Balans nr 2 1976

Omräkning av fordringar och skulder i utländsk valuta

Inom FAR har utarbetats ett förslag till rekommendation om fordringar och skulder i utländsk valuta. Förslaget kommer, på grund av den kritik som framförts av ledamöterna vid remissbehandlingen, tills vidare ej att publiceras som rekommendation. Auktoriserade revisorn Hans Edenhammar, ledamot i FARs Redovisningskommitté, presenterar förslaget och utvecklar tankarna bakom det.

Omräkning av svenska bolags fordringar och skulder i utländsk valuta till svenska kronor har blivit ett alltmer betydelsefullt problem. I Sverige är praxis varierande (se t ex artikel i Veckans Affärer 75-10-23). Inom FAR har utarbetats ett utkast till rekommendation, som nyligen har varit ute hos medlemmarna på remiss. FARs styrelse beslöt 1976-02-02 med hänsyn till den kritik som riktats mot rekommendationsutkastet att avvakta ytterligare debatt inom föreningen och därför t v inte utfärdar någon rekommendation.

När koncernredovisning upprättas föreligger motsvarande problem vid omräkning av utländska koncernbolags balans- och resultaträkningar till svenska kronor. Detta problem behandlas i ett förslag till koncernredovisningsrekommendation, som samtidigt med den tidigare nämnda rekommendationen varit ute på remiss.

I denna artikel skall det förstnämnda rekommendationsförslaget presenteras samt tankarna bakom det något utvecklas. Vidare redogörs för remissyttrandena. Som ytterligare underlag till en, som jag hoppas, livlig debatt på området presenteras inledningsvis dels den nya amerikanska rekommendationen på området, dels den nya svenska bokföringslagens regler. Avslutningsvis kommer jag också att framföra några personliga synpunkter.

UTVECKLINGEN AV AMERIKANSK PRAXIS

I USA publicerades i oktober 1975 en ny rekommendation (Statement of Financial Accounting Standards, No. 8, nedan kallad FASB 8) som gäller fr o m 1976 års bokslut. Denna rekommendation avser både omräkningen av enskilda bolagsfordringar och skulder i utländsk valuta och omräkningen av utländska dotterbolags balansräkningar för koncernredovisningen. Fordringar och skulder i utländsk valuta skall enligt FASB 8 genomgående omräknas till balansdagens kurs oberoende av om det är fråga om kort- eller långfristiga engagemang. Uppkommande kursvinster och -förluster skall ingå i resultatet för det år kursförändringen ägde rum och i resultaträkningen redovisas bland ”gains and losses”.

FASB 8 innebär en principförändring. Tidigare har den s k ”current-noncurrent-metoden” varit rekommenderad (chapter 12 of ARB No. 43). Denna metod innebär att omsättningstillgångar och kortfristiga skulder omräknas till balansdagens kurs, medan övriga poster omräknas till anskaffningstidpunktens kurs. Kortfristiga fordringar och skulder skall således omräknas till balansdagens kurs, medan långfristiga fordringar och skulder omräknas till den kurs som rådde då fordran eller skulden uppkom (historisk kurs). Vidare gällde tidigare att orealiserade kursvinster helst inte skulle medräknas i resultatet utan skulle reserveras fram till att de realiserats. Dock kunde orealiserade kursvinster redovisas i den omfattning de motsvarades av tidigare redovisade orealiserade kursförluster.

Genom APB Opinion No. 6 infördes 1965 ”monetary-non monetary-metoden”, som tillåter balansdagens kurs för likvida medel och alla fordringar och skulder, även långfristiga. Övriga poster värderas till historisk kurs. Företagen kunde sedan fritt välja mellan ”monetary-nonmonetary” och ”current-noncurrent”. I samband med valutaoron 1971 lämnade APB ett utkast till rekommendation, som innebar att företag som tillämpade ”monetary-nonmonetary-metoden” skulle fördela kursvinster respektive kursförluster på långfristiga skulder över lånets återstående löptid. Detta utkast fastställdes dock ej men fick dock viss praktisk effekt.

