Innehåll

Balans nr 5 1975

Marknaden kräver mer av revisorn

Jur kand Peter Lönnquist, verksam på Ackordscentralen sedan 1971 och ställföreträdande VD där sedan 1974, beskriver genom ett antal fall den bistra verkligheten sedd från Ackordscentralens horisont.

Framförallt på senare tid har debatten om revisorns roll och arbetsfält skjutit FARt. Kvalificerade och väl underbyggda inlägg har gjorts av såväl revisorernas egna organisationer som av enskilda företrädare. Det vore mig förmätet att försöka tävla med detta. Jag avser i stället att utifrån vår, dvs Ackordscentralens, horisont dels beskriva den bistra verkligheten såsom vi uppfattar den, dels såsom diskussionsunderlag inspirerat av debatten, framföra några allmänna synpunkter.

Utgångspunkten för mig är genom min verksamhet vid Ackordscentralen något annorlunda än den läsarna har. Vi arbetar som bekant på näringslivets bakgårdar i en värld av ledsna och förbannade människor. De revisorer vi kommer i kontakt med ingår inte alltför ofta i den grupp kvalificerade och ansvarsmedvetna medlemmar av kåren som denna tidskrift i första hand vänder sig mot. Snarare hör de hemma under det populära samlingsnamnet ”källarbyråer”. Därmed inte sagt att det som ”drabbade” oss i ett ärende för något år sedan är vanligt förekommande. Som kamrer i företaget hade man anställt en gammal sjökapten. Förutom att han skötte de löpande kamerala sysslorna, handlade han bolagets bokföring, upprättade bokslut samt reviderade dessa i sin formella egenskap av bolagets revisor.

Detta var givetvis en ytterlighet. Som motpol på den kanten ser jag ”revisorn” som sällan eller aldrig sätter sin fot på företaget och som vid bokslutstillfället accepterar en ungefärlig lagersiffra som lämplig saldopost.

I vår verksamhet slås man av hur ofta tillfälligheterna anses ha avgörande betydelse för ett affärsföretags negativa utveckling och hur ofta situationen anses vara tillfällig. ”Jag behöver bara några månaders andrum” är en vanlig replik. Den opartiska utredning som sedan görs, visar oftast att företaget är ordentligt ”på kneken”.

Var kommer nu revisorn in i sammanhanget? Gemensamt för de flesta av våra kunder är att man oftast kan följa den negativa trenden genom de senaste boksluten. Det är dessvärre lika sällsynt å andra sidan att revisorn reagerat utöver standardfraserna i revisionsberättelsen. I bästa fall hänvisas till en samtidigt med revisionsberättelsen upprättad PM, som dock ytterst sällan bifogas. I andra fall ställs av kårens ansvarsmedvetna företrädare krav på att aktiebolagslagens formella regler om upprättande av likvidationsbalansräkning skall följas. Dessvärre görs detta ofta som ett sätt att undvika personligt betalningsansvar i första hand och först i andra hand som ett första steg på vägen mot att få verkligt grepp om situationen.

Jag har ett närliggande exempel. Det gäller ett flera år gammalt företag med bokslutsår 1 juli–30 juni. I bokslutet den 30 juni visar bolaget en förlust som många gånger om överstiger det lagstadgade minimikapitalet. Förlusten motsvarar ungefär 5% av balansomslutningen resp. 3,5% av omsättningen. Sex månader senare, den 31 december, dvs ungefär samtidigt som bokslutet formellt undertecknats, upprättas en likvidationsbalansräkning per nämnda dag. Av denna framgår att någon likvidationsplikt formellt icke föreligger då verksamheten under mellantiden givit ett tillräckligt stort överskott för att formellt kompensera denna. Att detta uppnåtts bl a genom uppskrivning av anläggningstillgångar i form av inventarier framgår dock ej.

Per den 31 mars upprättas en ny likvidationsbalansräkning. Denna utmynnar i att någon likvidationsplikt fortfarande icke föreligger. Vid en närmare granskning framgår att vid denna tidpunkt inventarieposten växt ytterligare genom ett aktieägartillskott av diffus apportkaraktär. Samtidigt har nu även en av bolaget ägd fastighet plötsligt ökat i värde och skrivits upp. Sedan man passerat bokslutsdagen 30 juni år 2 utan någon ytterligare likvidationsbalansräkning eller något bokslut, drivs verksamheten fram till oktober innan betalningarna inställs i en situation som ställer leverantörerna inför stora förluster.

Detta var ett exempel på hur man försökt vinna tid för åtgärder genom att följa lagens regler, om än ej dess syfte.

