Intresset för koncernredovisningen har under den senaste tioårsperioden ökat markant. Auktoriserade revisorn Jan Eriksson redogör i denna artikel för vad han anser vara angeläget att beakta vid arbetet med utvecklingen av ”god redovisningssed” främst avseende koncernredovisning.
Under den senaste tioårsperioden har utvecklingen inom redovisningsområdet gått mot ett starkt ökat intresse för koncernredovisning. I allt högre grad fokuserar man koncernen som rapportenhet, i vissa fall kanske t o m i alltför hög grad. Utvecklingen synes ha medfört att koncernredovisningen, från att ha varit en sidoprodukt, alltmer kommit att framträda som en huvudprodukt. Moderbolagets årsredovisning placeras som bilaga till koncernens, nya aktiebolagslagen kräver styrelsens påskrift och koncernrevisionsberättelse etc. När man läser större företags årsredovisningar och noterar den stora spridning i redovisningsprinciper, som förekommer kan man inte undgå att fråga sig om inte större enighet måste åstadkommas, fastare normer skapas och kraven på fullständighet skärpas för att utvecklingen i längden skall vara acceptabel.
Jag vill därför framföra några funderingar kring vad jag upplever som angeläget att man beaktar i arbetet med utvecklingen av ”god redovisningssed”, då främst med avseende på koncernredovisning. Vissa av mina funderingar kan synas vara att slå in öppna dörrar men jag har tagit med dem för att bilden icke skall bli helt ofullständig. Andra kan väl vara värda diskussion och värda kritisk granskning och jag är tacksam för synpunkter.
Koncernredovisningens syfte
Koncernredovisningen bör ge information om ställningen och resultatet för koncernen i sin helhet som om den vore ett företag. Denna grundtes möter som regel inga protester när den framföres. Den torde också vara en förutsättning för att man skall kunna acceptera koncernresultatets nuvarande framskjutna position. Mest självklar framstår denna grundtes när koncernbildningen utgöres av moderbolag med helägda dotterbolag. Enheterna står under gemensam ledning, verksamheterna är i någon form integrerade och bindningarna är avsedda att ha varaktig karaktär. I dessa fall är uppdelningen på olika juridiska enheter ett led i en organisationsprincip och principen ”som vore den ett företag” bör vara vägledande. När man här talar om gemensam ledning och i någon form integrerad verksamhet bör man ha en vid tolkning av begreppen. Integrationen kan bestå av finansiell samhörighet och gemensam ledning kan avse restriktioner för underenheter i övergripande beslutsfrågor, såsom investerings- och utvecklingsanslag. Den övergripande resursfördelningen står under central ledning.
I praktisk tillämpning innebär detta syfte att man i koncernredovisningen ställer krav på
Kontinuitet
Kongruens
Enhetliga definitioner
Enhetliga värderingsprinciper.
Det bör vara en självklarhet att kontinuitetsprincipen skall gälla även för koncernredovisning. Trots detta ser man även i stora företag att koncernens kapital förändrats mellan åren utan att man ser förklaringen i utdelning till aktieägare i moderbolaget eller i resultaträkningen. Det borde vara en självklarhet att på samma sätt som gäller för enskilt företag, en väsentlig förändring av redovisningsprinciperna bör anmälas i förvaltningsberättelsen. Kravet på enhetlighet i definitioner och värderingsprinciper är sannolikt också i grunden ganska självklar men här tillstöter olika former av praktiska problem. Jag vet att många av mina kollegor kommer att reagera när jag säger att dessa medför att man ibland måste göra ingrepp i enskilt bolags officiella redovisning. I görligaste mån skall man givetvis göra ingreppen så smärtfritt som möjligt och i allmänhet torde det räcka med omgrupperingar och här finns ju möjligheten att begagna bokslutsdispositioner som utjämningspost. Att omgrupperingar är nödvändiga i vissa lägen torde dock vara odiskutabelt. Det kan inte vara någon större mening med en koncernresultaträkning om vissa företag i sin varulagervärdering tillämpar lifo och andra fifo, några företag gör avskrivning på goodwill, andra inte för att bara nämna några exempel.
