Balans nr 6 1976

Oscar Wallenbergs bidrag till läran om företagens resultatberäkning vid växlande penningvärde

Resultatberäkning vid växlande penningvärde har varit föremål för livlig diskussion. Ämnet är emellertid ej nytt. Professor Torsten Gårdlund redogör i denna artikel för kapten Oscar Wallenbergs syn på lagervärdereglering och företagens resultatberäkning. Redan 1916 uttalar Oscar Wallenberg missnöje med att den redovisade vinsten är mer än dubbelt så stor som den verkliga.

Oscar Wallenberg (1872–1939) fick som många i släkten sin utbildning vid flottan. Han genomgick med framgång både Sjökrigsskolan och Sjökrigshögskolan och tjänstgjorde vid Marinförvaltningen under åren före sin kaptensutnämning 1903. Innan han 1907 övergick till flottans reserv hade han redan deltagit i arbetet inom den av fadern grundade Stockholms Enskilda Bank varvid han främst ägnat sig åt några av bankens järnvägs- och industriaffärer.

År 1915 kallades han till VD för det i samarbete mellan staten och de större affärsbankerna bildade Svenska Tobaksmonopolet som under hans ledning rationaliserade och utbyggde den svenska tobaksindustrien. Denna befattning innehade han till 1929, då han beslöt att avgå som följd av revisorernas kritik av vissa missförhållanden inom bolagets administration. Under de följande åren kom han mest att syssla med utredningsverksamhet inom familjebanken och några av dess närstående företag.

Oscar Wallenbergs ställning som föregångare i fråga om resultatberäkning vid växlande penningvärde nämns av professor Oscar Sillén i hans år 1931 första gången utgivna arbete ”Nyare balansvärderingsprincipen”. Sillén bygger därvid på Wallenbergs egna redogörelser för sina idéer och insatser: ett inledningsföredrag vid 1919 års Arosmässa om ”Industrin och åttatimmarsdagen” (tryckt i Arosmässans förhandlingar, utgivna av Sveriges Industriförbund) samt inlägget ”Begreppet vinst i tider av växlande penningvärde” i Svensk Finanstidning av den 28 oktober 1922.

I samma tidskrift för den 11 november påpekar Sillén i anslutning till Oscar Wallenbergs inlägg att det i den svenska brukshanteringen fanns en tradition att bibehålla ett oförändrat lågt värde å varulagret oberoende av konjunkturernas växlingar. Härtill genmäler Wallenberg att han var väl bekant med den gamla bruksbokföringen ”i både god och dålig tillämpning” men att det system med ”lagervärderegleringskonton”, som han under det första världskriget tänkt ut och även infört vid flera företag, byggde på en fast, teoretisk princip, inte på den gamla bruksbokföringens vaga värdeuppskattning ”det är nog tillräckligt lågt”.

Arosmässan 1919

Med tanke på insatsens originella karaktär förtjänar Oscar Wallenbergs två nyssnämnda redogörelser att återges i sina huvudpunkter. Vid 1919 års Arosmässa yttrade han:

Inom det administrativa området för produktionen kan exempelvis anföras lagerbokföringen, vilken uti dessa tider av fluktuerande materialpriser är synnerligen betydelsefull. Materialvärdena böra uti bokföringen upptagas till dagspris. Om härigenom en förhöjning uti bokföringsvärdet måste vidtagas å debetsidan, så måste å andra sidan också ett lagervärderegleringskonto krediteras. Detta innebär icke, att någon vinst erhållits, utan utgör allenast en åtgärd, varigenom ett riktigt värde å materialierna blir tillämpat uti tillverkningen.

I den händelse att priserna å material sänkas bör lagervärdet sänkas och lagervärderegleringskontot minskas, d v s debiteras för erforderligt belopp. Härigenom erhålles också den fördelen, att lagerkorten visa överensstämmelse i mängd och värde. Tillverkningen blir härigenom debiterad för ett sådant värde, att prissättningen för försäljning kommer att medgiva inköp av den på nytt erforderliga mängden material. Om priset icke sättes efter dagsvärdet, skulle icke tillräckligt med penningar erhållas för att till dagens pris inköpa material och utföra arbete.

