Balans nr 5 1976

Förvaltningsrevision i staten – ett tankeutbyte

I nummer 6/1975 av BALANS fanns en artikel om den nya redovisningsrevisionen i staten. Det gav redaktionen en idé att samla några kring ett samtal om hur riksrevisionsverket (RRV) ser på förvaltningsrevisionen av de statliga myndigheterna. – Erik Rydström ställde de flesta frågorna och Alfred Bretschneider har redigerat.

Riksrevisionsverket (RRV) är regeringens centrala myndighet för redovisning och revision. Av utgiftsbudgeten på ca 35 milj kr används omkring hälften till revisionsprogrammet och hälften till att utveckla och introducera metoder för ekonomiadministrationen i staten förutom att svara för den centrala riksredovisningen av statens budget. Av de 275 anställda arbetar 125 med revision och 100 i prognos- och utvecklingsavdelningen. Revisionsarbetet innebär huvudsakligen att analysera myndigheternas administration och organisation och söka värdera arbetsresultaten mot de mål som regering och riksdag angett för verksamheten. RRV svarar också för tillsynen av de s k revisionskontorens interna redovisningsgranskning. Förvaltningsrevisionen är förhållandevis ung, den tillkom 1967 – men den kan ses som en vidareutveckling av den tidigare sakrevisionen. Förvaltningsrevisionen arbetar emellertid efter väsentligt nya linjer och andra metoder än sakrevisionen gjorde. Det kanske mest framträdande draget är att den söker vara framåtblickande och konstruktiv. I ett särskilt revisionsråd är f ö ett antal auktoriserade revisorer och professorer i företagsekonomi knutna till RRV.

Litteraturtips:

  • Effektiv statsförvaltning, 1975, Liber Förlag

  • SEA-broschyren, riksrevisionsverket

  • Fakta om RRV, en broschyr från riksrevisionsverket

Deltagarna i samtalet:

Alfred Bretschneider, AB: revisionsdirektör, ingår i generaldirektörens stab, sysslar med utvecklingsfrågor rörande förvaltningsrevisionen, civilekonom med departementsbakgrund och forskningsanknuten till EFI, Handelshögskolan i Stockholm.

Margareta Damberg, MD: revisionsdirektör, ansvarig för RRVs tillsyn över de interna revisionskontoren vid statsmyndigheterna, civilekonom och tidigare aukt revisor med erfarenhet från den privata sektorn.

Bo-Gunnar Fransson, BGF: nytillträdd avdelningschef i RRV, fil kand med departementsbakgrund, huvudsekreterare i finansdepartementets besparingsutredning, tidigare ansvarig för revision av bl a länsstyrelserna.

Lennart Sjöberg, LS: nytillträdd organisationsutvecklare i Domänverket, tidigare revisionsdirektör och ansvarig för RRVs granskning av den sociala sektorns myndigheter, ekon lic i organisationsteori med SIAR-praktik.

Från BALANS redaktionskommitté medverkade aukt revisor Erik Rydström (ER) och Bodil Sjöö-Mårtenson (BSM).

ER: Ni på RRV lika väl som vi i det enskilda näringslivet känner uppenbarligen starkt utvecklingsbehovet inom revisionen. Vi försöker komma underfund med vad förvaltningsrevision innebär. Många revisorer i det privata näringslivet har i praktiken jobbat med förvaltningsrevision länge. Men det har varit få diskussioner om förvaltningsrevisionens innehåll och ännu färre har satts på pränt. Vid revisorsdagarna 1975 var dock temat ”Förvaltningsrevision”. (Refererat i BALANS nr 6/1975.)

LS: Jag har inte riktigt klart för mig, vad ni i det enskilda näringslivet lägger in i förvaltningsrevisionen egentligen. Är det så enkelt att det är fråga om hur företagsledningen skött sig?

