Balans nr 1 1978

Frågor om koncernredovisningsrekommendationen

Mot bakgrund av Lennart Huldéns på sid 10 framförda kritik mot koncernredovisningsrekommendationen redogör auktor revisor Hans Edenhammar här för tankarna bakom rekommendationens utformning. Hans Edenhammar är ledamot i FARs Redovisningskommitté.

Redovisningskommittén har de senaste åren arbetat med koncernredovisningsfrågorna. Vi har gjort samma erfarenhet som Lennart Huldén, nämligen att området är komplicerat. Det har inte heller varit vår ambition att rekommendationen skall vara heltäckande. Det skulle kräva ett betydligt mer omfattande aktstycke. De tre frågor Lennart Huldén tar upp berör emellertid frågor som behandlas i rekommendationen. Jag skall därför utveckla tankegångarna bakom dess utformning.

BADWILL

Den principiella bakgrunden till den föreslagna behandlingen av badwill i vissa fall är inte så konstig. Förvärvsmetoden innebär att köpet av aktier i ett bolag ur koncernens synvinkel betraktas som ett förvärv av bolagets tillgångar och skulder. Problemet blir då att på ett rimligt sätt fördela köpeskillingen för aktierna på bolagets tillgångar och skulder vid förvärvet. Om aktiepriset överstiger i dotterbolaget bokfört värde och dotterbolagets tillgångar och skulder är bokförda till rimliga värden, föreligger en goodwill. Normalt beror detta goodwillvärde på att företaget – av olika skäl såsom icke bokförda immateriella investeringar, marknadsförhållanden, kvalificerad personal etc – förväntas lämna högre avkastning än normalt på tillgångarnas bokförda värden. Man har då ur koncernens synvinkel gjort en investering som skall ge tillbaka framtida överskott. Det är med detta betraktelsesätt naturligt att goodwillvärdet skrivs av i takt med att dessa överskott uppkommer i dotterbolaget, dvs i takt med att koncernen får tillbaka de utlagda pengarna.

Om i stället aktiepriset understiger rimligt värde av dotterbolagets tillgångar och skulder, är mellanskillnaden badwill. Samma betraktelsesätt leder till att denna badwill ses som en ”rabatt” på dotterbolagets tillgångar beroende på att lönsamheten förväntas bli lägre än normalt. Dotterbolaget kan t ex ha tillfälliga lönsamhetsproblem. ”Rabatten” ger då koncernen ersättning för de ”undernormala” resultaten. Det är då helt logiskt att badwillvärdet tillgodoförs koncernresultatet i takt med att dessa undernormala resultat uppkommer i dotterbolaget.

GRÄNSER FÖR BADWILL-REDOVISNING

När Redovisningskommittén i sin revidering av förslaget till koncernredovisningsrekommendation 1976 införde möjligheten att ”i särskilda fall” betrakta en negativ skillnad mellan aktiernas anskaffningsvärde och eget kapital i dotterbolaget som ersättning för förväntade ”förluster eller eljest otillfredsställande resultat i dotterbolaget” (negativt goodwillvärde – ”badwill”) hade vi i tankarna bolag som befann sig i en akut lönsamhetskris, dvs företag som efter en period med dåliga resultat förväntas kunna uppnå normal lönsamhet på substansvärdet. I sådana fall skulle en nedskrivning av anläggningarna med badwillbeloppet ge missvisande resultateffekter. Nedskrivningen påverkar det framtida avskrivningsbehovet. Följden blir för låga resultat de närmaste svåra åren och för bra resultat efter denna period. Med rekommendationsförslagets redovisningsprinciper får man en redovisning som bättre beskriver den ekonomiska verkligheten i denna typ av fall.

Problem föreligger i de fall det är osäkert om det koncernmässiga undervärdet beror på att anläggningarna är övervärderade eller om det är temporärt dåliga resultat. Någon strikt gräns mellan dessa båda situationer finns inte. Speciellt inte som värdet av anläggningarna ofta bedöms med utgångspunkt från avkastningsförväntningarna. Redovisningskommittén har i rekommendationen markerat att man i normalfallet bör utgå från att anläggningarna är övervärderade i dotterbolaget och bör skrivas ned. På sid 91 (1977 års matrikel) anges att badwillredovisning bara skall ske i ”särskilda fall” och i de tekniska anvisningarna (sid 102) att det skall vara fråga om ”förluster eller eljest otillfredsställande resultat i dotterbolag under tiden – ett eller ett fåtal år – närmast efter förvärvet”. Enligt sid 103 skall ”avsättning för badwill upplösas i enlighet med den prognos, som legat till grund för avsättningen”. Med dessa formuleringar har Redovisningskommittén avsett att förhindra missbruk, dvs att avsättning för goodwill sker då rätteligen anläggningar skulle behöva nedvärderas.