Motiv bakom FASB 8

Det kan vara av intresse att referera några av de motiv som ligger bakom FASB 8. (Den som är intresserad kan läsa vidare i den informationsspäckade 100-sidiga skriften.) Ett motiv är att effekten av en kursförändring ses som en händelse skild från den ursprungliga lånetransaktionen. Vid den tidpunkt då fordran eller skulden lämnas eller upptas (och detta oberoende av om det är en varu- eller lånetransaktion) kan de framtida kursförändringarna normalt inte förutsägas. Det är därför inte troligt att priset på varan påverkats av förväntade kursförändringar. Vidare kan företaget skydda sig mot kursförändringar genom att t ex sälja eller köpa valuta på termin. Kursvinst eller -förlust är således oberoende av den ursprungliga transaktionen och bör därför betraktas som en separat händelse och redovisas som en sådan.

Ett andra motiv bakom FASB 8 är att företag, som har fordringar eller skulder i utländsk valuta, anses vara i en speciell situation. För dessa företag uppkommer vinster eller förluster vid kursförändringar. Dessa vinster och förluster skall för att ge bäst information till årsredovisningsläsaren rapporteras under det år kursförändringen äger rum.

Man funderade också kring möjligheten att underlåta att redovisa kursvinster och -förluster, om det är troligt att en kursförändring i motsatt riktning kan förväntas. Härigenom skulle ”onödiga” fluktuationer i resultatet kunna undvikas. Denna lösning avvisades därför att det är praktiskt taget omöjligt att förutsäga framtida kursförändringar. Metoden tillfredsställer därför inte det krav på objektivitet som bör ställas på redovisningens mätmetoder.

Argument mot FASB 8

I den amerikanska diskussionen har också den synpunkten framförts att företagsledningen vid beslut om att låna utomlands i en del fall väger en lägre ränta mot risken för kursförluster och att dessa kursförluster därför borde ses som en del av lånets kostnad. Om dessa framtida kursvinster eller -förluster kan förutsägas vid lånetillfället, skulle de kunna fördelas över lånets löptid, t ex med ett annuitetsförfarande. FASB ansåg emellertid att det vore felaktigt att t ex vid upptagandet av ett lån försöka redovisa effekten av framtida kursförändringar eftersom denna inte kan objektivt förutsägas. Skulle man i stället vänta till kursförändringen inträffat kunde ju denna enbart fördelas över återstående och ej hela löptiden. Resultatredovisningen skulle då bli felaktig. Felet förvärras om flera successiva kursförändringar i samma riktning äger rum.

Ett annat argument som anförts mot den av FASB 8 föreskrivna metoden är att kursvinster och -förluster inte bör redovisas förrän de är realiserade (realisationsprincipen). FASB invänder mot detta att en vinst eller förlust realiseras då andra tillgångar omvandlas till fordringar eller likvida medel (vanligast vid leverans av en vara). Realisationsprincipen är inte tillämplig för fordringar och skulder. Med denna utgångspunkt blir det därför felaktigt att tala om orealiserade kursvinster och -förluster. Det är snarare fråga om de är inväxlade i egen valuta eller ej.

Mot metoden att använda balansdagens kurser har i den amerikanska debatten också invänts att det i vissa fall strider mot försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen är en metod att handskas med osäkerhet. Enligt denna princip skall vinst inte redovisas förrän det med rimlig säkerhet kan fastställas att den föreligger. FASB menar att en kursförändring är en tillräckligt objektivt fastställbar händelse för att medge redovisning av kursvinster. Vidare framhålles att redovisning av ”orealiserade” kursförluster men ej ”orealiserade” kursvinster är inkonsekvent.

