Balans nr 6 1978

Om moderbolags ansvar för dotterbolags förpliktelser

Skall eller bör ett moderbolag åläggas ansvar för ett dotterbolags förpliktelser i form av skulder och leveransåtaganden? Frågan diskuteras i denna artikel av civilekonom Leif Anjou som menar att moderbolagets ansvar bör begränsas bl a för att tillgodose en god ekonomisk utvecklingstakt.

Mot bakgrund av att vi under de senaste åren registrerat ett flertal fall av företagsrekonstruktioner och företagsnedläggelser har en diskussion uppstått om inte ett moderbolag eller en koncern borde svara för det enskilda dotterbolagets skulder och övriga förpliktelser. Bl a har det hävdats att det är otillfredsställande att dotterbolagets kunder och leverantörer m fl gör förluster medan ägarna ofta anses komma lindrigare undan. Särskilt otillfredsställande är detta förhållande om dotterbolagets kunder och leverantörer litat till den ekonomiska styrkan hos företagets ägare.

I anslutning till denna debatt men givetvis utan referens till något enskilt fall skall jag diskutera ett grundläggande moment i diskussionen, nämligen frågan om ett moderbolag skall eller bör åläggas ansvar för dotterbolag(et)s förpliktelser i form av t ex skulder, leveransåtaganden och åtaganden mot personal.

AKTIEBOLAGET OCH DESS ÄGARE

En grundläggande egenskap hos aktiebolaget som juridisk konstruktion är att bolaget självt bildar en självständig förmögenhetsmassa med egna tillgångar och rättigheter samt egna skulder och övriga förpliktelser. Endast bolaget genom sina organ (styrelse och VD) och ingen annan (vare sig fysisk person eller företag) kan disponera över aktiebolagets tillgångar eller göras skyldig att betala aktiebolagets skulder eller infria dess övriga förpliktelser.

Alltså kan t ex en långivare inte kräva aktiebolagets ägare på betalning för bolagets skulder, en anställd icke kräva av aktiebolagets ägare att denne fullgör förpliktelser av typen att tillhandahålla arbete, respektera uppsägningstid eller dylikt. Ett vägande motiv för att upprätthålla en konsekvent boskillnad mellan aktiebolaget och dess ägare är helt enkelt att skapa möjlighet att göra goda affärer utan risk att förlora mer än kapitalinsatsen. Förekomsten av en sådan möjlighet stimulerar till utveckling av nya företag, vilket är en förutsättning för dynamik i näringslivet.

Ägarnas kapitalinsats (aktiekapitalet) och eventuella ej utdelade vinstmedel bildar aktiebolagets egna kapital vilket utgör en reserv för fullgörande av förpliktelserna. Storleken av det egna kapitalet varierar och därmed varierar också företagets förmåga att infria sina förpliktelser i en krissituation. Ett antal regler i aktiebolagslagen samverkar för att skydda det egna kapitalet. Om detta på grund av förluster sjunker till viss storlek (2/3 av aktiekapitalet), så skall bolaget enligt särskilda regler avvecklas. Rätten att göra dåliga affärer upphör alltså när det egna kapitalet krympt ihop visst mycket.

Långivare och större kreditgivare har vant sig vid att göra en självständig kreditprövning av varje aktiebolag och om man har funnit anledning att ifrågasätta aktiebolagets betalningsförmåga, så har man bland annat ofta krävt borgen från t ex aktiebolagets ägare.

I syfte att säkra efterlevnaden av de nu aktuella lagreglerna har utnyttjats både skadestånds- och straffsanktioner vilka riktas mot de i aktiebolagets organ ansvariga personerna. Sålunda kan personligt betalningsansvar avkrävas bland annat styrelseledamöterna och verkställande direktören i ett aktiebolag i de fall de underlåter att beakta de regler om likvidation som ovan nämnts. Vidare gäller brottsbalkens regler om straff och därmed skadeståndsansvar för den eller de ansvariga personer i bolagsorganen som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar eller förvärrar obestånd. Slutligen har införts lagregler om personligt betalningsansvar under vissa förutsättningar för verkställande direktören och styrelseledamöterna till förmån för fordringar på källskatt och mervärdesskatt.

REGLERNAS TILLÄMPNING I KONCERNFÖRHÅLLANDEN

De grundläggande regler som inledningsvis rekapitulerats fungerar oberoende av om aktiebolagets ägare är en eller många och oberoende av om aktiebolagets ägare är fysisk(a) person(er) eller ett eller flera andra bolag.

