Balans nr 4 1977

BAS-planen – kritik av kritik

Auktor revisor Bengt A Nyström bemöter i denna artikel den kritik mot BAS-planen som framförs av lektor Olle Möller i detta nummer av Balans. Nyström hävdar att BAS-planen med all säkerhet underlättar kontering och därigenom bidrar till att ge bättre rapportunderlag.

BAS-planen lanseras nu på allvar; den börjar användas av allt fler redovisningsbyråer och enskilda revisorer, samtidigt som olika branschanpassningar pågår. Naturligtvis får planförfattarna finna sig i kritik, vilken som alltid när det är fråga om konstruktiv sådan leder till förbättringar. Lektor Olle Möller svarar för den hittills häftigaste kritiken. Enligt min mening är hans kritik tyvärr onödigt argsint, den saknar verklighetsanknytning, är fixerad till elementär undervisningsproblematik och dessutom låst till ett par av M-planens tekniskt sett sämsta planlösningar.

Kritiken tar endast upp kontoplanstekniska frågor, vilket är synd. BAS-planen kan – förutom att ge en systematisk kontokatalog – också fylla ett hittills mycket dåligt tillgodosett behov, nämligen att stimulera till analys, tolkning, utvärdering och användande av redovisningens information. Inom detta område har såväl undervisning som redovisningspraxis varit synnerligen passiv; nu ankommer det på revisorer, redovisningsbyråer, konsulter m fl att ta vara på det enhetliga analysmaterial, som BAS-planen kan ge.

En svaghet i BAS-planen, som Möller inte behandlar, är internredovisningen, för vilken endast principiella lösningar presenteras. Detta avsnitt är emellertid också så präglat av skiftande företagsindividuella behov att detaljerade standardlösningar är otänkbara. Det har heller inte ingått i planförfattarnas ambition att nu framlägga sådana lösningar. Men det finns åtskilligt att göra i form av praktiska anvisningar, som kan vara många till nytta, och en önskvärd utveckling av BAS-planen är att sådana utarbetas.

Min medverkan i BAS-planens tillkomst och utformning är ingen och jag intar i så motto en oberoende ställning till den. När jag fortsättningsvis bemöter Möllers kritik på några punkter är det alltså inte i egenskap av professionell BAS-planförsvarare utan det sker mot bakgrunden av ca 30 års praktisk revisorsverksamhet bland mindre och medelstora företag, minst 6 000 undervisningstimmar i elementär och mera avancerad redovisning för universitetsstuderande, redovisningsfolk, revisorer och företagsledare, ett antal läroböcker i ämnet och därtill hörande konfrontationer med lärare i bokföring.

Standardplaner

BAS-planen borde förmodligen inte ha gjorts till officiell standard, inte därför att den skulle vara dålig utan därför att så mycket återstår ifråga om utvecklingen av redovisningen som ekonomiskt informationsmedel att man bör vara försiktig med låsningar till en viss form. Ta som exempel M-planens 0-klass som bygger på 1944 års aktiebolagslags ”bakvända” balansräkningsschema! 1976 års bokföringslag har lagfäst en form av resultaträkning, som om 10 år kanske borde se helt annorlunda ut, osv.

Jag vill till att börja med bestämt hävda att det utan tvingande lagstiftning – bevare oss därifrån! – inte är möjligt att skapa en för alla företag och organisationer, för kommunal och statlig verksamhet gemensam kontoplan. Behovet av differentierad ekonomisk information även inom affärsredovisningens område är så stort att en tvångskontoplan skulle antingen bli helt ohanterlig eller för många oanvändbar. Man arbetar med termer och benämningar, som inte alls är generellt användbara.

De verkligt besvärliga redovisningsproblem som återstår att lösa sammanhänger med internredovisning, framtidsvärdering, inflation, koncernredovisning, valutakursförändringar, transfereringshinder m m. Vad Möller gör komplicerat och svårt har i praktiskt bruk numera inte mycket med teori att göra utan vad man eftersträvar är en arbetsbesparande och något så när enhetlig, tekniskt lätthanterlig systematisering och ett meningsfyllt utnyttjande av affärsredovisningens information. Möller uppförstorar sådant som existerar bara som kortvariga ”tröskelproblem” i samband med inlärning av den dubbla bokföringens teknik. På det stadiet hjälper emellertid inte en aldrig så fulländad kontoplan. Den som kommit över den första svåra början och gått ut i praktiskt arbete upptäcker att informationsbehovet är mycket skiftande från företag till företag. Han/hon sätter dock värde på att det finns flera olika tekniska lösningar för systematiseringen och att någon också velat göra en katalog över vanligen förekommande konton.

