Innehåll

Balans fördjupning nr 3 2014

Rena kommissionsförhållanden inom koncerner

I denna artikel diskuteras några civilrättsliga frågor som aktualiseras vid rena kommissionsförhållanden inom koncerner. Även om moderbolaget i rena kommissionsförhållanden typiskt sett undgår eget ansvar för dotterbolagets förpliktelser, kan dotterbolagets åtaganden gentemot moderbolaget komma att ifrågasättas ur framför allt ett aktiebolagsrättsligt perspektiv.

Det förekommer att dotterbolag bedriver försäljningsverksamhet i eget namn men för ett moderbolags räkning. Dotterbolaget kanske har tillverkning och försäljning av några ”egna” produkter samtidigt som det distribuerar produkter tillverkade av moderbolaget eller systerbolag. Distributionen av moderbolagets (respektive systerbolagens) produkter kan till och med vara den dominerande delen av dotterbolagets verksamhet. Anledningen till att distributionen sker genom dotterbolaget kan till exempel vara att dotterbolaget har en väl inarbetad position inom ett visst marknadssegment.

Ett avtal där någon åtar sig att i eget namn för en annans persons räkning försälja produkter innebär att ett så kallat kommissionsförhållande uppkommer mellan parterna. På sådana förhållanden är kommissionslagen (2009:865) (”KommL”) tillämplig. Den som åtagit sig uppdraget (här dotterbolaget) kallas för ”kommissionär” och den för vars räkning uppdraget utförs (moderbolaget) kallas för ”kommittent”. Den person som kommissionären i sin tur ingår avtal med (säljer moderbolagets produkter till) betecknas i KommL som ”tredje man” (det vill säga ”tredje man” i förhållande till det ”inre” avtalsförhållandet mellan kommittenten och kommissionären).

Det civilrättsliga kommissionsinstitutet innehåller flera moment som möjligen kan förefalla överraskande för den som inte är bekant med dem. Ett sådant moment är att tredje man direkt genom köpeavtalet får sakrättsligt skydd mot kommissionärens konkursborgenärer och därför har företräde framför dem till köpta produkter även om produkterna inte hunnit levereras vid konkursutbrottet (24 § 2 st. KommL). Kommittenten har motsvarande skydd på det sättet att kommittenten behåller en sakrättsligt skyddad äganderätt till kommissionsgodset medan det finns hos kommissionären, inklusive rätt att utfå egendomen med separationsrätt för den händelse kommissionären skulle försättas i konkurs. När kommissionären träffar köpeavtal med tredje man har kommittenten därefter en på motsvarande sätt sakrättsligt skyddad rätt till den fordran som uppkommer till följd av köpeavtalet (23 § 1 och 3 st. KommL). I ingetdera fallet kommer således produkter som kommissionären innehar för försäljning i kommission att ingå i kommissionärens konkursbo; endera så tillhör de kommittenten eller också tredje man (med separationsrätt).

Med hänsyn till dessa konsekvenser i förhållande till kommissionärens borgenärer krävs att kommissionsavtalet verkligen innebär att kommittenten står för den slutliga affärsrisken för försäljningsverksamheten (till exempel att kommissionären har returrätt på osålda varor, jfr NJA 2012 s. 419).

Ett annat sådant moment är att relationerna mellan de tre inblandade parterna kan sägas vara ”assymmetriska”. Tredje man, som ingått avtal med kommissionären om förvärv av kommittentens produkter, har att hålla sig till kommissionären och kan inte vända sig till kommittenten med några krav (24 § 1 st. KommL). Om kommissionären hamnar på obestånd och tredje man skulle ha garantianspråk på grund av de köpta produkternas skick är tredje man alltså hänvisad till att göra gällande anspråken som oprioriterade fordringar i kommissionärens konkurs och kan inte rikta anspråken direkt mot kommittenten. Detta kan även sägas vara ett uttryck för den allmänna avtalsrättsliga regeln om att en avtalspart inte kan vända sig med anspråk mot sin medkontrahents medkontrahent (det bör dock noteras att omständigheterna i det enskilda fallet kan vara sådana att kommittenten på andra grunder kan anses ha ådragit sig ett ansvar direkt gentemot tredje man). Motsvarande regel gäller inte så att säga i andra riktningen. Tvärtom så har kommittenten i några fall, särskilt vid kommissionärens konkurs, rätt att ta över kommissionärens anspråk och rikta krav direkt gentemot tredje man (27 § KommL).

