Vid 1979 års FAR-dagar behandlades rekommendationsutkasten om redovisning av anläggningstillgångar och kvalitetskontroll av revisorer. Bodil Sjöö-Mårtenson ger här ett kort referat av diskussionerna i grupperna och i paneldebatten.
Så är då november månad slut och FAR har liksom tidigare år genomfört FAR-dagar. Det är den gången om året då många auktoriserade revisorer träffas för att ventilera och kritisera rekommendationer som skall styra framtida redovisning och revision.
I år diskuterades redovisning av anläggningstillgångar och kvalitetskontroll av revisorer. (Båda rekommendationsutkasten fanns intagna i Balans nr 9/79.) Etthundrafyrtio revisorer hade anmält intresse av arrangemanget.
Torsdagen den 29 november, ägnades åt gruppdiskussioner. Avrapportering av diskussionerna skedde på fredag morgon då man bl a kunde konstatera att tiden snart är mogen att införa extern kvalitetskontroll. Med snart menas då att det tar upp till fem år innan ett frivilligt kvalitetskontrollprogram kan förväntas ha blivit infört.
En uppsummering från gruppdiskussionerna av redovisning av anläggningstillgångar visade att FAR-ledamöterna i stort sett var mycket positiva till redovisningskommitténs behandling av ämnet. Rekommendationen var angelägen! På några punkter fanns emellertid tveksamhet. Detta gällde särskilt frågan om värdering av anläggningstillgång till marknadsvärde resp avkastningsvärde i nedskrivningssituationer. Man tyckte dessutom inte att termen bruksvärde som beteckning för avkastningsvärde var lämplig. Hans Edenhammar lovade att termen skulle utgå i det kommande rekommendationsförslaget.
Vad gällde uppskrivningar hade kommittén föreslagit att den återstående livslängden för en uppskrivningsbar tillgång bör vara minst tio år. Här tyckte ett stort antal ledamöter att en kortare tid var befogad, men förespråkare för en längre tid fanns också.
På frågan om man även fortsättningsvis ville ha ett ”särskilt kortfattat sammanfattande rekommendationsavsnitt” i FARs redovisningsrekommendationer svarade 44 % att det var angeläget.
En av de stora nyheterna i utkastet var ju rekommendationen om avskrivning enligt plan. En helt dominerande majoritet tyckte avskrivningsprincipen var riktig. Dessutom var tiden mogen för FAR att rekommendera avskrivning enligt plan. Däremot fanns ingen opinion för att begränsa rekommendationen i detta avseende till de större företagen, så som kommittén hade gjort.
PANELDEBATTEN
Så var det då dags för paneldebatt. Den ägnades åt redovisning av anläggningstillgångar. Debatterade gjorde: professor Sven-Erik Johansson, Handelshögskolan Stockholm (ordförande), direktör Jan Blomberg, Svenska Cellulosa AB, auktor revisor Hans Edenhammar, Bohlins Revisionsbyrå AB, auktor revisor Reinhold Geijer, Öhrlings Revisionsbyrå AB, ekonomidirektör Lennart Redefeldt, Statsföretag AB, och redaktör Sven-Ivan Sundqvist, Dagens Nyheter AB.
Sven-Erik Johansson konstaterade inledningsvis att man skulle debattera kring ett mycket svårt ämne.
Utan att värdera och utan att citera återger jag här något av vad man diskuterade.
NEDSKRIVNING
Debatten inriktades inledningsvis på rekommendationens avsnitt om nedskrivning av anläggningstillgång. Man diskuterade värdet, varaktigheten och ”storleksgapet” eller – som Sven-Erik Johansson sammanfattade det – VVS-problemet.
– När är marknadsvärdet varaktigt mindre än det bokförda värdet? Lagtexten säger inget om sannolikheten för att värdenedgången är varaktig. Inte heller FAR har tänkt i sannolikhetstermer. Kan rekommendationen göras bättre genom att man utnyttjar den ekonomiska teorins sannolikhetsansats?