Koncernredovisningens andra syfte kan sägas vara ”en skyddsmekanism”. Reglerna i 1944 års aktiebolagslag är kanske främst uppbyggda för att täcka detta syfte. Reglerna för eliminering av internvinster, utjämning av koncernmellanhavanden etc. har alla tillkommit i avsikt att lägga restriktioner på företagsledningars möjligheter att via dispositioner mellan företag i intressesfären låta bokslutstaktiska skäl påverka redovisningen. AL har även ganska fast reglerat när koncernförhållande skall anses föreligga och när man således har skyldighet att intaga underordnade bolag i koncernredovisningen. Hittillsvarande regler bygger på principen majoritetsinflytande genom ägande eller avtal. Frågan är dock om inte gruppbildningar genom andelar i intressebolag i många fall skapar ett likformigt behov av skyddsmekanism. Internvinstproblematiken, andelar i åtaganden i förluster och delaktighet i resultat kan vara väl så relevant i intressebolagsgrupperingar som i rena koncernbildningar. Det finns därför all anledning att uppmärksamma skyddssyftet när man diskuterar en utvidgad koncernredovisning.
De två syftena med koncernredovisningen kan i vissa lägen vara motstridiga när det gäller valet av om ett dotter- eller intressebolag skall intagas i koncernredovisningen eller ej. Principiellt kan man säga att skyddssyftet kräver en högre grad av fullständighet än informationssyftet – ställning och resultat. Försiktighetsprincipen verkar i båda fallen men kanske åt olika håll.
Koncernbegreppet
Jag tror att god redovisningspraxis kommer att utvecklas mot ett utvidgat koncernbegrepp. Utvidgningen skulle närmast bestå i en principiell skyldighet att även intaga intressebolag i redovisningen. Jag tror även att god redovisningspraxis kommer att medgiva undantag från de traditionella begreppen när avsteg är rimliga. Detta motstridiga troende är icke så riskfyllt som det kan förefalla. Risken för normlöshet och godtyckligt handlande reduceras om man blott beaktar kravet på kongruens och uppfyller en även av andra skäl nödvändig fullständighet i informationen.
Doktor Lennart Ericsson har i något sammanhang framfört ett förslag till definition av koncernbegreppet som är intressant. ”Koncernen är en ekonomisk beslutsenhet, som består av en grupp av rörelseenheter sammanfallande med juridiska enheter. I koncernen ingår en överordnad (bestämmande) rörelseenhet och en eller flera underordnade (beroende) rörelseenheter. Bindningen mellan överordnad och underordnad enhet är av varaktig karaktär och därför i regel baserad på ägande. Enheternas verksamheter är integrerade. Redovisningsenheten bör avgränsas med utgångspunkt från dessa intressenter och endast sådan information som har anknytning till enheten är relevant.”
En definition av det ekonomiska koncernbegreppet bör vara vägledande för koncernredovisningen och torde som regel icke komma i konflikt med det juridiska begreppet då det oftast torde vara fråga om en utvidgning. Skulle det ekonomiska begreppet i något fall vara snävare än det juridiska bjuder givetvis vanlig respekt för lag att det juridiska får företräde men en kompletterande information kan vara på sin plats. Som exempel på fall där man kan ifrågasätta det riktiga i att intaga ett bolag i koncernredovisningen i sin helhet vill jag nämna ett ej integrerat helägt dotterbolag i ett politiskt och ekonomiskt instabilt land från vilket moderbolaget ej har rätt att mottaga utdelning. Jag kan även nämna motsatsen till AL:s andra kriterium ”genom avtal bestämmande inflytande”, d v s när ett moderbolag ingått avtal avseende ett dotterbolag och man därigenom ej har ett bestämmande inflytande. Det bör i dylika fall vara rimligt att man väljer en konsolideringsmetod som tillgodoser skyddsaspekten men ej ger felaktig information om koncernens andel i resultatet.
Minoritetsintressen
Koncerndefinitionen ”bestämmande inflytande” leder till att frågan om redovisning av minoritetens andelar icke är oväsentlig. Även kravet på för intressentgruppen relevant information torde kräva, att minoritetsintressen bör behandlas korrekt. Avgörande bör här vara en bedömning av minoritetens faktiska ställning.