NYA BOKFÖRINGSLAGEN

I Sverige har man till skillnad från i USA valt att styra redovisningen lagstiftningsvägen. 1929 års bokföringslag och mer detaljerat 1944 års aktiebolagslag finns regler för värderingen av tillgångar och skulder. Detsamma gäller den nya lagstiftning som träder i kraft från 1977. I den nya lagstiftningen är värderingsreglerna dock till största delen placerade i bokföringslagen. Nedan följer en redogörelse för reglerna för utländska fordringar och skulder i det förslag till ny bokföringslag som föreligger i prop nr 1975:104. Det bör nämnas att dessa regler är praktiskt taget identiska med det förslag till ny aktiebolagslag som framlades 1971 (SOU 1971:15).

Kortfristiga fordringar

Vad först gäller kortfristiga fordringar i utländsk valuta gäller allmänt enligt § 14 att omsättningstillgång högst får upptas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet. Verkliga värdet skall normalt, liksom i nu gällande aktiebolagslag, beräknas som ”försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad”. Om rörelsens omständigheter ger anledning härtill, får verkliga värdet dock bestämmas till återanskaffningsvärdet ... eller till annat värde som är förenligt med god köpmannased”. Vidare gäller att omsättningstillgång ”får tas upp över anskaffningsvärdet, om särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed”.

Anskaffningsvärdet för fordringar är enligt föredragande statsråd (prop sid 220), om fordran uppstått på grund av leverans, normalt dess nominella värde vid tillkomsten, inte de utgifter rörelsen haft för leveransen. Anskaffas en fordran genom köp (t ex obligation) är anskaffningsvärdet lika med köpeskillingen och andra utgifter vid förvärvet.

Den principiella bakgrunden till bestämmelserna i § 14 har föredragande statsråd beskrivit så här (prop sid 182):

”Grundtanken bakom lägsta värdets princip är att å ena sidan förhindra redovisning av vinster, som ännu inte realiserats, och å andra sidan kräva att hänsyn tas på förhand till sannolika förluster, även om dessa förluster ännu inte blivit realiserade. Det sagda innebär att hänsyn tas till vad som kallas realisationsprincipen respektive försiktighetsprincipen”.

Statsrådet gör dessutom följande mer preciserade uttalande (prop sid 222):

”Värderingsreglerna skall tillämpas också för sådana omsättningstillgångar som fordringar, aktier, obligationer och andra värdepapper samt innehav av utländsk valuta. Man har alltså också här att göra en bedömning av lägsta värdet. För fordringar i annan valuta medför detta bl a att kursvinster inte bör påverka värderingen. Vinsterna är realiserade först då betalning sker. Kursförluster däremot bör föranleda en värdenedskrivning.”

Lagtexten kan möjligen tolkas på så sätt att en kortfristig fordran skulle kunna värderas till balansdagens kurs. Man kan hänvisa till den oklara definitionen av anskaffningsvärden i 13 § eller till 14 §:s undantagsregel om att ”omsättningstillgång får tagas upp över anskaffningsvärdet om särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed”. Men det sist citerade uttalandet av statsrådet tycks mig så klart och entydigt att det torde krävas ett mildrat uttalande från riksdagens lagutskott om orealiserade kursvinster skall kunna redovisas.

Långfristiga fordringar

För långfristiga fordringar i utländsk valuta skall den allmänna regeln i 15 § tillämpas. Fordran får enligt 15 § högst upptas till anskaffningsvärdet (för definition av anskaffningsvärdet se föregående citat). Har värdet ”varaktigt gått ned, skall nedskrivning ske med det engångsbelopp som kan anses erforderligt enligt god redovisningssed”. Uppskrivning kan få ske till ett högre värde, om detta är bestående och om uppskrivningsbeloppet används till erforderlig nedskrivning på andra anläggningstillgångar och ”särskilda skäl föreligger för en sådan utjämning.” (I aktiebolag kan uppskrivningsbeloppet enligt nya aktiebolagslagen också få användas för ökning av aktiekapitalet eller avsättning till uppskrivningsfond.) Det föredragande statsrådet har beträffande långfristiga fordringar i utländsk valuta inte gjort något preciserat uttalande.

Tolkningsproblemet här är vad som avses med ”varaktig” värdeminskning, dvs hur stark förhoppning man måste ha om framtida kursstegring för att nedskrivning skall kunna underlåtas.