Denna företagsekonomiska passus kom inte att beröras under den följande diskussionen på Arosmässan och den tycks heller inte ha uppmärksammats i den allmänna debatten. Förklaringen torde vara att den ingick som en ganska tillfällig del i ett allmänt nationalekonomiskt föredrag, ett föredrag som under utarbetandet på ett dilettantiskt sätt spänt över hela det nationalekonomiska ämnesområdet men efter kritik från bl a Eli Heckscher och Gösta Bagge kommit att begränsas till frågan om sambandet mellan produktivitet och löneutveckling. Ett mer specifikt och därför också mer uppmärksammat inlägg i lagervärderingsfrågan kom Oscar Wallenberg att göra tre år senare i Svensk Finanstidning.

Svensk Finanstidning 1922

I inlägget i Svensk Finanstidning 1922 påpekar han att han på hösten 1914 deltagit i en del kolinköp för Halmstad-Nässjö Järnväg, i vars styrelse han var ordförande. Han hade därvid kommit att fundera över, huruvida järnvägens bokföring av bränslekostnaderna enligt den förut gängse medelkostnadsmetoden var den under inflationsförhållanden rätta metoden.

Lika riktig som denna metod kan anses vara vid små fluktuationer i priset, lika oriktig är den vid stora fluktuationer. Om nämligen under 1914 och senare förkrigspriset hade tillämpats i konsumtionen, så hade en relativt hög vinst erhållits. Förutsatt att hela vinsten bortlevererats, så hade uti kontanter ej för kolköp kunnat disponeras mer än den kvantitet, som motsvarade visst mindre ton-tal efter förhöjt pris. Om priset exempelvis fördubblats, så kunde ej mer än halva kolmängden köpas. Ett sådant förhållande vore uppenbarligen alldeles ohållbart. Vad vore att göra?

Jag satte mig ned att räkna och fann snart att den enda möjligheten att få ett riktigt resultat vore, att i största möjliga utsträckning som konsumtionspris använda dagspriset. Konsumtionspriset kunde naturligtvis ej korrigeras varje dag. Men varje månad kunde mycket väl korrektion ske, om så ansåges erforderligt. När marknadspriset stegrades, förhöjdes kolkontot till dagspris, under det en mot förhöjningen svarande summa krediterades ett lagervärderegleringskonto. Uti konsumtionen tillämpades därigenom gällande dagspris. Om denna metod kan naturligtvis sägas, att den ej var alldeles exakt, enär i så fall alla fluktuationer bort iakttagas. Men den var åtminstone mycket riktigare än någon för mig känd eller allmänt godkänd metod och medförde, att det bokförda lagervärdet vid varje tillfälle i det allra närmaste motsvarade marknadsvärdet. Om prissänkning ägde rum i marknaden, borde naturligtvis även lagervärdet sänkas och lagervärderegleringskontot med motsvarande belopp minskas. Om på så sätt förkrigspris åter nåddes, så skulle regleringskontot i händelse av approximativt samma lagermängd vara konsumerat.

Praktisk tillämpning

I Svensk Finanstidning nämner Wallenberg vidare att hans redovisningsreform tillämpats under det första världskrigets lopp i dels Halmstad-Nässjö Järnväg, dels Svenska Tobaksmonopolet där han mellan 1914 och 1929 var chef. I själva verket hade han redan i början av världskriget diskuterat en metodisk lagervärdereglering vid inflation också inom ett tredje företag: det delvis familjeägda Sundsvalls Ölbryggeri.

En kort redogörelse för principens användning vid Svenska Tobaksmonopolet finns i M Marcus ”Det Svenska Tobaksmonopolet. En undersökning av dess verksamhet 1915–1922”, 1924. Denna redogörelse bygger emellertid inte på någon genomgång av monopolets bokföring utan endast på upplysningar från bolagets ledning. Frågan var uppenbarligen känslig från skattesynpunkt – lagervärderegleringskontot i huvudbokens utgående balans hade i årsredogörelsernas balanser dolts bland ”skulder till diverse personer” – och frågan har heller inte berörts i Tobaksmonopolets historiker från 1940 och 1965.

Följande redogörelse för hur tankegången växt fram och kommit att tillämpas i de företag, över vilka Oscar Wallenberg hade inflytande, bygger på en genomgång av företagens bokföring och korrespondens.