Men det koncernmässiga övervärdet leder till att koncernens resultat förbättras vare sig det används för nedvärdering av dotterbolagets anläggningar eller avsätts som badwill. Förbättringen beror på att koncernen betalt mindre än bokfört värde för tillgångarna och skulderna i dotterbolaget.

KÖP AV OLÖNSAMMA FÖRETAG

Lennart Huldén menar att möjligheten till badwillredovisning skulle kunna leda till att investmentbolagen med förtjusning skulle kasta sig över välkonsoliderade men olönsamma företag för att få badwillbelopp som löses upp mot resultatet. Men eftersom badwillupplösningen, om den är korrekt beräknad, överensstämmer med skillnaden mellan normal avkastning på investmentbolagets investering i dotterbolaget och dotterbolagets resultat, blir det ju inte mer än normal avkastning på investeringen i dotterbolaget. Om investmentbolaget fått större rabatt än som motsvarar brister i resultatet under de närmaste åren, har man ju gjort en förtjänst, men denna bör redovisas som nedskrivning av anläggningarna och kommer fram i resultatet i takt med att dessa avskrivs. Självfallet måste en noggrann bedömning göras av de förväntade bristerna i resultat, så att badwillupplösningen inte leder till för hög avkastning på dotterbolagsinvesteringen. Och som tidigare nämnts måste man tro på att dotterbolaget efter ”badwillperiodens” utgång verkligen kan ge hygglig förräntning på substansvärdet.

Att, som Lennart Huldén föreslår, tvinga investmentbolagen – eller andra företag där det är fråga om renodlade förvärv – att avsätta koncernmässiga undervärden till bundna reserver kan leda till orimliga belastningar på disponibla medel.

Någon har föreslagit att badwillreserven inte skulle få upplösas förrän det visar sig att dotterföretaget går bra. Detta är ett orimligt försiktighetstänkande. Då ger ju badwillupplösningen ett tillskott till resultaten då lönsamhetskrisen i dotterbolaget är över. En sådan redovisning skulle ge en felaktig bild av den ekonomiska verkligheten med för höga resultat under de senare åren. Om man nu bedömt dotterbolagets värde med utgångspunkt från dåliga resultat de närmaste två åren men därefter normal lönsamhet, bör redovisningen spegla detta. Visar det sig att det inte går så snabbt som man väntat sig att få en resultatförbättring, är det fullt korrekt att detta slår igenom i en resultatförsämring i koncernen.

POOLINGFALL

I vissa fall skall enligt rekommendationen förvärvsmetoden inte tillämpas. Det gäller s k poolingfall, dvs samgåenden mellan företag där det är svårt att avgöra vilket bolag som förvärvar vilket. En stor del av de samgåenden mellan börsnoterade bolag, som Lennart Huldén talar om, skulle nog bli behandlade som poolingfall. Då blir ingen badwillredovisning aktuell.

I andra fall kommer samgåendena enligt rekommendationen att betraktas som förvärv och då kan badwillredovisning bli aktuell. Det kan hända att man i en del sådana fall kan komma i besvärliga situationer. Jag tror att det främst rör sig om gränsfall mellan förvärv och pooling.

I USA har man successivt skärpt kraven på i vilka fall pooling får tillämpas. Detta för att förhindra vad man upplevde som missbruk, nämligen fall där man genom att tillämpa pooling kunde undvika avskrivningar på goodwill. Pooling ger högre resultat då goodwill föreligger. Vid koncernmässigt undervärde ger förvärvsmetoden högre resultat. Det kan möjligen vara så att gränsdragningen för poolingfallen blivit alltför snäv för tider då det är normalt med koncernmässiga undervärden. Men här får vi avvakta utvecklingen och se vilka praktiska problem vi hamnar i.

