Innehåll

Balans nr 8 1978

Bättre planering ger bättre utbildning

I juninumret av BALANS upphäver prof Sten Jönsson ett nödrop: ”Ekonomutbildningen är verkligen i fara!” På centrala områden har man tvingats skära bort mer än hälften av undervisningstimmarna. Detta blir ödesdigert för utbildningens kvalitet. Företagsekonomi är ju ett utpräglat övnings- och färdighetsämne. Inte minst gäller detta redovisning, där undervisningen drabbats hårt. Sten Jönsson beskriver här situationen vid Göteborgs universitet: ”Från en undervisningsvolym på 20 timmar per vecka är vi nu nere i 6 timmar. Det måste vara ett helvete att vara student.” Och han vädjar till representanterna för allmänintresset: ”Se vår nöd!”

Eftersom jag är en av de s k allmänrepresentanter som Sten Jönsson vill öppna ögonen på går jag gärna in i en diskussion om ekonomutbildningen. Jag håller med Sten Jönsson om att läget är allvarligt. Nu har vi dessutom fått siffror på en rekordstor tillströmning till höstens studier. Enligt vad jag tror realistiska bedömningar skulle det för den här utbildningen enbart vid Göteborgs universitet behövas åtminstone 7 tjänster till – efter det att man fått den extra tilldelning som ospärrade utbildningar kan få. Jag vet att åtskilliga vid ekonomlinjen i Göteborg är förtvivlade över att de får så litet undervisning. Ofta förleds de att samtidigt läsa andra ämnen, vilket lätt splittrar studierna och gör dessa mindre effektiva.

Varför har vi då hamnat i den här situationen?

Ja, i bakgrunden finns förstås ett kärvt budgetläge. Sten Jönsson håller själv fram den snabba nedgången av undervisningsvolymen de senaste två åren. Just under denna tid har vi haft något så ovanligt som en negativ utveckling av nationalprodukten och det har förvisso satt sina spår i statsbudgeten. När vår gemensamma ekonomi är dålig visar det sig med förödande tydlighet att högskolans system för planering och resursfördelning inte håller måttet.

Det avgörande felet är att det inom vissa godtyckligt valda områden råder ett obegränsat tillträde medan antagningsbegränsning gäller inom övriga delar av högskolan.

Var finns logiken i att statsmakterna ska garantera varje behörig sökande rätt att läsa t ex ryska men inte kinesiska eller rätt att gå igenom t ex ekonomlinjen och samhällsplanerarlinjen men inte linjen för offentlig förvaltning?

Det rimliga måste väl vara att enskilda individers behov av sådan utbildning där antagningen är begränsad skall kunna vägas mot behoven hos dem som nu – kanske i avsaknad av andra alternativ – söker sig till utbildning med fritt tillträde. Man måste kunna väga resurserna per studerande – och därmed de kvalitativa kraven – inom olika utbildningar mot varandra. Ett sådant system för resursfördelning skulle ingalunda bli ett instrument för att utestänga människor från utbildning – vilket ibland påstås av dem som försvarar dagens kraschade system. Tvärtom kunde det vara ett bra hjälpmedel att fördela resurserna med sikte på att tillgodose individernas behov.

Det nuvarande systemet begränsar de lokala högskolornas handlingsfrihet. Det föder och när krångel både vid hanteringen av ansökningarna och vid proceduren att begära tilläggsanslag. Och så länge budgetutrymmet är begränsat medverkar det till att sänka utbildningens kvalitet.

Vad vi behöver är i stället ett system för planering och resursfördelning som centralt, regionalt och lokalt gör det möjligt med avvägningar på lika villkor inom hela högskolan. En bättre planering ger bättre utbildning.

Tänk så tiderna ändras! När jag själv läste ekonomi i början av 60-talet tyckte jag att vi fick för mycket undervisning. Särskilt irriterade var vi när en lärare timme efter timme läste innantill från sina gulnade blad. Och till råga på allt var detta ett obligatoriskt kursmoment i redovisning. Det viktiga samspelet mellan lärare och studerande kan förvisso fuskas bort både när man har för många och för få timmar tillsammans.

Riksdagsman Jan Bergqvist