ER: Nej, riktigt så enkelt är det väl inte. Som ni naturligtvis vet är förvaltningsrevisionen i enskilda företag lagstadgad bara i Sverige och Finland – inte i några andra länder. Å andra sidan upplever jag inte skillnaden som speciellt stor mellan revisionen utomlands och i Sverige. Men det är inte alltid klart vad man menar med förvaltningsrevision. I januari 1977 räknar f ö FAR med att publicera ett förslag till rekommendation om förvaltningsrevision i svenska aktiebolag.

MD: En väsentlig skillnad ser jag i att förvaltningsrevisionen i företagen är mera ett slags skyddsnät eller larmanordning, om företaget är på väg in i en för intressenterna olycklig situation. På det sättet är den mera riskanalyserande, medan vi på RRV mera tänker framåt på hur verksamheten skall kunna förbättras i framtiden. I staten fungerar inte förvaltningsrevisionen som ett sådant skyddsnät. I det enskilda näringslivet är revisorn ”pådrivare” först när det håller på att gå galet eller det finns misstanke åt det hållet. I staten tas den uppgiften delvis om hand av redovisningsrevisionen, d v s revisionskontoren.

ER: Skulle då den statliga förvaltningsrevisionen vara bara framåtblickande och aldrig utkräva ansvar?

MD: Nej, de två uppgifterna går ju i varandra. Där finns en liknande missuppfattning hos många, att revisorer i privata företag bara ser tillbaka och inte framåt, att man är ute efter att hänga syndare etc.

BGF: Den missuppfattningen gäller ibland också ifråga om de statliga förvaltningsrevisorerna. Jag har träffat på många personer och de känner ofta ett visst obehag inför oss. Man frågar: Vad har vi gjort för fel?

MD: Det kan nog vara en uppfattning som hänger kvar från den gamla statliga kameralrevisionen som haft en mera syndabocksinriktad inställning.

BGF: Oavsett vilka missuppfattningar som kan finnas, ser jag det väsentliga i förvaltningsrevisionen vara att den är framåtblickande och konstruktiv; inte primärt att vara ute efter begångna misstag och syndabockar som skall stå till svars utan att se framåt; att de som gjort misstagen kan lära sig av dem och göra bättre ifrån sig i framtiden. Det ligger något i att inte gråta över spilld mjölk. Den statliga förvaltningsrevisorn uttalar sig ju heller aldrig om ”styrelsens ansvarsfrihet”

På vems uppdrag arbetar revisorerna?

ER: Som revisor i privata företag upplever man sig inte alls som enbart aktieägarnas representant. Man vill ”se till” att företagsledningen beaktar även andra intressen, t ex företagets yttre miljö. Det är klart att man då kommer in även på rent sociala värderingar. Och där har vi inte hunnit utveckla förvaltningsrevisionen särskilt långt än.

BSM: Vem ser ni i staten som förvaltningsrevisorns uppdragsgivare?

BGF: Vi reviderar på regeringens uppdrag – vi ställer myndigheternas handling inför våra påpekanden.

LS: Jag ser nog regeringen som koncernledningen i statsförvaltningen, där generaldirektörerna är VD i dotterbolagen och vår funktion är koncernrevisorns. När jag arbetade med revision i RRV, så uppfattade jag nog min uppdragsgivare vara regeringen.

ER: Upplever ni er i RRV som ”politiskt styrda” i ert granskningsarbete?

BGF: I botten har vi ju att utgå från de beslut som fattats i riksdagen. Finns det en politisk majoritet eller enighet kring att vissa myndigheter skall finnas och att de skall syssla med vissa uppgifter, då går förvaltningsrevisorerna in och undersöker om myndigheten gör vad den skall göra, varken mer eller mindre.

AB: Konstitutionellt är RRV en självständig myndighet precis som alla andra myndigheter. Regeringen kan lika litet som i andra myndigheter formellt beordra RRV att handlägga ett visst ärende på ett visst sätt. Å andra sidan har vi problemet att RRV inte får agera som en självständig politisk instans. Det är en viss balansgång mellan att inte driva politik men ändå vara självständig och professionellt fristående i analyserna.

