Balans nr 6 1977

Fria män i Svitjod.....

Skall förekomsten av internrevisionsavdelning frita externrevisorn från ansvaret att själv övertyga sig om internkontrollsystemets tillförlitlighet? Nej, svarar chartered accountant Ronald Hathorn i denna artikel och konstaterar att det offentliga ansvaret axlas av externrevisorn allena.

Vid runstyrkarnas halvhundraårsfest hade Kjell-Olof Slagfeldt väckt stort förtret bland de samlade berättigade styrkarna genom att insinuera att de icke voro fria män. Nu när Staffan Bländare hade övertagit ettersötingen Slagfeldts hövdingestol efter allstriden hade en annan etterbroder lagt fram en tanke i Tinget att de uppsitsiga styrkarna skulle samhälliseras eftersom de i hans tycke fortfarande var lika ofria som förr. Völse berättar inte varför just etterflocken ansåg att styrkarna, som länge hade kvadat nästan intill outhärdlighet om att de icke var bundna till någon annan man, nu måste räknas bland trälarnas stånd.

Klagoropen från styrkargamlingen, han som fortfarande minns i Birka på fardag varje höst, hördes i hela landet:

Nog är det så och får inte glömmas

Styrkare gäldas för sanningsord

Utan att köpas, utan att skrämmas

Bålda som narren vid kungens bord.

HELLRE FÖRSTATLIGA INTERNREVISIONEN!

Det var då det.

Nu när vi hör en motionsröst som säger att om en så viktig samhällsfunktion som revisionsutövandet representerar skulle kunna upplevas som oavhängig i både form och substans, måste dess utövare klarare avskiljas från sin nuvarande verkliga arbetsgivare – det reviderade bolagets styrelse och så kommer patentlösningen, ”Förstatliga hela härligheten”, vad tycks?

Innan man börjar morra bör man, tycker jag, beakta följande:

  1. I längden kommer våra konsumenter att acceptera oss för vad vi anser oss vara, nämligen oavhängiga experter, bara så länge vi verkligen är detta och synes vara detta.

  2. Alla reviderade enheter existerar i ett komplicerat nätverk av relationer mellan samhället, kapitalägarna, anställda, kunder, leverantörer och andra kreditgivare, enhetens egna organ såsom styrelsen, ledningen, osv, osv. Formellt tillsätts revisorn av de röstberättigade kapitalägarna, men i praktiken väntas av honom att han skall fungera som en typ av domare (i idrottslig mening) med viktigare saker i tankarna än den ena eller den andra partens intresse gentemot de andra komponenterna i nätverket.

  3. Vi är ändå bara människor som har ett identifikationsbehov och jag tror att de flesta av oss tillfredsställer detta genom att identifiera oss med en bild av klientbolagens ”bästa”, naturligtvis med all behövlig hänsyn tagen till alla andras rättmätiga intressen. Vad jag tänker på är sådana situationer när man inte insisterar på att effekten av övergången till ett nytt värderingssätt tas på ett år, eller att alla osäkerheter i skattesituationen måste redovisas på ett sätt som är fördelaktigast för skattemyndigheterna (naturligtvis förutser jag att alla upplysningsskyldigheter fullgöres). Kan man i en sådan situation, med handen på hjärtat, säga att man är totalt oavhängig och kämpar bara för högre ting dvs rättvisande redovisning?

DET RENA SAMVETET

Jag har ingenting till övers för attityden att förstatligade revisorer bara genom sin ställning skulle vara ett mer oavhängigt alternativ – de skulle hamna i en nästan värre situation än vi – med en huvudman, staten, som bara är en del i nätverket och med samma identifikationsproblem. Lever vi då inte faktiskt i den bästa av alla tänkbara världar, om vi följer de högsta revisionsnormerna och i övrigt har ett rent samvete? Finns det någonting i den ovannämnda motionärens syn på oss?

Jag tror att en svag länk i vårt tänkande kan vara den, internationellt sett, höga andel i det egentliga externrevisionsarbetet som ofta läggs på internrevisorerna. Det finns ingen tvekan om att den stundom är så hög att den skulle vara direkt oacceptabel i de anglosaxiska länderna, dvs vederbörande externrevisor skulle ansetts ha brutit mot god revisionssed om han själv utfört så lite arbete som det verkar vara fråga om i vissa fall. Eller skulle stycket i revisionsberättelsen som avslöjade (?) att siffergranskningen hade utförts av bolagets egen internrevisionsavdelning uppfattas som en begränsning av revisionens omfattning, med andra ord en oren revisionsberättelse. Eller är det en sorts offentlig brasklapp – och i så fall mot vilka eventualiteter?

