Innehåll

Balans nr 8 1976

”Förvärvsvärdemetod, men hur?” – Svar till Lennart Eriksson

Hans Edenhammar svarar här på Lennart Erikssons inlägg i Balans nr 7/76 föranlett av tidigare inlägg av Arne Olsson och Hans Edenhammar i Balans nr 5/76. Frågan rör hur man i koncernredovisningen skall behandla obeskattade reserver i form av t ex lagerreserv som finns i ett dotterbolag vid förvärvet. Hans Edenhammar är medlem i FARs Redovisningskommitté.

Det förslag till koncernredovisningsrekommendation, som FAR publicerat i 1976 års medlemsmatrikel, är enligt min mening den viktigaste redovisningsrekommendation som FAR publicerat. Den skall förhoppningsvis fastställas av FARs styrelse någon gång efter årsstämman i slutet av november och i sitt definitiva skick ingå i 1977 års medlemsmatrikel. Årets FAR-dagar (25–26 november) skall bl a ägnas åt en ingående diskussion av detta rekommendationsförslag. Förslaget är f n under omarbetning. Omarbetningen avser emellertid huvudsakligen den pedagogiska utformningen. Principerna blir oförändrade i det nya förslaget. Det kommer att presenteras i nästa nummer av BALANS.

Hitills har det föreliggande rekommendationsförslaget inte diskuterats offentligt vare sig i BALANS eller på annat håll med undantag för Arne Olssons artikel, som inte direkt anknöt till rekommendationsförslaget. Det är därför glädjande att Lennart Eriksson nu tar till orda. Han är ju en framstående expert på koncernredovisning och hans doktorsavhandling avser just detta område. Han tar upp en viktig principfråga.

Frågan rör hur man i koncernredovisning skall behandla den differens, som oftast finns mellan köpeskillingen för aktierna i dotterbolaget och dotterbolagets redovisade (beskattade) egna kapital vid förvärvet.

Jag vill först ta upp frågan hur dotterbolagets lagerreserv vid förvärvet skall behandlas. Antag att dotterbolaget vid förvärvet har följande balansräkning:

Varulager

400

Varulagerreserv

240

Eget kapital

160

400

400

M betalar 280 för aktierna i D, framräknat som eget kapital 160 plus lagerreserv 240 minus 50 % latent skatt i denna. Enligt FARs rekommendationsförslag skall D:s varulager i koncernbalansräkningen tas upp till ett värde av 400. Samtidigt skall den latenta skatteskulden på 120 tas upp som långfristig skuld. Enligt Lennart Eriksson är emellertid koncernens anskaffningskostnad för varulagret 400 ./. 120 = 280 och därför skall D:s varulager tas upp till detta värde. Därigenom slipper man problemet med den latenta skatteskulden och ”följer svensk praxis att inte redovisa några latenta skatteskulder i balansräkningen”. Följden blir att dotterbolagets varulager (i varje fall så länge dess lagerreserv inte understiger 240) kommer att i koncernbalansräkningen värderas 120 lägre än i dotterbolagets balansräkning.

Vad finns det nu för argument för och emot dessa båda lösningar? Enligt Lennart Eriksson svarar både praktiska och teoretiska skäl för hans lösning. Han anger dock inte i sitt inlägg vilka dessa skäl är med undantag för det ovan nämnda skälet att man slipper bryta mot praxis att inte redovisa några latenta skatteskulder. Jag bortser då från argumentet att de 280 skulle vara koncernens anskaffningskostnad. Man kan ju lika gärna säga att anskaffningskostnaden är 400 men att moderbolaget samtidigt övertar en skuld (latent skatteskuld) på 120.

Den grundläggande frågan är om lagerreserven ur redovisningssynpunkt skall betraktas som delvis eget kapital, delvis latent skatteskuld eller om den skall betraktas som en värdekorrigeringspost till varulagret. Enligt min mening är den väsentliga bakgrunden till att lagerreserven successivt började redovisas öppet i de större aktiebolagens balansräkningar och till att den nya aktiebolagslagen för större aktiebolag föreskriver en öppen redovisning av lagerreserven just att lagerreserven inte längre betraktas som en värdekorrigeringspost utan som en speciell post, delvis eget kapital, delvis latent skatteskuld. Dock har varken aktiebolagslagen, bokföringslagen eller FAR tagit ställning till hur stor den latenta skatteskulden i lagerreserven är.