LS: Men vad gör förvaltningsrevisorn, om han i ett projekt konstaterar förhållanden som kan vara generande för regeringen? – Problemet behöver inte vara att myndigheten har agerat i strid med tidigare beslut utan bristen kan ligga i att regeringen inte har gett några direktiv. – Vad jag vill komma fram till är att som förvaltningsrevisor i staten är man mycket medveten om den ”politiska miljön”. Det ligger i sakens natur att det förhållandet kan innebära komplikationer för arbetet. Men det är vi inte ensamma om. Även en revisor i ett privat företag är heller aldrig helt oberoende av sin uppdragsgivare, företagsledningen eller bolagsstämman.

BGF: Naturligtvis ligger det i regeringens intresse – på samma sätt som för en koncernledning – att få information om de olösta, kanske akuta problem som kan finnas i statsförvaltningen. Det är en sida av vårt arbete: att informera regeringen om effekterna av de beslut som politikerna fattar.

BSM: Men statsförvaltningen är så ofantligt stor. Regeringen kan väl omöjligen ha överblicken över alla myndigheter och följa dem som t ex koncernledning antas göra? Och styra dem på liknande sätt via t ex resultatansvar?

AB: Ja, där ligger ett problem som vi inte riktigt kommit till rätta med än i RRV. I förvaltningsrevisionens början, i slutet av 60-talet, trodde vi, kanske litet naivt, att revisionen skulle fungera som informationslänken mellan myndigheterna och regeringen/departementen. Revisionen skulle rapportera in vissa förhållanden och regeringen skulle agera på denna information genom olika direktiv till myndigheterna. Det var vårt antagande. Men regeringen/departementen styr inte myndigheterna på samma sätt som en koncernledning gör i ett företag, annat än i några få undantagsfall. För det saknas både en precisering av de resultat man önskar myndigheterna ska åstadkomma och handläggningspraxis i regeringens kansli. Idag diskuterar vi revisionsresultaten först och främst med verksledningen, d v s generaldirektören och hans närmaste. Vi adresserar också den formella rapporten till myndigheten, även om självfallet regeringen/departementet informeras om innehållet, ibland i särskilda föredragningar. I den privata revisionen försöker man kanske ännu mera lösa problemen under hand?

ER: Ja, vi revisorer i det enskilda näringslivet har lika väl som ni med människor att göra. Det är ju deras handlande vi granskar. För att revisionen överhuvudtaget ska fungera krävs löpande kontakter med de personer vars arbete vi granskar. Det är naturligt att vi söker nå fram till samförståndslösningar – så långt det går – under arbetets gång.

BGF: Det är också en fråga om vilken typ av problem som revisorn har hittat – och vem som kan ha befogenhet och kompetens att lösa dem. Det är inte alla problem som myndigheten kan åtgärda själv. Frågorna kan ligga på regeringens eller riksdagens nivå. Då måste revisorn rapportera frågan till regeringen – om det skall bli någon effekt av revisionen.

Men om vi å andra sidan i revisionen av en myndighet konstaterar att en hel del problem kan föras tillbaka på en viss befattningshavare, anser vi det inte alltid nödvändigt att lufta detta offentligt i en rapport. Det viktigaste är att förhållandet åtgärdas. Där får olika hänsyn vägas mot varandra: hänsyn till enskilda personer mot allmänhetens rätt till insyn i statsförvaltningen.

AB: Är det då en alltför halsbrytande parallell att säga att RRVs förvaltningsrevisorer fungerar ungefär som revisorerna i ett stort koncernföretag? Lika litet som de granskar koncernledningens beslut, granskar RRVs revisorer regeringens politik. De granskar ”bara” myndigheternas beslut. – Där har vi ett 20-tal olika revisionssektorer som granskar olika delar av statsförvaltningen.

Förvaltningsrevision – granskning av vad?

LS: Revisionen i staten spänner över ett brett spektrum. Mycket traditionell granskning hittar man i ena slutpunkten; i den andra: studier kring mycket stora samhällsproblem, typ ”Vad gör samhället för de gamla”. Den statliga revisionen idag, redovisningsrevision respektive förvaltningsrevision, greppar över väsentligt flera problemställningar i granskningen av en myndighet än vad revisorn i ett enskilt företag gör.