Det bör också nämnas att i 16 § i förslaget till ny bokföringslag sägs att ”fordran som är anläggningstillgång får tagas upp till sitt beräknade värde, även om fordringen såsom osäker eller värdelös tagits upp till lägre belopp eller utelämnats i närmast föregående balansräkning”. Varken lagformuleringen, propositionen, bokföringslagsutredningen eller aktiebolagsutredningen anger att man här tänkt på något annat än kundförlustrisker och det är därför inte troligt att man med hänvisning till 16 § kan återta en tidigare gjord nedskrivning på en långfristig fordran i utländsk valuta.

Kortfristiga skulder

Beträffande kortfristiga skulder gör statsrådet följande uttalande (prop sid 187):

”Frågor om skuldvärdering torde endast få betydelse om skulden lyder på utländsk valuta. Är det fråga om en kortfristig skuld, skall enligt allmänt vedertagen praxis gälla en ”högsta värdets princip”. Detta medför att skulderna skall tas upp till den högsta av antingen den kurs som gällde vid skuldens uppkomst eller den kurs som gäller på balansdagen.”

Detta uttalande är lika klart och entydigt som uttalandet beträffande kortfristiga fordringar.

Långfristiga skulder

Vad slutligen gäller långfristiga skulder finns inga direkta regler i bokföringslagen, men föredragande statsråd har gjort följande uttalande (prop sid 187):

”I fråga om värderingen av långfristiga skulder har full klarhet ännu inte utbildats i praxis. Vid förlust på grund av kursstegring torde man i stället för att omedelbart redovisa förlusten kunna fördela denna över flera år. Har kursfall inträffat, torde det ligga i god redovisningssed att den kursvinst, som detta innebär, inte kan anteciperas, innan vinsten realiserats vid skuldens betalning. Jag är f n inte beredd att föreslå några bestämmelser i ämnet. Det torde få lämnas åt utvecklingen av god redovisningssed att närmare utforma hur en rättvisande värdering av långfristiga skulder bör göras”.

Det bör som bakgrund nämnas att nuvarande aktiebolagslag i 100 § 10 mom 2 st explicit tillåter att kursförlust på långfristig skuld fördelas på återstående löptid (om det är förenligt med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased). Vidare får en uppkommen kursvinst på motsvarande sätt och villkor redovisas successivt under lånets återstående löptid.

1960 års aktiebolagsutredning tog bort den explicita fördelningsmöjligheten för kursvinster. Man menade att ett sådant avsteg från ”högsta värdets princip” sällan torde vara förenligt med god redovisningssed. Däremot behölls fördelningsmöjligheten för kursförluster på långfristiga skulder (se 101 § 5 st).

Fördelningen av kursförluster på långfristiga skulder är den enda punkt där propositionen uttryckligen lämnar utvecklingen åt god redovisningssed. Jag tolkar snarast situationen så att lagstiftaren blivit mer tveksam till en fördelning av kursförluster på långfristiga skulder över flera år, eftersom den nuvarande aktiebolagslagens definitiva regler inte har behållits.

Lägsta värdets princip

En intressant fråga är vidare om lägsta värdets princip måste tillämpas post för post eller om den skulle kunna tillämpas på totalsumman av flera poster (t ex alla kortfristiga fordringar i utländsk valuta). I propositionen finns inga kvittningsmöjligheter mellan olika utländska fordringar eller skulder berörda. I propositionens specialmotivering till 14 § säger statsrådet (sid 223):

”Jag vill i fråga om denna paragraf tillägga att lagtexten ger uttryck för grundprincipen att varje enskild tillgång skall värderas för sig. Därav följer emellertid inte att en kollektiv värdering inte är tillåten när det gäller en homogen varugrupp som framstår som en enhet. Här måste en värdering efter genomsnittsprinciper eller andra kollektiva principer ofta förekomma av praktiska skäl. Olika varugrupper bör däremot inte få föras ihop i värderingen.”