Jag skall nämna några andra exempel. Det första gäller ett elentreprenadföretag med några hundra tusen i omsättning. Då den nuvarande ägaren köpte företaget, ägdes det av den utländske huvudleverantören. Köpeskillingen var 200.000 kronor vara 65.000 kronor var kontantinsats. 20.000 kronor bokades upp som leverantörsskulder. Resterande 115.000 kronor hade då vi kom in i bilden, amorterats med c:a 100.000 kronor genom förhöjda materialinköpspriser från leverantören. Bortsett från skatte- och valutautförselaspekten, blev den praktiska effekten att skattemyndigheterna och leverantörerna i slutändan fick indirekt stå för köpeskillingen genom ett lågt ackord. Trots att revisorn känt till situationen hade han icke kommenterat den.

Nästa fall gäller en detaljhandel med en omsättning på 250.000 kronor. Där omfattade köpet bolaget med det förbehållet att kassa, bank och postgiro skulle överföras på säljaren personligen. I samråd med bolagets revisor och en advokat vidtogs omgående en utförsäljning. Köpeskillingen kompletterades sedan med att bolaget övertog ett av säljarens privata lån. Den årsredovisning som presenterades oss utan kommentarer utöver de tryckta standardfraserna i revisionsberättelsen, innefattade en balansräkning som på tillgångssidan hade en fordran på aktieägare med 240.000 kronor. Övriga tillgångar var upptagna till 100.000 kronor. Effekten för fordringsägarna behöver knappast belysas. Till saken hör att köparen saknade ekonomisk skolning och hade varit anställd i butik alltsedan han började förvärvsarbeta. Givet är att övervärdet i hans bostadsfastighet måste tas i anspråk för att i någon mån kompensera fordringsägarna.

Det tredje exemplet gäller ett medelstort industriföretag som såldes till dåvarande ägarens högra hand. Denne hade inga pengar utan konstruktionen blev följande för att klara köpeskillingen på 800.000 kr. Mot pant i form av de förvärvda aktierna fick köparen låna 200.000 kr hos en av huvudleverantörerna. 200.000 kr fick han låna av bolagets bankförbindelse. Som säkerhet för detta lån spärrades i banken 200.000 kr av bolagets likvida medel. Resterande 400.000 kr erlades på så sätt att bolaget träffade ett leveransavtal till överpriser med säljaren som tillika var bolagets huvudleverantör. Som säkerhet för avtalet utfärdade bolaget en revers på 400.000 kr till säljaren. Reversen garanterades av bolagets bankförbindelse bland annat mot säkerhet av inteckningar i bolagets fastighet. I balansräkningen skuldfördes reversen. Samtidigt togs den upp som en tillgång. Inte nog med detta, utan dessutom utnyttjades den som underlag för en årlig avskrivning om 20%.

Revisorerna i de exempel som redovisats ovan har varit dels auktoriserade dels godkända.

Ovanstående utgör några slumpvis valda flagranta exempel på hur revisorn i vissa fall isolerar sitt ansvarsområde till att utgöra bolagsstämman. Mot detta skall ställas repliker som kommer från leverantörer till företag som inställt betalningarna hur det kommer sig att man t ex gett ett företag oproportionerligt stora krediter. ”Ja, men bolaget hade ju en så fin revisor så att vi kunde aldrig tro att det skulle gå så här”.

I detta sammanhang skulle jag ett ögonblick vilja uppehålla mig vid leverantörens situation. Det ligger nära till hands eftersom kreditgivare av olika slag kan sägas utgöra Ackordscentralens huvudman. Leverantörens förutsättningar att utöva en av sina huvudsysselsättningar, nämligen att på ett betryggande sätt ge kredit, är i sanning svår om man t ex jämför med bankens situation. Det anses helt naturligt att bankerna informeras löpande med uppgifter om företagets utveckling i form av budgets, delbokslut och färska årsredovisningar. En propå om liknande material till en leverantör betraktas vanligtvis med misstro och avoghet. Leverantörens källor blir i stället upplysningsbyråer, som baserar sin verksamhet på offentliga betalningsanmärkningar, föråldrade årsredovisningar från patentverket samt emellanåt en förfrågan direkt hos det omfrågade företaget om hur affärerna går.