Som jag förstår, är det rimligtvis inte en uppgift för den private revisorn att sätta ifråga företagets ”affärsidéer” eller strategiska beslut. Medan förvaltningsrevisorn mycket väl kan granska om ett verks beslut går utanför den allmänna inriktning som riksdag och regering angett. Förvaltningsrevisorn granskar också om myndigheten anpassat sin verksamhet till utvecklingen i samhället. Kanske mer om den har utnyttjat sitt handlingsutrymme väl än om den hållit sig inom de godkända ramarna. Där tycker jag en väsentlig skillnad ligger mellan revision i det privata och i staten.

Den private revisorn reagerar väl oftare på sådana ”hårda” förhållanden som t ex företagets framtida likviditet. Den statlige revisorn tvingas å andra sidan att agera på ett väsentligt diffusare och mindre kvantitativa indikatorer. Men det hänger ju också samman med att effektivitetsbegreppet upplevs mera komplicerat i förvaltningen än det som gäller i ett enskilt företag.

MD: En av anledningarna till att en statlig förvaltningsrevisor kan gå in på myndighetens ”affärsidé” är, tror jag, att man söker utveckla kriterier på myndighetens måluppfyllelse och effektivitet. Det gör man ofta i samråd med myndighetens personal. – Den private revisorn har redan mått på effektiviteten att utgå från, t ex lönsamheten på olika verksamhetsgrenar och resultatenheter. På så sätt slipper han undan en hel del av de problem som den statlige revisorn får dras med.

AB: Nu kan väl också reserevisorerna i de stora internationella koncernföretagen slå ner på ett dotterbolag i t ex Sverige och granska företagets marknadsuppgift. Där finns väl en likhet mellan privat och statlig förvaltningsrevision?

ER: Jo, det kan förekomma, men då görs det med moderföretagets affärsidé. Naturligtvis kan man angripa den, om den skulle vara olaglig eller av erfarenhet vet att den här branschen snart kommer att ”ta slut”. Då kanske man ger företagsledningen och också bolagsstämman en varningssignal i rapporten. Men det naturliga är att företagsledningen har rapportsystem där sådana förhållanden automatiskt kommer fram. – En annan sak vore självfallet om revisorn hade till uppgift att granska företagets samhällsansvar. En sådan uppgift skulle väl leda till att revisorerna skulle ställa andra frågor än nu, även i de privata företagen.

MD: Kan vi då sammanfatta oss till att vad RRVs förvaltningsrevision i stor utsträckning sysslar med finns inbyggt i de flesta privata företags rapportsystem för löpande uppföljningar och utvärderingar. Det är väl något som i synnerhet vi i RRV bör komma ihåg när vi ibland tror att den information som den statlige förvaltningsrevisorn tar fram helt saknas i det enskilda företaget.

Hur långt går den statlige förvaltningsrevisorn in på direkta rekommendationer om vad myndigheten bör vidta för korrigerande åtgärder?

AB: Revisorn i ett enskilt företag kan t ex ha funnit vissa brister i rapporteringssystemen mellan dotterbolagen och moderföretaget. Den statlige förvaltningsrevisorn försöker ofta gå ett steg längre och diskutera i vilka riktningar ändringar bör göras. Finns där en reell skillnad mellan den private revisorns sätt att arbeta och den statlige förvaltningsrevisorns?

ER: Där drar vi en klar gräns mellan revision och företagsledning i vid mening. Om vi skulle gå in och ange direkta lösningar för de brister vi funnit, skulle många av oss uppleva det som om vi lade oss i företagsledningens uppgifter. Där ligger en skillnad mellan statlig och privat förvaltningsrevision.