Det började 1916

Man möter först den nya tankegången i Oscar Wallenbergs korrespondens med K Edlundh, direktör för Sundsvalls Ölbryggeri. I ett brev av den 28 juni 1916 skriver Oscar Wallenberg att företagets bokföring inte medger den översikt över rörelsen som är önsklig och han påpekar att den redovisade vinsten är mer än dubbelt så stor som den verkliga. I ett följande brev, av den 24 juli 1916, sätter Oscar Wallenberg fingret på den genom inflation uppkomna skenvinsten. I förklarande syfte anför han nu sin erfarenhet av koldebiteringar vid Halmstad-Nässjö Järnväg.

Om exempelvis en järnväg förfor på samma sätt som här skett och då 1/1 1915 hade 10.000 tons kol à 20 kr samt under året fått köpa kol till medelpris av 40 kr och 31/12 1915 hade 10.000 tons kol i lager och vidare under året hade debiterat hela årets förbrukning efter dels 20 kr och dels 40 kr, skulle lagret ligga i 40 kr. Då hade en reserv om 200.000 förbrukats. Under 1916 stiger inköpspriset till 75 kr och med samma tillvägagångssätt med debitering av ett medelpris av 60 kr och ingående lagerpris av 40 kr så skulle ytterligare 200.000 kr försvunnit o s v. Kommer så fred någon gång och priserna bli så pass normala att priset blir exempelvis 30 kr per ton. Lagret är bokfört till 60 kr per ton. Det uppstår då en förlust av 300.000 att täcka under det fredsåret då kanske trafiken gått ned så inkomsterna icke räcka till.

Är detta rätt? Är det klokt? Nej, varken det ena eller det andra. Om styrelsen skäms att visa bolagets årsvinst och därför vill påbörda bolaget en större vinst än den verkliga, så är det en annan sak. Jag vill då ej hindra utan kan gå med på den ändring att i stället för 7 procent, 6 procent föreslås till utdelning och en motsvarande förändring av bokslutet äger rum.

I ett något senare brev till Edlundh, av den 4 juni 1917, ger Oscar Wallenberg sin allmänna syn på årsredovisningens betydelse som företagsekonomiskt styrinstrument, en uppfattning som under krigs- och efterkrigsåren arbetade sig fram i den tyska balansteoretiska litteraturen (Schmalenbach, Mahlberg och Schmidt). Oscar Wallenberg skriver:

Mina yttranden i bokföringsfrågan torde ses i belysningen av de upplysningar jag erhållit. Vad som för mig alltid är målet med bokföring är att evad omfånget av affären är, jag skall periodvis genom mitt system erhålla uppgift om mitt företags ställning. Man skall ej behöva leta därefter. Man skall få den ur bokföringen.

Jag har ingenting emot att Ni använder den bokföring Ni föreslår. En sak som frapperade mig var att Ni i början av avhandlingen framhåller Sundsvallsbokföringen som en mönsterbokföring. Jag tillåter mig då bemärka att jag för 10 år sedan gjorde bekantskap med en bokföring som sades vara Sundsvallsbokföring, vid ett större norrländskt sågverk. När jag studerat bokföringen begrep jag omedelbart att med dylik bokföring måste ett företag gå på tok. Bokföringen blev omlagd och enär resultaten för varje månad blevo synliga, kunde även de fel som begåtts omedelbart rättas. I den gamla bokföringen var det omöjligt. Att skriva av är bra. Att skriva av och hava reda på huru ställningen är trots avskrivningar under växlande konjunkturer – är bättre.

Konsolideringspolitik under förkrigstiden

Halmstad-Nässjö Järnväg hade redan under förkrigstiden tillämpat en utpräglad konsolideringspolitik med låga utdelningar (3–5 %) och väl tilltagna avskrivningar samt dessutom betydande avsättningar till underhålls- och reparationsfonder. I början av kriget infördes en dispositionsfond, till vilken man under åren 1915–1923 avsatte sammanlagt 1.450.000 kronor – att jämföras med den sammanlagda utdelningen på 3.420.000 kronor.