Det kan kanske hävdas att de ändamål lagstiftaren velat uppnå med de grundläggande reglerna inte med samma kraft gör sig gällande beträffande dotterbolag i en koncern. Det som enligt debatten skulle motivera särskilda rättsregler i detta specialfall är dels att man vill skydda kunder, leverantörer och andra kreditgivare från förluster på grund av att dessa bedömer moderbolagets och kanske koncernens styrka i stället för det dotterbolag de egentligen hade ekonomisk relation till, dels att man av något slags billighetsskäl tycker att en stark koncern bör hålla dotterbolagets kontrahenter skadeslösa.

Det första motivet har antagligen större betydelse än vad som hittills framgått av debatten. Ofta väljer man från koncernens sida helt enkelt att uppträda under gemensamt namn. Många detaljistkedjor är exempel härpå. Därigenom framstår koncernen eller moderbolaget som den egentliga motparten, och särskilt privatpersoner och mindre företagare förleds till missbedömning av den ekonomiska styrkan. (Jag vill naturligtvis inte antyda att skälet till denna marknadsmässiga framtoning skulle vara att vilseleda kontrahenterna utan jag har all anledning att anta att den är betingad av marknadsföringsmässig rationalitet.)

I vissa fall förekommer det att ett dotterbolag drivs som så kallat kommissionärsbolag. Därvid bedrivs verksamheten i kommissionärsbolagets eget namn men för moderbolagets räkning. Resultatet tillföres moderbolaget och rörelsens tillgångar och skulder hänföres till moderbolaget. Skälet till sådan organisation är i allmänhet skattemässigt betingat.

De moderbolag som driver dotterbolagen som rena kommissionärsbolag torde visserligen i regel anse sig böra svara för kommissionärsbolagets förpliktelser, och de kan under vissa förhållanden vara skyldiga att svara för förpliktelser som uppkommit i kommissionärsbolagets verksamhet.

Det föreligger dock inte någon generell betalningsskyldighet som kan åberopas av kommissionärsbolagets fordringsägare. Frågan är i och för sig intressant men faller såsom specialfråga utanför ramen för denna artikel.

SKÄL MOT PRINCIPEN OM MODERBOLAGETS ANSVAR FÖR DOTTERBOLAGETS FÖRPLIKTELSER

För det första måste naturligtvis hävdas att alla som ger sig in i ett avtalsförhållande får ha tillräcklig omsorg att undersöka konsekvenserna för egen del. Om t ex kreditgivarna till ett visst företag inte beaktat det faktum att de handlat med avgränsade juridiska enheter och till följd därav underlåtit att bedöma varje bolags soliditet, så får de själva bära risken av denna oaktsamhet. Detta är ju inga märkliga krav i beaktande av de rutiner som redan finns i affärsvärlden. Denna motivering för gällande rätt är dock trots allt beroende av att det finns andra lämplighetsskäl för de rättsregler vi har. Motiveringen är också i sin styrka enligt min mening beroende av vem som har att hantera rättsreglerna. Jag tycker sålunda att motiveringen är starkare i relationen ett företag som kreditgivare till ett annat företag som kredittagare än vad den är i relationen privatperson = konsument – företag, t ex enskilda personer, vilka lämnat förskottslikvider.

Vilka självständiga motiv har vi då för gällande rättsordning? Eftersom de flesta rättsregler innebär avvägningar mellan olika hänsyn är det egentligen svårt att föra diskussionen utan att ställa den i förhållande till ett alternativ och något sådant har såvitt jag sett inte redovisats. Som moderbolag räknas i första hand det bolag, vilket äger så många aktier att man disponerar mer än 50 % av röstetalet i dotterbolaget, dessutom (i vissa fall) ett bolag vars aktieinnehav ger 50 % av röstetalet. I det senare fallet kan alltså tänkas förekomma två moderbolag vilka var för sig disponerar 50 %. Aktieägare vars aktieinnehav ger lägre röstetal än 50 % är bortsett från vissa undantag inte att betrakta som moderbolag.

Ett första problem för den som vill konstruera ett nytt system blir alltså att avgöra hur stort innehav i ett annat bolag som skall medföra ansvar för det ägda bolagets förpliktelser. Jag utgår i fortsättningen från att endast moderbolag kommer i fråga. Denna avgränsning har egentligen ingen annan konsekvens än att den som vill tänka sig ett ansvar även för ägare till mindre aktieposter, också får tänka sig att konsekvenserna blir än kraftigare i den riktning jag nedan anger.