MD: Den private revisorn stannar kanske inte riktigt så tidigt som det sades nyss. Min erfarenhet som aukt revisor i företag är att man ibland också talar om ungefär vilken typ av åtgärder man tänker sig bör vidtas. Men det beror väldigt mycket på vilken roll man har i företaget. Ibland är revisorn helt utestängd från att komma med konkreta förslag. Ibland tas det för självklart att sådana ges i rapporten.

LS: Mitt nya jobb som organisationsutvecklare i Domänverket har vissa likheter med revisionsjobbet, t ex att hitta de problem i organisationen och verksamheten som utgör hinder för utvecklingen av verket. Men skillnaden är att jag nu också är med om att föreslå och även ta ett ansvar för konkreta åtgärder och insatser med syfte att lösa de upptäckta problemen.

Finns det några etiska regler för förvaltningsrevisionen?

AB: Våra förvaltningsrevisorer styrs självfallet av en mängd etiska regler precis som andra revisorer eller yrkesmän. En annan sak är att alla idag inte är kodifierade. Några finns i verkets handbok för projektarbete (HPA). Några exempel: En etisk regel som är en direkt följd av offentlighetsprincipen är att vi försöker arbeta så öppet som möjligt. De informationer rapporterna bygger på har vi ofta fått i öppna samtal med myndighetens egen personal.

BGF: Vi smyger inte omkring och plockar papper i papperskorgarna. Vi försöker ha så litet hemlighetsmakeri som möjligt kring projekten överhuvudtaget. Det innebär bl a att myndigheten ofta vet, ibland rätt långt i förväg, att revisionen är på gång. De kan själva läsa det i vår årliga verksamhetsplan som skickas till varje myndighet. Vi planerar ibland projekten i samråd med den myndighet som revideras.

AB: En etisk konsekvens av offentlighetsprincipen är också att revisorn måste göra de intervjuade medvetna om att de uppgifter de lämnar kan bli offentliga, när väl en gång projektet är slutfört. Även arbetspromemorior m m blir offentliga då. En ytterligare princip är att rapporten inte skall slå ned överraskande dramatiskt i myndigheten. Det som står i den slutliga rapporten ska redan vara känt i myndigheten. Det bästa är kanske rentav om man redan satt igång med att avhjälpa eventuella brister, utveckla lösningar, etc.

ER: Vi i det privata näringslivet är naturligtvis också beroende av att inte komma i konflikt med det företag vi reviderar, men det är mer av praktiska skäl.

AB: Man kan ge något exempel till: enligt våra regler kan en rapport vara bra utan att innehålla kritik. Och omvänt: en rapport är inte automatiskt bra för att den innehåller kritik. – Men samtidigt är vår huvudprincip, att rapportera till allmänheten vad vi funnit i granskningen, inte gå med på myndigheters önskemål, att ”göra upp underhand” mot att förhållandet stryks bort i rapporten. Sådant skulle strida mot vår etik!

Offentligheten i rapporterna

ER: Vi har talat om revisorernas uppdragsgivare och vem man rapporterar till, vilka skillnader finns då i offentlighet för rapporterna i staten och det privata?

MD: Där kan vi konstatera en intressant skillnad mellan statlig och privat revision. Vi har ett krav på oss i staten att revisionens upptäckter ska rapporteras offentligt. Det är ett led i vår revision att bl a allmänheten och dess representanter, politikerna och nyhetsmedia ska få information om våra revisionsresultat.

LS: Man kan citera RRVs avdelningschef Sven-Ivar Ivarsson som nyligen framhöll i en artikel: ”Vi vill ha ett förtroendefullt förhållande till de myndigheter vi reviderar men det sker i offentlighetens ljus. Knappast någon annanstans i världen torde allmänheten ha så god insyn i vad som sker i den statliga förvaltningen som hos oss”.