En lagervärdereglering för materialier infördes 1917. Detta skedde sedan Oscar Wallenberg i ett brev av den 5 mars 1918 till bolagets direktör Axel Åkerhielm genom ungefärliga siffror påvisat att en debitering till dagspris kvartal för kvartal under det gångna inflationsåret borde ha höjt rörelsens debiteringspris på kol från 35 till 150 kr per ton och att den motsvarande överföringen till ett prisregleringskonto i syfte att eliminera inflationsvinsten borde ha uppgått till 745.000 kronor. ”Genom en dylik åtgärd hade bokföringen blivit riktig. Antalet pengar hade varit detsamma men den bokförda vinsten mindre. Däremot hade icke en fiktiv vinst beskattats”. Axel Åkerhielm undrade i sitt svar av den 8 mars om verkligen 1917 års bokföring skulle ändras retroaktivt. I så fall skulle Oscar Wallenberg behöva tillgång till förrådets tidigare böcker och handlingar och dessutom biträde av förrådsförvaltaren.

Retroaktivt infördes 1917 ett

”regleringsöverskott” på 320.000 kronor. Under de följande åren kom detta lagervärderegleringskonto att uppgå till (i jämna 1.000-tal):

1918

756

1921

852

1924

550

1919

1.363

1922

647

1925

550

1920

1.292

1923

643

1926

550

I huvudbokens utgående balans upptogs regleringsfonden under beteckningen ”Förrådets fordran för materialer å diverse konton” medan den i verksamhetsberättelsens balansräkning dolts i posten ”Diverse skulder m m”. Transaktionerna omnämns varken i styrelseprotokollen eller i verksamhets- och revisionsberättelserna.

Lagervärdering i Tobaksmonopolet

När det gäller lagervärderegleringens införande vid Tobaksmonopolet har Oscar Wallenberg själv i uttalandet för Svensk Finanstidning 1922 nämnt att han diskuterat fram saken med Monopolets dåvarande revisor Isaac Cassel. ”Frågan om lagervärdereglering vet jag mig alldeles bestämt ha påpekat för Isaac Cassel redan 1915 i samband med ordnandet av Tobaksmonopolets bokföring. Så snart Tobaksmonopolet hade behov därav, införde jag där ett lagervärderegleringskonto”.

Den första lagervärderegleringen skedde här år 1916, då ett belopp av 575.000 kronor avseende ”krigskonjunkturkostnader för hitförande av utländsk råtobak” i bokföringen upptogs som en balanskreditering, medan den i det offentliga bokslutet infördes under rubriken ”Skulder till diverse personer”. Under följande år tillkom ett antal nya poster av liknande karaktär, avseende råtobak, förbrukningsartiklar och valutor.

Från 1920 sammanfördes dessa regleringsposter i två grupper: ”prisreglering för råtobak och förbrukningsartiklar” samt ”prisreglering å utländska valutor”. Regleringsfonden för valutor uppgick under 1918 och 1919 till 0.8 respektive 0.7 miljoner kronor för att sedan nedgå till ett par hundra tusen kronor. Regleringsfondernas sammanlagda storlek under åren 1917 – 1925 var, i miljoner kronor, följande:

1917

3.5

1920

21.1

1923

4.0

1918

19.2

1921

11.0

1924

3.7

1919

19.3

1922

5.4

1925

2.2

Först genom M Marcus ovannämnda skrift blev tillvägagångssättet men däremot inte beloppens storlek känt. Bolagshandlingarna gav däremot inga upplysningar om regleringsåtgärderna.

Intressant är, att när den 29 mars 1922 en av E Ericson författad uppsats ”Kritik av AB Svenska Tobaksmonopolets balanser 1915–1920” behandlades vid Oscar Silléns seminarium på Handelshögskolan i Stockholm, vare sig författaren eller Sillén anade att balansposten ”Skulder till diverse personer”, som under kriget stigit till nära 30 miljoner kronor, till nära 20 miljoner bestod av en dold lagerreglering. Posten antogs väsentligen bestå av varuskulder.

Tobaksmonopolets lagervärdering kom år 1928 att underkännas av prövningsnämnden i Stockholm. Prövningsnämnden, som kunde medge en nedskrivning å råtobakens marknadsvärde med blott 20 procent mot de 50 procent som tillämpats av bolaget, hade beslutat höja dess beskattningsbara inkomst med 6.6 miljoner kronor. Kammarrätten godtog dock bolagets besvär över prövningsnämndens beslut.