BAS-planen kan användas i undervisningen som åskådningsexempel och ge eleverna en nyttig uppfattning om vilka kostnads- och intäktsslag, som kan förekomma i praktiskt bruk och inte minst viktigt hur man tillgodogör sig redovisningens information. M-planen kan också på ett relativt sent stadium i bokföringsundervisningen nyttjas för kontoexercis, begreppsträning m m. Ingendera av dessa två och heller ingen annan kontoplan är behövlig för första stadiet. Det gäller att lära sig förstå bokföring inte att lära sig en kontoplan utantill.

Det är ett märkligt påstående av Möller att BAS-planen skulle försvåra omplacering av ekonomipersonal. Sker någon förnimbar förändring på den punkten måste det bli en förbättring, det är för oss ute i verkligheten alldeles uppenbart.

Stöd för kontering

När det gäller kontoplanen som stöd för konteringen är det bara att konstatera att BAS-planen är utomordentligt överlägsen t ex M-planen. Denna försökte återge kretsloppet i ett industriföretag och satsade vidare hårt på utgifts- och inkomstredovisning; det förstnämnda misslyckades delvis på grund av vårt ynkliga 10-talssystem och det andra visade sig vara en felsatsning, som jag senare återkommer till. Klass 0 i M-planen är från flera synpunkter en dålig lösning för beståndskonton, medan BAS-planens två klasser för tillgångar resp skulder och eget kapital ger en väl avvägd specificeringsmöjlighet på 3-siffrig nivå med lämpliga parallellkopplingar. Det är för mindre och medelstora företag liksom rent allmänt för kontering, stansning etc en fördel att man kan klassificera redan en kontogrupp med ett 2-siffrigt tal. Kapaciteten av 3-siffriga konton är avsevärd och för 4-siffriga mycket stor.

Vårt 10-talssystem ger tyvärr inte utrymme för en bra klassificering av både affärsredovisning och internredovisning, det ger både M-planen och BAS-planen talande bevis för. När det sen gällt att välja är det fullt förståeligt att BAS-planen, inriktad på mindre och medelstora företag, prioriterat affärsredovisningen. Det är för övrigt inte här fråga om något nyskapande utan endast ett systematiskt och logiskt fullföljande av redovisningsbyråernas traditionella kontoplaner för 100 000-tals företag.

Beträffande internredovisning bör man ha klart för sig att det för den nämnda kategorin av företag i högre grad är ett organisationsproblem än ett klassificeringsproblem. Har man väl lyckats införa ett fungerande arbetstids- och materialredovisningssystem och skapat en konteringsdisciplin kommer man för mindre och medelstora företag mycket långt med kostnadsställe- och kostnadsbärarekod till grundkontona. För redovisningsbyråerna uppkommer dock ofrånkomligt ett merarbete, eftersom tillsvidare individuella lösningar måste göras. Standardiseringens arbetsbesparande element saknas här.

Möllers resonemang om ”konteringsfall” är i sammanhanget helt ointressant; det är återigen fråga om ett tröskelproblem i undervisningen och verklighetens företag har rimligtvis ingen anledning att anpassa sig härtill. De som använder planen har inte det minsta bekymmer med den sortens teoretiska spetsfundigheter.

Begrepp

M-planens största insats var på sin tid att begreppen utbetalning – utgift – kostnad, etc preciserades. Men man gjorde ett misstag i att så starkt knyta kontoplanen till utgifts- inkomstbegreppen. Vid närmare eftertanke finner man nämligen att för beslutsfattandet viktiga begrepp är utbetalningar – inbetalningar (likviditetsplanering) och intäkter – kostnader (resultatutfall, kalkylering etc). Utgifter – inkomster hänför sig till passiv registrering av redan fattade beslut. En löpande information om utgifter och inkomster är ointressant. Först i samband med bokslut behövs utgiftsregistrering som periodiseringsunderlag och för en korrekt skuld- och fordringsredovisning.