Detta uttalande avser endast varor och betoningen av ”praktiska skäl” understryker också att statsrådet tänkt på varor där det är praktiskt svårt att särskilja anskaffningskostnaden för en enskild vara. Att analogitolka detta uttalande så att kortfristiga fordringar eller skulder i olika valutor skulle kunna få ”föras ihop”, dvs orealiserade kursförluster få kvittas mot orealiserade kursvinster, är knappast möjligt.

UTKAST TILL REKOMMENDATION

Det utkast till rekommendation som utarbetats inom FAR lyder på följande sätt:

”Kortfristiga fordringar i utländsk valuta skall omräknas till svensk valuta efter den lägsta av den valutakurs som rådde vid tidpunkten för fordrans uppkomst och balansdagens kurs. Långfristiga fordringar i valuta som sjunkit under den kurs som gällde vid tidpunkten för fordrans uppkomst eller, om fordran fanns i föregående bokslut, den dåvarande bokföringskursen, skall värderas till balansdagens kurs, om det inte finns synnerligen starka skäl anta att kursen kommer att stiga igen.

Kortfristiga skulder i utländsk valuta skall omräknas till den högsta av kursen vid tidpunkten för skuldens uppkomst och balansdagens kurs. Långfristiga skulder i valuta som stiger över kursen vid skuldens uppkomst eller kursen i föregående bokslut bör uppskrivas till balansdagens kurs, om det inte finns synnerligen starka skäl anta att kursen kommer att sjunka igen. Vid kursförlust på långfristiga skulder får det alternativt anses tillåtligt att fördela förlusten över ett fåtal år, om förfarandet omnämnes i redovisningen.

Företag som systematiskt upprätthåller balans mellan fordringar och skulder i samma valuta bör kunna få redovisa orealiserade kursvinster till det belopp de motsvarar orealiserade kursförluster i samma valuta. Även i andra fall bör sådan ”kvittning” kunna ske mellan orealiserade kursvinster och -förluster på fordringar och skulder i samma valuta som har ungefär samma återstående löptid”.

Kortfristiga fordringar och skulder

För kortfristiga fordringar och skulder har verkligt värde således definierats som det utländska beloppet omräknat till balansdagens kurs. Någon hänsyn till kursförändringar efter balansdagen skall således inte ske, men det påpekas i övervägandena att ”om stora kursförluster inträffat efter balansdagen, skall detta i vanlig ordning anges i förvaltningsberättelsen”. Verkligt värde enligt nya bokföringslagen är som nämnts definierat som försäljningsvärde minus försäljningskostnader. Bedömningen avser således beträffande t ex lagervaror vad dessa varor kan beräknas medföra i inbetalningar eller kundfordringar vid en framtida försäljning. Frågan är om denna bedömning skall ske med utgångspunkt från vad som var känt på balansdagen eller om man är tvungen att beakta vad som hänt på det nya året fram till bokslutets fastställande. Vad jag kan finna har lagstiftaren inte uttalat sig i denna fråga, varför den har överlåtits åt ”god redovisningssed”.

Enligt FASB 8 skall kursförändringar efter balansdagen inte beaktas (se p 34). Ställningstagandet motiveras inte närmare.

Nackdelarna med att beakta kursförändringar efter balansdagen är enligt min mening flera. Värderingen av fordringar och skulder i en viss valuta kan bli varierande i olika företag beroende på hur lång tid det tar att göra klart bokslutet. Vidare hamnar kursförlusten på ett annat år än då kursförändringen ägde rum, vilket kan verka förvirrande på läsaren.

Långfristiga fordringar och skulder

För långfristiga fordringar och skulder innebär rekommendationsutkastet i huvudsak också samma lägsta respektive högsta princip som för kortfristiga fordringar och skulder, dock med det undantaget att värdering inte får ske utöver kursen som användes i föregående års bokslut. Om således t ex nedskrivning av en fordran tidigare skett på grund av kursfall, får fordran inte uppskrivas om kursen stiger igen. Detta får ses som en tolkning av bokföringslagens stränga bestämmelser beträffande uppskrivning av anläggningstillgångar. Det enda undantaget från regeln att anläggningstillgångar får uppskrivas mot resultatet är fordringar som tidigare nedskrivits på grund av förlustrisk men som nu bedöms kuranta (16 § i förslaget till ny bokföringslag) men som tidigare nämnts kan denna regel troligen inte analogitolkas till att gälla fordringar och skulder i utländsk valuta.