Avskrivning på fasta tillgångar

I de företag där han hade inflytande verkade Oscar Wallenberg för en konsoliderande resultatberäkning också ifråga om avskrivning på fasta tillgångar. Redan i sitt föredrag vid 1919 års Arosmässa lanserade han ett vinstbegrepp som senare hävdades i den tyska organiska balansläran. Hans vinstbegrepp var: ”Vinst förefinnes hos ett företag, när detta – utan tillskott – jämte erforderligt underhåll och förräntning av kapital kan utföra erforderliga förbättringar och förändringar”. I sitt inlägg i Svensk Finanstidning 1922 nämner han att han under funderingar över lagervärderingen vid starkt stigande priser börjat ifrågasätta hela den gängse definitionen av vinsten som en skillnad mellan försäljningspriset å den ena sidan samt summan av omkostnader och anskaffningskostnad å den andra.

Ett räkneexempel med stigande priser visade lätt, att ett företag (som var skyldigt att avlämna hela sin vinst) undan för undan förlorade sina likvida tillgångar, så att dess rörelse – under förutsättning att någon godtrogen långivare ej funnes – så småningom måste minskas för att gradvis helt upphöra. Tydligt är, att under sådana förhållanden förefunnes icke någon vinst – även om enligt gammal känd bokföringsmetod en sådan borde förefinnas. Nej, tvärtom förefanns förlust.

Men på vad sätt skulle man då giva definition av begreppet vinst? Jag fann detta ej heller så lätt. Men jag fann en annan utväg: jag gav istället en definition å tillståndet hos ett företag, som arbetade vinstgivande. För att man skall kunna kalla ett företag vinstgivande måste det under olika konjunkturförhållanden kunna bestå med orubbad verksamhetsförmåga, d v s vara i stånd att driva samma rörelse, vidtaga erforderliga avskrivningar, reparationer och förändringar, betala räntor, skatter, och kostnader av alla slag samt giva en mot tidsläget svarande aktieutdelning. Allt utan tillskott utifrån.

Oscar Wallenberg – en föregångsman

Att Oscar Wallenberg både i vårt land och internationellt sett var en föregångsman, särskilt ifråga om lagervärdereglering men också i sin allmänna syn på företagens resultatberäkning vid starkt växlande penningvärde, står utom tvivel Oscar Sillén som från övergången till trettiotalet blev den i Sverige ledande förespråkaren för moderna balansvärderingsprinciper tycks varken under det första världskriget eller den närmast följande efterkrigstiden ha ägnat någon större uppmärksamhet åt resultatberäkningens problem vid växlande penningvärde.

Silléns på Handelshögskolan år 1916 av trycket utgivna ”Grundlinjer och exempel till föreläsningsserien Balansteknik och Balanskritik” innehåller ingenting om dessa problem, ej heller hans uppsats ”Balanskritik” i Almanack för Alla 1917 eller föredraget ”Några synpunkter i fråga om avskrivningar” hållet inför Bankföreningens årsmöte 1917 och publicerat följande år. Vid tiden för Oscar Wallenbergs inlägg i Svensk Finanstidning, i oktober 1922, uppgav sig Sillén ha blivit medveten om möjligheten av en lagervärdereglering vid växlande penningvärde, men han fann dess praktiska betydelse vara begränsad av ”skattemyndigheternas hittillsvarande rätt trånga syn på varulagervärdering”.

Av intresse är att Sillén ett par år tidigare, vid seminariebehandlingen den 5 maj 1920 på Handelshögskolan av H A Eriksons uppsats ”Avskrivning och ränta å ett företags anläggningskostnader vid fallande penningvärde”, intagit en ganska kallsinnig hållning till tanken på ett ”inflationskonto”, till vilket skillnaderna mellan faktiska anskaffningsvärden och efter ett prisindex uppräknade återanskaffningsvärden skulle föras. Enligt diskussionsprotokollet pekar Sillén på att detta vore onödigt i de fall då genom teknikens utveckling en likvärdig återanskaffning kunde ske till ungefär oförändrat pris. Därutöver skulle den återanskaffning som eventuellt måste ske till höjda priser kunna finansieras genom en fortlöpande fondering av inflationstidens vinster. Frågan gällde enligt hans mening mer ett fondavsättnings- än avskrivningsförfarande.