Hur än ett alternativt system utformas, så kan jag inte se att ett ansvar å moderbolag(et)s sida för dotterbolag(et)s förpliktelser skulle utesluta den konsekvens att kreditgivaren till moderbolaget blev tvungen att betrakta jämväl dotterbolagets eller dotterbolagens situation vid kreditgivning. Även kreditgivaren i ett dotterbolag blir tvungen att beakta situationen hos andra dotterbolag inom koncernen jämte hos moderbolaget. Man blir kreditgivare till koncernen och inte till en avgränsad juridisk person.

En sådan ordning skulle inte förenkla utan generellt sett försvåra kreditgivningen, vilket är ett praktiskt motiv mot en ändring av gällande regler.

Aktieposter kan överlåtas helt eller delvis. Det synes ligga nära till hands att anta att säljaren till en aktiepost befrias från ansvaret för dotterbolagets förpliktelser. De kreditgivare till dotterbolaget som förlitat sig på koncernens styrka och de kreditgivare till andra företag i koncernen som förlitat sig på det sålda dotterbolagets styrka har alltså i sådant fall att göra ny kreditprövning och eventuellt dra tillbaka sina krediter. De praktiska problemen förefaller nästan oöverstigliga.

Dessutom blir följden att i de fall en koncern tvingas infria ett dotterbolags förpliktelser och detta dotterbolag delvis ägs av andra intressen, kommer ansvarsregler av nu diskuterat slag att medföra att förmögenhet tas i anspråk från en aktieägarkrets till betalning av skulder och förpliktelser i en annan aktieägarkrets. Även hälftenägare till dotterbolag och aktieägande minoriteter riskerar att deras kapital tas i anspråk för fullgörande av förpliktelser till annat bolag i den koncern som ägde den andra hälften respektive majoriteten till aktierna i bolaget. Detta förfarande måste anses som orättvist särskilt om den andra koncernen varit den aktiva parten. Jag antar att intresset för delägarskap i företag därför avsevärt skulle komma att reduceras. Riskvilligt kapital kommer alltså att stanna kvar i begränsade ägarkretsar och hindra en samhällsekonomiskt rationell fördelning av riskvilligt kapital.

Slutligen konstaterar lag att om ägande bolag skulle åläggas att svara för det ägda bolagets förpliktelser, så skulle inför varje förvärv det köpande bolaget tvingas bedöma om man har den ekonomiska möjligheten att axla ansvar även för dotterbolagets förpliktelser. Det ekonomiska engagemanget blir med en dylik regel betydligt mera påfrestande än att endast investera ett avgränsat och från början känt belopp. De diskuterade ansvarsreglerna skulle alltså verka dämpande på företagens villighet och rättighet att engagera sig i nya dotterbolag tillsammans med andra företagsgrupper samt begränsa företagens önskan överhuvud taget att etablera nya dotterbolag eftersom den traditionella möjligheten att anvisa visst bestämt kapital för risktagande försvinner till förmån för regeln att man har ansvar med hela sin förmögenhet.

ALLTSÅ

Jag menar att de regler som gäller för ansvar för personer i bolagets organ (alltså i detta fall styrelseledamöterna och verkställande direktören i dotterbolaget) samt möjligheterna att avkräva borgensåtagande från ägarna även i framtiden bör vara de instrument varigenom dotterbolagets förmögenhet hindras från oaktsam och illojal vård samt borgenärerna hindras från oönskade förlustrisker.

Alternativet att låta moderbolag ansvara fullt ut för dotterbolagets förpliktelser skulle bland annat leda till

  • försvårade rutiner för kreditgivning

  • svårlösta problem avseende koncerndefinitionen

  • svårlösta problem vid aktieöverlåtelser

  • orättvisa konsekvenser för olika aktieägarintressen

  • mera obegränsad spridning av riskvilligt kapital och därmed lägre ekonomisk utvecklingstakt.

Leif Anjou, civilekonom

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2018 2019 2020
Schablonbelopp 169 125 171 875 177 100

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2018 2019 2020
Räntesats 0,36 0,51 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2018 2019 2020
Positiv 6,49 6,51 6,50
Negativ 1,50 1,51 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2018 2019 2020
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2018 2019 2020
Frukost, lunch och middag 235 245 245
Lunch eller middag 94 98 98
Frukost 47 49 49
Skattefria gåvor
År 2018 2019 2020
Julgåva 450 450 450
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 350
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2018 2019 2020
Skattesats 22% 21,4% 21,4%
Mervärdesskatt
År 2018 2019 2020
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...