I den teoretiska diskussionen framträder två teorier, enhetsteorien och ägareteorien. Den förra skulle utgå från att redovisningsenheten är företagsgruppen som sådan och att man avslutar redovisningen med en fördelning av resultat och kapital mellan koncernintresse och minoritetsintresse. Den senare skulle utgå från att redovisningsenheten bör omfatta koncernintresset och att minoritetsintresset är att betrakta som kostnad respektive skuld. Jag tror personligen inte, att man bör behandla samtliga minoritetsintressen i en koncern likformigt, utan det väl kan vara motiverat att särskilja behandlingen från fall till fall.
Det enklaste intresset, mindre än 10 %, kännetecknas ju av att minoriteten egentligen icke har annan rätt än att få andel i utdelningen och möjlighet att bli utlöst. För denna typ av minoritet torde enhetsteorien vara relevant. Å andra sidan kan man tänka sig två samarbetspartners, där visserligen genom ägandet den ena är moderföretag men där genom avtal den andre partnern har betydande möjligheter att i olika avseenden säkra sina intressen. Här torde ägarteorien vara relevant. Det är inte ovanligt, att båda dessa typer av minoriteter förekommer i samma koncern. I vissa situationer kan minoritetsintresset vara så starkt, att dotterbolaget närmast är att betrakta som intressebolag.
Styrkan i minoritetsintresset samt, för att inte komplicera tillvaron onödigtvis, dess relativa betydelse i den totala koncernen, bör vara avgörande för den redovisningsmässiga behandlingen. Ett lätt minoritetsintresse kan behandlas enligt enhetsteorin, d v s avdragas från resultat efter skatt. Bokslutsdispositioner och reserver kan hänföras till koncernintresset i sin helhet liksom mervärden och internvinster. Ett medeltungt minoritetsintresse bör behandlas enligt ägarteorien, d v s betraktas som kostnad före dispositioner. Minoriteten bör tillföras andelar i bokslutsdispositioner och mervärden. Nya AL ger möjlighet att betrakta dylika andelar av internvinster som externt realiserade. Det kan ifrågasättas, om icke verkligt tunga minoritetsintressen bör behandlas som resultatandelar och således endast intagas i begränsad omfattning i koncernredovisningen. Ett skäl för denna behandling torde vara beaktande av för intressentgruppen relevant information. Totalomsättning i löst integrerade bolag torde inte vara relevant information.
Resultatets olika beståndsdelar
Som bekant dras ofta en utförlig och allsidig ekonomisk information i ett företags årsredovisning samman till koncentrat för snabbläsare i form av begrepp som ”vinst per aktie”, etc. Dylik koncentrerad information kan vara farlig och missvisande, om läsaren inte är tillräckligt uppmärksam på de väsentliga orsakerna till förändringar.
Samma risk för felslut kan ligga i en ej komplett koncernredovisning. Koncernredovisningen är ju ett sammandrag av ett antal enskilda bolags redovisningar där det totala sammandraget kan indikera en viss utveckling. En analys av de enskilda beståndsdelarna mellan två år kan dock ge en annan bild och följaktligen anledning till annan bedömning. Information om olika riskkomponenter är givetvis av stor betydelse för möjligheten att draga korrekta slutsatser. Jag kan som exempel ta en koncern med två företag i Sverige och ett i ett labilt land. Traditionellt kommer koncernens årsvinst till 90 % från den svenska verksamheten och 10 % från utlandet. Företaget har ett avkastningskrav på 10 % på svensk verksamhet och 50 % på utländsk. I totalresultatet kan en, med hänsyn till risken, blygsam positiv utveckling utomlands helt uppväga en negativ utveckling i Sverige och totalresultatet kan ge sken av att vara stabilt.