Den tyska doktrinen för resultatberäkning vid inflation

Också i förhållande till den tyska doktrin för resultatberäkning vid inflation som utvecklades under åren efter första världskriget – nästan ett årtionde före de anglosachsiska bidragen – var Oscar Wallenberg en föregångare. Hans egna initiativ kan ju i källorna följas tillbaka ända till 1916. Ingenting i det bevarade arkivmaterialet tyder på att han känt till den tyska balanskritiska litteratur som utkom under åren 1919–1921.

Enligt vad professor Albert ter Vehn i Göteborg meddelat författaren var hela frågan om resultatberäkning under växlande penningvärde omöjlig att diskutera under krigsförhållandena i kejsartidens Tyskland. Förekomsten av en inflation fick av politiska skäl inte beröras. De avgörande skrifterna utgavs därför först efter kriget: år 1919 första upplagan av E Schmalenbachs ”Grundlagen dynamischer Bilanzlehre” samt år 1921 F Schmidts ”Die organische Tageswertbilanz”, W Mahlbergs ”Bilanztechnik und Bewertung bei schwankender Währung” och E Walbs ”Das Problem der Scheingewinne”.

Oriktigt deklarerade vinster – ödelagda företag

I sitt inlägg i Svensk Finanstidning 1922 skriver Oscar Wallenberg att han i de företag, med vilka han haft direkt beröring, starkt propagerat för den lagervärderingsprincip han tänkt ut vid sysslandet med Halmstad-Nässjö Järnvägs kolköp. Tack vare tillämpandet av denna princip hade ”dessa företag rett sig bättre än många andra under de brydsamma förhållandena”. För några andra företag hade det emellertid gått sämre. ”De, som icke vill ge mig rätt, ha i ett par särskilda fall fått sota för detta genom att se sina företag fullständigt ödelagda till följd av oriktigt deklarerade vinster med därav följande för höga skatter, tantiemer, utdelningar m m”.

Vilka företag Oscar Wallenberg i detta sista uttalande avser är inte lätt att veta. Indicierna pekar dock på Papyrus och ASEA. Oscar Wallenberg tillhörde styrelsen i båda dessa företag: i Papyrus var han t o m VD under en övergångsperiod 1911–1912 och i ASEA var han styrelseordförande 1909–1914.

I båda dessa företag hade emellertid Marcus Wallenberg, som saknade förståelse för den yngre broderns ”matematiskt – statistiska tidsfördriv”, ett starkt direkt eller indirekt inflytande, och som följd av den äldre broderns misstro till hans praktiska förmåga måste Oscar Wallenbergs möjligheter att påverka förvaltningen i dessa företag ha varit ringa. Både Papyrus och ASEA drabbades hårt av 1921–1922 års deflationskris som i båda företagen medförde väldiga lagerförluster.

Svårighet att hävda sig bland de egna

Inom Stockholms Enskilda Bank hade den åtta år äldre brodern Marcus innehaft VD-posten 1911–20 och under ytterligare två decennier behållit stort inflytande först som styrelsens vice ordförande, sedan som dess ordförande. Han var utbildad till jurist och hade alltsedan 1890-talets början skaffat sig en alltmer omfattande praktisk erfarenhet från finansieringen och ledningen av banken närstående industriella storföretag. Sin grundläggande inställning till industriens problem hade han förvärvat under de två decennier före det första världskriget då penningvärdet i stort sett låg fast. I min mot slutet av detta år utkommande biografi ”Marcus Wallenberg 1864–1943. Hans liv och gärning” har jag sökt visa att det också fanns skillnader på personlighetens område som förklarar varför bankens ledare kom att underskatta värdet av den yngre broderns funderingar om resultatberäkning vid växlande penningvärde. Marcus var i ovanlig grad en handlingsmänniska medan Oscar med all sin klarhet i balanskritiska frågor var en timid person som hade svårt att få saker ur händerna.

Torsten Gårdlund, professor

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2020 2021 2022
Prisbasbelopp 47 300 47 600 48 300
Förhöjt pbb. 48 300 48 600 49 300
Inkomstbasbelopp 66 800 68 200  
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50
Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal 25 % 25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1955 1956 - 1998
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...