European Accounting Association är en organisation av frivilligt anslutna redovisningsforskare i Europa. Ekonomie doktor Jan-Erik Gröjer, Högskolan i Karlstad, ger här en kort beskrivning av EAA och dess femte seminarium som behandlade ”Accounting in a Changing Social and Political Environment”.
Under de tre sista dagarna i oktober månad var ett 40-tal redovisningsforskare från några hörn av Europa församlade till ett seminarium under rubriken ”Accounting in a Changing Social and Political Environment”. Detta var det femte seminariet i ordningen och organiserades av European Accounting Association. EFI (läs Bengt Stymne) ansvarade för de lokala arrangemangen och platsen var Arbetslivscentrum, förlossningssalen. (Just det! Arbetslivscentrum är inhyst i Allmänna BB:s gamla lokaler.)
EAA OCH EIASM
European Institute for Advanced Studies in Management (EIASM) har valt Bryssel som tillflyktsort och kallas därför i folkmun för Bryssel-Institutet. Det bildades som motvikt till de amerikanska forskningsinstituten och finansieras genom bidrag, huvudsakligen från ett antal länder i Europa. Organisationens syfte är att ge forskare inom det ekonomiska fältet möjlighet att utbyta tankar, antingen vid seminarier av alla slag eller genom att upprätthålla under ett à två år någon av de forskartjänster som är knutna till institutet. Dessutom bedrivs en begränsad forskarutbildning.
European Accounting Association (EAA) utgörs av en samling frivilligt anslutna redovisningsforskare från Europa. Den bildades 1976, med EIASM som administrativt centrum, i syfte att, för att använda några ord av Per-Jonas Eliasson som då ledde Bryssel-Institutets verksamhet:
”First, to encourage research in accounting, and it is hoped, develop a distinctive European contribution, and secondly to create a forum where European accountants could meet one another on a regular basis.”
En av de drivande krafterna bakom EAA:s bildande var Anthony Hopwood och han blev också dess förste ordförande. Dess andre och nuvarande ordförande är Walther Busse von Colbe.
Sammanfattningen av organisationens historia är högst personlig och karikerande men kan å andra sidan göras kort. En typisk seminariedeltagare är antingen britt eller svensk, har en oortodox inställning till redovisning i meningen att redovisningsteoretiska liksom vetenskapsteoretiska spörsmål intresserar. De tillämpningar som görs skulle av en bibliotekarie i många fall klassificeras som ”social redovisning”. Till årsmötet, som för övrigt nästa gång kommer att gå av stapeln i Amsterdam den 24–26 mars 1980, kommer också de ortodoxa redovisningsforskarna. (Cirka 200 var antalet delegater vid det senaste årsmötet.)
Som ett utslag av ”motsättningen” mellan redovisningsteoretiker och redovisningspraktiker kan möjligen den diskussion på seminariet betecknas som behandlade frågan om EAA:s verksamhet bör vara mer målinriktad och inte enbart som idag, idé- och impulsinriktad. Ett argument för bildandet av EAA var att man inom EG såg sig ha behov av fler remissinstanser vid försöken att harmonisera medlemsländernas redovisningsrapporter. Framtiden får utvisa EAA:s vägval men en ökad grad av målinriktning skulle åtminstone inte förvåna artikelförfattaren.
I samband med EAA:s bildande förekom mellan redovisningsforskare i Sverige en diskussion om huruvida en svensk underavdelning borde bildas. Resultatet blev då att ett organisationsbildande sköts på framtiden. Är vi där nu?
STOCKHOLMSSEMINARIET
Underrubriken på seminariet var ”Reporting to Unions and Employees”. Det försöket att styra seminarieinnehållet ledde till att av totalt 15 presenterade forskningsrapporter så kunde sex stycken inordnas under den rubriken. Av de övriga rapporterna kan med litet god vilja fyra stycken betecknas som ett annat utslag av den ovan påstådda motsättningen mellan redovisningsteoretiker och redovisningspraktiker. De resterande fem rapporterna kan klassificeras som bidrag till den redovisningsteoretiska diskussionen.
De redovisningsteoretiska rapporterna lämnas här åt sitt öde med ett undantag. Det utgörs av ett 32-sidigt försök av Stuart Burchell m fl att beskriva ”The Role of Accounting in Organisations and Society”. Det porträttet tecknas med hjälp på sedvanligt engelskt manér av en uppsjö referenser och rapporten kan därför åtminstone tjäna som en bibliografi.