SKILDA ARBETSFÄLT

Man skall inte sticka under stol med att internrevisorer har tillåtits överta stora delar av vårt arbetsområde helt och hållet för att hålla nere externrevisionskostnaderna. Det finns viktiga uppgifter som endast internrevisorer är kvalificerade att genomföra och det skulle definitivt skada vår oavhängighet om vi försökte ta oss an dem, t ex själva införandet av nya system, fungerande som en attestfunktion, dvs när internrevisorerna sitter som ett led i internkontrollsystemet (en ovanlig men inte okänd situation), eller när internrevisorerna fungerar som företagsledningens längre arm – utförande av konfidentiella undersökningar eller kontroll över att administrativa och andra riktlinjer följs inom företaget. Det kan väl hända att alla sådana uppdrag har en viss betydelse vid bedömningen av företagets internkontrollsystem, som är utgångspunkten vid bestämmandet av omfattningen av externrevisorns arbete. Men huvudinriktningen i samtliga ovannämnda aktiviteter är någonting annat än bedömningen av redovisningens riktighet som, oavsett vad jag skrivit i en tidigare artikel, faktiskt är en svensk revisors huvuduppgift.

Vad jag vill komma åt är att det finns ett stort arbetsfält som tillhör den externa revisorn, ett annat som lika klart hör hemma hos internrevisorn och ett mindre område som tillhör båda.

ERFARENHET OCH OAVHÄNGIGHET

Att för mig acceptera den gängse situationen i Sverige innebär följande svårigheter:

  1. En meningsfull revision kan inte byggas på siffergranskning som i gångna tider – den måste grundas på en kritisk bedömning av företagets organisation och internkontrollsystem och detta arbete kräver specialutbildad och erfaren personal. För att klara av sin egentliga huvuduppgift – att fungera som ett organ som ska se till att företagsledningens avsikter verkställs – behöver de interna revisorerna en annan specialiserad utbildning och får en helt annan typ av erfarenhet, inte minst därför att hela deras tid går åt till ett bolags eller en koncerns problematik. Vi bör inte underskatta värdet av vår breda erfarenhet när det gäller den enskilda klientens problem.

  2. Av alla kvaliteter man väntar sig av en revisor, värdesätter jag dennes oavhängighet högst. Jag kan inte, med bästa vilja, acceptera att den självständighet man bör möta hos en internrevisor kan anses likvärdig externrevisorns oavhängighet – hela hans levebröd kommer från just den källa som han eventuellt kan komma i yrkeskonflikt med. Naturligtvis kan jag acceptera hans arbetsmetodik, men till vilken grad? Jag skulle börja känna mig mycket osäker över min egen oavhängighet om internrevisorns andel i det totala arbete som jag bedömer som nödvändigt – och det är inte litet det – uppgick till över 20 % av den totala tidsåtgången. Naturligtvis beror mycket på typen av organisation som skall revideras – en butikskedja kanske har en väl utvecklad filialkontrollorganisation och den externa revisorn kan begränsa sitt eget engagemang i detaljkontrollutövandet avsevärt mer än i t ex ett vanligt tillverkningsföretag.

DET OFFENTLIGA ANSVARET

Jag har ingen svårighet att acceptera ett välfungerande internkontrollsystem som den bästa anledningen till att hålla nere omfattningen av de revisionsåtgärder som jag bedömer skall vidtagas. Men det är en helt annan sak att kräva av oss, som företagsledningar gör, att förekomsten av en internrevisionsavdelning skall frita externrevisorn från en väsentlig del av ansvaret att själv övertyga sig om internkontrollsystemets tillförlitlighet. Ingen bör tillåtas glömma att det offentliga ansvaret axlas av externrevisorn allena.

Lösningen till mitt problem är inte heller att flytta internrevisionsfunktionen från sin nuvarande plats som normalt direkt underordnade VD:n till en väsentligt mer obunden ställning – till exempel under styrelsens revisionsutskott (se BALANS nr 10/1976). Å andra sidan, om den nuvarande ordningen skulle vara acceptabel under svenska förhållanden, blir inte den logiska slutsatsen att samhället (dvs KK) bör utöva samma bevakningsroll över internrevisorer (utbildningen, kvalifikationer i övrigt, diciplinärt m m) som över kvalificerade externrevisorer? Ett visst förstatligande med andra ord.

Allvarligt talat, borde inte arbetsfördelningen inom revisionsyrket ses om, och av oss?

Ronald Hathorn, chartered accountant

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...