Jag tror att utvecklingen kommer att ge vid handen, att det i många fall blir nödvändigt att ge kompletterande information om koncernresultatets olika beståndsdelar. Enklast torde denna ges genom att man presenterar årsredovisningarna för väsentliga dotterbolag, då givetvis korrigerade med hänsyn till de koncernbokföringsposter, som är aktuella. Det förra förekommer idag i viss utsträckning men det är icke vanligt, att man har omvandlat den informationen till koncernanpassad information.
Även för intern styrning torde det vara en nödvändighet att beakta koncernbokföringsposter i rapportering av de enskilda resultatenheterna. Entydigt framträder detta behov när det gäller rapportering av resultat från enheter med stora förvärvade mervärden.
Omräkning av rapporter i utländsk valuta
Omräkning av utländska dotterföretags redovisningar för intagande i koncernredovisning torde vara ett område, som är mer problemfyllt än andra. Även om man numera kan identifiera ett antal metoder som allmänt accepterade ger varje metodval praktiska tillämpningssvårigheter. En god grund för att identifiera problematiken vid val av metod är dock att utgå från gällande regler för den redovisningsmässiga behandlingen av kursfrågor i de enskilda bolagen. Den redovisningsnorm, som gäller för enskilt bolag, bör vara gällande för koncernen som helhet. Detta gäller såväl värdering av enskild tillgång och skuld som reglerna för att fastställa när kursvinst respektive kursförlust skall resultatredovisas. Lägsta värdets princip respektive intjänad och ej intjänad vinst är goda regler även i koncernredovisningssammanhang.
I USA har man nyligen antagit en rekommendation, som i princip innebär, att monetära tillgångar och skulder omvandlas till balansdagskurs och icke monetära tillgångar omvandlas till historisk kurs. I resultaträkningen omvandlas huvuddelen av posterna efter genomsnittskurs för perioden, kostnader hänförliga till icke monetära poster dock till historisk kurs. Om man i det enskilda bolaget har gjort en nedvärdering typ ”cost or market” och samtidigt kursutvecklingen varit sådan, att huvudregeln för konvertering skulle ge dubbel effekt, gör man avsteg från huvudregeln. Metoden har betecknats ”temporal method” och är en utveckling av ”monetary/non-monetary method”, som även har god spridning i Sverige. Denna metod synes således ha slagit ut tidigare ”current/non-current method”. En klar nyhet är att man numera rekommenderar, att samtliga uppträdande konverteringsdifferenser resultatföres. Detta gäller oavsett om det är vinst eller förlust och oavsett om vinsten är realiserad eller ej.
Med visst arbete går konverteringsdifferenser att analysera och vid ”temporal method” (fritt översatt ”metoden, som beaktar verkligheten”) finner man, att en betydande del av differensen är att hänföra till icke realiserade vinster och förluster på långa fordringar och skulder. Jag tror icke, att det är i överensstämmelse med god redovisningssed i Sverige att resultatföra icke realiserade vinster på långa fordringar och skulder, varför det finns anledning att iakttaga en viss försiktighet vid omplantering av den senaste USA-rekommendationen för svenskt bruk. Sannolikt bör liksom hittills icke realiserade kursvinster placeras som värdereserv.
Sammanfattning
Det är sammanfattningsvis min uppfattning, att hittillsvarande erfarenheter från rapportering på koncernbasis kommer att leda till att
Företagen kommer att mer utförligt än hittills redogöra för de principer, som man använt vid upprättandet av koncernredovisningen.
Förvärvsvärdemetoden kommer att vara huvudregeln vid konsolideringen och parivärdemetoden kommer endast att överleva som kompletteringsmetod, där ”pooling” är aktuellt.
Avskrivning å köpta mervärden kommer att göras efter samma regler som nu sker å direkt förvärvade tillgångar.
Delkonsolidering kommer att ske av intressebolag och av bolag med så starka minoritetsintressen, att ett bestämmande inflytande ej kan anses föreligga.
Upplysning kommer att ges om resultatets olika beståndsdelar med hänsyn tagen till olika aktiviteter och risker.
Temporal method kommer att vara huvudprincipen för omräkning av utländska bolags redovisningar, dock att ej realiserade kursvinster ej kommer att resultatredovisas förrän de intjänats.
Jan Eriksson, auktor revisor