Innehåll

Balans nr 9 1978

Den icke publicerade repliken

Mot bakgrund bl a av en artikelserie i G-P om ”Brott som lönar sig” skrev jag före sommaren en artikel om revisorer och ekonomisk brottslighet. Artikeln publicerades på G-P:s andrasida den 18 juli. Återkommen från en utlandsresa idag (26/7) har jag kunnat konstatera att den publicerats på ett för mig något överraskande sätt.

I min artikel hävdade jag att bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten borde inriktas framför allt på preventiva åtgärder. Företagsrevisorernas verksamhet är i det sammanhanget väsentlig. En självklar förutsättning är att man kan lita på revisorernas integritet och samhällslojalitet. Det kan man – i varje fall så vitt det rör sig om auktoriserade revisorer. I massmedia – G-P är långt ifrån ensam – har emellertid sedan något år tillbaka i olika sammanhang gång på gång lämnats uppseendeväckande uppgifter om bl a auktoriserade revisorers medverkan i ekonomisk brottslighet. Pressen kan knappast klandras för detta, eftersom källan är självaste Rikspolisstyrelsen (den s k AMOB-rapporten). Trots detta betraktar vi, de auktoriserade revisorerna, källan som grumlig tills vi fått se något underlag för påståendena. Detta har vi icke fått. Däremot har den statliga myndighet, som är satt att övervaka de auktoriserade och godkända revisorernas verksamhet, Kommerskollegium, gått igenom Rikspolisstyrelsens utredningsmaterial. Min artikel, som av G-P helt korrekt rubriksattes ”Hur många har förlorat sin auktorisation?”, hade därför delvis karaktären av ett öppet brev. Den avslutades med två konkreta frågor till Kommerskollegium:

  1. Hur många auktoriserade revisorer har med anledning av uppgifter i densamma (AMOB-rapporten) förlorat sin auktorisation?

  2. Hur många har av samma anledning tilldelats varning?

I G-P den 18 juli fanns trots artikelrubriken inte något svar på frågorna. Däremot fanns under den insinuanta rubriken ”Svåråtkomliga rådgivare”, kompletterad med en infam tecknad interiör från ”AB Synd & Skam”, ett märkligt ”svar” från G-P:s Jan Lindeberg.

Eftersom Jan Lindeberg uppenbarligen inte funnit det mödan värt att ta ett treminuterssamtal med Kommerskollegium för att få svar på de i artikeln verkligen ställda frågorna – långt mindre ge Kommerskollegium tillfälle till någon eventuell ytterligare kommentar – har jag själv vänt mig till myndigheten. Svaren på ovanstående frågor (källa: avdelningsdirektör Paul Berger) är:

  1. Ingen

  2. Ingen

För undvikande av missförstånd och som en kommentar till Jan Lindebergs tal om ”svåråtkomlighet” bör framhållas att disciplinärt förfarande från Kommerskollegiums sida alls icke förutsätter att revisorn begått någon olaglighet. Det räcker med brott mot god revisorssed.

Då Jan Lindebergs ”svar” har föga med innehållet i min artikel att göra går jag icke in på det i detalj. Han avslutar emellertid: ”Även efter Ulf Gometz artikel tror jag att revisorernas moral varken är större eller mindre än advokaters eller företagares.” Det förvånar mig inte att min artikel inte kunnat förändra Lindebergs åsikt på denna punkt. Frågeställningen har nämligen över huvud taget inte behandlats i artikeln. Vad det hela rörde sig om, Jan Lindeberg, var främst påståendet att ett icke obetydligt antal av samhället auktoriserade yrkesutövare, som på ett i lag föreskrivet sätt skall granska andras fögderi, enligt en halv- eller helofficiell källa, skulle kontinuerligt ägna sig åt en rådgivningsverksamhet stick i stäv mot samhällets intressen. Detta är verkligen värt att uppmärksammas och klarläggas.

På tal om moral: det finns säkerligen en journalistisk yrkesetik. Anser Du med den som bakgrund och med Kommerskollegiets ovannämnda besked tillgängliga det sannolikt att det finns täckning för ofta upprepade, ibland utbroderade uttalanden om att ”ett trettiotal revisionsbyråer (de flesta auktoriserade) kontinuerligt tycks ägna sig åt rådgivningsverksamhet inom det organiserade/ekonomiska brottsområdet?”

Ur läsvärdesynpunkt: Hade det inte varit bättre att direkt i anslutning till min artikel delge läsarna de lätt inhämtade svaren på frågorna till Kommerskollegiet i stället för att redovisa Dina personliga åsikter i frågor som inte behandlats i artikeln? Jag tror det. På det att icke någon må missledas bör för övrigt upplysas att Ditt påstående ”att ge råd är aldrig olagligt” är direkt felaktigt.

Slutligen vill jag framhålla att jag stått upp till försvar för de auktoriserade revisorerna i en bestämd, praktisk avsikt. Jag är nämligen övertygad om att vår möjlighet att aktivt medverka i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten – närmast tillsammans med Brottsförebyggande rådet – avsevärt försvåras om man skulle behöva misstänka att en stor del av yrkeskåren ställer sina tjänster till samhällsfiendernas förfogande.

Ulf Gometz