Vi har en långt gående offentlighetsprincip i Sverige. Det finns därför inte någon anledning för RRV att i förvaltningsrevisionen tillämpa några andra principer än vad som gäller för andra myndigheter. Men frågan om offentligheten är svår. Enligt min erfarenhet kan det ibland vara lättare att få myndighetens befattningshavare att acceptera revisionens diagnos på problemen och bristerna i verksamheten om man kan göra det underhand – utanför offentlighetens skarpa ljus. Och det är väl huvudpoängen att få befattningshavarna att se problemen. Det motsatta fallet kan bli följden, om en rapport lämnas till offentligheten och pressen kanske överdrivet blåser upp nyheterna på löpsedlarna. Då utvecklas försvarspositionerna snabbt hos dem som känner sig angripna. Vilken har effekten då blivit av en bred information som kanske ”vinklats” snett i nyhetsmedia?

MD: Jo, det är väl sant, men att ge offentlighet åt revisionsresultaten kan ge värdefull information till andra myndigheter än just den som reviderats. Man talar också ibland något brutalt om ”revisionens kattfiskeffekt”: När man förvarar fisk i en sump i Orienten, så blir en del slöa. Några dör rentav. Men släpper man ner en kattfisk i sumpen, sätter den FARt på dem. Den hugger sig visserligen ett byte då och då, men det är kostnaden för att de överlevande fiskarna hålls vid liv. – Lite av en sådan preventiv effekt eftersträvar vi nog också med offentligheten i våra rapporter, även om vi hellre betonar det positiva värdet av informationen.

BGF: Ja, det är inte bara en avskräckande effekt som offentligheten ger. Myndigheter med liknande verksamhet kan lära av varandras både misstag och lyckade lösningar. I min egen granskning av länsstyrelserna kunde jag nästan alltid multiplicera effekten av en rapport med 24, d v s totala antalet länsstyrelser. Vi sätter på det sättet igång erfarenhetsutbytet mellan olika myndigheter. Man tar ofta kontakt med varandra för att få höra mera.

ER: En annan sida av offentligheten är uppenbarligen att nyhetsmedia är mycket intresserade av RRVs rapporter. Är det något man kan göra stora rubriker på som låter ana skandaler i förvaltningen, brukar väl journalisterna inte missa den chansen? – Hur ser ni på den sidan?

AB: Där tror jag att både vi i RRV och i synnerhet kvällspressens journalister lärt oss en del av varandra under de senaste åren. De stora övertrampen är färre nu för tiden. Pressen har bättrat sig och vi själva har nog nyanserat vår tidigare frimodiga syn på värdet av stora rubriker. Det finns flera exempel från de första åren då rapporter blåstes upp i pressen, diskussionen gick på sned etc. Nu har vi en egen pressekreterare som kan tala med journalisterna på deras eget språk och förbereda publicerandet av komplicerade rapporter – så att missförstånd och fel referat kan undvikas. En effekt har blivit en större vederhäftighet i bl a tidningarnas referat av revisionsrapporterna. Vi skyggar därför inte för offentligheten för att det funnits – och i vissa fall fortfarande finns – journalister som sätter sensationen före vederhäftigheten.

ER: Vi har ett liknande problem i det privata, men med det motsatta förtecknet: tystnadsplikten. Vi skriver sällan in några direkta anmärkningar i revisionsberättelsen. Men en följd av det är att flera tror att inte våra revisorer gör något. Det som hämmar oss att vara mera frispråkiga i de offentliga rapporterna är vår tystnadsplikt. Den principen genomsyrar vårt arbete. Att yttra oss offentligt i sak om företagets verksamhet skulle kunna skada företaget. Men jag tror att också vi så småningom kommer att drivas dithän att skriva mera och att yttra oss offentligt om vad vi konstaterat i revisionen.

Hur följer RRV upp att myndigheterna agerat på revisionsrapporterna?

BSM: När RRV gjort en förvaltningsrevision, brukar ni rekommendera myndigheten att vidta vissa åtgärder. Hur följer ni upp detta?

BGF: Vi brukar begära in alla handlingar och informationer om vad myndigheten gjort åt t ex konstaterade missförhållanden. Ibland sätter vi rentav en tidslimit för det redan i rapporten. En vanlig sådan är 6 månader eller ett år. Och när vi kommer tillbaka till myndigheten med ett nytt projekt, kan det inledas med en frågerond om vad man gjort för förbättringar sedan sist.