En komplicerande faktor vid bedömningen är att kommissionären anses ha en så kallad täckningsfordran gentemot kommittenten för vad kommissionären själv har fått fullgöra gentemot tredje man (14 § KommL). En annan är att kommittenten i princip är skyldig att i förskott fullgöra sin prestation till kommissionären så att kommissionären i sin tur kan fullgöra gentemot tredje man (9 § KommL). Detta anses gälla även om kommissionären är försatt i konkurs (jfr prop. 2008/09:88 s. 102n f). Kommissionärens konkursbo kan därför, med hänvisning till garantianspråk från tredje man, göra gällande en därtill svarande täckningsfordran hos kommittenten. Det faktum att kommittenten anses skyldig att fullgöra prestationen i förskott även om kommissionären är försatt i konkurs innebär att kommittentens skyldighet gäller trots att kommissionärens konkursbo i sin tur troligen inte kan prestera till tredje man. Kommittentens prestation (betalning) kommer därför att ingå i konkursboets allmänna tillgångar. Om nu även kommittenten hamnar på obestånd och försätts i konkurs kan den situationen uppstå att kommittenten inte kan prestera i förskott. Kommissionärens konkursbo kan då göra gällande sin säkerhetsrätt (panträtt) dels i de produkter som tillhör kommittenten och som finns i kommissionärens besittning, dels i de fordringar som uppkommit till följd av kommissionärens försäljningar till tredje man (15 § KommL). Sammantaget innebär detta att även om tredje man inte kan rikta anspråk direkt mot kommittenten på grund av garantibristerna så kan å andra sidan kommittentens konkursbo, på grund av panträtten till säkerställande av täckningsfordran, inte utnyttja separationsrätten till ”sina” tillgångar hos kommissionären. Det uppkommer ingen direkt konflikt mellan kommittentens anspråk att utfå sina tillgångar med separationsrätt och kommissionärens utövande av panträtt. Det är ju kommittenten själv som (får anses) ha upplåtit panträtten i det egna kommissionsgodset. Panträtten följer av lag, men anses kunna disponeras genom avtal mellan parterna (jfr prop. 2008/09:88 s. 33y).

Om vi nu även lägger till omständigheten att kommittenten är moder(aktie)bolag och kommissionären dotter(aktie)bolag i samma koncern uppkommer ytterligare frågeställningar. Till att börja med ska dock konstateras att det inte finns några aktiebolagsrättsliga regler som – i och för sig – hindrar att ett dotterbolag ingår ett vanligt, civilrättsligt avtal om kommission med sitt moderbolag. De villkor som uppställs i samband därmed kan emellertid självfallet vara mer eller mindre acceptabla ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv. Ibland kan det finnas skäl att diskutera villkor som är betingade av att moderbolaget kan ha upplåtit företagshypotek till säkerställande av externa bankkrediter. Banken kan i samband därmed ha krävt att även moderbolagets kommissionstillgångar hos dotterbolagen (det vill säga produkter respektive kundfordringar hos tredje män) ska ingå i hypoteksunderlaget. Det faktum att dotterbolaget har panträtt i kommissionsgodset till säkerställande av sin täckningsfordran hos moderbolaget innebär i det perspektivet att underlaget för det i moderbolaget upplåtna företagshypoteket minskar i motsvarande omfattning. Bankens förmånsrätt på grund av företagshypoteket följer av 5 § förmånsrättslagen (1970:979) (”FRL”). Dotterbolagets förmånsrätt på grund av den upplåtna panträtten (så kallad handpanträtt) följer av 4 § 2 p FRL. Båda förmånsrätterna är så kallade särskilda förmånsrätter. Särskilda förmånsrätter gäller i princip framför allmänna förmånsrätter. Fordringar som inte är förenade med någon förmånsrätt (oprioriterade fordringar) gäller sinsemellan med inbördes lika rätt. Av 9 § FRL följer att särskilda förmånsrätter gäller inbördes efter paragrafernas följd (med något undantag), vilket i sin tur medför att dotterbolagets täckningsfordran (med förmånsrätt enligt 4 § 2 p FRL) har rätt till betalning framför bankens fordran (med förmånsrätt enligt 5 § FRL). Mot denna bakgrund vore det inte onaturligt om banken även krävde att moderbolaget skulle tillse att dotterbolaget frånföll sin panträtt enligt 15 § KommL. Detta skulle i och för sig inte hindra dotterbolagets konkursbo från att göra gällande täckningsfordran med hänvisning till tredje mans ersättningskrav på grund av garantibrister. Täckningsfordran skulle dock vara oprioriterad och därmed efterställd bankens anspråk, som till följd av företagshypoteket skulle ha förmånsrätt enligt 5 § FRL. Moderbolaget har – särskilt om det innehar samtliga aktier – i praktiken ofta ett bestämmande inflytande över dotterbolaget och det är väl inte osannolikt att dotterbolagets styrelse faller till föga för moderbolagets påtryckningar om att frånfalla panträtten.