I samband med kreditgivningen har leverantören vanligtvis som bekant inte heller samma möjlighet som banken att säkerställa sina fordringar genom inteckningar och/eller personlig borgen från företagsledaren och andra intressenter. Situationen förbättras ju inte precis av förefintligheten av ”dolda” förmånsrätter, typ factoring och skatteprivilegiet. I ett företag med hög omsättningshastighet respektive ett personalintensivt företag, kan verksamheten efter någon enstaka ”missad” skatteinbetalning vara undergrävd, ett förhållande som sällan kommer till leverantörens kännedom förrän det är för sent. Situationen förvärras oftast av företagarens oförmåga eller ovilja att i tid inse sin egen situation och i stället försöka rädda sig t ex genom att det redan svaga företaget upprättar vanligtvis omöjliga amorteringsplaner med kronofogdemyndigheter och andra.

Av de cirka 3.000 företagskonkurser som inträffade 1974 i Sverige var över 80 % s k fattigkonkurser dvs tillgångarna förslog inte ens till konkursförvaltarens arvode och än mindre till övriga fordringsägare. I tillgångskonkurserna med överskott till oprioriterade fordringsägare, var den genomsnittliga utdelningen till dessa under 15 %. Den vanligaste anledningen till detta förhållande är att företagen drivits långt över den gräns, där man kan ursäkta sig med optimism och framtidstro.

Det ovan sagda är avsett att illustrera de dystra villkor under vilka leverantören, trots allt framgångsrikt, arbetar. Avsikten är också att belysa nödvändigheten av en ändring på denna punkt.

Enligt mitt förmenande är revisorn den i företagets omvärld som har bäst förutsättningar att råda bot på problemen, dels genom ett aktivt arbete i företaget, som rådgivare och dels genom att medverka till att omvärlden får reda på resultatet. En sådan verksamhet är kanske inte mest betydelsefull i de stora företagen som ju har råd att hålla sig med ett brett informationsflöde från effektiva ekonomifunktioner. I de stora företagen är det kanske i första hand nog om revisorn värnar om en fyllig rapportering.

Mera betydelsefull blir denna verksamhet i de små och medelstora företagen, där revisorns formella roll synes böra vara av underordnad betydelse. Utöver den nuvarande i denna krets ofta alltför skatteinriktade verksamheten, borde revisorn här vara hänvisad till att i högre grad ägna sig åt rådgivning med ansvar mot en större krets än den nuvarande.

Enligt nyligen publicerade uppgifter från företagsskatteutredningen har vi cirka 143.000 aktiebolag i Sverige. Av dessa är 86 % fåmansbolag varav mer än hälften utgör enmansbolag.

Likaväl som man funnit det motiverat att icke ha något revisorstvång för enskilda firmor och handelsbolag, likaväl skulle man kunna nyansera revisorns formella uppdrag, i första hand i de mindre och medelstora företagen, icke minst i fåmansbolagen. Det är nog tveklöst så att behovet av en ”klok gubbe” i dessa företag är stort.

Hur står det nu till med förutsättningarna för detta? I den nya bokföringslagen stadgas det som bekant om huvudbokssammandrag med högst två månaders intervall. I motiven till förslaget om ny aktiebolagslag talar man om förvaltningsrevision som något eftersträvansvärt. Förhoppningsvis skall dessa lagstadganden ge upphov till ett mera fördjupat samarbete mellan företagare och revisor än vad som nu är fallet trots de allt vanligare förekommande databaserade månadssammandragen av huvudboken. De nya lagarna syftar ju till en sundare redovisning med åtföljande sundare näringsliv i stort, till gagn för alla parter.

Jag är medveten om att invändningar av flera slag kan resas mot detta, t ex beträffande revisorns dubbla ansvar gentemot såväl företagets aktieägare, som mot dess omvärld i stort. Jag menar, att denna dubbelroll redan existerar bland en stor del av kårens företrädare om än med tyngdpunkten mot aktieägarna.

Det säger sig självt, att tanken på dubbla obligationer vid första anblicken icke är särskilt tilltalande. En sådan reaktion förutsätter dock en faktisk motsatsställning mellan företaget och omvärlden. Detta, menar jag, är ett högst tveksamt synsätt. Alla företag är beroende av krediter av något slag. En öppnare redovisning och en ärligare (fylligare) rapportering till omvärlden är således till gagn för företagsamheten i stort. Viljan att svepa in sig i ett töcken finner man oftast hos företag som har det knackigt och som enligt mitt förmenande i stället borde förmås till att redovisa sin situation och de åtgärder som vidtagits för att reda upp den. Den givna invändningen om konkurrensaspekten, finner jag vara av överdriven betydelse. I vart fall i relation till nyttan för företaget och dess omvärld av att man på ett tidigt stadium tvingas ta ställning till ett åtgärdsprogram alternativt till om verksamheten skall upphöra. Den ovannämnda konkursfrekvensen, relativt sett högst i världen, tyder bl a på att företagen i skydd av dunklet kan fortsätta verksamheten alltför långt över förnuftets gräns utan att verksamma åtgärder vidtas. Att försöka utvärdera samhällsnyttan av en regelbunden, sansad, relativt objektiv bedömning av företagens möjligheter att överleva och lämpliga vägar därför, skulle föra alltför långt i detta sammanhang.