Hur kommer förvaltningsrevisorn och förvaltningsrevisionen att se ut 1980 i det privata och i staten?

AB: Det var populärt för många år sedan att diskutera västerlandets och öststaternas ekonomiska system i ”konvergenstermer”. Kommer förvaltningsrevisionen i staten och det privata att ha närmat sig varandra 1980?

LS: Den statlige revisorn kommer att vara bättre utbildad än idag. Det hänger delvis samman med den allmänna utbildningsexplosionen men också med att vi kanske då hunnit utveckla en professionalism på utvärderingsområdet. Revisorn i staten kommer troligen att vara äldre också. Inte så att samma som finns idag sitter kvar utan man kommer att ha rekryterat folk med större erfarenheter från arbetslivet än vad man gör nu. Jag tror också att den skicklige förvaltningsanalytikern/revisorn kommer att ha betydligt mera betalt.

Han kommer också att vara mera specialiserad. Det kommer att finnas mera utpräglade specialistgrupper – och generalistgrupper – som samarbetar. Jag tror alltså på en utveckling åt två håll: Dels kommer man att behöva ta in folk som suttit i chefsposition, d v s har en generalistkompetens – dels också anställa specialister som t ex operationsanalytiker, psykologer, statistiker etc.

ER: I stort stämmer väl den beskrivningen överens med min uppfattning också om hur de privata revisorerna kommer att se ut. Vi försöker redan nu inom FAR att öka vårt yrkeskunnande genom vidareutbildning. Och antagligen kommer också vi att arbeta med team bestående av generalister och specialister.

BGF: Apropå framtidens revisorer: Vilka egenskaper anser man idag en duktig förvaltningsrevisor bör ha i det privata?

ER: Den viktigaste egenskapen är nog ärlighet. Inte enbart ärlighet = omutlighet utan ärlighet i arbetet. I revisionen är det lätt – om man har den läggningen – att säga att man utfört en granskning utan att ha gjort det. Envishet är en annan viktig egenskap. Kreativitet och fantasi är också viktiga egenskaper. Utan dem blir man inte en god revisor. Kreativiteten behövs för att man ska kunna lägga upp en granskning på ett rimligt sätt och kunna bedöma vilka konsekvenser det får för resultatet. Kreativiteten innebär också att projektet ska ”fungera”, det ska leda någonvart. Det får inte vara ett mål i sig att t ex lägga fram en rapport.

AB: Skulle vi vilja ha mera ”rotation” mellan yrken som revisor och befattningshavare på linjen? – Den som idag blivit revisor förblir nästan alltid revisor och tvärtom: Har man inte blivit revisor från början så går det inte att bli det – utan stora besvär. Är inte det till nackdel för kårens yrkeskompetens. De har ju nästan alltid sett verksamheten från bara ett håll, den utomstående granskarens?

MD: Bestämmelserna för aukt revisor är formalistiska. Det ser jag som ett hinder för förnyelse av kårens kompetens. Man borde kunna byta växelvis mellan jobb som revisor och t ex ekonomidirektör, försäljningschef etc. Som det nu är måste man gå igenom de fem första hundåren – och det tror jag inte gynnar rekryteringen till yrket. Men nog skulle man vilja se en utveckling i en annan riktning.

BGF: Jag skulle väl vilja komplettera de första frågorna med: Hur ser förvaltningen ut 1980 och hur ser näringslivet ut då? Vilken roll skall revisorerna spela i den miljön? – Det kan väl kanske hända så pass stora förändringar i samhället att revisorerna då har en delvis annan roll än den vi är vana vid hittills. Jag tror också att arbetstagarintressen kommer in mera i bilden – och det kommer att påverka vår arbetssituation.

MD: Det skulle betyda att den privata och den statliga revisorns arbetsfält skulle bli alltmer lika. De stora privata företagen skulle i stort sett få samma ramar att arbeta inom som nu de statliga myndigheterna har.

ER: Låt oss träffas 1980 igen och se hur det har gått.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...