De flesta analytiker av börsföretagens balansräkningar (t ex Affärsvärlden, Veckans Affärer, Skandinaviska Enskilda Banken m fl) betraktar numera hälften eller något mer av lagerreserven som latent skatteskuld. Det torde också numera vara allmän praxis vid analyser i samband med företagsköp och vid bankernas kreditbedömningar.

Jag menar att det är allmänt vedertagen praxis att betrakta lagerreserver som delvis eget kapital, delvis latent skatt. Detta även om man inte gått så långt att en fördelning på dessa båda poster görs i balansräkningarna. En sådan fördelning sker ofta i t ex USA och Danmark. Det är numera mycket ovanligt att lagerreserven betraktas som en korrigeringspost till varulagervärdet. Att återgå till det gamla betraktelsesättet vore enligt min mening ett steg tillbaka i utvecklingen.

Men har då Lennart Eriksson sagt att lagerreserven är en korrigeringspost? Nej, det har han inte direkt. Men om lagerreserven inte är en korrigeringspost till lagervärdet finns det ju ingen anledning att låta D:s lagervärde i koncernbalansen påverkas av lagerreserven, vare sig av eget kapitaldelen eller skatteskuldsdelen. Om Lennart Eriksson inte vill betrakta lagerreserven som en värdekorrigeringspost men hans bekymmer är svårigheten att dela upp lagerreserven på eget kapitaldel och skatteskuldsdel, borde han förespråka en annan lösning. Då borde skatteskulden i dotterbolagets lagerreserv inte tas som avdragspost till lagervärdet utan i stället placeras i koncernens lagerreserv.

Sådana lösningar förekommer i praktiken. I de flesta fall brukar man då i en not upplysa om förhållandet. Men mot bakgrund av den bland balansanalytiker och annat fackfolk allt oftare förekommande vanan att betrakta halva lagerreserven som eget kapital har FAR ansett att en sådan lösning kan ge upphov till missförstånd och i onödan försvåra läsningen av årsredovisningarna. Därav förslaget att lägga skatteskuldsdelen i förvärvad lagerreserv bland koncernens skulder.

Förutom denna måhända teoretiska motivering för FARs förslag finns det också praktiska motiv. En redovisning enligt FARs förslag ger bättre underlag för t ex räntabilitetsbedömningar och bättre möjligheter att jämföra t ex lageromsättningshastigheter mellan olika koncerner. Det enda praktiska motivet emot FARs lösning, som jag kan finna, är att det dyker upp en ny och för årsredovisningsläsarna ovan post i koncernbalansräkningen. Jag tycker att denna nackdel är liten jämfört med fördelarna.

FARs rekommendationsförslag föreskriver motsvarande ”bruttometod” för övriga öppet redovisade obeskattade reserver som t ex investeringsfonder eller överavskrivningar på anläggningstillgångar. Motiven är desamma som för lagerreserven.

För dolda reserver (vanligast i fastigheter och maskiner) föreslås valfrihet mellan ”bruttometod” och ”nettometod”. Enligt bruttometoden skulle t ex dotterbolagets maskiner uppvärderas med drygt dubbla det belopp av köpeskillingen för aktierna som kan anses hänförligt till reserv i maskinerna. Mellanskillnaden tas då upp som latent skatteskuld. Nettometoden innebär att uppvärdering endast sker med nettobeloppet. Eftersom dessa reserver är dolda även för övriga delen av koncernen, har FAR inte ansett det vara lika angeläget att föreskriva bruttometoden. Motsvarande resonemang har förts beträffande goodwill. Men det sägs också i förslaget: ”För att uppnå en mera rättvisande resultatredovisning, exempelvis avseende avskrivning å väsentliga goodwillbelopp, kan dock bruttoredovisning erfordras även för dessa tillgångar”. Bruttoredovisning är ett bra sätt att tala om att avskrivning på dessa övervärden inte är avdragsgill, dvs måste ske med beskattade vinster.

Hans Edenhammar, auktor revisor och medlem i FARs Redovisningskommitté.