Vidare finns den nyanseringen gentemot kortfristiga fordringar och skulder att ned respektive uppskrivning till balansdagens kurs skall ske ”om det inte finns synnerligen starka skäl anta att kursen kommer att stiga (sjunka) igen”. För kortfristiga poster skall kursförlusten enligt rekommendationen redovisas oberoende av hur kursen beräknas utveckla sig. Orsaken till den något mildare formuleringen beträffande långfristiga poster är att den nya (liksom den gamla) lagstiftningen säger att om värdet på anläggningstillgångar varaktigt gått ned skall nedskrivning ske. Enligt övervägandena i rekommendationsutkastet: ”Valutakursförändringar är oftast svåra att förutsäga och följer inga regelbundna mönster. Nedskrivning bör därför underlåtas endast om kursen stiger efter balansdagen eller det föreligger synnerligen starka skäl att anta att kursstegring kommer att ske.”

Kvittning

Rekommendationsutkastet innehåller dock vissa begränsade undantag från de nämnda reglerna. ”Kvittning” av orealiserade kursförluster mot orealiserade kursvinster tillåts i vissa fall. Kvittningen skall då ske i den formen att både vinsten och förlusten redovisas. Det gäller företag som systematiskt upprätthåller balans mellan fordringar och skulder i samma valuta. Vidare bör kvittning kunna ske mellan fordringar och skulder i samma valuta och med ungefär samma återstående löptid. En ytterligare utsträckning av kvittningsmöjligheterna har bedömts strida mot grundtanken bakom lägsta värdets princip. Den skall ju nämligen enligt det tidigare citerade statsrådsuttalandet tillämpas ”post för post” och inte på t ex totala varulagret.

Vidare bör nämnas att i överväganden har nämnts att om valutakursen säkrats genom en terminsaffär kan terminsaffärens kurs användas vid bestämningen av verkligt värde.

Fördelning av kursförluster över flera år

Slutligen några ord om möjligheten att fördela kursförluster på långfristiga fordringar och skulder över flera år. I övervägandena till rekommendationen diskuteras skäl för och emot en sådan fördelning:

”Det huvudsakliga argumentet för en fördelning är att orealiserade kursförluster är sällan förekommande och att en fördelning av förlusten över flera år skulle ge ett jämnare årsresultat. Mot detta argument kan först invändas att kursändringar numera inte är en så ovanlig företeelse som tidigare. Men även om kursförändringar skulle vara sällan förekommande bör en fördelning ej äga rum av följande skäl. För att en tillgång skall få redovisas i balansräkningen skall den medföra framtida ekonomiska fördelar. Vidare bör dessa fördelars tidsfördelning vara förutsägbar. En maskininvestering uppfyller t ex klart dessa kriterier, eftersom de ekonomiska fördelarna består i maskinens produktionskapacitet och dennas tidsfördelning kan någorlunda förutsägas. Kapitalrabatt och direkta emissionskostnader för långfristiga lån kan också balanseras, därför att de är utgifter som är en förutsättning för att lånet skall få erhållas och kan fördelas över lånetiden. Kursförlust medför i och för sig däremot inga framtida ekonomiska fördelar. Inte heller går det att fastställa någon rimlig tid att fördela kursförlusten över. En fördelning över lånets eller fordrans återstående livslängd är ingen logisk lösning, eftersom det kan bli ytterligare kursförluster under denna tid. Möjligen skulle det kunna sägas att fördelning borde ske över beräknad tid fram till nästa kursförändring, en tidsrymd som dock knappast går att förutsäga. Ett ytterligare skäl emot en fördelning av kursförluster är att företagets ställning och utdelningskapacitet överskattas.”