Jag tror att man utan att göra sig skyldig till någon överdrift kan påstå att synpunkterna om öppenhet baseras på tankegångar som idag genomsyrar vårt samhälle och som förefaller ha kommit för att stanna.

Det sagda innebär givetvis icke att revisorn skall konkurrera med företagsledningen i dennas arbete. Tvärtom är det ju fråga om att komplettera företagsledningen på samarbetsbasis med andra förutsättningar och utgångspunkter.

Tankegångarna behöver så vitt jag kan se icke heller komma i konflikt med de nya lagarna på området, möjligen med undantag för bokföringslagens stadganden om total boskillnad mellan bokföring och revision. Oavsett vilket synsätt man företräder, beträffande revisorns verksamhetsfält, förefaller det motiverat i vart fall att ta upp en diskussion om flyttning av skiljelinjen mellan redovisning och revision. Jag har intryck av, att det i de mindre och medelstora företagen redan nu är revisorn som står bakom bokslutsarbetet. För att citera en välrenommerad företrädare för kåren: ”Att deltaga vid upprättandet av bokslutet är min bästa garanti för att resultatet blir korrekt”.

För de kvalificerade revisorerna borde det vara ekonomiskt möjligt att basera sin verksamhet på en ”utvidgad” revisorsfunktion. Den mindre kvalificerade delen av de som är engagerade inom området redovisning och revision, vill jag påstå sysslar redan nu företrädesvis med bokföring. För det enskilda företaget motiveras den eventuella kostnadsökningen väl av en ”nykter” löpande bedömning av rörelsen. För näringslivet i stort kan värdet knappast överskattas.

Självklart är att ett ansvar gentemot en större krets än bolagsstämman kan föra med sig problem i revisorns arbete, såväl löpande som då det gäller att få mandatet förnyat. Likaväl måste en avsägelse av ett vidare uppdrag än revisorns nuvarande föra med sig andra konsekvenser än de nu gällande, dvs i praktiken inga alls.

Som jag ser saken finns det som diskussionsbas i detta sammanhang några närliggande alternativ när det gäller att komma åt dessa problem. Ett är att låta revisionsverksamheten bli en statlig utlöpare. Jag förmodar att detta är ett för dagens revisorer mindre attraktivt alternativ, i vart fall vad gäller den presumtivt utvidgade del av verksamheten som jag här berört.

En annan väg att gå när det gäller att bevara revisorns integritet, kunde vara att förlänga mandattiden i företagen. Exempelvis skulle revisorernas poster kunna gälla fem år i taget, med eller utan tillåten förnyelse av tiden. Härigenom torde större svängrum kunna skapas för ett självständigt arbete. I den mån revisorn under den löpande perioden icke får gehör för sina synpunkter, måste han naturligtvis kunna avsäga sig uppdraget på ett sätt som får vissa konsekvenser t ex genom obligatoriskt offentliggörande. För att om möjligt undvika felbedömningar, skulle man kunna tänka sig att på begäran av företaget, grunden för avsägelsen granskades av en prövningsnämnd före offentliggörandet. Dessutom skulle man kunna tänka sig en sådan lojalitet inom kåren att en kollega icke accepterade en post som blivit ledig genom avsägelse, i vart fall icke förrän tvistefrågan blivit objektivt prövad.

Med den kvalificerade kår av auktoriserade och godkända revisorer som vi har här i landet, ligger hindret för ett brett ansvarsområde säkert inte heller på det kunskapsmässiga planet. Man kan i stället framkasta hypotesen att det, bland kårens företrädare för det motsatta tänkesättet, ofta är en fråga om en, i och för sig förståelig, känsla av obehag inför en verksamhet som i viss mån baseras på okända storheter. Här gäller det dock för den enskilda revisorn frågan om hans yrkesställning i framtiden.

Jur kand Peter Lönnquist, verksam på Ackordscentralen sedan 1971 och ställföreträdande VD.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2020 2021 2022
Prisbasbelopp 47 300 47 600 48 300
Förhöjt pbb. 48 300 48 600 49 300
Inkomstbasbelopp 66 800 68 200  
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50
Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal 25 % 25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1955 1956 - 1998
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...