rättsskipningen i ett enskilt fall. Att en socialdemokratisk regering vid tidpunkten för propositionens avgivande (mars 2005) ”ansåg” att det borde finnas ett utrymme för ansvarsgenombrott vid ”stötande konsekvenser” betyder inte att HD nödvändigtvis håller med om detta. Liksom lagrådet i propositionen 1990/91 (se ovan) kanske HD skulle fråga sig vad som avses med ”stötande konsekvenser”? Vems allmänna moralsystem eller politiska synsätt ska avgöra det? Kanske skulle HD finna att ett visst beteende kan uppfattas som mer eller mindre ”stötande” beroende på vilken partipolitisk uppfattning man företräder?
Enligt Nerep kan man för övrigt inte alls dra den slutsatsen att det i rättspraxis vuxit fram ett ansvarsgenombrottsinstitut. Det enda rättsfall som till synes skulle kunna vara relevant (NJA 1947 s. 647) kan enligt Nerep förklaras på annat sätt.
Påståendet i prop. 2004/05:85 om att man skulle kunna dra denna slutsats av rättspraxis synes vara hämtat från det av lagrådet starkt kritiserade förslaget i SOU 1987:59.
NJA 2006 s. 420 och NJA 1992 s. 375
Hovrätten för Skåne och Blekinge har förutom uttalandena i prop. 2004/05:85 även sökt stöd för sin rättstillämpning i ett avgörande från HD (NJA 2006 s. 420) på så sätt att de tagit fasta på en skiljaktig minoritets motivering (två ledamöter: Håstad och Calissendorff) som förde ett resonemang om förutsättningarna för ansvarsgenombrott. Däremot har hovrätten inte tagit hänsyn till majoritetens ställningstagande. Majoriteten bestod av Munck, Victor (referent) och Nyström.
En tänkbar anledning till att de av den skiljaktiga minoriteten framförda resonemangen kunnat få så stor betydelse – och kanske indirekt även för Hovrätten för Skåne och Blekinge – kan vara att Lindskog i en uppsats (Festskrift Heuman, 2008, s. 327 ff.) uttalat att ”man kan nog se minoritetens resonemang i aktuellt hänseende som en utveckling ´för egen del´ av vad majoriteten avsåg att förklara med att ansvar kan aktualiseras ´i speciella fall´” (a.a. s. 336ö). Det förefaller tveksamt om man kan eller bör betrakta en skiljaktig minoritets resonemang på det sättet. En annan – och kanske troligare – tolkning är att majoriteten inte alls önskade ”öppna upp” denna rättspolitiskt mycket komplicerade fråga enligt minoritetens linjer.
Minoritetens skiljaktiga mening i 2006 års fall kan hur som helst i formell bemärkelse inte anses vara ett uttalande av HD. Därmed har HD, såvitt bekant, endast vid ett tillfälle använt begreppet ”ansvarsgenombrott” och det är i domskälen till det avgörande som refererats i NJA 1992 s. 375 (sista stycket): ”Som TR:n har utvecklat har banken när de ifrågavarande krediterna lämnades varit medveten om de förhållanden som från dess sida åberopas till stöd för yrkandet om betalningsskyldighet för kommunen enligt principerna om ansvarsgenombrott. Redan av detta skäl finner HD att yrkandet inte heller kan bifallas på sådan grund.” Formuleringen ”redan av detta skäl” bör observeras. Rättsfallet nämns inte i minoritetens votum i 2006 års fall.
Förutom NJA 1947 s. 647 saknar de rättsfall som nämns i minoritetens votum egentlig relevans för frågan om ansvarsgenombrott (se härom t.ex. Rodhe, Festskrift Hellner, 1984, s. 486m, Nerep, a.a. a.st. men även Lindskog, a.a. s. 335 vid och i not 17 och 19).
NJA 1947 s. 647
Enligt Rodhe (a.a. a.st.) utgör NJA 1947 s. 647 det enda fall där HD ”statuerat ansvarsgenombrott för aktieägare i ett aktiebolag”. Rodhe hänvisar till en del uttalanden i doktrinen (a.a. s. 487 vid och i not 18) och räknar sedan upp några rekvisit som han menar tillsammans skulle motivera ett ansvarsgenombrott. Även Lindskog menar att det egentligen endast är 1947 års fall som ”tål att diskuteras” i detta sammanhang (a.a. a.st.), men hänvisar därvid även till sin egen slutsats i JT 1990/91 s. 47f att fallet snarare skulle kunna förklaras som ett avgörande efter skadeståndsrättsliga principer.
Rodhes framställning saknar hänvisning till den ingående skadeståndsrättsliga analys av 1947 års fall som gjorts av Hjerner (Festskrift Thornstedt, 1983, s. 269ff.). Hjerners analys har på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammats av doktoranden Johan Svensson (jfr Juridisk Publikation 2/2010 s. 235 ff.) Hjerner menar att 1947 års fall ska ses som ett skadeståndsrättsrättsligt avgörande före införandet av det numera gällande principalansvaret enligt 1972 års skadeståndslag. I målet tillämpades principer om hur ett handlande av självständig driftsledning (intressentbolaget) kan tillskrivas en företagare på samma sätt som organhandlande. Denna skadeståndsrättsliga fråga har sedermera lösts vid principalansvarets införande genom 1972 års skadeståndslag. 1947 års rättsfall har därigenom enligt detta synsätt blivit obsolet.
Om man inte ens har kvar 1947 års rättsfall som ett tänkbart stöd blir osäkerheten kring principer om ansvarsgenombrott som en del av gällande svensk rätt högst betydande. Att det finns en livaktig diskussion de lege ferenda om att införa principer om ansvarsgenombrott är i sammanhanget en helt annan sak.
Utan stöd i vare sig lag eller rättspraxis (i högsta instans) förefaller det äventyrligt att underrätter på egen hand skapar nya rättsregler för att hitta en – som man anser efter eget tycke och smak – skälig lösning i det enskilda fallet. Domstolen har rimligen inte samma möjligheter som en lagstiftare att bedöma verkningarna på ett principiellt plan av den tillämpade rättsregeln. Detta kan sägas vara särskilt tydligt vad gäller principer om ansvarsgenombrott, där partipolitisk retorik synes ha fått ett alldeles ovanligt stort utrymme i en civilrättslig fråga och där samtliga försök att få till stånd en lagstiftning misslyckats.
Här diskuterat hovrättsavgörande synes ha öppnat Pandoras ask med kända verkningar innan locket kom på igen. Låt oss hoppas att HD öppnar asken igen och även släpper ut hoppet.
Henrik Karlström är advokat verksam vid Ramberg Advokater.