– Även om bokföringslagens 15 § kompletterades med en sannolikhetsformulering skulle det inte bli någon större skillnad. Kärnproblemet skulle finnas kvar, nämligen att göra framtidsbedömningen. Uttrycket ”varaktig nedgång” är hämtat från en period då det var lättare att göra framtidsbedömningar. Till viss del kunde emellertid sannolikhetsresonemanget underlätta. Lagstiftaren fick tala om var gränsen för nedskrivning skulle ligga. Vid 50 % sannolikhet eller vid 90 % sannolikhet – en kvantifiering av sanningen.
– Men om nu gränsen sätts vid 50 % så finns nog fortfarande en grupp företag för vilka sannolikheten kan sägas ligga mellan 35–60 %, vilket innebär att sannolikheten ej kan bedömas.
– Varför måste skruvarna dras åt på värderingsproblematiken och därigenom skaka hela näringslivet? Diskutera i stället värdet i årsredovisningen om det verkliga värdet anses vara skilt från det bokförda. Det är ju så att årsredovisningarna skall vara problemorienterade.
– Företagsledningarna får inte svära sig fria från att göra sannolikhetsbedömningar. Gör man det måste revisorerna reagera. Men klart är att om man kommer att kräva en avkastning på 12 % så kommer strukturomvandlingen i Sverige att gå fortare än tänkt.
– Man kan också fråga vilken grupps intressen revisorerna arbetar för. Är det samhällets, de anställdas, kundernas, leverantörernas, aktieägarnas, kapitalplacerarnas eller vems? Rekommendationen kanske blev klarare om det klargjordes vem den hjälper. Men på den punkten kan rekommendationen inte bli klarare än lagstiftningen. Företagsledningen måste bedöma sannolikheten och ha klart för sig att information är bättre än tystnad.
AVKASTNINGSVÄRDEBERÄKNING
– En avkastningsvärdeberäkning är teoretiskt riktig men praktiskt svår att tillämpa. Vi skall visserligen arbeta för att få sunda företag men krav på nedskrivning får inte resultera i att sunda företag råkar i kris.
– Det finns företag i vilka det inte lönar sig att göra återanskaffningar men det kan däremot löna sig att köra ner en viss anläggning, vilket i princip innebär ett nedläggningsbeslut.
– Är avskrivningsplanen riktig? För att anpassa sig till den snabba tekniska utvecklingen kan det vara bättre att skriva av mer i början och mindre i slutet. Minimera gapet mellan förväntningarna och verkligheten!
UPPSKRIVNINGAR
– Varför är taxeringsvärdet det värde som inte får överskridas vid uppskrivningar? Är det sannolikt att de tjänstemän som åsätter taxeringsvärdena är så skickliga att de alltid hamnar rätt? Nej, det finns ingen anledning att laborera med taxeringsvärden annat än i skattehänseende.
– Uppskrivning av anläggningstillgång får aldrig användas till utdelning. Bl a därför skall upp- och nedskrivningar ej redovisas i resultaträkningen.
– Ju fler upp- och nedskrivningar som görs desto mindre samband med anskaffningskostnaden. Kontinuiteten bryts och därmed jämförbarheten i tiden.
– Det är riktigt att uppskrivning skall skrivas av enligt plan. Endast vattenrätter och skogsegendomar kan vara undantag från avskrivningsplikt.
– Det finns inget principiellt hinder mot att skriva upp byggnad som är avskriven mot investeringsfond.
ANSKAFFNINGSVÄRDEDEFINITIONEN
– En misslyckad projektering får inte leda till ökade anskaffningskostnader.
– Ränta på främmande kapital får inräknas i anskaffningskostnaden men inte ränta på eget kapital. Hur skall det egna kapitalet kunna avskiljas? Anskaffningsvärdet kan bli mycket olika beroende på lönsamheten i det individuella företaget.
AVSKRIVNING ENLIGT PLAN
– Det är angeläget att avskrivningarna sker på likartat sätt i alla företag.
– Vad menas med ”taga i bruk”? En anläggning tas oftast i bruk året efter inköpet eftersom den först då beräknas bidra till lönsamheten – därmed sker också första avskrivningen detta år. Rekommendationen borde klargöra om detta förfarande kan anses godtagbart.
Bodil Sjöö-Mårtenson