Sammanfattningsvis tycker jag att Lennart Huldéns förslag att avsätta badwill till bundet eget kapital inte är någon bra redovisningsmetod. Accepterar vi goodwillredovisning, måste vi också acceptera badwillredovisning. I normalfallet bör det koncernmässiga övervärdet användas för nedskrivning av anläggningarna. Men då förvärvskalkylen baseras på dåliga resultat under det närmaste eller de närmaste åren och då lönsamheten därefter väntas bli bättre, bör badwillredovisning kunna få ske. Upplösningen av badwillreserven får naturligtvis inte leda till att koncernredovisningen visar mer än normal lönsamhet på dotterbolagsinvesteringen.

OMRÄKNING UTLÄNDSKA DOTTERBOLAG

Syftet bakom bestämmelsen att kursomräkningsvinster ej skall redovisas förrän då de realiserats är att få en viss konsekvens med den praxis som gäller för redovisning av enskilda bolags fordringar och skulder i utländsk valuta. Vi är inom Redovisningskommittén medvetna om att det ofta inte går att ställa upp en strikt gräns för när en omräkningsdifferens är realiserad. Redovisningskommittén har arbetat fram ett utkast till rekommendation angående fordringar och skulder i utländsk valuta som innebär långtgående möjligheter att redovisa kursvinster på fordringar och skulder. Då denna rekommendation fastställs av FARs styrelse, kommer den aktuella meningen i förslaget till koncernredovisningsrekommendation att strykas.

Avsnittet om omräkning av utländska dotterbolag är den del av koncernredovisningsrekommendationen som tycks vara mest kontroversiell i praktiken. Flera av våra största exportkoncerner använder en annan metod än monetary-nonmonetary. Vanligaste alternativet är att genomgående använda balansdagens kurs, då i allmänhet kombinerat med något system för reservering av positiva omräkningsdifferenser för anläggningar. Den engelska revisorsorganisationen kom i somras ut med ett förslag till rekommendation som tillåter båda metoderna. I USA har man genom FASB 8 fastnat för monetary-nonmonetary-metoden i den utformning den har i det svenska rekommendationsförslaget.

UPPLÖSNING AV ”FÖRVÄRVAD” LAGERRESERV

Om en förvärvad lagerreserv upplöses skall enligt rekommendationen eliminering i fortsättningen ske mot fria reserver. Lennart Huldén tycker man borde även efter en upplösning kunna fortsätta att eliminera mot koncernens övriga lagerreserver. Vid användning av förvärvad investeringsfond uppstår ett likartat problem. Här anser Lennart Huldén att man i stället skall koncernmässigt uppvärdera den fastighet som skrivits av mot investeringsfond.

I grunden handlar problemet om hur koncernens disponibla medel skall beräknas. Det är ett specifikt svenskt problem där vi inte har så mycket ledning att hämta från andra länder. Vid förvärvet finns en viss summa eget kapital i dotterbolaget, som är fördelad på olika typer av obeskattade reserver (minus latent skatt) samt bundna och disponibla beskattade medel. Om en minskning sker av t ex lagerreserven, uppstår först frågan om denna minskning avser den förvärvade lagerreserven eller efter förvärvet gjorda avsättningar. Vissa företag tillämpar en försiktig princip och anser att om lagerreserven minskar är det alltid i första hand den förvärvade lagerreserven som tas i anspråk (dvs en FIFU-princip). I rekommendationen har vi varit mer generösa och anser att en SIFU-princip bör kunna tillåtas.

Rekommendationen säger vidare att om en förvärvad lagerreserv upplösts skall det antas att beloppet tillgodoförts disponibla medel. Det är naturligtvis omöjligt att säga var den upplösta lagerreserven tagit vägen. Anta t ex att lagerreserven upplösts samtidigt – som överavskrivningar skett på maskiner och inventarier. Kan man då anta att den förvärvade lagerreserven flyttats till överavskrivningsreserven? Eller om ett annat koncernbolag ökat sin lagerreserv, har då den förvärvade lagerreserven flyttats dit? Vi har funnit det svårt att ge bestämda svar på frågor av denna typ och därför valt en schablonlösning som är enkel att tillämpa och som inte borde ställa till med några större problem.

Av de två problem Lennart Huldén tar upp är således det första inte förenligt med rekommendationens nuvarande utformning. I det andra är kopplingen så stark mellan investeringsfonden och den byggnad för vilken den utnyttjats att jag tycker Lennart Huldéns förslag till lösning är förenlig med rekommendationsförslagets anda.

Hans Edenhammar, ledamot i FARs Redovisningskommitté

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...