Med hänvisning till det propositionsuttalande beträffande långfristiga skulder som citerats tidigare ”vill Föreningen dock icke utesluta att sådana orealiserade kursförluster fördelas över flera år, under förutsättning att uppgift härom lämnas i not till balansräkningen. En fördelning över flera än 2–3 år bör dock icke förekomma med hänsyn till risken att senare ytterligare kursförluster tillkommer.”

REMISSYTTRANDENA

Totalt har inkommit ett tiotal skriftliga remissyttranden. De flesta anser remisstiden alltför kort (ca 1 vecka). Den enligt min bedömning mest väsentliga kritiken mot rekommendationsutkastet avser dels frågan om fördelning av kursförluster på långfristiga fordringar och skulder, dels att utkastet innebär en alltför försiktig värdering.

Från flera håll har det framförts att det f n är en vanlig och fullt lagenlig metod att fördela kursförluster på långfristiga fordringar och skulder över lånets återstående löptid och att man inte ser tillräckliga skäl att ändra denna praxis. Man har således inte blivit övertygad av den argumentation som finns i rekommendationen och som citerats tidigare. Som argument för fördelning anges f a att man vill se kursförlusten som en kostnad jämförbar med kapitalrabatt och emissionskostnader.

Från några håll har framförts att orealiserade kursvinster borde få redovisas så att man i Sverige kunde anpassa sig till den internationella standard som FASB 8 troligen kommer att medföra. Det har också framförts att koncernredovisningsrekommendationsförslagets lösning för omräkning av utländska dotterbolags balansräkningar (monetary-nonmonetary-metoden) inte är konsekvent med rekommendationsutkastet för fordringar och skulder. I koncernredovisningen får således utländska dotterbolags fordringar och skulder omräknas till balansdagens kurs medan t ex moderbolaget måste omräkna sina fordringar och skulder till historisk kurs om inte balansdagens kurs är lägre (högre).

NÅGRA PERSONLIGA SYNPUNKTER

Rekommendationsförslaget har alltså kritiserats för att vara alltför försiktigt när det gäller möjligheterna att redovisa ej inväxlade kursvinster och alltför hårt när det gäller fördelning av kursförluster på återstående löptid. Det är möjligt att dessa båda typer av kritik hänger ihop på så att det bedöms alltför hårt att inte tillåta fördelning av kursförlusten om ej inväxlade kursvinster inte får redovisas.

Enligt min personliga uppfattning är den amerikanska metoden att genomgående använda balansdagens kurser den bästa, De argument som tidigare anförts för FASB 8 är, tycker jag, tungt vägande. Speciellt vill jag framhålla att försiktighetsprincipen inte får definieras så att man okritiskt väljer det lägsta av två möjliga värden eller väntar med att redovisa vinsten tills 100 %-ig säkerhet uppnåtts. Vi accepterar att vinsten på en varuförsäljning redovisas vid leveransen trots att osäkerhet kvarstår om kunden verkligen kommer att betala. Den återstående osäkerheten är relativt liten varför vi anser att faktureringsbeloppet är tillräckligt objektivt och verifierbart för att kunna användas som bokföringsunderlag. En valutakursförändring är vare sig den går uppåt eller nedåt, objektiv och verifierbar och jag kan därför inte se någon större anledning till att man skall vänta med att redovisa kursvinster tills de har omvandlats i svensk valuta. Möjligen skulle det kunna anföras att om en valuta går upp (eller ned) är risken stor för att motsatt förändring kommer. Resonemanget förutsätter att valutakurser normalt varierar cykliskt. En titt på kursutvecklingen för viktigare valutor visar att så normalt inte är fallet. Ett ytterligare skäl för att använda balansdagens kurser är att det med nyare former för utlandslån som t ex ”roll-over”-lån av ”multicurrency”-typ är svårt att säga när en kursvinst eller förlust är ”realiserad”.