Då uppkommer frågan om ett sådant frånfallande av pant dels är bindande för dotterbolaget, dels om det kan föranleda något ansvar för de enskilda ledamöterna i bolagens styrelser.

Om dotterbolaget närmade sig obestånd vid tidpunkten för frånfallandet kan dotterbolagets konkursbo möjligen göra gällande återvinning med avseende på frånfallandet enligt konkurslagens bestämmelser (se 4 kap 5 och 6 §§ konkurslagen (1987:672) (”KL”). Moderbolag anses naturligt nog även här som närstående till dotterbolaget (4 kap 3 § KL). Om man är nära en obeståndssituation kan förfogandet under vissa omständigheter även bedömas utgöra borgenärsbrott (se särskilt 11 kap 1 och 4 §§ brottsbalken).

Även om det inte föreligger en obeståndssituation kan man diskutera om det bör ske en prövning om förfogandet kan utgöra olaglig värdeöverföring från dotterbolaget till moderbolaget enligt aktiebolagslagen (2005:551, ”ABL”). Först måste då prövas om frånfallandet av panträtten till förmån för moderbolaget kan anses vara en rimlig uppoffring för dotterbolaget och i förlängningen kan sägas vara kommersiellt motiverat för dotterbolagets egen verksamhet. Om så inte skulle vara fallet ska en prövning ske om värdeöverföringen ryms inom fritt eget kapital respektive om den är förenlig med vad som kan krävs för ett iakttagande av den så kallade försiktighetsregeln (se 17 kap 1 och 3 §§ ABL). Angående den senare prövningen, se särskilt formuleringen i 17 kap 3 § 2 st. p 1 ABL att värdeöverföringen skall vara förenlig med de krav som verksamhetens risker ställer på storleken av det egna kapitalet. Garantianspråk får väl typiskt sett anses utgöra en konkretisering av sådan risk.

För det fall dotterbolagets frånfallande av panträtten skulle kunna ses som en olaglig värdeöverföring ska den i princip återbäras (17 kap 6 § ABL). Om moderbolagets konkurs skulle hindra fullgörandet av en sådan återbäring, kan de enskilda styrelseledamöterna drabbas av bristtäckningsansvar enligt 17 kap 7 § ABL.

Om frånfallandet av panträtten skulle klara denna prövning mot reglerna om olaglig värdeöverföring uppkommer en annan fråga, nämligen om dotterbolagets kapitaltäckning varit kontinuerligt adekvat eller om det uppkommit en kapitaltäckningsbrist till följd av den genom frånfallandet ”osäkrade” täckningsfordran. Enligt 25 kap 13 § ABL ska styrelsen genast upprätta en kontrollbalansräkning när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Om kapitaltäckningsbrist föreligger ska styrelsen tillse att frågan om bolagets försättande i likvidation prövas vid en bolagsstämma och att, om kapitaltäckningen inte återställs inom viss tid, bolaget försätts i likvidation. Om styrelsens ledamöter underlåter att iaktta denna handlingsplikt följer av 25 kap 18 § ABL att styrelsens ledamöter (men även andra) kan bli personligt solidariskt betalningsansvariga för dotterbolagets uppkommande förpliktelser.

Det kan diskuteras om ett alternativt sätt att åstadkomma en förmånsrätt som gäller mot dotterbolagets oprioriterade borgenärer möjligen skulle kunna vara att även dotterbolaget upplåter företagshypotek till säkerställande av moderbolagets förpliktelser gentemot banken. Säkerställandet skulle omfattas av det så kallade koncernundantaget till det allmänna låneförbudet (se 21 kap 2 § 1 st. p 2 ABL). Kanske skulle det även ses som en mer rimlig uppoffring för dotterbolaget (moderbolaget bör stå för inteckningskostnaden) ur perspektivet vad som kan anses utgöra en olaglig värdeöverföring eller inte. Dotterbolagets täckningsfordran gentemot moderbolaget skulle då vara kontinuerligt säkerställd och en kapitaltäckningsbrist med åtföljande potentiellt ansvar för styrelsens ledamöter i vart fall mindre sannolik. De tredje män som gör gällande garantianspråk skulle bli efterställda bankens fordringar, men så torde ju även ha blivit fallet om dotterbolaget (utan hjälp av moderbolaget) hade sökt extern finansiering på egen hand.

Henrik Karlström är advokat och verksam vid Ramberg Advokater.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...