I praktiken visar sig det bristande intresset för utgiftsredovisning på flera sätt. Många företag har t ex hoppat över klass 1 och gått direkt in på kostnadskontona i klass 3. Leverantörsfakturor har man i stor utsträckning väntat med att bokföra tills betalning sker eller tills mellan kommande bokslut upprättas. Typiskt är att Bokföringsnämnden anvisar ett system för bokföring av fakturor (pärmsystem med förteckning), som intill betalning/bokslut är fristående från huvudbokföringen.

Att rapportera utgifter och inkomster är närmast meningslöst liksom att stämma av dessa mot den ”finansiella förändringen”.

Utgifts/inkomstredovisning är heller inte någon förutsättning för upprättande av finansieringsanalyser; det saknas fortfarande amorteringar, nya lån, spärrkontoförändringar, utdelning, rörelsekapitalförändringar etc, vilka uppgifter måste hämtas på annat håll.

Jag är emellertid fullt medveten om att strikt utgifts/inkomstredovisning gör det lättare att undervisa elementärt om periodiseringsproblematiken. Beklagligt nog motiverar detta förhållande inte ett merarbete, som inte ger något praktiskt utbyte för företagen.

Periodisering

I verklighetens företag är den kontomässiga behandlingen av interimsposter inte – som Möller uppfattar det – ett klassificeringsproblem utan svårigheten ligger i att fastställa de belopp, som skall periodiseras. Inte minst de kraftigt ökande preliminära betalningarna av sociala kostnader gör att felaktiga bokslut är alltför vanliga.

Den ”gamla hederliga” tekniken att återföra interimsposter till resultatkontona är trots allt inte så dum. Ett lönekonto, som krediteras en veckas eller fjorton dagars löneskuld vid periodens början visar ju efter utbetalningen ett ganska korrekt saldo för det nya året, eller hur?

När man löpande avläser ett konto vet man för övrigt rätt väl vad saldot representerar, dvs att det som uttryck för periodens resultat är mer eller mindre osäkert. Utgiftssumman som sådan föranleder ingen åtgärd eftersom den endast registrerar redan fattade beslut. Först i samband med bokslutsarbetet framkommer den resultatriktiga informationen om kostnader och intäkter och det är dessa, som skall rapporteras.

Kontoförteckningens omfattning

BAS-planen upptar rätt många konton, det är sant, men Möller har uppenbarligen ingen uppfattning om behovet, som trots allt skall täcka in företag med ganska vitt skild verksamhet. De individuella önskemålen om detaljinformation skiftar starkt och måste rimligtvis något så när tillgodoses. Trots ett stort urval får man räkna med att branschanpassningar ger upphov till nya konton eller konton med något annorlunda benämningar. Kontoplansgruppen inom SIS har enligt uppgift redan funnit anledning att utöka antalet konton.

BAS-planen och datorredovisning

Det vore egendomligt om redovisningsbyråerna skulle uppfatta datorisering av BAS-planen som något dyrbart arbete med tanke på de fördelar standardiseringen medför i olika avseenden. Svårigheterna ligger som tidigare berörts i utökning av servicen till att omfatta internredovisning, där de individuella variationerna kan bli stora.

Med all säkerhet underlättar BAS-planen kontering och bidrar på så sätt till att ge bättre rapportunderlag, även om Möller hävdar motsatsen.

Chansen finns kvar

BAS-planen bör få möjlighet att visa vad den duger till, trots Möllers starka motvilja. Under tiden finns chansen kvar för honom att skapa en drömkontoplan att användas av alla, vilket enligt egen utsago ”inte kan vara något större problem”. Jag vill emellertid påminna om att UEC (Union Européenne des Experts Comptables Economiques et Financiers) 1964 lade fram ett förslag till europeisk normalkontoplan, vilket förslag man hade arbetat med i tio år. Förslaget hade så vitt jag vet inte den minsta framgång, troligen bl a beroende på att 5 klasser av 10 reserverades för tillgångar och skulder. Detta är ett uttryck för att man inte så enkelt tillgodoser vitt skiftande behov av ekonomisk information. Om BAS-planen är framgångsrik beror det på en stark verklighetsförankring.

Bengt A Nyström, auktor revisor

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...