Bokföringslagen

Som bokföringslagen är skriven och med de citerade uttalandena i propositionen kan, som jag ser det, inte svenska företag anpassa sig till den internationella praxis som FASB 8 troligen kommer att skapa. För att på längre sikt möjliggöra en anpassning till internationell praxis borde bokföringslagen kompletteras med en uttrycklig regel att fordringar och skulder skall värderas med utgångspunkt från de belopp som väntas inflyta respektive skall betalas. Lagen skulle bli klarare och ingen skulle behöva gå till propositionen för att få reda på att anskaffningsvärdet för en kundfordran är lika med fordrans belopp och inte de kostnader som företaget fått vidkännas för att skaffa sig denna fordran. Det tycks emellertid vara för sent att åstadkomma någon ändring i lagen. Alternativt skulle kanske lagutskottet kunna förmås att göra ett uttalande antingen av innebörd att anskaffningsvärdet för en fordran i utländsk valuta är dess nominella belopp omräknat till balansdagens kurs (och motsvarande beträffande skulder) eller att utländska fordringar är exempel på omsättningstillgångar som kan värderas över sitt anskaffningsvärde. I det senare fallet kommer dock ”orealiserade” kursvinster på långfristiga fordringar och skulder inte med vilket vore synd.

Det bör framhållas att rekommendationsförslaget innehåller avsteg från ”lagens anda” i två typer av fall då effekten av ett benhårt fastställande vid propositionsuttalandena skulle få nästan löjeväckande effekter. Man rekommenderar således att ej inväxlade kursvinster redovisas då företaget har systematisk balans mellan fordringar och skulder i samma valuta och då det finns fordringar och skulder i samma valuta med ungefär samma återstående löptid. Dock får kursvinsterna ej överstiga motsvarande ej inväxlade kursförluster.

Fördelning av kursförluster

Vad beträffar fördelning av kursförluster över lånets återstående löptid anser lag inte detta är god redovisningssed. Utöver den i FASB 8 anförda motiveringen vill jag tillägga två saker. Då systemet med fasta växelkurser tillämpades var valutakursförändringar sällan förekommande. Det kunde då sägas att det är ”rimligt” att fördela kursförlusten över lånets återstående livslängd. Risken för ytterligare kursförluster bedömdes som liten. Med dagens flytande växelkurser, inom valutaormar eller ej, finns detta argument inte kvar. Företagen löper därför risken att successiva kursförluster leder till att avskrivningarna lagras ovanpå varandra och mot slutet av löptiden blir en tung börda. En fördelning över återstående löptid är därför ingen rationell metod att fördela kursförlustkostnaderna.

Vidare upplever jag det som otillfredsställande att aktiebolag skall kunna dela ut vinster som borde reserveras för att täcka inträffade kursförluster. Att, som någon föreslagit i remissyttrandena, företagets konsolideringsbehov skall beaktas vid bestämningen av utdelningen enligt nya aktiebolagslagen kan knappast vara ett tillräckligt skäl att bortse från detta argument.

Det enda argument av tyngd jag kan finna för en fördelning är att det kan vara ett sätt att ”bakvägen” ta hänsyn till ej inväxlade kursvinster och åtminstone resultatmässigt i någon mån få en anpassning till amerikansk praxis. Kursförluster skulle då kunna skjutas på framtiden i den mån de motsvaras av ej inväxlade kursvinster. Men detta ser jag närmast som en nödfallsåtgärd. Den strider utan tvivel mot andan bakom den nya bokföringslagen.

Diskussion av rekommendationsförslaget

Som ledamot i redovisningskommittén tycker jag det är stimulerande att rekommendationsförslaget leder till diskussion. Samtidigt får det inte bli så att föreningen förlamas av meningsskiljaktigheter. Det föreligger enligt min åsikt ett behov av en rekommendation för utländska fordringar och skulder. Jag hoppas att det nu blir en konstruktiv debatt, gärna i BALANS, så att föreningen så småningom och inom en inte alltför avlägsen framtid kan utfärda en entydig rekommendation.

Auktoriserade revisorn Hans Edenhammar, ledamot i FARs Redovisningskommitté

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...