REDOVISNINGSTEORI KONTRA REDOVISNING I PRAKTIKEN
Birgitta Jönsson Lundmark frågar sig: ”Accounting Theory of Accounting Practice – Who is to Be the Master”? Rapporten inleds så här.
(Samma rader återfinns, kanske med samma motiv, i A-J Briloff:s ”Unaccountable Accounting” Harper & Row 1972. För övrigt borde den boken ingå i varje revisors bokhylla.)
”When I use a word,” Humpty Dumty said in rather a scornful tone, ”it means just what I choose it to mean – neither more nor less.”
”The question is,” said Alice, ”whether you can make words mean different things.”
”The question is,” said Humpty Dumty, ”which is to be the master – that’s all.”
Redovisningsforskaren som Humpty Dumty försöker övertyga Alice, företagen och dess revisorer om värdet av t ex Human Resource Accounting, Social Accounting och Inflation Accounting. När sedan förslagen förkastats följs det av en diskussion om vem som bör bestämma.
Birgitta Jönsson Lundmark söker sitt svar genom att göra en redovisnings- och vetenskapsteoretisk resa. Den avslutas med att hon förespråkar att redovisningsforskningen måste komma ner på marken, att den mer än hittills måste inriktas på redovisningens beteendeaspekter. Ett annorlunda sätt att försöka besvara frågan om varför inte de nya idéerna accepterades gjordes på seminariet genom att fråga sig:
Är idéerna dåliga?
Är försäljarna (läs akademikerna) av idéerna dåliga?
Är både idéerna och försäljarna dåliga?
Är idéerna för bra (väsentliga)?
(Den sistnämnda frågan saknar koppling till det faktum att det för FAR tar relativt lång tid att komma fram till en rekommendation i en ”underordnad” fråga.)
Kanske anser Sten Jönsson att det är ”redovisningen i praktiken” som härskar. Under alla omständigheter avser han att söka identifiera Sveriges redovisningselit. Vem/vilka är det som har det största inflytandet över redovisningens utformning i Sverige? Frågan avses att bevakas med hjälp av intervjumetod som ofta används inom statskunskapen för att identifiera eliter. Om ett par år slipper vi gissa.
Att Ingemund Hägg och Bengt Stymne ägnar sig åt revisorns roll känner väl de flesta läsare av den här tidskriften till liksom kanske att Trevor Gambling’s rapporter ibland är mer underhållande än innehållande.
RAPPORTERING TILL ANSTÄLLDA
En målsättning med det ”news-letter” som EAA sprider bland medlemmarna har varit att beskriva dagsläget vad gäller ”social redovisning” i de olika länderna. Vid seminariet behandlade två rapporter från vardera Holland och Belgien detta. Den ena holländska rapporten är en studie av fackklubbarnas roll vid framtagandet av en social rapport. Slutsatsen blir att den varierar i olika företag, från inget ansvar alls till fullständigt ansvar för rapporten. Den andra är en omfattande studie av mottagarreaktioner på social rapportering i fem holländska företag. Idag har över 200 företag i Holland något slags social rapportering gällande huvudsakligen de anställdas arbetsvillkor. Rapporteringen liknar i mångt och mycket den franska lagstiftningen om social rapportering. Några av slutsatserna från den rapporten är:
Social rapportering är idag ett accepterat instrument i Holland om än frivilligt, både av arbetsgivare och arbetstagare
Utvecklingen av rapporternas innehåll pågår ständigt. Värdet av dem bör dock inte överskattas
Det kommer att ta tid att utveckla en integrerad företagsrapport (social och ekonomisk)
I Belgien däremot finns det knappast något företag som ger ut en social rapport. Diskussionerna befinner sig nätt och jämnt på idéstadiet.
En som har ägnat sig åt att både forska om och arbeta i rollen som löntagarkonsult är Bengt Kjellén vid Stockholms universitet, det förstnämnda inom ramen för Arbetslivscentrums projekt ”Demokratisk redovisning”. Den rapport som presenterades vid seminariet tog upp några av resultaten från intervjuer med elva löntagarkonsulter. En lättläst och mer fullständig rapport från forskningsprojektet föreligger i manuskriptform och kommer att offentliggöras vid årsskiftet 1979/80. (Presenteras i BALANS nr 2/1980.)
Ekonomie doktor Jan-Erik Gröjer, Högskolan i Karlstad.